Blizzard Zero G 95

Blizzard Zero G 95
Kategori: Topptursskidor
Nivå: Medium
Märke: Blizzard
Årsmodell: 2019
Mått (Nos/Midja/Bak): 128/95/111 mm Svängradie: 20.00 m Vikt: 1190 gram (171 cm)
Storlekar: 164,171,178,185 cm
Pris: 6499 Kr
Tillverkarens beskrivning
Superlätt och grymt vridstyv.

En unik skida med vridstyvhet i klass med raceskida men vikt och puderegenskaper som en friåkningskida. Passar all typ av åkning.

Väger 1100g per skida
95 mm midja
Mått 128-95-111,5 mm
Tip och Tailrocker
Spann under foten
Radie 21 meter
Sandwichkonstruktion med Kolfiber

(Officiell information från Blizzard)


Vad tycker du om Blizzard Zero G 95?
5
4
3
2
1
Pillard
2019-04-12
Styrkor:
Fantstiskt lätta och smidiga

Svagheter:
Förstås lätta och därmed inte en skida att bomba uppkörd snö med.

Sammanfattning:
Jag testade den back to back uppför bredvid mina Enforcer 93. Skillnaden i vikt och smidighet i kick turns osv var helt enorm. Det kilot man sparar är en större skillnad än man kan tro.

Årsmodell: 2017
Åkstil: Allt utom park
Testad längd: 178 cm
Åkarens vikt: 75 kg
Åkarens längd: 188 cm

Vattendroppe
2019-03-11
Styrkor:
---VARDAGSRUMSINTRYCK---
Direkt när jag fick upp skidorna ur emballaget slogs jag av vikten, eller snarare bristen därav. Det här är inga skidor som försöker vara allround, de är fokuserade på att vara riktiga turmaskiner. Intrycket bekräftades när jag la upp dem på köksvågen och den visade 2419 gram. Per par. Det är alltså strax över 1200 gram per skida, vilket är snudd på löjligt för en skida med 95-midja och träkärna.

Hemligheten är, enligt Blizzard, en uppdaterad variant på det kolfiberlager som varit grundpelare för Zero G-serien sen den startade. Den nya versionen ska vara lättare och kraftfullare än den tidigare varianten. Jag har inte åkt någon Zero G-skida tidigare, så jag kan inte göra en direkt jämförelse, men den uppdaterade produkten är onekligen lätt. Kombinera denna skida med en lättvikts-, eller rent av skimo-race-bindning, och en slutvikt på 1300 gram per fot är inom räckhåll.

Skidorna är mellanstyva, vilket är imponerande i förhållande till vikten. Jag har kört på flertalet betydligt tyngre skidor med mindre spänst. Flexprofilen är klassiskt följsam, mjukast i tip, styvast under fot och en tail som ligger däremellan, utan några egentliga överraskningar längs vägen.

Shapemässigt är skidorna av ett mer klassiskt snitt än vad som är “standard” idag. Medans en klassiskt formad tail är ganska vanligt på turorienterade lagg – ett litet indrag och en kort kicktail istället för full tailrocker ger många fördelar uppför – har Blizzard även valt att göra tipen på skidorna i liknande anda, med ett något kortare indrag och något kortare tiprocker än motsvarande skidor från andra märken.

Gällande vikten tycker jag personligen att skidor som rör sig mot “löjligt lätt” är lite läskigt. Hur mycket kärna är det egentligen som håller bindningarna på plats? Detta är ingenting jag oroat mig över med Zero G 95 dock, att borra igenom kolfiberlagret var nästan ett projekt i sig. Det är definitivt ingenting som är en gimmick, hade inte kolfibern avslöjat sig på det svarta pulvret som kom upp ur borrhålet hade det lika gärna kunnat vara dubbla metallager jag borrat igenom.

---UPPÅT---
Jag vet inte vad jag ska säga mer än att skidorna är en dröm på vägen upp. Lätt vikt och en shape som passar bra för att gå uppför är en kombination som är svårslagen helt enkelt. Det är tydligt att det här är en skida som är gjord för, och trivs bäst på, turer.

Det enda jag har att anmärka på är att lite mer tiprocker hade hjälpt att få upp skidorna vid spårande i djup, riktigt rutten, snö. Inte precis det som är det eftersökta underlaget att gå på tur i, och det är verkligen att gå in på löjligt små detaljer, men det enda jag har att säga om de här skidorna på uppvägen som inte bara är mjölk och honung. I djup snö som är annat totalt genomrutten är det inga som helst problem att spåra, skidorna kommer upp och lägger sig ovanpå snötäcket helt på egen hand.

Sammanfattningsvis är det ett par skidor som är så nära det över huvud taget går att komma perfekta på uppvägen.

---UTFÖR---
-MANCHESTER-
Okej, okej, jag vet. Det är verkligen inte i pist de här skidorna hör hemma. Men att ta några vändor i pisten och pressa säger ändå mycket en skidas råa prestanda, i alla fall för skidor som är i det “smalare” breddsegmentet.

Jag måste säga att jag blev förvånad över hur bra de är i pist. När det kommer till lättare skidor finns det många som bara lämpar sig för “guidesväng” och är väldigt oresponsiva, tråkiga och fladdriga. Zero G 95 befinner sig på motsatta änden av skalan. Så länge underlaget är jämnt och snällt går det att lägga rena skär och pressa på ordentligt. Skidorna ger ordentligt med respons och att få popkänsla ur svängen är inga problem. Vid pistfräset körde jag dem dessutom med Dynafit Vulcan på fötterna, en pjäxa som är rejält styv. Jag hade inga problem med att jag ”pressade igenom” skidorna, att driva dem med en styvare pjäxa fungerar utmärkt.

Bettet i dem är, i förhållande till vikten och bredden, exemplarisk. I ett bredare perspektiv innebär det “okej” – att lägga rena skär på förlåtande underlag är lätt, men att få dem att hålla ett rent skär på hårdare underlag är ingen höjdare. Vridstyvheten räcker inte riktigt till. Men å andra sidan, vem som hade förväntat sig det på en lättviktsskida med 95 mm midja vet jag inte.

-OSPÅRAT/JÄMNT UNDERLAG-
Här är ett område som är betydligt mer relevant för den här skidan, och ett område där den gör riktigt bra ifrån sig. Precis som i pisten ger skidan ordentligt mycket respons, och det är inte på något sätt svårt att få en riktigt lekfull och pulsfylld körupplevelse.

I djup snö gör kombinationen av den “smala” midjan och relativt lilla tiprockern att det krävs ganska mycket fart för att köra den moderna surfstilen, men väl där trivs skidorna mycket bra. Jag har inte lyckats hitta någon direkt fartgräns på skidorna, men tyvärr har väder- och snöförhållandena i Narvik inte givit riktigt läge för att ta på den stora laddhatten. Att köra puder i låg fart är heller inga problem heller, men det krävs lite inspiration av gammeldags pumpteknik.

Även på hårdare, jämnt, underlag är det inga problem att köra på ordentligt. Jag upplever faktiskt att jag får mindre bredlaggshack i hög fart på hårt underlag med de här skidorna än andra skidor i samma breddklass jag kört.

-BRANT OCH/ELLER TIGHT-
Det här är ett annat område där skidan verkligen briljerar. Låg svingvikt är fantastiskt när det ska slängas runt i småsnårig nordskandinavisk skog, eller hoppsvängas i någon brant ränna. Och låg vikt ger automatiskt låg svingvikt.

Vikten är dessutom dels kombinerad med poppighet och responsivitet, vilket ger en fantastisk skida för att lattja runt i skogen, hoppa på varenda lite pillow och bli fylld av den där bubblande glädjen som bara ett nöjesfyllt skogsåk kan ge. Den också kombinerad med en relativt lång svängradie och ett exemplariskt kantgrepp, vilket resulterar i en skida som gärna äter brant och smalt till både frukost, lunch och middag.

Svagheter:
---UTFÖR---
-UPPKÖRT/OJÄMNT UNDERLAG-
Vid ojämnt underlag visar skidan sina tillkortakommanden. Den stora uppoffringen för att en skida som är som att flyta på rosa moln på uppvägen är att bristen på vikt i skidan gör det svårt att bryta igenom existerande strukturer i snön.

Så länge det är enstaka spår eller iskockor är det inga problem, skidan kan köras på precis samma sätt som i ospårat. Men när det börjar lika “liftburet i alperna strax innan lunch dagen efter dump” (jänkarna kallar det crud), eller en riktig blomkålsdag i åre, blir det bängligt och skidorna börjar beter sig nervöst och lynnigt. Självklart går det, faktiskt till och med med ett visst inslag av fart och graciösitet, men generellt är det inte njutbart på samma sätt som det kan vara med en tyngre skida.

---HÅLLBARHET---
Att bindningarna sitter ordentligt har redan avhandlats, men lätta skidor har också en tendens att slitas fort i övrigt. De är kinkigare med slitage som ett par “vanliga” skidor skulle vifta bort utan att tänka två gånger på det. Med den relativt korta tid jag kört på dem hittills är det svårt att dra några bombsäkra slutsatser, men det jag sett pekar mot att Zero G 95 är mer lik andra lättviktsskidor i slitagekänslighet än vad den är på andra områden.

På den tiden jag använt dem har jag fått ett relativt högt antal väl synliga hack i topsheet och på flertalet ställen är det “plastremsor” som skalar av sig från topsheet. Det är bara kosmetiska detaljer, men det ger en fingervisning om hur den generella hållbarheten är.

Jag har också lyckats få en skada på ena skidans sidewall där det stack ut ändar av någon slags fiber och som behövde tätas med epoxy. Denna skada uppstod förvisso vid en rejäl krasch, men jag har aldrig lyckats med något liknande på skidor i högre viktklasser.

Med detta sagt skulle jag vilja understryka att detta inte är nånting konstigt för en lättviktsskida. Det innebär bara att Zero G 95 inte förvånar i sin slitagebeständighet på samma sätt som den förvånat på prestandaområdena.

Sammanfattning:
Blizzard Zero G 95 av årsmodell 19/20 är en riktig turmaskin. Det är en specialiserad skida som ska användas på tur och inte gör några anspråk på att vara en onequiver eller allroundskida. Det leder också till att det förmodligen är så nära den optimala turskidan som går att komma i sin breddklass. Vikten är så låg som är möjligt att göra den utan att offra åkegenskaper – annat än det som kommer som ett direkt resultat av den låga vikten.

För de som söker en skida att användas uteslutande, eller nästan uteslutande, som turskida kan jag inte annat än rekommendera den med guldstjärnor i alla hörn. Den är responsiv och pålitlig utför samt en fullständig dröm uppför. Vid ojämn snö måste den jobbas mer med att få till det på grund av vikten, men den gör aldrig bort sig.

Den här skidan kommer bli mitt nya förstahandsval för turer i framtiden, men när det vankas liftburen åkning kommer jag välja något tyngre.

Betyg:
Som turskida: 5(+)/5
Som brantåkningsskida: 5/5
Som pistskida: 3/5
Som liftburen offpistskida: 3.5/5

Årsmodell: 2020
Åkstil: Är inte den största laddhatten på fjället, men både hoppar pillows och droppar klippor när andan faller på. Skulle förmodligen göra bort sig fullständigt på NM – trivs mycket bättre svettandes i någon ränna (på väg upp eller ner är inte nödvändigtvis
Testad längd: 178 cm
Åkarens vikt: 75 kg
Åkarens längd: 181 cm



nilsv
2019-01-10
Styrkor:
Mycket lätta men fortfarande stabila
Mångsidiga och passar för svenska förhållanden
Snygg design.

Svagheter:
Saknar skåra för toppfäste av stighudar, vilket finns hos de flesta skidor från dynafit och hagan.
Fladdriga och aningen ostabila i hög fart på ojämna underlag.
Belag över och under ömtåligt.

Sammanfattning:
Som före detta rambindningsbunden Armada JJ-turare tappar man nästan hakan första gången man tar ett par Zero G95 i hand. Den lätta vikten i kombination med en bra allroundbredd på 95 mm, och där med också möjligheterna till avlägsna berg i framför allt Jämtland, var det som fick mig att falla för skidan. Ett år, och många långturer, branta rännor och skogar senare har de gröna farorna lyckats uträtta ett riktigt hästjobb! Långa anmarscher på platten innan du når bergen är i Jämtland mer regel än undantag. Det krävs också då något lätt under fötterna för att 80% av dina krafter inte ska ödslas på platt mark. Kombinationen zero g95, ATK SLR-bindning och ett par smala racehudar från Pomoca har lyckats vända en hängiven utförsåkares tidigare tröttsamma inställning till platt fjällmark till något positivt. När fjället väl ska bestigas höjs pulsen oundvikligen för var grad lutningen ökar, även med ett par 1250-gramsskidor under fötterna. Men tidsskillnaden till toppen är ändå markant förbättrad och skidorna är dessutom lätta nog att bära på ryggsäcken längre bitar, när stegjärnen åkt fram och lutningen blivit för brant. Generellt orkar man också fler toppar per dag, eller varför inte samma antal toppar som förr med betydligt behagligare turer uppför och mer spenderad tid i solgropen?

Utförsprestandan är förvånansvärt mångfasetterad och jag kan egentligen bara invända på skidan vid två tillfällen. Med sitt hårda flex i kombination med låg vikt klarar de av att upprätthålla förhållandevis god stadighet i högre farter, men det blir snabbt besvärligare vid hårda, oregelbundna underlag då skidorna tenderar att bli svajiga och sladdriga. Det är främst då den låga vikten gör sig påmind. Det här är inte riktigt skidan att kötta sig igenom hårda drevsnölimpor eller att ta de fetaste droppen med. Men vid mjukare förhållanden med förutsägbarhet i underlaget är det inga större problem med att pressa på både stora och tightare svängar som emellanåt får mig att yttra ett glädjetjut på vägen ner mot fikarasten. Vid det enda piståket jag genomfört med skidorna blev jag positivt överaskad över potentialen i kantgrepp på isigare partier.

95 mm är en väl avvägd bredd för svenska förhållanden där vi trots allt oftast dras med hårdare, mindre snörika partier, utan att för den sakens skull göra dig besviken i händelse av inprickad puderdag. För en tyngre person som framför allt åker dagar när det snöat mycket kan alternativet 108 mm midja vara bättre! Det här är skidan för dig som vill ha en topptursorienterad, lätt skida, men ändå bibehålla förutsättningar för åk som etsar sig fast i minnet för en lång tid framöver. Skidan kombineras fördelaktigen med en lätt tech-bindning samt toppturspjäxor och vips så har riktigt grymma förutsättningar för att utforska och uppleva de lite mer svårtillgängliga fjällen skapats! Jag har till och med anat blickar av avund från vänner som håller fast vid tung, stabil och 95% utförsorienterad utrustning. Om toppturande är ditt primära sätt att utöva skidåkning finns enligt mig inte många anledningar att hålla fast vid tunga gamla rambindningar och stabila, feta skidor längre.

Årsmodell: 2018
Åkstil: Topptur
Testad längd: 178 cm
Åkarens vikt: 75 kg
Åkarens längd: 181 cm





larsjohnsson
2019-01-03
Styrkor:
Lätt och rolig att åka

Svagheter:
Skakig i hårt före

Sammanfattning:
Rolig skida i löst före. Surfar jättebra i puder och suverän i mjuk pist. Lite sämre i hård pist och isiga fören. Blir lätt lite skakig på sladd.

Årsmodell: 2018
Åkstil: Topptur
Testad längd: 185 cm
Åkarens vikt: 95 kg
Åkarens längd: 196 cm

tmlarsson
2018-12-28
Styrkor:
Lätt, sjukt bra kantgrepp och stabil nog att landa rätt stora klippor och raggare.

Svagheter:
Belaget bli lätt repigt. Alldeles för vassa kanter från fabrik. Skidan blir sjukt nervös och hackar vid hårdare underlag. Men slöar man ner kanterna ca 25-30 från tippen och 20 från tailen blir skidan klart mycket trevligare.

Annars inga som inte uppenbara när man väljer en så pass lätt skida.

Sammanfattning:
En grymt stabil skida som fortfarande är sjukt lätt. Jag har pressat denna skida hårt. 12 timmars dagar i form av t.ex. Storulvån->Sylarna->Syltraversen->Storulvån i ett svep. Kört 55* rännor i dåligt före samt kört final på NM 2018 på denna skida.

Kort sagt, den här skidan håller måttet, med råge!

Självklart kommer den inte vara lika stabil i hög fart och dåligt före som en Armada Invictus 108ti, men med tanke på hur mycket terräng som öppnas tack vare den låga vikten på skidan så får man helt enkelt kompromissa lite.

Årsmodell: 2018
Åkstil: topptur, friåkning
Testad längd: 178 cm
Åkarens vikt: 72 kg
Åkarens längd: 180 cm