Fyra toppar på en eftermiddag – Skotertolkning i Ramundberget

Häng med på ett hisnande äventyr utan vare sig stighudar eller techbindning. Vi drar till fjälls med skoter från Ramundberget och får oförskämt bra åkning!

Scenariot är följande; Vi har kommit loss i några dagar utan barn och övriga vardagsbestyr och väljer att spendera tiden till fjälls, jag gissar att många kan känna igen sig i denna situation? Vi har dessutom en äventyrslusta som måste stillas men vi anser att tiden är för knapp för att lägga en hel dag till fjälls utan lift då skidåkningen utför är det primära. Dessutom har bara en av oss topptursutrustning. Vad ska vi göra?

Lösningen finns i Ramundberget, närmare bestämt i Osthang. Här arrangerar butiken och guidecentret med samma namn skotertolkning upp på fjället. Konceptet är enkelt men inte självklart. En guide tolkar upp en grupp med skid- eller snowboardåkare på en eller flera toppar. Men för att få vika av från skoterleden och köra rätt upp i fallinjen till önskad fjälltopp så krävs ett särskilt tillstånd, som givetvis Osthang innehar (tillsammans med Sportchefen AB i Ramundberget).

Vi kan alltså sova länge, unna oss en långfrukost, åka liftburen skidåkning både innan och efter lunch för att sedan stå redo för ett äventyr med start klockan 15.00 i Osthang, Ramundberget. Väl på plats för eftermiddagens strapatser så värmer solens strålar men snön ligger fortfarande kall. Energinivåerna i benen börjar tryta redan innan start efter en hel dag med skidåkning, men entusiasmen är fortfarande skyhög. Nu kör vi.

Vi börjar med att besöka butiken i Osthang som står som arrangör för vårt äventyr. Här huserar bröderna Henrik och Rickard Bergstedt, två
karaktäristiska filurer, som tar sig an livet på sitt alldeles egna sätt. Läs mer om dessa herrar här.
– Är det någon mer som vill hänga med? Ropar Henrik Bergstedt till övriga personalen i butiken.

Svaret är lika självklart som bröderna Bergstedt är originella och det dröjer inte länge innan en handskriven skylt fästes på dörren där det på ödmjukast vis framförs att butiken håller stängt under eftermiddagen. Därefter tar vi den gamla Osthangsliften upp till toppen där en skoter väntar och radar sedan enhetligt upp oss i ett led och greppar tak i tolkningslinan innan Rickard Bergstedt bakom skotern viker in tummen mot gasreglaget.

Totalt är vi närmare tio personer, både skidåkare och brädåkare, som nu står bakom skotern och kämpar för att inte ramla och tillika bli
överkörd av personen bakom. Jag gissar dock att skotern går lite snabbare idag än vad den vanligtvis gör när inte större delen av gruppen jobbar åt företaget som arrangerar turen.

”Vägen upp tar inte mer än en minut, för egen maskin hade samma sträcka säkert tagit en timme inkluderat fix men bindningar och stighudar.”

Vi åker uppskattningsvis tio minuter på flacken innan vi kommer fram till en fjällsida som är tillräckligt brant för att skotern inte ska orka tolka hela gruppen upp.  Så vi delar upp oss på hälften och beger oss upp mot toppen i tur och ordning. Vägen upp tar inte mer än en minut, för egen maskin hade samma sträcka säkert tagit en timme inkluderat fix men bindningar och stighudar.
– Jag har sparat den här toppen… förklarar Rickard, som kört två likadana turer tidigare samma dag, lite finurligt samtidigt som han kör skytteltrafik upp.

Väl uppe på toppen är det vackrare än det exklusivaste av vykort. Solen bjuder på ett varmt eftermiddagsljus och det känns nästan som att vi befinner oss på toppen av världen. Vi har 360 graders magnifik utsikt över hela Funäsfjällen och Rickard räknar upp topp efter topp samtidigt som vi följer hans hand med blicken.
– Där har vi Helags, Skars, Sylarna, Skarvarna…

Och så vidare… bi befinner oss med andra ord mitt i kärnan av Funäsfjällen.
– Vad heter toppen vi står på då? Frågar jag undrande.
– Detta är Stora Ramundberget. Sedan ska vi till Lilla Ramundberget på vägen tillbaka. Förklarar Rickard med största självklarhet.

”Vi står alltså just nu på en bergstopp som heter Stora Ramundberget, sedan ska vi till Lilla Ramundberget för att sedan ta oss tillbaka till… ja, Ramundberget.”

Det råder en viss förvirring. Vi står alltså just nu på en bergstopp som heter Stora Ramundberget, sedan ska vi till Lilla Ramundberget för att sedan ta oss tillbaka till… ja, Ramundberget. Alltså skidanlägggningen. Vi är ute på ett av vinterns största äventyr, långt bort från liftarnas susande, men lämnar aldrig Ramundberget. Typ. Lite snurrigt men fantastiskt härligt.

Men strunt i det. Framför oss har vi en helt orörd fjällsida och en sol som vägrar sluta skina, vad finns det att gnälla på? Nej, precis, ingenting. Vi spekulerar lite kring vart vi ska åka ned men givetvis är svaret i redan solklart.
– Där åker ni ned, jag väntar med skotern nere. Förklarar Rickard och pekar innan han beger sig ned åt andra hållet.

Vägvalet är förstås ingen slump. Vi får ett längre åk på motsatt sida (i jämförelse med det hållet vi kom från med skoter) och vi kan åka någorlunda brant trots en relativt överhängande lavinfara då den aktuella sluttningen är i ett mer förlåtande vädersträck sett till tidigare dagars vind och snödrev.

Med den informationen finns inget mer att vänta på och vi börjar glida nedåt. Föret är till en början stenhårt (milt beskrivet) och den tystnaden ersätts av högljudda och ovälkomna skrapande ljud från stålkanterna på våra åkdon. Efter några hundra meters hasande når vi
äntligen trädgränsen och vi stannar intill några svajiga fjällbjörkar för att pusta ut.
– Det var hårt! Säger någon samtidigt som det går ett skratt genom gruppen.

Men sedan vänder vinden och vi får det vi kom för… puder. Eller, jag ska inte överdriva. Snön är inte jättefluffig då senaste dagarnas varma temperaturer uppenbarligen nått upp till Stora Ramundberget också. Men den är tillräckligt mjuk för att för att det ska vara fullt njutbart. Skogen är dessutom sådär perfekt gles som den nästan aldrig är och det finns inte ett enda spår i snön. Fram tills nu.

”jag konstaterar, något förvånad, att detta var mitt bästa åk för säsongen”

Vi viner ned i full fart och svängarna varvas med hejarrop och glädjetjut. Väl nere så stor skotern och väntar på angiven plats och jag konstaterar, något förvånad, att detta var mitt bästa åk för säsongen. Därför blir jag också extra glad när vi gemensamt bestämmer oss för att åka upp och köra samma repa en gång till.

Sagt och gjort, vi repeterar proceduren igen. Men väljer att åka ned 50 meter längre bort så vi åter igen får njuta av ospårad snö. Det är minst lika härligt denna gång och med stora leenden under gogglarna så möter vi upp vår skoterchaufför (som inte är riktigt lika nöjd med sin tilldelade arbetsplats som oss andra). Sedan börjar vi ta oss tillbaka i takt med att solen sakta börjar dala.

”det är nästan så man skäms lite över att blåsa förbi sällskapet i full kareta. Men jag erkänner, mest härligt känns det.”

Vi kör förbi några människor som står och lirkar med stighudarna och tillhörande packning och det är nästan så man skäms lite över att blåsa förbi sällskapet i full kareta. Men jag erkänner, mest härligt känns det. Vi stannar, som tidigare nämnt, till på Lilla Ramundberget som inte bjuder på ett lika minnesvärt åk som stora Ramundberget nyligen gjort.

Kort, hårt och flackt för att vara tydlig. Tillsammans är det givetvis en dålig kombination, åtminstone när det kommer till utförsåkning. Men med två fina åk i bagaget så dammar vi snabbt av Lilla Ramundberget innan vi beger oss vidare till dagens sista åk, Fäbodåket.

Detta är ett åk som ligger i anknytning till Ramundbergets skidanläggning och som nås relativt enkelt med lite gediget stakande från liften. Här öppnar skogen upp sig i en bred gata intill Fäbodvallen som finns på samma plats. Detta har blivit en populärt åk sedan några år tillbaka och därför är vi inte de första (men sannolikt de sista) att åka här denna ljuvliga vårvinterdag.
– Mina ben känns som spagetti, säger min vän bakom mig när vi tolkar sista biten tillbaka till Osthang samtidigt som det börjar skymma ute.

Vi tackar av gänget i Osthang för en minnesvärd dag och hoppar in i bilen. Vi börjar genast sammanfatta denna härliga dagen samtidigt som vi ser fram emot lite välförtjänt mat och dryck hemmavid.

Summa summarum. Då en topptur faller bort till följd av att någon saknar utrustning, kunskap eller kondition (eller tidsbrist) så är skotertolkning ett starkt alternativ. Vi har idag på drygt två timmar nått fyra toppar (tre olika toppar och fyra åk för att vara exakt) och fått orörda svängar och livslånga minnen. Vad mer kan vi begära? Tack för denna upplevelse.

Text: Petter Elfsberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.