Trillevallen – nostalgiskt skidparadis ett stenkast från Åre

Freeride har besökt Trillevallen, den för många okända jämtländska pärlan belägen endast två mil från Åre.  Följ med på en vacker och nostalgisk skidupplevelse som för tankarna till både Sällskapsresan och Pistvakt.

– Trillevallen, det ligger i närheten av Kittelfjäll va? Frågar en ny bekantskap när vi står på toppen av Åreskutan.

Jag klandrar varken honom eller någon annan som inte känner till denna okända skidorts geografiska koordinater. Jag förklarar dock ödmjukt att Trillevallen endast ligger drygt två mil bort samtidigt som jag pekar med staven i sydostlig riktning mot den topp som vackert buktar upp ovanför molntäcket.

För folk i allmänhet så är Trillevallen kanske mest känt som den skidort som nämns i Sällskapsresan II (Snowroller) när Ole och Stig-Helmer diskuterar den sistnämndes tidigare alpina erfarenheter.

Dagen efter är vi här. Det är måndag och lågsäsong. Och när vi sladdar in på Trillevallens parkeringen strax efter klockan tio står sju andra bilar också parkerade på den, i sammanhanget, gigantiska parkeringen.
– Oj, vad mycket folk det är här! Utbrister mitt sällskap som är bofasta i närområdet något chockade.

”Glesbygdscharmen slår stort redan från start. Det osar Ockelbo 300 och Bäverhojt vilket direkt för tankarna till Svartlien och kultserien Pistvakt.”

Men… vilket ställe. Glesbygdscharmen slår stort redan från start. Det osar Ockelbo 300 och Bäverhojt vilket direkt för tankarna till Svartlien och kultserien Pistvakt. Vi överblickar anläggningen snabbt, några liftar rullar och några står stilla. Huruvida det beror på om de är trasiga eller om de är överflödiga är oklart och i sammanhanget irrelevant då stolsliften med plats för fyra intill restaurangen i vilket fall snurrar.

Vi hoppar på liften som tar oss upp på kalfjället och det dröjer inte länge innan vi står redo att möta Trillevallens välkomnande vidder. Nedfarterna är lika randiga som en streckmålad zebra och vi är överens om att starta dagen med några skärande svängar i den räfflade snön.
– Vi passar på nu medan det är manchester, hörs en av oss säga samtidigt som kastar oss nedför.

Vi tar rygg på varandra och viner ned i full fart för den första branten där vi samlar fart innan det flackare partiet nedan trädgränsen möter oss. Vi kantställer skidorna rytmiskt från höger till vänster och snön är så mjuk att skidans stålkanter i princip känns överflödiga.
– Det känns nästan som att åka puder, brister jag ut något överentusiastiskt samtidigt som vi kliver på liften igen.

Vi bränner av några sköna åk till innan vi beger oss ut för att leta efter lite riktigt puder. Detta ska ju rimligtvis inte vara något större problem med tanke på att vi princip är själva i anläggningen. Men det visar sig ändå vara enklare sagt än gjort.

Uppenbarligen har det vistats mer folk än idag i Trillevallens skidanläggning under den gångna helgen. Och vid första anblick så är snön från det kraftiga snöfallet som levererades några dagar tidigare åtminstone uppkörd mellan pisterna. Vi leta oss längre bort och jakten på det vita guldet fortsätter lite halvdant utan något större resultat. Men vi är lika glada för det.

”Det är så vackert att vi nästan blir religösa och ingen skulle bli förvånad om Jesus klev ut ur den lilla toppstugan och hälsade oss välkomna till himmelen.”

Nåja, vi bestämmer oss för att ge det vita fluffet en ärlig chans och vi lyckas snika skoterskjuts med skidpatrullen som tar oss upp till Trillevallens högsta topp Välliste (1025 m.ö.h). Här stannar tiden åter. Utsikten är minst sagt magnifik och vi har första parkett när Jämtlands fjällvärld radar upp sig framför oss i ett stillsamt skådespel.

Åreskutan, Snasahögarna, Bunnerfjällen och Sylmassivet för att nämna några toppar. Det är så vackert att vi nästan blir religösa och ingen skulle bli förvånad om Jesus klev ut ur den lilla toppstugan och hälsade oss välkomna till himmelen.

Vi njuter av solen och utsikten innan vi tids nog tar på oss skidorna och börjar glida ned för fjällsidan som tar oss en bra bit bort från liftsystemet. 

Lutningen är relativt flack men snön är i stort sett orörd bortsett från några djur som tassat över det stora öppna fältet vi befinner oss på. Vi kryssar stillsamt ned mellan små snötyngda buskar som skapar ett estetiskt tilltalande snölandskap innan vi når skogen några hundra meter längre ned.

I den glesa skogen blir det något brantare och nu får vi äntligen det vi kom för… puder! Men underbart är kort och vi hinner inte med många svängar innan turspåret som ska ta oss tillbaka till liften korsar vår väg. Vi skråar tillbaka till skidsystemet och ser att klockan passerat lunchtid med råge.

Magen börjar skrika efter mat, vilket den definitivt förtjänar vid denna tidpunkt. Vi beger oss ned mot Restaurang Ripan och lättar på pjäxorna samtidigt som vi ser oss omkring. Restaurangen sticker ut i jämförelse med Trillevallens i övrigt blygsamma pistvakt-aura. Det är modernt och maten följer samma linje. Det smakar lika bra som det ser ut och både ordinarie lunchmeny samt det vegetariska alternativet håller hög klass.
– Om en skidanläggningen bara har en schysst restaurang så kan resten vara hur som helst, konstaterar en av oss under lunchen.

Och de orden träffar rätt på något vis. En skidanläggningen får i mina ögon gärna vara som tagen ur en gammal film. Charmigt genuin och ineffektiv. Men en flottig lunchrestaurang är inte lika charmig i verkligen som på filmduken så därför är vi alla tacksamma att Trillevallen nyligen valt att uppgradera sitt matställe. 

Efter lunchen repeterar vi samma procedur med skotertransport till den absoluta toppen följt av en sinnessjuk utsikt och några väl valda pudersvängar innan vi rundar av för dagen.

”Detta är en synnerligen komplett skidanläggning där såväl barnfamiljer som välmeriterade skidåkare lär stortrivas. Stig-Helmer Olsson visste uppenbarligen vad han pratade om.”

Sammanfattningsvis så lever Trillevallen upp till mina högt ställda förväntningar. Detta är en synnerligen komplett skidanläggning där såväl barnfamiljer som välmeriterade skidåkare lär stortrivas. Stig-Helmer Olsson visste uppenbarligen vad han pratade om.

Och den dagen jag besöker Åre under högsäsong kommer jag garanterat spendera minst ett par dagar i Trillevallen, speciellt under detta märkliga år då långa köer och folksamlingar inte är att föredra. Terrängen kan förstås inte mäta sig med Åre, men det kan å andra sidan ingen svensk skidanläggning göra. Men underlaget, i såväl pist som offpist, kan nog vara en av Jämtlands bästa.

Men skynda att fynda, i dubbel bemärkelse. Snart kanske parkeringen är fylld till bredden och tomma sittliftar är ett minne blott. Enligt Cecilia Lind, VD Trillevallens Högfjällshotell, så säljs det tomter i området som aldrig förr vilken talar för att populariteten hos denna dolda pärla ökar.

Klockan är strax efter fyra när vi beger oss hem från Trillevallen. Manchestern ligger fortfarande ospårad i backarna och snön ligger fortfarande orörd i skogarna. Tack för denna gång, jag hoppas vi ses snart igen!

Vad tycker du om Trillevallen?

Text: Petter Elfsberg