Mårten Johanssons känsla för snö

Efter flera säsonger i både Val d’ Isère och Chamonix fick Mårten Johansson upp ögonen för snö och laviner. I en lång intervju berättar han om hur han blev en av Sveriges mest kunniga inom området och bjuder samtidigt på några handfasta tips kring hur du ska bete dig på berget.


Allt fler väljer att gå sin egen väg på fjället. Mårten Johansson på Åre Lavincenter jobbar hårt för att öka medvetenheten kring laviner.
Foto: Daniel Schalander

När jag träffar Mårten Johansson är han nyss hemkommen från examen i Alperna med sina kamrater på bergsguideutbildningen. Han genomgår sitt sista år på utbildningen, som bygger på mycket eget initiativ och kunskap, men också att man klarar av de kritiska examinationerna under ett antal tillfällen varje år. Lite snuvig sitter han framför mig uppkrupen i fönstret på det kafé där vi stämt träff. Han är hemma i några få dagar för att senare under veckan åka på en snö- och lavinkonferens i Alaska.
–Det är en stor konferens där forskare med sin akademiska syn på laviner och vi andra, mer praktiskt lagda utövare i form av skidpatrull eller guider, får möjlighet att träffas och diskutera våra olika synpunkter och utbyta kunskap. Det är ett bra sätt för forskarna att presentera nya idéer och rön, som vi sedan kan få gå ut och använda oss av och sedan ge mer feedback på, eller problematisera mer på berget, berättar Mårten.

 


Mårten Johansson är alltid först upp på berget.
Foto: Privat

Sker det mycket inom kunskapsutvecklingen kring just laviner?
–Absolut! Det sker ständigt en utveckling av nya teorier, experiment om hur snön rör sig, varför den rör sig och så vidare. Det är tvärt mot vad man kanske kan tro, ett område där kunskapen ökat väldigt mycket.

Hur farligt är det att åka skidor offpist?
–När man åker offpist är laviner något som åkaren måste förhålla oss till oavsett hur duktiga skidåkare man är. Ser vi till hur många åk som görs utanför markerade nedfarter och antalet laviner som skidåkare utlöser så sker det faktiskt inte så många olyckor. Lär vi oss att undvika de värsta platserna vid de sämsta tidpunkterna så kan vi njuta av offpiståkning utan att ta allt för stora risker.

Det är lyckligtvis så att få förolyckas i de svenska fjällen, men det är desto fler som både dör och skadas bland svenskar när de är i Alperna.
–Jag kom nyss hem från två månader nere på Mont Blanc, där jag guidat gäster upp och ned för berget. Det sker olyckor även sommartid i Alperna, så att vistas i bergen är alltid förenat med en viss risk helt enkelt. Men genom att lära sig mer om komplexiteten om berg och var och hur man samlar in kunskap, kan man minska riskerna betydligt.


För Mårten själv började det systematiska kunskapsinsamlandet om snö och laviner i början av 2000-talet när han fick höra om den kanadensiska lavinutbildningen.
–Jag minns att jag åkte över och var livrädd. Det första man fick göra var nämligen att genomföra ett tranceiver-sök och om man inte klarade av det fick man inte fortsätta på kursen. Jag hade bokat min biljett tur och retur så det var inte läge att misslyckas. Jag kände mig extremt nervös inför det momentet – jag fick inte misslyckas. Det gick bra och jag blev antagen till kursen, förklarar han.

Under nittiotalet säsongade Mårten, först i Val d’Isère och sedan i klassiska Chamonix. Hans närvaro i bergen ökade och han stannade kvar i Chamonix under större delen av nittiotalet, under både sommar och vinter. Väl där träffade han en hel del kanadensare som var kunniga på snö och laviner.
–Det var en ögonöppnare att få höra någon säga: ”Nej vi går inte över här, det är farligt”, och senare på dagen kunde man se hur just det snöfältet ha släppt. Det gjorde intryck på mig. Jag förstod att jag behövde förstå det här med snön i bergen bättre så jag åkte över.

Den kanadensiska modellen på lavinsäkerhet var också något du var med och tog hem till Sverige.
–Ja, eller det var självklart inte bara jag, men jag var tidigt ute och gick de olika stegen som kursen består av. Efter första kursen fick jag praktik hos skidpatrullen uppe i Riksgränsen, något man behövde ha i minst hundra dagar för att få gå andra delen i kursen. Det var en bra början att få lära mig mer om snö och svenska förhållanden. Sen kom jag i kontakt med folket i Abisko, som satsade på skidåkning i ny regi under mitten av 2000-talet. Vi var flera som hade stort intresse kring just snö och laviner som alla anställdes där och vi sporrade varandra att lära oss mer.

–Under något år fanns det väldigt mycket resurser och det var riktig experimentverkstad. Vi kunde experimentera och utforska vår kunskap kring laviner och det uppmuntrades av ledningen. Det var otroligt givande. En av de drivande där var Stefan Mårtensson som också varit över till Kanada på kursen, så grunden för vårt arbete var den kanadensiska modellen.
 


Mårten Johansson ute på en av många ”fältstudier”.
Foto: Anna Henjer

Så mycket av det som görs på skidanläggningar idag bygger på den kanadensiska modellen. Berätta lite om den.
–Den stora skillnaden är att kanadensarna har ett tydligt system, vilket många andra länder saknar. I många länder bygger det på personens eller individens erfarenhet om snö och det är inte systematiserat på samma sätt som hos kanadensarna. Kanadensarna har ett strukturerat system för hur de tittar på snö och i slutändan så bedömer man bara utifrån den kunskap man samlat in med den angivna metoden. På det sättet har man tydligare inblick i vad för kunskap man samlat in och hur man har kommit fram till det svaret man har framför sig. Det är ett mer deduktivt förhållningssätt.

Sedan några år tillbaka huserar du i Åre med din baby Åre Lavincenter. Hur kommer det sig att det blev Åre?
–För mig blev åren i Abisko lärorika, men rent familjemässigt så var det inte lika lätt att motivera min partner att bo där uppe. De 155 milen från Stockholm gjorde det lite svårt att få det att fungera. Närmast Stockholm, där min sambo bor, där det fortfarande är riktiga berg, är Åre.
–Jag pratade med Skistar om min tanke att höja kunskapen om lavinsäkerhet och om vad jag hade gjort tidigare. De tyckte det lät intressant och bjöd ned mig en första sväng. Jag hade massa idéer hur man skulle kunna förbättra arbetet och stövlade in på kontoret till Ludde Lundström med en lång lista på saker jag tyckte att vi skulle genomföra ihop. Hans svar var att det såg jättebra ut men han frågade sen vad det skulle kosta och vem som skulle finansiera det hela. Det var inte min starka sida efter tiden i Abisko där det var skyddad verkstad. Så det var verkligen att komma tillbaka till verkligheten.

Kontrasten från lilla Abisko, där man kan arbeta fokuserat med lavinsäkerhet, kontra en av Skandinaviens största orter, måste ha varit ganska stark.

–Ja, att få det att fungera i Abisko, med en lift och få gäster var kanske inte så svårt, men om man kan få det att fungera i Åre, då har man verkligen lyckats. Då gör man det på riktigt. Redan innan jag flyttade till Åre var det några kunniga i byn som hade planer på det här med lavincentret. Kanske inte riktigt i den formen som det ser ut idag, men det fanns en plan om att det ska finnas ett informationscenter om laviner i Åre. I och med att jag hade visat intresse för det här tyckte Ludde att jag kunde jobba med det här.
–I takt med att vi startade projektet visade det sig dock att de som var tänkta att stå som huvudmän för projektet inte kunde ta hand om det. Så till slut så stod vi där med ett nästan uppstartat lavincenter utan någon som ville vara ansvarig för det och pröjsa för det. I slutändan blev det så att jag äger Åre Lavincenter, men verksamheten sker i nära samarbete med Skistar, SLAO och Naturvårdsverket.
 


Lavinkägla.
Foto: Privat

Det var 2007 som du startade Åre Lavincenter. Hur har verksamheten utvecklats?
–Från början hade jag en tanke om vad man skulle kunna göra inom ramen för lavincentret, men kundunderlaget räckte inte till. Men för varje år som går så närmar vi oss det vi känner att vi kan göra. I början var det mest kurser för privatpersoner och skidanläggningar om snö och laviner, men ambitionen om att ha både sakkunnighet och konsultverksamhet fanns redan då. Med vissa brister så tycker jag ändå att vi är ganska nära det målet jag hade i början med lavincentret.

Vilka brister tänker du på?
–Det är kanske framförallt på de som behöver initieras mest inom just lavinkunskap. Den där vanliga Åreåkaren som kanske åker offpist då och då och kanske tar en sväng på en yta när de ser den för att snön verkar bra, utan att ha kunskap om riskerna. De hittar inte till lavincentret. Där är vi långt ifrån målet, men i övrigt har det faktiskt gått väldigt så som visionen var från början.

Hur ser framtiden ut för lavincentret?
–I dagsläget är det inte bara jag som arbetar där, utan vi är flera, men vi har som uttalat mål att vara bäst inom lavinkunskap och ständigt utveckla vårt kunnande. Vi ska vara bäst i Sverige och i Skandinavien på det vi håller på med. Då måste man vara up to date med den nya kunskapen hela tiden och ständigt delta i nya utbildningar, åka på konferenser, workshops eller liknande för att vara kunnigast. För när våra kunde köper expertishjälp från oss måste de kunna lita på att det de får är det allra senaste och bästa från branschen.


Kunskapsinsamling och forskning sker inom en rad olika områden runt om i världen. Mårten lyfter fram universiteten i Vancouver och Calgary som bra exempel på akademiska skolor där man forskar. Det finns även en hel del statliga institutioner exempelvis SLF i Schweiz som bedriver forskning.

Forskningen behövs menar Mårten, just eftersom det är ett komplext område det berör. Området innefattar dels lavinräddning, om hur man så snabbt som möjligt ska rädda någon, dels de som arbetar och forskar med mer dynamiska modeller som hur långt snökäglan i en lavin når och hur man ska planera sin infrastruktur i ett område. Ganska långt ifrån den skidåkarvardag de flesta tänker på. Men egentligen så berörs man också av den, eftersom byn man bor i när man är och åker skidor i Alperna är planerad av folk som studerat detta. Eller hur och var man bygger liftar i en skidanläggning. Detta har också varit något av en nöt för lavinkunniga att knäcka, hur man förmedlar vidare befintlig kunskap nedåt i ledet. Det är en av de stora utmaningarna inför framtiden, menar Mårten Johansson.

Regnet har slutat falla utanför fönstret och en lite småförkyld Mårten drar upp sin krage innan han går ut i den fuktiga luften. Trots att han bara varit hemma i några få dagar måste han redan packa om sin väska, det är dags för ännu en resa. Ännu en konferens och ännu mer forskning att förstå.
 

Mårtens tips för säkrare offpist

Här följer en snabb och enkel guide för att du ska få en säkrare tillvaro på berget. Det finns tre saker du måste tänka på: terrängen, snön och människan (dig själv och dina polare).

Terrängen
För att laviner ska kunna utlösas måste sluttningen vara brantare än 25 grader. Ju brantare desto större risk. Dessutom påverkar sluttningens väderstreck. Vissa dagar är sluttningar som samlat mycket snö farliga, andra de med tunt snötäcke.

Klippor, stup och raviner är formationer som gör att även en liten lavin kan få dödlig utgång. På många skidorter finns det lavinsluttningar som ligger ovanför nedfarter och liftar. Då är det inte bara ditt eget liv som sätts på spel, utan du utsätter även andra för stora risker.


Snötäcket

För att laviner ska utlösas måste det finnas snö som kan rasa. Under vissa perioder av vintern kan snön vara väldigt stabil. Andra perioder skiktad och instabil vilket gör att lavinrisken ökar. Ta alltid reda på vad skidpatrullen har bedömt lavinrisken till. Ett tecken som tydligt visar på att snön är instabil är att det nyligen gått laviner. Om en sluttning har släppt så är det inte så smart att åka den som ligger bredvid. Där finns antagligen den ostabila snön kvar.

Var uppmärksam på var det ligger mycket snö och var snötäcket är tunt. Där vinden samlat snön kan det finnas flak som kan släppa. På sluttningar med tunt snötäcke är risken stor att du kan påverka svaga lager som finns begravda.

Snöfall och framförallt snödrev är två stora bovar när det kommer till laviner. Har därför koll på hur vädret har varit de senaste dagarna och om det förväntas ändras under dagen. För att få ytterligare information om snön kan du fråga skidpatrullen.

Människan
När du åker offpist så fundera en extra gång över vilka du åker ihop med och din egen kunskap. De som har mycket kunskap om att åka i lavinterräng tycker ofta att de inte vet tillräckligt. De som däremot helt saknar kunskap tror sig kunna allt och tar därmed större risker. Att alla i gruppen har rätt utrustning är en självklarhet. Om ni känner er osäkra kan ni alltid välja ett annat åk.

Lavinriskbedömningen fortsätter sedan när du går till liften på morgonen. Se dig runt, titta efter färska lavinkäglor uppe på fjället. Kolla om det kommit någon nysnö och hur det blåser. Ta hjälp av skidpatrullen, de har varit ute hela morgonen och har en bra bild över förhållandena på fjället.

Tänk dock på att hur mycket andra än har att berätta för dig så måste du ändå fatta ditt eget beslut när du står ovanför sluttningen. Om du ska åka eller ej är alltid på ditt eget ansvar även om skidpatrullen har sagt att det är stabilt och lavinprognosen säger att det är liten risk. Därför måste du fortsätta titta efter tecken i terrängen och i snön samt fråga dig själv om det här är dagen då det ska åkas branta åk eller om det är flack cruising som gäller.

Utöver de tre ovanstående faktorerna beskriver Mårten tre andra dimensioner som spelar in.

Regional bedömning:
Sker innan avfärd till berget. Exempelvis hur mycket har det snöat i området? Väderprognos? Hur var försäsongen? Åksällskap? Uppgifter du ofta kan kontrollera innan du har skidorna på fötterna.

Lokal bedömning:
Sker på plats vid berget när du ser snön. Exempelvis rådande snöförhållanden? Vindriktning? Har någon åkt på facet tidigare? Har jag rätt utrustning med mig?

Zonal bedömning:
Sker med bedömning av snön i ett specifikt åk. Exempelvis sikt? Åkets lutning? Hur fokuserad är åksällskapet just nu inför åket?

 
3×3 metoden. Ett enkelt sätt att göra en bättre lavinbedömning.

Det här är första delen i en tre delar lång reportageserie om laviner. I nästa avsnitt får ni läsa om stiftelsen Skiers Left – Mikaelas Minne. En nystartad stiftelse som vill främja lavinkunskap och säkerhet på berget.
Text: Kristoffer Frenkel
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. Jerrre
    1
    Jerrre | 2013-02-22 07:56          

    Äntligen tas allvaret med Laviner upp på ett riktigt bra sätt!

  2. skidmannen
    0
    skidmannen | 2013-02-22 07:06          

    Ser fram mot nästa del!

  3. AndersCederholm69
    0

    Underbart.

  4. Lee-nus
    0
    Lee-nus | 2013-02-21 18:17          

    Bra jobbat Frenkel! Återigen!

  5. Jibberisch
    0
    Jibberisch | 2013-02-21 12:45          

    Intressant som fan! Mer sånt här!