Pep Fujas – Maybe I just had bigger balls?
Pep Fujas sitter avslappnat i soffan och skrattar. Hotellobbyns ljudkuliss är skramlig och stimmig men Pep är lugn och avslappnad. Hans zenliknande tillstånd smittar av sig. Jag har köpt med en kaffe som jag med stockholmsstressig hand räcker fram medan han sneglar mot baren och lugnt säger att han hade tänkt sig en öl också.
Brinntiden för professionella skidåkare med talang för att hoppa är ungefär som ett tomtebloss. Blossar upp snabbt och man tror att det magiska sken som avger stickan alltid skall lysa. Så är det dock inte. Den mest heliga kon läggs till slut upp på slaktbänken för att ge plats åt nästa odödliga stjärna. Ska man klaga på någonting generellt hos släktet skidåkare är att de inte blickar bakåt tillräckligt mycket. För lite respekt för de som med hårt arbete gick mot normen och la grunden som vi använder som en självklarhet. Pep Fujas namn inbringar dock lika mycket respekt nu som det gjorde 2005.
När man ser Pep åka får man känslan av att han bara kan hoppa upp i luften på vilket sätt som helst och det löser sig tills dess att han träffar landningen. Precis som Candide. Av en händelse verkar Candide vara en evig favorit. När vi börjar prata om Candides nya GoPro-montage ”One of those days 2” kan han knappt hålla sig. Hans favoritskidfilm alla kategorier hittills är också med den besynnerlige fransmannen.
– Candid Kamera 1 är den bästa skiddel jag har sett. Jag kan titta på honom ösa ner över pucklar eller vad som helst egentligen. Har ni sett “One of thos days 2”? Åh, den är så bra. Den första var ju också grym, men denna. Den har allt det man drömmer om att göra, att vara ett busfrö i backen. Jag skulle vilja berätta om några saker han gör i den nya men jag vill inte avslöja för mycket.
Candide Kamera 1
Har du åkt mycket med Candide?
– Bara några gånger för ganska länge sen. Några tävlingar som vi körde. Sen Superpark och Parkasaurus såklart.
Peps kattliknande åkstil och förmåga att rädda upp situationer, som inte är helt olik Candides, har han inte lärt sig på något av Amerikas stora berg, utan på en relativt okänd kulle i de nordvästra delarna.
Braden Pepperell Fujas föddes i Oregon strax norr om gränsen till Kalifornien men kallades för det mesta Pep. Han beskriver ortsbefolkningen i Ashland med 16.000 invånare som “hippietype layd back people”. Trots sina försök i mellanstadiet att tvätta bort det något barnsliga smeknamnet Pep för att kallas Braden istället, heter han fortfarande Pep för alla omkring honom. Alla utom Pete Olenick som fotfarande idag envisas med att kalla honom för Braden.
På Mount Ashland i Oregon på gränsen till Kalifornien började Pep att åka. Berget, eller snarare kullen med sina 400 vertikala metrar och fyra liftar brukade skäras upp med Bradens Mickey mouse-skidor, som senare byttes mot ett par Rad Dogs. Självlärd friåkare utan skolning bland portar eller eller pucklar. Senare skulle Pep börja köra portar men det säger han var för att det var enda sättet att få hoppa och flyga.
– Mitt minne går bara tillbaka till 4 eller 5 men jag minns mina Mickey Mouse-skidor. Och mina Rad Dogs så klart. Vi hade leach på pjäxorna. För puderdagar, skrattar Pep.
Han hade en överenskommelse med sina föräldrar att snöade det över en feet (33cm) fick han åka oavsett, men det var inte så ofta det hände i det kalifornienliknande klimatet som mest var blött och tungt.
– Vi hade inte så många formella skidprogram i Mt Ashland. Det fanns en racegrupp och vi startade en puckelgrupp när jag gick i åttonde klass. Jag har alltid gillat att friåka. Jag minns att jag försökte göra så många 360s som jag kunde. På ett åk kunde jag göra typ 13 stycken. Om det var en kick i uppförsbacke körde jag på den. Jag gjorde dom några centimeter ovanför marken, minns han.
”Jag minns att jag försökte göra så många 360s jag kunde. På ett åk kunde jag göra typ 13 stycken.”
Ända sedan barnsben har han hoppat ifrån allt som gick att hoppa ifrån på det lilla berget. Nuförtiden hinner han inte hälsa på hemma så ofta.
– Vi hade ett bowl-område där jag åkte mycket. Vi hade faktiskt många ställen där man kunde hoppa ifrån saker. Som barn hoppade jag från allting. Det var så det började och sen började parkerna att utvecklas, säger han medan han sippar på det varma kaffet.
Som ung grabb var hans dröm att öppna en skidshop, men i takt med att han utvecklades från att klämma in så många 360s det gick i backen, utvecklades också skidåkningen mitt framför hans ögon.
– Jag minns när jag landade min första rodeo. Eller det var mer en lincoln loop/backflip till late 180. Det var ”sophomore year” och jag var väl 15 eller 16 år. Det tricket är det som jag varit mest nöjd över när jag lärde mig, säger han självklart utan betänketid.
Som vanligt låter det så enkelt i efterhand. En karriär. Pep tjatade in sig på Parkasaurus (fototräff med Freeze magazine). Blev publicerad. Körde US Open och blev polare med Tanner som tyckte han skulle flytta in hos honom i Mammoth, vilket han gjorde. Fick sin första sponsor och sen bar det av. Förmodligen var det inte så enkelt men från Peps mun låter det som att det inte var svårare än att beställa en kopp kaffe. Kanske var det dock inte svårare än så för talang hade han sen dag ett.
– Maybe I just had bigger balls? Haha, nej men jag hade väldigt bra luftkontroll för jag växte upp på en trampolin. Jag tror det har hjälpt mig mycket, säger han ödmjukt.
Det gick dock fort. Väldigt fort sen för Pep. Från rookie till en dominant. Fujas stil var inte bara egen och graciös, han kombinerade den med att köra annorlunda trick än alla andra och vågade mycket. Till idag tror jag inte någon någonsin varit bättre på att åka baklänges på skidor. Många pratar fortfarande om när Pep kom till Åre för något års upplaga av Red Bull big air och gjorde zero spin lika högt i cornern, som de andra proffsen kämpade med att nå rakt. Att han sedan har varit i samma by som domare för JOI och varit försvunnen när planet skulle föra honom hem till USA. Det får vi ta en annan gång.
Hans favoritdel med sig själv är han lite kluven inför.
– Det är svårt att inte säga 1242 eftersom alla verkligen gillade den. Jag gillade verkligen min del i Poor boyzfilmen förra året. Jag önskar dock att den var mer kompakt eftersom den är utspridd nu, men jag gillar känslan i den.
Hans sista, eller senaste ska man nog säga, tävling han körde var Red Bull Cold Rush i Silverton för tre säsonger sedan och hans frånfälle tedde sig ganska naturligt.
– Jag gjorde illa mitt knä några gånger och det blev som bränsle för min passion till backcountryn. När jag tog upp det med mina sponsorer att jag inte skulle tävla längre var alla helt ok med det. Jag har aldrig formellt sagt att jag inte tänker köra någon tävling mer. Om någon skulle fråga mig om jag ville komma till deras tävling skulle jag säga ja, absolut. Dom bjuder alltid in mig till Linecatcher men jag måste alltid säga: “Åh, ledsen, men jag ska till Japan då”, säger Pep och ler.
För tre dagar sedan hade Pep inte någon aning om att han skulle vara 800 mil hemifrån idag. En planerad helg med flickvännen fick stryka på foten när de sent om sider ringde och berättade att han skulle flyga till Sverige. Flickvännen jobbar som ”ViceVD” på ett företag som sysslar med marknadsanalyser men så ofta det går är hon med på resorna med Nimbus. Han erkänner dock att vårda en relation är svårt när man arbetar som professionell skidåkare och är borta mer än halva året.
– Det finns inte så många dåliga saker med att vara skidåkare. Skaderisken är iofs enorm och det är verkligen svårt att bibehålla en relation, det är förmodligen det värsta. Vi umgås så mycket det går nu och hon följer med på resorna ibland. Förra året följde hon med till British Columbia och Japan. Hon hjälpte till att gräva och så men vissa zoner är det svårt för henne att följa med till. Då åker hon i backen, stannar hemma och jobbar eller tränar för sina marathon.
Pep Fujas self edit 2010
Pep är där han vill vara just nu. Efter att Andy Mahre kom till honom och Eric Pollard och sa att han ville göra ett filmprojekt gick det som det gick. Kompisarna som tillsammans med Chris Benchetler utgör Nimbus Independent spenderar sina säsonger med att åka sin favoritåkning på sina favoritberg på ett sätt som bara dom gör. Och folk gillar det.
Just nu är det halvlek i deras tvåårsprojekt som släpps nästa höst och av Peps leende att döma har det gått riktigt bra första året och planerna för detta ser liknande ut. Man märker på honom att Nimbus ligger honom varmt om hjärtat och inte konstigt är det, det han är mest stolt över.
– Jag tror, hmm. Jag är verkligen stolt över Idea, sen är jag stolt över att vara del av Nimbus, faktumet att vi fortfarande lever och är ute och kör. Det är nog det jag är mest stolt över, säger den kepsklädde stjärnan.
Nimbus kommande film beräknas släppas nästa höst och dream teamet har säsongen planerad redan.
– Just nu är vi i mitten av vårt tvåårsprojekt som heter “After the Sky Falls”, och det går verkligen bra. Vi hade en jätteproduktiv säsong förra året. I år ska vi åka tillbaka till Japan, Österrike, två olika ställen i British Columbia och sen ska vi campa i Oregon. Ganska liknande hur vi gjort tidigare, säger Pep och dricker upp det sista kaffet.
Skidcirkusens tidsmaskin gör att han verkar äldre än vad han är. På ett bra sätt. Det var egentligen bara några år sedan han i stor skala dominerade den hoppbaserade delen av skidåkningen och utan tvekan var en av de mest spännande skidåkarna. För många är han det fortfarande men nyhetens behag kilar snabbt vidare till nästa dörr, nästa åkare, nästa nya grej. Det ligger dock en slags upphöjd vishet runtomkring honom. Hade jag startat en sekt hade det mycket väl kunnat vara för att dyrka Pep Fujas för han verkar veta så mycket. Han verkar ha kommit på det enda du behöver veta. Pep är dock full av idéer som inte innebär att han skall dyrkas som en helig person och säger att han tänker köra så länge kroppen håller. Han medger dock att hans dröm om att ha en egen skidshop lever kvar till viss del.
– Jag vet inte hur länge man kan köra. Minst två år till iallafall, men vem vet. Jag har massor av ideer för projekt och kortare filmer och en massa annat. Så jag kan nog hålla på ett tag. Jag känner att jag vinner momentum varje år. Jag antar att jag kan köra tills kroppen går sönder. Just nu känner jag mig kanon i kroppen. Jag tränar lite hemma. Yoga, cykling och klättring. Jag gillar att vara ute och träna, framhäver han och verkar peppad för framtiden.
Under hashtaggen #toodeeptoland hittar vi en video på Tanner Hall som måste gräva ut sin kompis Pep ur en landningskrater stor som en smärre bil.
Instagram import error
Samtalet drar ut på tiden och innan jag satte mig skrev jag några sms till olika människor om vad dom ville fråga Pep Fujas om. Det blev ganska entydigt snart att hans ”omöjliga” trick från JOI 2006 är lika på tapeten nu som då.
Världens första pretzel air. Dagen när Pep bröt de fysiska lagarna är en oförglömlig dag. Det var i Sverige. Det var JOI. Hoppet var stort.
– Jag skulle göra switch 720 men jag fick ett litet hugg på kicken, jag tror jag började rotera lite för tidigt. Jag snurrade åt vänster och så fort jag lämnade kicken insåg jag också att jag skulle flyga för långt. Medan jag vevar i luften finns det ett ögonblick då jag inser att mitt momentum, att jag kunde, jag vet inte, jag insåg att jag kunde vända om. På något sätt kom jag ur den och överlevde. Jag var förbluffad själv att jag kom ur den. När jag landat minns jag att alla undrade vad tusan som hände? Jag har tänkt på den där rotationen i huvudet. Efter att jag råkade göra den sa Eric (Eric Pollard reds anm) “du måste lista ut det där. Lära dig den”. Jag kan inte säga att det var tur den där gången, men det skulle vara svårt att planera ett sådan trick i förväg. Får du inte till det rätt kommer du få käka upp det riktigt ordentligt. De flesta andra trick kan du typ ta dig ur från om du klantar dig. Du kan fortsätta rotera. Det är kul att den enda videon som finns av det där är den som är filmad bakifrån, skrattar mannen som brutit mot fysikens lag.
Värsta trenden någonsin?
Tall tees! Jag har aldrig förstått det, säger Pep Fujas helt allvarligt innan nästa journalist sätter klorna i honom.
