Bok: Den blå säsongen

Kapitel fjorton: carlstensfesten

Vi blev duktigt fulla på berget och natten blev lång. Carl struntade i att öppna Junk Yard så vi hade stället för oss själva. Jag sprang ner och mjölkade Rosa och Rosa och tog med mig mjölken och de andra crêpesingredienserna upp till Junk Yard och sedan frossade vi i crêpes. Tjejerna tröttnade vid tretiden medan vi andra klamrade oss kvar.

Måndagen var i full gång när vi klev ut från baren och kisande mötte den envisa solen. Folk var på väg till backen men det var också fullt av bönder med pick-uper, mopeder, traktorer och vagnar.

»Visst fan!« sa Månsson. »Det är Carlstensveckan!

»Nu?« frågade jag förvirrat. »Brukar inte det vara i slutet av säsongen?«

»Jovisst.« svarade Månsson. »Bönderna kommer in till stan för att visa upp sina varor för Carl Carlsten borta på kommunhuset. Ska vi gå och kolla?«

»Crêpes.« sa jag. »Borde jag ta med mig några crêpes?«

»En lysande idé!« sa Månsson. »Om du någongång ska öppna crêperie hemma i Sverige kan du skryta med att du har varit leverantör till Carl Carlsten under Carlstensveckan i Les Alps.«

Jag förstod inte om han drev med mig eller verkligen trodde att någon i Sverige skulle veta vad Carlstensveckan var för något. Jag hade då aldrig hört talas om den innan jag satte min fot i byn.

»Jag går bort till liften och kollar läget.« sa Dick. »Jag antar att du inte är så sugen på att jobba i dag?«

Jag skakade på huvudet och tackade. Carl gick gäspande åt sitt håll medan jag och Månsson gick med en låda av nattens överblivna crêpes i handen mot kommunhuset.

»Ska bli kul att se gamle Calle igen.« sa Månsson.

»Känner du honom?« frågade jag.

»Han är ju här varje år.« svarade Månsson. »Det brukar jag också vara. Förr gjorde vi lite turer när han var nere. Men nu är han för gammal, fast som alla människor som når framgång eller tjänar en massa pengar så har han bytt till en klart yngre fru. En trevlig jänta.«

»Hur trevlig?«

»Trevlig!« svarade Månsson.

Vi steg in i kommunhuset och följde strömmen av bönder upp till festvåningen. När vi kom upp satt en man, jag antog att det var Carl Carlsten, på en scen längst in i festvåningen. Längs med scenkanten ringlade en kö med glada franska bönder. En och en kallades de upp på scenen. De hälsade familjärt på Carl och så smakade han på det de höll fram. Vid hans sida satt en tjusig dam, fru Carlsten. Hon såg inte ut att vara mer än fyrtio eller fyrtiofem. Lång och ansiktslyft. Hon log och rökte oavbrutet. När det blev vår tur tog Månsson täten. Han slängde fram sin hand mot Carl Carlsten och hälsade glatt på svenska.

»Vad gör du här?« frågade Carlsten på bred blekingska.

»Min kompis gör stans godaste crêpes och jag var tvungen att följa med honom för att hälsa på dig och din charmerande fru!« Månsson förflyttade sig snabbt bort till fru Carlsten och jag hade svårt att avgöra hur bekanta de där två egentligen var. Carl Carlsten såg då inte nämnvärt bekymrad ut.

»Vincent!« sa jag och sträckte fram handen och kände att jag var hyfsat berusad fortfarande, förmodligen luktade jag som en hel spritfabrik.

»Carl.« sa Carl och granskade mig från topp till tå. »Så det är du som är Månssons vän? Vad har du med dig då?«

»Les Alps bästa crêpes!« svarade jag. »Jag har tagit över Mademoiselle Lésiners kor, äggen och mjölet kommer från Makarovs leverantörer. Bara det bästa är gott nog!«

»Mademoiselle Lésiner.« sa Carl nickande och tittade på mig. »En sorglig historia det där.«

»Det var därför jag fick ta över korna.« sa jag och undrade vilken av historierna han hade hört.

»Så du tog över dem?« frågade Carl och log vänligt.

»Jag tog över och skapade Les Alps-crêpen!«

»Och du har med dig ett smakprov?«

Jag höll fram lådan och Carl plockade upp en av dem. Han bet av en bit och smakade ljudligt på den.

»Vad härligt med en svensk entreprenör!« ropade fru Carlsten glatt och sträckte fram en hand mot mig. »Liiiina!« väste hon fram med ett leende som var bredare än Mick Jaggers.

»Vincent!« sa jag och pussade hennes hand.

»Oj då!« sa hon och hoppade till lite. »En riktigt gentleman! Månsson väljer då sina vänner!« Jag log mot henne men lät blicken glida ner mot den smaskande Carl igen.

»Mycket gott!« sa han.

»Svenskt dessutom!« sa hans fru. »Han måste ju bara få komma! Caaaarl!«

»Det avgör vi på fredag!« sa Carl. »Det vet du Lina, hur skulle det annars se ut? Om vi lovade till höger och vänster? Vincent får besked på fredag som alla andra!«

»Men han ligger väl bra till?« frågade frun leende och klappade mig på kinden.

»Det får vi se!« svarade Carl och vinkade fram nästa bonde. När jag passerade frun nöp hon tag i min arm med sina långa naglar.

»Du vann i varje fall mitt hjärta!« viskade hon och blinkade.

Månsson häcklade mig hela vägen hem. Men vad han själv hade haft för kontakt med den där Lina fick jag aldrig något riktigt grepp om. Jag tänkte skicka e-post till Katja i ett sista desperat försök att reparera något som sedan länge var alldeles trasigt. Men jag lät bli. Kunde inte ens öppna Powerbooken längre, men det berodde inte på spyorna. Spyorna var borta men inte minnena. Jag sjönk ner på sängen och lät taket rasa in igen. Sömnen var orolig och störd av rusrester och ånger men på tisdagsmorgonen kom jag upp och iväg till liften.

»Ko, ko, kviga.« gnolade jag och räckte fram t-liften till ännu en ansiktslös person. Gästerna var få. Färre än någonsin tidigare. Vår. Snön smälte och allt blev återfött. Det borde vara glädjens tid. Men ju högre solen stod på himlen desto mörkare kändes det.

Jag var med på listan på fredagen och fick leverera mina crêpes till Carlstenarnas fest. Jag och Månsson barrikaderade oss i baren och drack gratis sprit så att ögonen blödde.

»Jag vill inte att du åker!« sa han sent på natten med armbågarna i de dryckesrester som simmade runt på bardisken. »Stanna kvar! Du kan flytta in hos mig om det blir för dyrt. Vi kan köpa en folkabuss och åka söderut! Klättra och slåss med hororna i Marseille, vi kan surfa på Atlantvågorna utanför Biarritz och springa med i tjurrusningen i Pamplona. Vi kan göra vad vi vill!« Han slog ut med armarna så att glas och flaskor föll som käglor.

»Jag kan inte det!« sa jag.

»Du och jag är av samma skrot och korn! Vi kan inte passa in i det samhälle som är framburet till oss.«

»Jag är hedrad.« sa jag och letade efter ord som inte skulle komma ut som patetiska grodor dränkta i sprit och nattlig sentimentalitet. »Men du lyckades frigöra dig när jag misslyckades.« försökte jag. »Du har lyckats ställa dig bredvid det vanliga samhället. Du har lyckats hitta din plats i livet. Njut av det! Det är ett fåtal som lyckas med det konststycket. Jag är inte en av dem. Jag måste leta vidare!«

»Efter vad?«

»Jag vet inte.«

»För då behövde du ju inte söka.« konstaterade Månsson och sippade på whiskyn. Jag ville säga att jag älskade honom. Jag ville ta honom i mina armar och aldrig låta honom slippa ur dem igen. Jag ville krypa ner under hans täcke och trycka mitt huvud mot hans håriga bringa och gråta mig till sömns. Jag ville höra hans hjärta slå och jag ville visst stanna kvar hos honom resten av livet och bara njuta av hans liv. På hans vis. Men jag kunde inte. Jag kunde inte ens säga det! Jag kunde knappt säga att han var som en far för mig. Och jag kunde definitivt inte leva hans liv, hur gärna jag än ville. Jag var jag och mitt liv var något annat.

»Jag vet fan inte.« muttrade jag.

»Men sonen min« sa han i lite nyktrare ton. »Jag menar allvar. Jag skulle verkligen vilja att du stannade kvar här. Det är inget fyllesnack, det är allvar. Det vore mycket bättre om sådana som du stannade här än gamla stutar som jag. Det är ni unga som kan få Les Alps att leva vidare. Eftersom böndernas barn flyttar härifrån verkar det behövas lite import för att den här hålan ska kunna blomma upp igen.« Han tittade på mig med röda ögon och log. Han drog sin hand genom det gråa håret och sken upp.

»Är du rädd att jag ska sätta på dig?« sa han och garvade.

»Du vet nog att jag tycker väldigt mycket om dig.« sa jag och han nickade. »Men ditt liv är ditt och jag måste hitta mitt på egen hand.«

»Tro bara inte att det var lätt att hitta hit.« sa han. »Men jag har aldrig ångrat mig.«

»Men jag hör inte hemma någonstans!« sa jag irriterat. »Varken här nere eller där hemma. Varför tror du jag strulade sönder det med Katja?« Månsson nickade sakta. Han visste. Jag visste. »Jag strulade till det eftersom jag var livrädd för att fastna, men i vad det var jag skulle fastna vet jag inte. Ändå var jag livrädd!«

»Anbudet står kvar.« sa Månsson. »Men skit i det nu! Låt oss planera den kommande veckan!« Månsson levde upp. Det var nu Månssons beryktade turer skulle genomföras. De som han levde på tills nästa snö föll. Kvalitetsåkningens tidevarv var inne. Han började berätta om turer-vi-bara-måste-göra, och turer-man-bara-måste-ha-gjort-innan-man-dör. Jag lyssnade bara med ett öra, det andra uppfattade oklara signaler som kom inifrån själen någonstans. Jag visste inte vad de gick ut på, men de skrämde mig. Inne på toaletten råkade jag titta mig i spegeln. Och jag ryggade tillbaka för vad jag såg. Det var inte jag! Det var förstås jag, men ändå inte. Skägget var längre, det hade bildats fler glipor i håret och jag var solbränd och lite rynkig av snö och kyla. Men ögonen utstrålade en ängslan och en oro som jag inte kände igen. Den var så mycket starkare än vad jag hade uppfattat den som. Var det så illa? Jag vred lite på huvudet men spegelbilden följde efter. Det var jag som tittade in i spegeln men det var fan inte jag som tittade ut. De där sorgsna ögonen kunde omöjligt vara mina! De där ögonen skrämde verkligen skiten ur mig!

Månsson satt och ritade på en servett när jag kom ut.

»Såg du ett spöke där inne eller?« frågade han. »Du ser jävligt blek ut.«

»Jag såg det här.« sa jag och pekade på mitt eget huvud.

»Kolla här!« sa han och viftade med armarna igen, men alla flaskor låg redan ner så det blev ingen strike den här gången. »Det här är precis vad du behöver för att jaga spöket ur dig.« Han puttade fram servetten mellan oss och satte pennan på en av de två stiliserade bergstopparna på papperet.

»Det här är La Cuisine«, sa han och flyttade pennan till den andra toppen, »och det här är Nuit Blanche.«

»Och du ska klättra upp på Cuisinen och ta kammen dem emellan?«

»Vi ska!«

»Varför har ingen gjort det tidigare då?«

»Var inte så bergsäker på det.« sa han och log.

»Aldrig!« protesterade jag. »Du lär inte ha klarat klättringen upp på Cuisinen ensam!«

»Jag kan ju naturligtvis inte bevisa det, men jag har gjort det. Många gånger.«

»Där inne då eller?« frågade jag och pekade på hans huvud.

»Här inne!« sa han. »Här inne har du och jag redan klättrat upp för Cuisinen, satt på oss skidorna och stighudarna och tagit oss upp på kammen på Nuit Blanche. Förmodligen klättrat den sista biten. Väl där uppe har vi njutit av landskapet och åkt hela vägen ner till Verbier.«

»Men du har aldrig vågat det?«

»Jag har aldrig haft den rätta partnern.«

»Livsfarligt!« sa jag. »Cuisinen har alldeles för mycket lös sten nu på våren, med den här vårens varma väder är det dessutom som gjort för att få en schyst hängdriva i huvudet. För att inte tala om sista biten upp på Nuit Blanche. Det är glaciär och nu har snön smält undan så att snöbryggorna över sprickorna kommer att rasa under fötterna på oss.«

»Det där om Cuisinen är faktiskt bara skitsnack. Ingen har gjort den på våren, alla bara säger att den ska vara farlig. Jag har varit där och lyssnat. Tidig start och man är uppe innan det värsta börjar. På glaciären på Nuit Blanche kan det givetvis vara lite snö men går vi inknutna och i gamla spår så är det lugnt. Det är ju för fan en välbesökt topp.«

»Suck!« sa jag.

»De sa att Tornet skulle vara omöjlig i april också innan jag soloklättrade den! Nu kryllar där av folk på vårarna.«

Tornet hette egentligen La Tourelle och var ett berg några mil söder om Les Alps. Månsson hade, i varje fall enligt honom själv och det fanns ingen som tvivlade på hans ord, soloklättrat den på nordsidan i april. Det hade tagit honom tre dagar att ta sig upp, men åket ner på västsidan var värt varenda svettdroppe, som han brukade säga.

»Då är det spikat!« sa Månsson och försvann mot toaletten.

Jag reste upp några flaskor och blickade ut över den tomma och otroligt stökiga lokalen. Det såg ut som efter en rejäl luciavaka i gymnasiet. Mörka minnen kom över mig. Hemma i Sverige var jag grå. Så grå att jag ofta försvann mitt framför ögonen på folk. De kunde helt enkelt glömma bort mig trots att jag stod framför dem. Jag brukade, för min egen självkänslas skull, skylla det på att jag var rätt disträ och drömmande. Jag inbillade mig att jag var en konstnärssjäl. Men det var alltmer uppenbart bara en livsbluff. Jag fick inte ens ihop en pannkaksreceptbok. Jag var en grå kamrersjäl. Min uppväxt drog åt kamrershållet medan min vilja krävde mer. Den som inte var rik eller kriminell var tvungen att ägna sig åt popmusik, klättring, skidåkning eller surfing. Synas i teve, synas i tidningarna, synas på festerna. Synas. Och jag som försvann framför ögonen på folk. Flykten till Alperna var min räddning. Här var jag något, hemma var jag verkligen ingenting.

»Det är taget då?« sa Månsson och la armen på min axel. Han vinglade till. Det var dags att krypa hem. Vi tog oss nerför trapporna med armarna om varandra. Den klara vårmorgonen träffade oss med full kraft. Solen fanns där bakom bergen. Snart skulle dimmorna lyfta och gömma sig tills natten åter la sig. Då skulle de rumla ut över dalen igen och lägga sig som ett fint lock över allting, sudda ut konturerna och fukta gräset som vågade sig upp lite här och var. Var gömde sig dimmorna på dagen?

»Hur kan du lämna allt det här?« frågade Månsson och nickade upp mot berget.

»Jag vet inte.«

»Varför inte bara erkänna att det är här du hör hemma? Släpp den svenska borgerlighetens fantasivärld och ta klivet ut i denna, den vackraste och riktigaste av världar.« Jag kunde inte svara så jag skakade på bara på huvudet. »Det är ju här du lever, det är ju här du mår bra, det är ju här som du är hemma!« fortsatte Månsson.

»Det är kanske här jag lever, men det finns så mycket jag ska göra.« sa jag.

»Som?«

»Som barn och allt det andra. Jag är en grå kamrer och sådana lever inte hela liv i Alperna. Sådana kan tillåtas fly ibland men de måste återvända hem och ta itu med det gråa livet.«

»Hör du hur du låter?« frågade Månsson. Han tog tag i mina axlar och stirrade mig djupt i ögonen. Jag vek ner blicken för att förhindra tårarna från att komma fram.

»Du erkänner att du hellre lever en livslång livslögn än stannar upp, lutar dig tillbaka och njuter. De flesta har inte kommit, och kommer aldrig, till den insikt som du har och de som har gjort det är knappast så korkade att de släpper den insikten och lämnar det de har funnit. Hur ska du kunna leva med det?«

»Jag ska leta upp Katja!« försökte jag men visste att det inte var ett svar på frågan.

»Lycka till!« sa Månsson och skakade på huvudet. »Jag menar inget illa. Jag vill bara inte att du ska bli dödligt sårad. Och jag har fortfarande inte förstått varför du lämnar det här, mot din vilja.«

»Inte jag heller.« sa jag tyst. »Men det är det enda jag kan komma fram till.«

»I natt är det du som sover i gästrummet!« sa Månsson. »Det kanske kan få dig på andra tankar.«

»Det kan det inte!« sa jag. »Men jag sover gärna nere hos dig.«

Innan jag steg in genom dörren hos Månsson såg jag hur dimmorna hade börjat lyfta. Bergen och solen var redo för en ny vacker dag. Jag kunde inte bestämma mig för om jag också var det.