Bok: Den blå säsongen

Kapitel elva: bardiskfilosofi

»Vad gör vi nu då?« frågade jag Lisa när vi låg bredvid varandra på sängen.

»Går upp och åker skidor!« sa Lisa och hoppade ur sängen.

»Du vet vad jag menar!« sa jag surt. Var det bara jag som tyckte att taket hade rasat in när vi klev över gränsen. Jag tände en cigarrett, det gör de alltid i filmer för att markera att samlaget var över, och det var det ju. Frågan var hur mycket mer som var över. Lisa klev in i duschen. Det var så lätt att ligga där och vara ångerfull. Det hade jag gjort förr. Jag klev upp, hämtade datorn, la den i knäet och startade den.

»Du får tycka vad du vill om mig«, skrev jag snabbt, »men jag har varit otrogen. Vi är faktiskt bara vänner, hon heter Lisa, men lusten tog överhanden. Eller nyfikenheten? Jag har ingen undanflykt, jag har inte slutat älska dig (hur man nu kan älska någon man bara träffat en vecka, men det kan man ju uppenbarligen!!!). Jag kommer inte att göra om det. Men det finns inga ursäkter. Jag förstår om du vill skjuta mig, men innan du gör det ska du bara veta att det är bara dig jag älskar. Ingen annan. Nu skickar jag det här brevet så kan jag inte ljuga för dig. För det vill jag säkert. Jag önskar inget hellre än att det här skulle vara ogjort. Men det är det inte. Och det kommer det aldrig att bli! Jag kan bara hoppas att du kanske någongång igen kan titta på mig och inte bara se det här. Vincent = Idiot!«

Jag kopplade in mobilen och startade min e-posthanterare, men tvekade om jag skulle skicka det eller inte. Handen vilade på tangentbordet och markören på sänd-knappen. Lisa kastade upp toalettdörren och jag ryckte till så att sänd-knappen trycktes in. Bara så där. Den moderna informationstekniken är fantastisk. Ibland.

»Häftigt!« ropade Lisa och stod där naken framför mig. »En ny människa!«

»Inga tankar på ånger?« frågade jag.

»Gjort är gjort.« sa hon och ryckte på axlarna.

»Bara så där?«

»Bara så här!« sa hon och kastade sig över mig i sängen.

Vi älskade igen.

Jag låg och stirrade upp i taket efteråt men kunde inte komma på en enda förmildrande omständighet. Jag var ett svin. Ett svikande svin. Punkt slut.

Lisa hade redan hunnit ut ur mitt rum när jag kom på att jag skulle stänga av datorn. Det hade kommit ett brev.

»Jag trodde du var annorlunda.« skrev Katja. »Jag trodde att vi hade något speciellt. Men uppenbarligen trodde jag väldigt fel. Du glömde mig lika fort som du lärde känna mig. Ha ett eländigt liv! Bye, bye. Katja = förvirrad och väldigt besviken.«

Jag spydde rätt ner i datorn.

»Lägg av!« hade Robban ropat när jag stod och packade mina saker för att åka ner till Les Alps. Minnesbilden kom emot mig i precis samma ögonblick som spyan träffade tangentbordet på datorn.

»Du kommer att bli en till av de där loosersarna.« hade Robban mässat. »Sådana som hänger sig kvar i ungdomen för länge och sätter på småflickor bara för att bevisa för sig själva att de fortfarande är unga! Precis som raggarna hemma i byn! Fastän de närmar sig trettio fyller de baksätena på sina risiga vrålåk med en massa lillsyrror som försöker växa upp. Ena parten försöker växa upp medan den andra klamrar sig kvar. Du är en av den senare sorten!«

Robban hade skakat på huvudet och blivit riktigt förbannad på mig. Jag tolkade det först som avundsjuka men när spyorna for ner över datorn insåg jag att han hade haft helt rätt. Jag klamrade mig fast. På vägen utnyttjade jag människor. Klampade fram och trampade ner.

»Mår du inte bra?« frågade Lisa med huvudet i dörröppningen.

»Gå du så kommer jag.« stönade jag och vacklade in på toaletten.

»Är du sjuk?«

»Inget allvarligt.« sa jag inifrån toaletten. »Jag kommer om en stund. Gå du i förväg och säg att jag är på väg.«

Kanske var det lika bra att det hände nu? Tänk om det hade hänt när Katja och jag hade skaffat barn, köpt bil och hus. Katastrofen hade blivit total. Skilsmässa och barn som hamnade emellan. Vi hade börjat kasta porslin, advokater och stämningsansökningar mellan varandra och barnen hade suttit i mitten utan skydd och träffats av alltihop med full kraft. Det som hände var bara bra, egentligen. Med lite perspektiv så blev allting bara bra. Jag hade suttit flera minuter med mina tankar.

»Hur är det?« frågade Lisa och knackade på dörren.

»Det är okej.« svarade jag. »Ska bara skölja av mig lite.»

»Vad hände?« frågade hon när jag stapplade ut.

»Ibland blir jag yr och konstig av cigarretter.« Vad spelade det för roll om Lisa visste vad jag kände? Hon växte upp. Jag klamrade mig kvar.

Vi gick tysta till backen. Jag förklarade snabbt för Dick att jag gärna ville stå i liften.

»Jag mår inte helt bra.« sa jag.

Dick sa att han skulle förklara för Belinda att jag var tvungen att stå i liften.

»Bara i dag?« frågade han och jag tyckte att han såg rakt igenom mig. Gjorde han det så såg han bara ett virvarr av tankar och förkrympta känslor. Jag ville fortfarande vara nära Lisa. Jag var helt övertygad om att jag älskade Katja. Jag ville inte bara äta upp kakan och ha den kvar. Jag ville goffa i mig hela jävla paketet!

»Bara i dag.« sa jag. »I morgon är jag uppvilad.«

»T-liften som vanligt?« frågade han och jag nickade.

En känslomässig störning! Så måste det vara. Jag var helt klart känslomässigt störd. Vad skönt. Något att skylla på. Avsaknaden av en fadersgestalt. Trasiga leksaker.

»Otro, älska, knulla.« gnolade jag istället för mitt vanliga mantra och räckte fram ännu en lift.

»Hej!« sa Lisa och tittade mig djupt i ögonen. »Jag förstår nog mer än du tror.«

Det var allt hon sa innan hon försvann uppåt. Någon var tvungen att ta tag i mitt liv. Ett liv som hade en tendens att bli allt mer invecklat ju mer jag flydde från ansvaret. Jag stod i en t-lift, ägde två kor som måste mjölkas. Jag hade ett crêperie som jag skulle sköta varenda kväll. Jag hade träffat världens trevligaste flicka som tyckte om mig och jag hade lyckats förstöra det totalt. Jag hade trasslat in mig i en annan flicka som hade en pojkvän och inte ville ha med mig att göra när hon lämnade hålan om några dagar. Livet med ett åtta till fem samt bil, barn och husvagn verkade så mycket enklare på något vis.

»Liv, liv, leda.« gnolade jag resten av dagen.

»Som jag ser det.« sa Carl på Junk Yard efter det att jag i ett förvirrat ögonblick hade rådfrågat honom. »Så finns det två sätt att tackla det här.« Han log, jag log inte tillbaka. »Antingen så bryr man sig och upptar timmar av sitt dyrbara liv med att försöka reda ut vad man egentligen känner för de båda kvinnorna.«

»Låt mig gissa.« sa jag. »Det är det felaktiga sättet?«

»Naturligtvis!« svarade Carl. »Det enda rätta nu är att låta allt bero. Låt saker och skeenden ha sin gång. Älska med Lisa och kör med öppna kort mot Katja, vilket jag aldrig hade rekommenderat om du hade frågat mig, men nu är det ju uppenbarligen försent att försöka dölja något för henne. Men du låter alltså bara det hela ha sin gång. Då kan det egentligen aldrig gå åt helvete eftersom du inte har några förväntningar på hur det kan gå. Om du däremot bryr dig och försöker styra Lisa eller Katja i någon riktining som du har tänkt ut i förväg så kommer du ofelbart att bli besviken. Det går nämligen ändå aldrig som man har tänkt sig! Framför allt inte, som i det här fallet, när det handlar om en man-kvinna-relation och du är det manliga i det hela.«

»Ditt recept är att inte bry sig?« frågade jag något förvånat eftersom det verkade vara en väldigt svår, och farlig, devis att leva efter.

»Yes!« svarade Carl. Jag sträckte fram pengarna för att betala ölen men Carl viftade avvärjande.

»Nu när du går bort till Lisa.« sa han. »Vad säger du då?«

»Hej.« sa jag.

»Fantasi!« sa Carl. »För faen Vincent. Skärp dig!«

»Jag säger som det är. Att jag ångrar att vi låg med varandra och nu vill jag stryka ett streck över det hela.«

»Det går aldrig att stryka ett streck över ett knull!« sa Carl och skakade på huvudet.

»Det var inget knull!«

»Ett knull är ett knull är ett knull!« sa Carl snabbt.

»Men jag tycker ju om Lisa«

»Tycker om?«

»Tycker väldigt mycket om då.«

»Och Katja?« frågade Carl.

»Ännu mer.«

»Vi tar om det från början.« sa Carl. »Vad säger du nu när du går bort till Lisa?«

»Kan du inte berätta det för mig direkt istället? Så slipper jag stå och gissa!«

»Fantasi!« upprepade han och blundade. »Tänk dig att du sätter dig ner bredvid Lisa, hon ler mot dig. Vad säger du?«

»Hej Lisa. Jag ångrar att vi älskade!«

»Vad gör du sedan?« frågade Carl och slog ut med armarna.

»Ringer upp Katja och försöker förklara vad jag känner för henne.«

»Du har telefonnoja så det lär du inte göra. Men det där är den bästa lösningen tycker du?«

Jag nickade.

»Tror du att det kommer att fungera?«

Jag skakade på huvudet.

»Varför då göra det?«

»Förmodligen för att döva mitt samvete.« svarade jag.

»Varför inte låta hela saken bero?« frågade han. »Du går bort till Lisa och ni fortsätter er semesterflirt veckan ut. Du får det trevligt och mår bra. Samtidigt som du inte bygger upp några förväntningar om att du ska kunna göra något ogjort. Det är nämligen väldigt, väldigt svårt.«

»Katja då?«

»Henne har du antagligen redan bränt.« sa Carl men ångrade sig snabbt. »Eller så har du det inte. I vilket fall som helst så lär resten av den här veckan knappast göra varken från eller till. Förutsatt att du inte skickar henne ett e-brev varje gång du knullar Lisa förstås.«

»Inte knulla!« protesterade jag.

»Det enda din avböjning kommer att leda till«, fortsatte Carl utan att ta notis om min protest, »är att den här veckan kommer att bli mycket gråare och tristare än om du går bort och bara tar vid där ni slutade.«

»Och om inte Lisa vill fortsätta dela säng med mig då?«

»Då är det ju upp till henne och inget som du kan påverka. Alltså… slappna av och åk med!«

»Hur kan du överleva med den filosofin?«

»Det är tack vare den filosofin jag överlever!« sa han snabbt. »Vincent… både du och jag vet att jag är bättre på det här än vad du är. Varför lyssnar du då inte på mig?«

»Jag är inte du.«

»Jag är inte du heller men jag lyssnar på dina råd när det gäller bra repor.«

»Är det inte lite skillnad på att veta var snön är bäst och veta hur man bäst förhåller sig till otrohet, förhållanden och kvinnor?«

»Du är expert på ditt område och jag respekterar dig för det.« sa Carl. »Jag lyder dina råd för att undvika trista åk och laviner. Om du lyder mitt expertråd så slipper du en grå vecka och ett liv i ångest, saker som kan vara minst lika farliga som en lavin!«

»Okej, okej!« sa jag och tog min öl och vände mig om.

»Fantasi!« sa Carl bakom min rygg när jag fick ögonkontakt med Lisa. Jag tog några snabba steg mot hennes bord.

»Allt väl?« frågade jag.

»Allt väl!« svarade hon. »Jag saknade dig i backen!«

»Detsamma!« sa jag och satte mig ner.

Hon lutade sig mot mig.

»Och?« frågade hon tyst.

»Och?« frågade jag lika tyst.

»Hur blir det resten av veckan? Ska jag behöva sova i min egen säng nu, eller?«

Det vore en klar överdrift att hävda att jag genomgick någon egentlig inre kris. Jag log mot henne och skakade på huvudet. Ett huvud som uppenbarligen var väldigt, väldigt känslomässigt stört.