Bok: Den blå säsongen

Freeride presenterar stolt hela romanen ”Den blå säsongen”. En underhållande historia om en skibum som inte vill lämna sitt alpliv. Författare är Jakob Mjöbring.

Varsågod här har ni hela boken! Orkar du inte läsa boken på skärmen eller vill du kanske ha ett eget ex i bokhyllan eller ge bort den i present? Beställ ett signerat exemplar av Jakob för Freeride-priset 150 kr (inkl. frakt) på: jakob@mjobring.com

Kapitel ett: anoraker och flygande kvinnor

»Om jag tvingas välja tar jag bergen.« svarade jag. På barstolar runt om i Alperna hade berusade män sedan tidernas begynnelse jämfört kvinnor och berg. En urgammal manlig ritual jag inte var speciellt förtjust i, den unge mannen verkade inte heller helt nöjd med mitt svar. Han vände de röda ögonen och uppmärksamheten mot Carl i baren.

»Kan man få en öl till?«

»Tyvärr, jag har precis stängt.« svarade Carl. »Jag skulle precis gå hem till frugan och ungarna.« Carl ljög förstås, men det var en sentimentalitetsfras som kunde bita på ensamma unga män som kom sent till baren. De trodde sig vara ute efter en öl men sökte i själva verket bara en trygg famn eller en familj. Ofta visste de om det men vägrade erkänna det. Kanske skulle de avslöja det för en främling men absolut inte för sig själva.

»Men du bor alltså här för jämnan?« frågade mannen mig för att försöka hålla konversationen vid liv.

»Så är det.« svarade jag och reste mig. »Säsongare, skibummare, övervintrare.«

»Vad händer nu då?« frågade han och såg plötsligt trött ut.

»Baren stänger.« svarade jag. »I princip stänger hela byn. Jag tror till och med att Francoise har rullat hem korvvagnen.«

»Bara en enda öl!« sa den unge mannen bedjande till Carl.

Carl tittade på mig och ryckte på axlarna. Den unge mannen skulle få sin efterlängtade öl. En öl han säkerligen inte behövde. Jag och Carl hade tänkt slå följe hemåt, men nu var det till att gå själv.

Det snöade. Jag vinkade till Carl och tog på mig anoraken. Alla som bor mer än en månad i Les Alps köper en anorak. Min var orange och smutsig efter den förbannade oljan som alltid droppade ur liftarna på berget. Åtskilliga dagar hade jag på tillgjort usel engelska försökt förklara för skidturisterna att det inte var mitt fel att deras fina skidkläder förstördes av droppande olja i liftarna.

»Det bara är så!« försökte jag övertyga dem om. »Vill man åka skidor får man räkna med att det kan droppa olja på kläderna.«

»Får jag prata med chefen!« krävde de ibland, oftast var det tyskarna som ställde sådana krav, de älskade auktoriteter. Det var också de som blev mest frustrerade när jag på knagglig tyska förklarade att det inte fanns någon chef.

»Vi är bönder allihop.« sa jag. »Vi bönder äger liftsystemet tillsammans. På sommaren brukar vi våra åkrar och på vintern sköter vi liftarna. Men jag kan ta upp det på årsmötet före skördefesten.«

När jag hade klivit ut i snöfallet och stängt dörren till baren fick jag se hur en flicka flög i en vid vacker båge över motorhuven på Francoise gamla Mercedes. Hon landade på taket. Francoise slöhet och nonchalans räddade förmodligen livet på henne. Francoise sopade nämligen aldrig av mer än en liten öppning i fönsterrutan, snön på taket lät han ligga kvar och eftersom han inte körde i mer än trettio kilometer i timmen med sin korvvagn låg taksnön djup hela vintern. Nu var snödjupet knappa metern. Flickan gled smidigt av bilen. Helt oskadd.

»Well?« var det första hon sa när hon fick syn på mig. »What do you want?«

Jag stod där i min smutsiga anorak och sträckte fram armarna mot henne. Jag tror jag förväntade mig att jag skulle behöva lyfta ner henne från taket och bära iväg henne till sjukstugan. Något som jag säkerligen inte hade orkat eftersom jag inte är så kraftigt byggd.

»I don’t know.« svarade jag. »Are you hurt?« fick jag också fram.

»No.« sa hon kort och tittade underligt på mig, förmodligen för att jag stirrade på henne och hade munnen vidöppen. Jag hade aldrig sett något liknande. Varken en liknande olycka eller en liknande människa. Det var någonting med henne som inte stämde. Kanske var det bara chocken efter olyckan. Jag stängde munnen men hade svårt att sluta stirra.

»Well, alright.« sa jag, samlade mig och kopplade på min professionella lokalbefolkningslook. Jag var naturligtvis inte från trakten, jag var inte den franske bonde som jag slog i de klagande tyskarna. Jag var en vilsekommen svensk som gömde mig från livet i en bortglömd del av Alperna. Det här var samma vinter som jag hade firat min trettioårsdag i Les Alps; ett ensamt kalas i min lilla lada som jag delade med två kor.

»Ett ovanligt svårartat fall av trettioårskris.« suckade vännerna hemma i Sverige när jag på hösten förklarade att jag skulle åka Alperna en säsong till. »Nu har du ju en ingenjörsexamen. Det är inte som förr när vi var tjugo och trodde att skidåkning var livet. Klipp dig, skaffa ett jobb och väx upp!«

Kompisarna hade klippt sig och skaffat jobb men jag vet inte om de hade vuxit upp. Jag undrar om vi pojkar någonsin växer upp. Vi växer ofta in i en roll som någon i tidernas begynnelse har tilldelat det manliga släktet. En roll av ansvarstagande och inkomsthembärande människor som tvättar bilen och byter vinterdäck om man bor i den delen av världen där det behövs. Vi kan vara underbara pappor eller frånvarande män, usla otrogna älskare eller bra trogna äkta hälfter, men vi blir aldrig egentligen vuxna.

»Hur gick det?« frågade Francoise på sin släpande dialekt när han i slowmotion hade störtat ut ur bilen. Som alltid hängde hans filterlösa franska cigarett i mungipan.

»Det verkar ha gått bra.« svarade jag. »Snön på taket räddade henne.«

»Det gick bara bra!« sa flickan på perfekt franska. »Men ni borde nog skrapa bort lite snö från rutorna.«

Francoise nickade och mumlade något som inte gick att höra, sedan klev han i sin Mercedes igen och körde sakta hemåt med korvvagnen på släp. Kanske stannade han till hos byns enda prostituerade, Barbara, för att lugna nerverna. Francoise, som sålde korv till turisterna på väg hem från krogen, var en av byns rikaste män. Något som grämde de stora hotellägarna. Männen med blänkande hotell tjänade bara en bråkdel av vad den lille Francoise drog in på sitt kvällsarbete i korvvagnen. Många hade försökt driva bort honom från Les Alps gator, men bönderna tyckte om Francoise. Han köpte deras överblivna kött. Och bönderna hade fortfarande mycket att säga till om i Les Alps med omnejd. Kanske mest i omnejden, böndernas revir. Men eftersom det var bondemark skidturisterna använde när de kasade ner för backarna hade hotellägarna egentligen inte mycket att säga till om. Bönderna var ständigt närvarande i de beslutande salarna även om de inte alltid själva fanns på plats. Hela byn luktade koskit, en ständig påminnelse om deras makt. Eller så var det bara jag och min anorak som luktade ko eftersom jag delade lada med två kor.

»Well«, sa tjejen igen, »my name is Katja Routsalainen and I’m from Finland.«

»My name is Vincent and I’m from Sweden.« svarade jag.

»Men då så!« sa Katja på sjungande finlandssvenska. »Då kan vi ju prata svenska med varandra.«

Och som vi pratade den natten. Jag började med att övertala henne att följa med mig hem till ladan.

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
  • Gilla1   Kommentera
  • Bra artikel? Mer av detta? Freeride prioriterar innehåll efter vad ni som läsare vill se på sajten. Sprid och dela med dina vänner så ökar chanserna för fler liknande artiklar!
  • Dela på Facebook Tweeta
  • KATEGORIER:
  • TAGGAR: