Bok: Den blå säsongen

Kapitel femton: på väg

Jag vaknade och visste för några sekunder inte var jag befann mig. Borta, död, i himlen, i helvetet? Det fanns knappast blommiga tapeter i helvetet, men huvudvärken hörde hemma där. Månsson tittade in med en kopp kaffe.

»Jobba i dag?« frågade han och jag nickade sakta. »Jag packar så drar vi i eftermiddag. Det är underbart väder.«

»Måste snacka med Dick först.« försökte jag slingrande.

»Det är lugnt.« sa Månsson. »Han ger dig garanterat ledigt för en tur på Cuisinen! Dessutom är det sista veckan och väldigt lite folk. Du hade väl ändå inte tänkt hjälpa till med nermonteringen av liftarna?«

Jag skakade på huvudet. Sista veckan. Det lät som en besvärjelse. Det var en besvärjelse! En vecka kvar innan hemfärd. Aldrig tidigare i livet hade jag önskat att jag kunde känna hemlängtan. Men nu gjorde jag det. Intensivt. Jag längtade efter att ha något som jag skulle kunna kalla hemma.

»Grå, grå, gråare.« gnolade jag vid t-liften. Bakfull var jag och solen lyste oavbrutet och obamhärtigt på backarna. I vissa av pistmaskinens spår lyste mörk jord igenom. Mörk och farlig. Dagen kröp fram i slowmotion men snön smälte snabbt. Vi stängde tidigare.

När jag kom hem satt Månsson lutad mot min ytterdörr och läste en bok. Han hade lånat Pierres stora bil, mjölkat korna och även fixat så att Petra skulle mjölka Rosa och Rosa medan vi var borta. Jag kom inte undan. Han visste nog att jag helst av allt hade velat krypa ner under täcket hela sista veckan.

Vi lämnade Les Alps under tystnad. På radion sjön ‘The Cures’ Robert Smith om sin smärta. Jag fällde bak sätet, slöt ögonen och försökte njuta av att vara i rörelse. Snart skulle jag få anstränga mig igen, känna adrenalinet pumpa och slippa t-liften, whiskyn och crêperiet. Få vila ögonen på klockrent vackra vyer, leta grepp på kala klippväggar med en massa luft under fötterna, hitta rätt spricka för fötterna och våga lite på den. Krypa ner i en sovsäck på några tusen meters höjd och höra hur vinden ryckte och drog i tältduken medan man somnade av ren utmattning. Sova tungt och drömlöst, sudda ut alla spår av rus som flöt omkring i mitt blod och ställde till det i hjärnan. Rensa tankarna för att sedan kanske se allt i ett annat ljus. Ett ljus som kanske kunde lysa upp mina valmöjligheter. Hoppades Månson på det också? Att jag skulle inse att det var i Les Alps jag hörde hemma?

Jag tittade på Månsson som tyst styrde bilen på de allt smalare alpvägarna. Hans blick koncentrerade sig på vägen men då och då böjde han sig framåt och kikade uppåt. Mot bergen. Mot vädret. Jag måste ha nickat till för när jag öppnade ögonen var vi framme vid Cuisinen, eller snarare parkeringen närmast leden som skulle ta oss till insteget. Månsson stod redan och plockade ur bilen. Jag sträckte på mig och klev ut.

»Det är dags.« sa Månsson tyst och nickade mot Cuisinen. Det var verkligen ett vackert berg. Längst där uppe drog vinden ut snö från en stor hängdriva och bildade ett vitt streck. Det sög till i magen. Jag var redo. Cuisinen hade slukat mig, övertygat mig om att skönheten var stor där uppe. Större. Hon var brant, riktigt brant. Rispad av snö, is, sten, tid och vind. Det hängde snö här och var på de ställen där hon inte stupade så brant. Snö som när som helst kunde släppa och ge sig av, dra med sig några hundra kilo sten och störta utför bergssidan med ett vansinnesvrål. Det här var farligt galet.

Vi plockade i tysthet ihop våra grejor och med skidorna på fötterna följde vi leden in i skogen. Det började skymma. Dimmorna var på väg ut ur sina dagsgömmor. Det var mörkt när vi slog upp tältet. Månsson berättade att han så när hade gett sig av på en solotur när han hade varit här och rekat insteget. Han hade legat och räknat stenfall, stått med handen mot berget och satt upp en fot och rest sig upp. Men till och med han hade insett att en sådan solotur skulle vara dumdristig.

»Men vi två klarar av henne.« sa han när vi krupit ner i sovsäckarna. »Är det några som kan klara av henne är det du och jag.«

»Det låter som du försöker övertyga dig själv.« Jag hade drabbats av bergets lugn. Jag hade passerat gränsen och det fanns ingen väg tillbaka. Nu skulle jag bara upp.

»Börjar väl bli gammal.« sa Månsson. »På senaste tiden har jag faktiskt känt hur odödligheten börjar släppa taget.«

»Tvekar du så vänder vi!« sa jag bestämt. Han vände sitt skäggiga ansikte mot mig och log. Han tvekade inte.

Jag vaknade först. Drömmen hade faktiskt innehållit ett fall. Ett läskigt fall som en av vännerna där hemma hade tagit. Två säkringar hade släppt men den tredje hade fångat upp fallet. Inget hade hänt men det satt i magen på mig. Jag kokade kaffe och drömmen försvann i takt med den tilltagande trygga kaffelukten. Vi var lite sena. Inte mycket, men lite. Jag puffade på Månsson och han satte sig upp. Tvärvaken som alltid. Vi drack kaffet, käkade lite müsli och hängde på oss packningen och skidade mot insteget. Det var fortfarande mörkt men vi gick rätt på det. Månsson hade rekat bra. Vi hängde på oss klätterselarna och knäppte fast kabinerna, kilarna, friendsen och de andra säkringarna. Vi band fast ryggorna med isyxor, skidor och stavar utanpå, vi skulle hissa packningen efter oss. Ett hästjobb men valmöjligheterna var få. Väl där uppe måste vi ha skidorna för att kunna ta oss mot Nuit Blanche och sedan få ett trevligt åk ner mot Verbier.

Månsson skulle ta första replängden. Han gick fram till berget, la handen mot det och blundade i några sekunder, satte på sig hjälmen och tittade uppåt.

»Säkring klar!« sa jag.

»Jag klättrar.« svarade han och tittade uppåt igen, sedan satte han upp högerbenet och svingade sig vigt upp på berget.

Vi var på väg. Upp.