Född andra maj

Norska Anne May Slinning fyller 33 år idag den 2 maj 2017. Efter juridikstudier i Oslo och ett otal resor kring Alperna på Freeride World Tour är hon sedan ett par år bosatt i Ålesund. Runt husknuten har hon numera de vackra Sunnmørsalperna. Och det var i just dessa fjäll som hennes historia tog sin början.

Året är 1984. Månaden maj. Datumet 1:a. I Sverige flyter tjockolja ut i Dalaälven och skadar en två och en halv mil lång strandsträcka, läckan härleds till en stålanläggning i Söderfors. På det norska Vestlandet är våren sedan långt kommen, men än ligger snön vit på topparna i Sunnmørsalperna utanför staden Ålesund. Gerd-Evy och Knut Slinning är uppe vid den lokala skidklubbens stuga i en dalgång väster in från skidåkarbekanta Hjørundfjorden. Standalhytta ligger inbäddad i det norska fjord- och bergslandskapet, som så många skid- och friluftsmänniskor lockas till. Det finns ingen väg helt upp till hyttan, utan den sista biten på en dryg timmes promenad måste man ta sig för egen maskin. In till Ålesund är det en och en halv timmes bilfärd – förutsatt att färjan mellan Festøya och Solvågen tajmas väl. Knut gör topptur upp mot Kolåstind på 1 432 meters höjd, och Gerd-Evy börjar känna att barnet i hennes mage vill komma ut.

Vad gjorde egentligen dina föräldrar på Standalhytta i början av maj 1984?
– Ja, det kan man fråga sig! Min mamma Gerd-Evy var verkligen höggravid. Samtidigt var de engagerade i Ålesunds skidklubb, som äger Standalhytta uppe på fjället. Jag törs nog säga att Pappa var lite lätt egoistisk och trodde att han skulle hinna med att topptura lite före att barnet skulle komma.

Och hur gick det?
– Jag sitter ju här över trettio år senare, så det gick fint! Mamma fick värkar och det var väl kanske inte riktigt så dramatiskt att det höll på att bli födsel uppe på hyttan i fjället, de hann komma in med egen bil till sjukhuset. Jag såg världens ljus den andra maj, dagen efter att Pappa gick på tur mot Kolåstind. Mamma tog fasta på det datumet, kombinerade med de för regionen vanliga dubbelnamnen och kom då på att flickan skulle heta ”Anne May”.

Vi sitter på ett hotell i Hakuba, Japan och Anne May delar med sig av sin uppväxt och hur skidåkningen naturligt blev en del av hennes liv. Familjen fortsatte sitt engagemang i Ålesunds skidklubb och for gärna och ofta till Standalhytta. Där tändes en gnista till hennes senare känsla för glädje till skidåkningen:
– Vi var mycket på Standalhytta när jag växte upp. Stugan har plats för femtio personer, så det finns möjlighet att vara många. Det var en massa föräldrar, barn, frisk luft, fjäll och skidåkning. Det var en glädjefull tid, finna minnen och därifrån har jag kvar flera av mina allra bästa vänner.

Och vad är det för typ av skidåkning kring Standalhytta?
– Det är bra turmöjligheter runt omkring. Hjørundfjorden som ligger nära är för mig – med lite patriotism inblandat – kanske det vackraste som finns i världen.

När ni inte ville gå för egen maskin, vart åkte ni då skidor?
– Strandafjället är ändå hjärtat för den alpina skidåkning i Ålesund. Det ligger ungefär en och en halv timmes bilfärd från Ålesund. Det blir lite mer åkning när du har en lift som hjälper till, det går inte riktigt att jämföra med toppturandet.

När och var började du tävla inom friåkning?
– Jag körde mina första tävlingar för snart tio år sedan, 2008 i Norgescupen. Året därpå gjorde jag min första säsong i Europa med två vänninor – syster Kristina Slinning och Vivian Aasen. Vi bestämde bara att vi skulle åka sjukt mycket skidor, fixade en hyrbil och drog runt hela säsongen i Alperna. Det blev Serre Chevalier, Chamonix, Fieberbrunn och mycket i Arlberg.

Nästa vinter fortsatte Anne May att tävla, för att ha en ursäkt att resa runt. Hon minns särskilt första tävlingen i Alperna:
– Det var final på nordsidan av Corvatsch, Engadindalen där också St Moritz ligger. Jag var superglad över att ha kvalat in till finalen, hade egentligen inte tillräcklig förutsättningar att köra på den nivån. Men jag tänkte: ”bara att bränna på” och det slutade med en femteplats. Minns att jag var sjukt trött på slutet av åket, jag var för dåligt tränad helt enkelt.

Tävlandet fortskred och Anne May Slinning knep bland annat en pallplats i Gressoney när hon blev trea på en kvaltävling till världstouren. Vintern 2010 växlades den ambulerande hyrbilen ut mot en lite mer permanent bas i Chamonix.

Vad betydde det att flytta till Chamonix?
– Chamonix gav mig mycket som skidåkare. Jag hade grunden från all åkning i Norge på is och annat jävligt underlag. I Chamonix kunde jag vidareutveckla allt. Jag tror att vart man bestämmer sig för att bo som skidåkare definierar delvis vad för typ av åkare man blir – Chamonix hade större linjer, längre åk och det gjorde mig till en stabil teknisk skidåkare.

Anne May fortsatte på Freeride World Qualifier (FWQ) och ett par år senare var hon inne på världstouren Freeride World Tour (FWT) bland den yppersta friåkningseliten. Men Anne May Slinning hade ingen plan, målsättning eller ett överjordiskt driv att lyckas som tävlande friåkare:
– Jag var inte så fokuserad på att komma till världstouren. Det var ett fantastiskt sätt att träffa folk, åka skidor, resa och få ett skidnätverk. FWT-åren blev två, 2013 och 2014, och sedan räckte det för mig.

Var det ett stort beslut att sluta tävla på världstouren?
– Nej, faktiskt inte. Jag hade aldrig skidåkningen som ett karriärmål. Jag tävlade för att det var kul. Efter några år var det inte lika kul längre och då var det nog. När jag fick erbjudande om jobb som biträdande jurist på ett bolag i Ålesund hösten 2015 var det ett större beslut att fatta – att bestämma sig för att komma tillbaka och verkligen bli kvar på hemmaorten.

Hur ser du på din skidåkning idag?
– Jag är nog bättre nu än tidigare när jag tävlade. Nu är det lek igen och jag utmanar mig själv på andra saker. Friåkning handlar om kunskap och erfarenhet och för varje sväng blir man bättre. Jag är kanske inte lika stark längre och har kanske inte lika många skiddagar per vinter, men jag är helt säker på att jag kommer att fortsätta att bli bättre på att åka. Kanske är på topp om fem år?

Har skidåkningen förändrats på några andra sätt, nu utan tävlandet?
– Vet inte. Jag är en person som kanske har mer inre motivation än yttre. Båda sorterna är bra men för mig är den inre drivkraften viktigast. Min motivation kan få en positiv effekt av yttre input också, givetvis. Men jag tror kanske att fördelningen mellan inre och yttre motivation skiljer sig mellan olika människor.

Vem inspirerar dig som skidåkare?
– Erik Finseth var min första inspiration när jag gick på skidgymnasium. Han gjorde annat än att bara köra portar. Ane Enerud var också en inspiration Men det är väldigt många som är duktiga och som kan fokusera, som har drivet vilket är coolt. Jag accepterar att jag var lite för laid back för att komma riktigt till toppen själv när jag tävlade.

Vad har det blivit för skidåkning sedan du flyttade hem till Ålesund?
– Förra vårsäsongen var riktigt fin! Då var jag en del på tur med svenskaran Wille Lindberg och Tom-Oliver Hedvall som kom förvbi i segelbåt. Vi gjorde en riktigt bra tur från Fjørå i Valldalen över Blåfjellt och Sandfjället och sedan åkte vi den till Alstad. En lång dag med många fina svängar och mycket jubel! Tyvärr fick jag ett kompressionsbrott i ryggen och knäckte bröstbenet i en tävling på Stryn i juni förra året, efter det fick jag ta det lite lugnt ett tag.

Sista frågan: Är du på Standalhytta på din födelsedag 2 maj för att göra topptur och åka skidor som dina föräldrar gjorde 1984?
– Ja, det tippar jag!

• Mer om turmöjligheterna kring Sunnmørsalperna läser du i nummer 3 på Nordens fem bäst turområden 
• Mer om Norges Vestland läser du i reportaget ”Vilda Västern”
• Fler bilder på Anne May finns i reportaget ”Högalpin Harakiri” som handlar om Hakuba, Japan

Text: Anders Wingqvist