Bok: Den blå säsongen

Kapitel tre: två kor och ett crêperie

Kärlek vid första ögonkastet var i mina ögon något pinsamt patetiskt. Ett uttryck jag aldrig riktigt trott på. Kungen och Hollywood kommer undan med rätt mycket, men själv tyckte jag mig aldrig ha hittat något riktigt självklart tillfälle för ett dylikt ögonkast. Inte förrän en flicka flög förbi mig och landade på ett snötäckt biltak. Vi var faktiskt löjligt lyckliga tillsammans.

Det kan vara något som klumpar till det i magen för många. Det gjorde det för mig också. Den inbillade friheten kände sig hotad. Men känslan gick faktiskt inte att förneka, förtränga eller undvika. Euforin rasade över mig när jag klev ut från toaletten hemma i mitt kyffe och möttes av Katjas leende. Och jag kastade mig rätt in i den med utsträckta armar. Säkerligen med ett fånigt leende på läpparna.

Mademoiselle Lésiners kor avslöjade oss. De måste ha väckt hela Les Alps med sina råmanden. Vi smög oss ut tidigt för att undvika Mademoisellens bannor. Kanske var korna bara avundsjuka, kanske var de sura över att mitt liv äntligen verkade bli lite bättre än deras. Deras hade faktiskt blivit riktigt miserabelt eftersom Mademoiselle Lésiner inte hade varit ute och mjölkat dem sedan hennes son brådstörtat hade försvunnit kvällen innan och bara lämnat skammen kvar. Det var naturligtvis därför de råmade mer än vanligt, men vi trodde att det var vårt fel.

»Här är Les Alps bästa morgonkondis!« sa jag och öppnade dörren till bagare Makarovs bageri. Det var egentligen inget konditori men jag brukade smita in där på vägen till backen och få mig en kopp kaffe och en croissant. Makarov var pensionerad ishockeyspelare men inte den Makarov som ingick i ryssarnas superfemma. Det här var en helt annan före detta ishockeyspelare Makarov. Han var mellan fyrtio och fyrtiofem år gammal och hur han hade hamnat i Les Alps förstod jag aldrig riktigt. Jag tror han hade passerat Les Alps på hemväg från en kortare proffssejour i Chamonix och då sprungit på sin nuvarande fru Petra och bara blivit kvar.

»Salut!« ropade Makarov leende. Makarov var nästan alltid glad. »Ahhhh!« sa han när han fick syn på Katja. »Du ha flicka med du?« frågade han på dålig franska och sträckta armarna i skyn och ropade på Petra.

»Katja.« sa Katja och sträckte fram sin hand. Makarov tittade på sina degiga händer och skrattade.

»Jag vinka va´!« sa han och vinkade mot Katja. »Slå er ner. Kaffe komma!«

Makarov pratade gärna och mycket och hans glädje smittade av sig. Den kändes alltid ärlig. Makarov var en man som Mademoiselle Lésiners kor kunde vara avundsjuk på. Han hade hittat sin lilla spilta i livet. Sin plats på jorden. Det var det alltför få som hade gjort eller någonsin skulle komma att göra. Själv jobbade jag på det.

Två croissanter senare var jag tvungen att bege mig till den väntande t-liften. Katja stannade kvar hos Makarov och Petra när jag gick. Hon hade ryskt blod i ådrorna och kände sig hemma hos dem sa hon. »Makarov och Petra är de varmaste människor jag någonsin har träffat.« sa hon senare och jag kunde bara instämma.

»Ko, ko, kviga.« mumlade jag mig igenom dagen. De båda Annorna kom och skällde på mig för att Katja inte hört av sig. De hade varit så oroliga, sa de. Det kändes som om oron mer handlade om avundsjuka. Katja hade träffat någon, även om denne någon var en snubbe som gnolade underliga ramsor i t-liften vareviga dag.

Framåt eftermiddagen ramlade en engelsman så många gånger i min lift att jag tappade räkningen. Hur han hade tagit sig så högt upp på berget var en gåta. Man måste ju trots allt glida av stolliften när man kom upp, men den här killen kunde inte stå på ett par skidor, än mindre glida. Jag fick ropa dit norske Lars som tog ner honom på skotern.

»Jag har kämpat hela dagen för att ta mig hit upp!« ropade engelsmannen. »Och så kommer ni och kör ner mig på den här saken! Jag ska stämma er!«

Ett par brädåkande snorungar jävlades med mig genom att köra slalom i liftspåret och skrika »Pussy!« åt mig. De tyckte att jag borde stänga av liften och ta upp jakten.

»Grow up!« ropade jag tillbaka i ett fruktlöst försök att verka tuff och oberörd. »Dagens ungdom!« suckade jag leende och kom på att det inte var länge sedan jag själv hade flängt omkring så där. Dock alltid med skidor på fötterna och jag ropade aldrig till liftskötarna. Jag var rädd för dem och jag visste att de kunde sno mitt liftkort.

Jag satte på mig skidorna och väntade på att brädkidsen skulle passera mig på vägen ner.

»PUSSY!« skrek de när de svepte förbi lifthuset. Jag stakade mig snabbt ut ur liftfållan och satte av nerför backen. Kidsen blev förvånade och väldigt stressade när de upptäckte att jag förföljde dem. Fast mest var de nog bara lyckliga. Lyckliga över att någon brydde sig. Jag var också glad och nöjd. Jag fick åka skidor, fort dessutom. De sneddade över ett opistat område och en av dem vurpade. Jag sprutade honom full med snö, ryckte liftkortet av honom och tog snabbt upp jakten på de andra.

»De ska inte få åka ifrån mig på sina löjliga bräder!« mumlade jag och ökade farten ännu mer. Kidsen var ovanligt duktiga. De var franska teståkare åt Rossignol och höll på att prova ut nya brädsorter. De höll bara till i det blygsamma skidområdet i Les Alps för att där fanns färre nyfikna ögon. På Grand Monte var risken liten att någon skulle sno Rossignols affärshemligheter. Så killarna var duktiga, det visste jag, men de borde inte kunna åka ifrån mig ändå!

»Du är ett barn.« sa Kaja träffande när jag berättade om min lyckade brädåkarjakt för henne på after-skin.

»Men de kan ju inte få härja hur de vill.« försvarade jag mig.

»Ett stort litet barn.« suckade hon och berättade att Makarov och Petra hade bjudit in oss på middag någon kväll.

»Någon kväll?« frågade jag. »Annorna sa att ni skulle åka i morgon kväll.«

»Det får väl bli någon annan gång då.« sa Katja lugnt, säker på att vi skulle träffas snart igen.

»Tänk om jag har en ny flicka varje kväll då.« sa jag.

»Det har du inte.«

»Jag kan ha!«

»Du kan inte ljuga min unge man.« sa hon och jag öppnade munnen för att protestera men kom av mig när hon la upp ett brett leende.

Jag reste mig istället och gick bort mot brädkidsen som satt och hängde några bord från vårt. La Crevasse var ju numera stängt så dagens after-ski hade förflyttats till Junk Yard. För alla nytillkomna resenärer, det var ju de flesta eftersom det var söndag, dag efter bytardag, var det inget konstigt med det. De hann aldrig uppleva den gemytliga trängseln på La Crevasse. De hade missat langemännens väggrivning. Så är det alltid här i livet. Man missar alltid något. Det tog tid för mig att inse det. Lång tid.

»Sitt ni!« sa jag till kidsen i sina säckiga brallor och lustiga toppluvor eftersom de ryggade till när de såg mig. Jag ville tycka att de ryggade till i varje fall.

»Jag är inget monster.« sa jag och kastade deras liftkort på bordet. »Gör inte om det bara.«

»Vi ska inte.« sa den tuffaste killen. »Inte i din lift i varje fall!« De andra garvade åt honom, det var väl därför han spelade tuff.

»Visst, visst, snorungar!« sa jag kaxigt eftersom jag visste att jag hade imponerat på dem. Det är annars ingen lätt sak att göra intryck på sex härdade teståkande brädkids. Men jag hade gjort det och jag var barnsligt lycklig över min bedrift. Det var en av anledningarna till att jag blev skibum från första början och eftersom jag inte tror att jag unik i något avseende så är det säkert en anledning för många andra också. Att gå där med solbränd hy, blekt långt hår och utnötta kläder, åka som en gud, sitta kvar på puben efter stängningsdags, heja på infödingarna och stanna kvar när alla andra åker hem ger en känsla av att vara lite viktigare. Man gör något andra drömmer om.

»Jag ljuger inte när jag säger att jag älskar att imponera på folk.« sa jag när jag satte mig hos Katja igen.

»Det tror jag inte heller.« svarade hon snabbt och skulle precis säga något mer när Annorna dök upp vid bordskanten och avbröt henne.

»Var har du vaaarit?« väste de i kör och tittade sig snabbt runt i baren efter eventuella killar, män eller karlar. »Vi har varit såååå oroliga!« fortsatte någon av dem och jag räddade mig bort mot baren med mitt och Katjas tomma ölglas som ursäkt.

Det är på Junk Yard som bartendern Carl härskar bakom bardisken. Honom jag egentligen skulle ha slagit följe med när jag träffade Katja för första gången. Carl var en kvarglömd skibummare från Danmark. Han hade med åren blivit mer fransk än bönderna i Les Alps, men vi talade alltid svensk-danska med varandra.

»Två öl till.« sa jag till honom och sträckte fram våra glas.

»Underlig sätt att träffa tjejer på.« sa han och nickade bort mot Katja. »Ragga upp dem när de har blivit påkörda.«

Carl var tillsammans med Lions platschef Karin, i varje fall den här veckan. Han bytte annars flickor väldigt ofta. »Du är för seg!« brukade han mässa för mig sena nätter när baren var stängd och han inte hade någon flicka som väntade på honom. »Du måste ta initiativ, vara lite mer framåt. Skryt med tio replängders klätterturer, snorbranta lössnöåk med laviner i hälarna eller tiometers hopp. Hitta på lite, använd fantasin!«

»Det är en underlig tjej.« sa jag och tittade bort mot Katja som var inbegripen i en diskussion med Annorna. »Men de andra är nog sugna på allt.«

»Inte så pjåkiga.« sa Carl och sträckte fram ölglasen. »Men Karin åker hem på onsdag så jag håller mig nog tills dess. Hoppas jag!«

Jag tog en klunk och övervägde om jag verkligen skulle orka gå tillbaka till bordet och lyssna på Annornas tjat. Carl lutade sig mot bardisken från andra hållet och halade fram en cigarett.

»Faen Vincent!« sa han på bred danska. »Vi borde ge oss av! Det här stället är så stendött och ute att ingen jävel med lite stil hittar hit.« Det var inte första gången vi förde det här samtalet men jag visste att han hade rätt.

»Det är bara busslaster med snåla fotbollslag och skräniga tyskar med för lite pengar som hittar hit numera, de som inte har råd att åka till någon av de trevliga skidorterna. Bönderna borde satsa på lite upprustning!«

Les Alps stod i ett vägskäl. Antingen tyna bort från skidortskartan eller expandera och ta nya tag. Bönderna gjorde ingenting. Förutom att håva in de pengar de kunde och plöja upp sina åkrar. Carl och jag gjorde ännu mindre. Vi stod där och gnällde över att vi borde göra något. Vi flydde båda från vuxenlivet men förnekade det givetvis. Vi var rädda att om vi gjorde något annat så skulle vuxenvärlden hinna ifatt oss. Carl drömde om att hitta en rik kvinna som kunde försörja hans skidåkande. Från början var Carls dröm att bli professionell skidåkarmodell. Nu tyckte han det var försent. Själv visste jag inte ens vad jag drömde om.

»Faen Carl!« sa jag tillbaka och härmade hans danska och garvade. »Skål på dig, gamle drömmare!«

Han nickade, drog ett djupt bloss på cigarretten och återgick till att servera öl till gästerna som blev allt fler nu när La Crevasse hade stängt. Jag skulle bli tvungen att gå tillbaka till Annorna.

»Så ni åker i morgon kväll?« frågade jag när jag slog mig ner vid deras bord.

Annorna stirrade på mig.

»Ja!« svarade de i kör. »Det går inte att ändra på!« fortsatte den ena av dem.

»Okej, okej!« sa jag och höll upp handflatorna och retirerade bakåt på stolen.

Katja tittade på mig och tog tag i mina händer. Jag var inte van vid beröring, framförallt inte offentlig beröring. Jag hade kanske haft chansen att få röra lite vid någon av de flickor som hamnade i Les Alps och blev imponerade av en solbränd skibummare men jag hade aldrig gjort det. Jag var den typen av kille som bara blev kompis med tjejer. Jag hade ingen sex appeal. Min syn på flickor och sex var, kanske därför, väldigt gammalmodig. One-night-stands var inget för mig. Det var i varje fall vad jag hade intalat mig själv eftersom jag väldigt sällan fick tillfälle till några. Och det var ingen som hade berört mig offentligt på flera år.

»Jag vill inte ljuga.« sa jag.

»Du kan ju inte ljuga.« avbröt Katja. »Och nu ska du säga att du inte vet hur det kommer att bli när jag har åkt. Du kommer att försöka förklara att du inte vet när du kommer hem. Du vill på något sätt försöka få mig att förstå att du inte vet om du är redo för ett vanligt liv i Sverige.«

»Och…« försökte jag men avbröts snabbt.

»Men det spelar ingen roll.« fortsatte Katja. »Jag vet att vi hör ihop och jag vet att du vet det. Vi behöver inte säga mer. Lovar man inget kan man inte heller använda ett brutet löfte som en lätt väg ut ur något man inte riktigt vågar ge sig in i.«

Jaha.

»Vi skaaaa åka i morgon!« sa en av Annorna och hennes huvud spanade snabbt runt i baren. Hon påminde om en uggla i en vinjett till något gammalt naturprogram.

»Jag måste ut.« sa jag tyst till Katja och vi reste oss och lämnade stället.

»Vad ska ni göra ikväll dåååå?« frågade en av Annorna och jag kunde inte avgöra om hon var intresserad eller om hon retades och trodde att vi skulle ägna oss åt att rulla runt i min säng utan kläder och byta kroppsvätskor.

»Ta mig härifrån.« viskade jag till Katja.

Det var en mindre folksamling utanför ladan när vi kom dit och Mademoiselle Lésiners kor råmande värre än någonsin tidigare.

»Var är Mademoiselle Lésiner?« frågade en äldre herre med potatisnäsa. Jag visste inte vad han hette men jag hade för mig att han var någon höjdare inom kommunen.

»Inte vet jag.« svarade jag.

»Har du nyckel?« frågade någon annan i folksamlingen.

»Det är aldrig låst.« sa jag och öppnade dörren.

Korna fortsatte råma och det luktade mer koskit än det brukade göra. Hela folksamlingen följde oss tätt i hälarna in i ladan.

»De måste mjölkas!« konstaterade en dam i sällskapet.

»Du måste mjölka dem!« sa potatisnäsan till mig med myndig stämma.

»Moi!?!« frågade jag förvånat. »Jag hyr ju bara rum här.«

»Du måste sköta dina kor!« ropade någon i sällskapet upprört.

Trodde de verkligen att en trettioårig skibummare från Sverige höll sig med kor i Les Alps? De lämnade ladan muttrande om »slöa svenskar«, »dagens ungdom« och »moraliskt förfall«.

»Vi får väl mjölka dem då.« sa Katja och trollade fram en spann och en liten välanvänd mjölkpall.

»Kan du det?« frågade jag förvånat.

»Kan lära!«.

Hon satte sig ner på pallen bredvid en av de råmade korna. När hon tog tag i juvret tystnade den direkt. Hon drog och drog och så småningom kom det faktiskt ut lite mjölk.

»Du får ta den andra så att du lär dig.«

Jag lärde mig inte bara att mjölka Mademoiselle Lésiners kor, jag lärde mig också att mocka skit och förse dem med rätt mängd hö. Jag hade inget val eftersom Mademoisellen helt enkelt slutade att bry sig. Och byborna och bönderna tyckte uppenbarligen att korna var mitt ansvar.

Mjölken använde jag till att starta ett litet crêperie utanför ladan. Jag köpte bara en förlängningssladd och flyttade ut mina kokplattor på kvällen. Där stod jag och gräddade pannkakor, rullade dem och kletade sylt, choklad eller andra smetigheter emellan.

Den där första kvällen försökte jag emellertid bära in mjölken till Mademoiselle Lésiner som bodde en bit ner på gatan. Jag fann henne sittande i fåtöljen med ett par tomflaskor framför sig. Hon förklarade att livet var slut. Ferdinand hade varit hennes allt. Jag fick också veta varför hon kallades för Mademoiselle och inte Madame. Hennes man, Ferdinands pappa, var en stilig karl som tydligen gärna hade rumlat runt i höet med pigorna. För att sonen inte skulle ta efter hans ovanor kastade hon ut honom.

»Men det fanns alltså i generna!« suckade hon. »Jag trodde inte att Ferdinand hade tagit skada av hans olater. Han var ju så liten. Men allt fanns där i generna!«

»Men korna…«, försökte jag, »det finns inte i deras gener.«

»Du får göra vad du vill med dina kor!« skrek hon och viftade med armarna så att flaskorna yrde. »Jag vill inte se dem mer!«

»Men pengarna då?« frågade jag och kände mig dum, men tanten måste ju leva av något och jag trodde att korna utgjorde hennes levebröd, eller i varje fall en del av det.

»Pengar är inget problem!« sa hon surt och jag antog att hon, som alla andra bönder i Les Alps med omnejd, hade del i intäkterna från liftsystemet.

»Du får väl göra pannkakor av det.« föreslog Katja när jag slokörad kom ut från Mademoiselle Lésiner med mjölkhinken kvar i handen.

Dagen efter köpte jag förlängningssladden och Katja åkte hem med Annorna. Löften gavs inte men vi trodde att vi visste att vi hörde ihop. Äggen, mjölet och saltet köpte jag billigt av Makarovs leverantörer. Francoise, alltså korvmannen, inte Crevasse-Francoise som vid det här laget hade lämnat Les Alps, tyckte inte riktigt om konkurrensen. Fast som han sa: »Du ger dem en aptitretare och jag bjuder dem på middag!«

Några krånglande hälsovårdsmyndigheter fanns inte i Les Alps. Gubben med potatisnäsan godkände mitt tilltag och välsignade det genom att äta en gratiscrêpe första kvällen jag höll öppet.

Nu arbetade jag vid t-liften på dagarna och i mitt crêperie på kvällarna. Vad jag skulle med pengarna till visste jag inte för nu hann jag inte spendera ett öre. Men jag kunde bjuda Makarov och Petra på crêpes som tack för alla croissanter och allt kaffe. Det var också i och med crêperiet jag lärde känna den svenske gubben Månsson, eller Maison – hus -, som han kallades av bönderna i byn. Jag hade ju träffat Månsson tidigare men det var först nu jag upptäckte att han också var en livsfarlig drömmare. Han var drygt femtio år och alla som frågade honom fick olika förklaringar till hur han hamnat i Les Alps.

»En vacker dag ska det bli intressant att se vilken av historierna de använder till min dödsruna.« muttrade han ibland.

»Men varför berättar du inte hur det egentligen var då?« frågade jag.

»Myter är livsviktiga!« sa han och tittade fram med sina pigga ögon som fanns där mellan det stora röda skägget och det långa, gråa håret. »Utan myter stannar världen!«

Den historia jag fick höra gick ut på att hans gamla risiga folkabuss hade fått bensinstopp i backen upp till Les Alps någon gång i slutet av sextiotalet. En av bönderna på väg upp till slakteriet i byn stannade till och gav honom lift där bak bland de slaktfärdiga grisarna. Framme på slakthuset fick förmannen syn på honom och skällde ut honom i tron att han var den nya au-pair flickan. »Jag hade väldigt långt, ljust hår och sönderrökt, pipig röst på den tiden.« som han själv förklarade förväxlingen. Han blev barnpassare hos slakthusförmannen. Men det ville sig inte bättre än att frun i huset hade en hemlig homosexuell dröm som hon hade tänkt leva ut med den frigjorda svenska au-pair flickan. Det försökte hon också. Hon hängde över Månsson, hon rörde alltmer vid honom och strök sig allt närmare hans intimare delar tills de efter en tid var helt ensamma i huset.

»Du skulle ha sett hennes min när hon sakta drog av mig byxorna!« skrattade Månsson.

Han åkte ut med huvudet före och byxorna nere, men barnen gillade honom. Frun skämdes och vägrade släppa in honom i huset igen, hon sa att det var Månsson som hade gjort närmanden. Barnen grät, frun skällde och slakthusförmannen såg ingen annan utväg än att bygga ett eget hus åt Månsson dit barnen kunde gå. Därav namnet Maison.

Ryktet spred sig snabbt och snart drev Månsson byns första och enda dagis. Bönderna skickade helt enkelt upp barnen till Månssons hus närhelst de behövde barnpassning. I utbyte fick han mat, husrum och givetvis gratis liftkort. Barnen blev äldre och det föddes inte så många nya barn i Les Alps med omnejd eftersom bönderna var snåla och vägrade expandera, på alla sätt. Så Månsson levde där i sitt eget lilla hus och tog jobb lite här och där när pengarna tröt.

»Ibland tittar någon av bondfruarna in också.« sa han skrattande. »Fast det har blivit alltmer sällan!«

Månsson brukade dyka upp vid crêperiet framåt tolvtiden på kvällen, sno min stol när jag reste mig för att betjäna någon kund och sedan sitta och berätta otroliga historier hämtade från någon av de resor som han hävdade att han hunnit med innan Les Alps-stoppet. Enligt mina beräkningar började han resandet långt innan han var född. Han brukade stanna vid crêperiet tills jag stängde, eller snarare plockade in, vid tretiden. Det var också Månsson som fixade det parasoll som höll snön borta. Jag fick höra fantastiska skidhistorier och bjuda på en crêpe då och då.

Vissa kvällar dök även Pierre upp. Pierre var en bortglömd börsmäklare. Alla, alltså bönderna i Les Alps med omnejd, sa att han hade stuckit med dagskassan från Börsen i Paris. Jag betvivlade att Börsen i Paris hade någon dagskassa som man kan rymma med, men bönderna var övertygade. Pierre sa själv att han hade lämnat Paris eftersom han hade ohälsosamt stor tur i spel. De kvällar han satt med vid pokerbordet hade han faktiskt alltid tur. En väldigt stor tur. Men den egentliga orsaken till varför Pierre befann sig i Les Alps visste han nog bara själv.

Som alla människor med tur i spel hade Pierre otur i kärlek. »My destiny!« brukade han sucka, han envisades med att prata engelska med oss vilket gjorde att vi ofta hade svårt att uppfatta vad han sa.

»Om jag skulle bli kär i en vinnarhäst hade den säkert börja förlora!« var hans favorituttryck. Fem fruar, dåliga dagar var det fler och bättre dagar färre, men ett genomsnitt hamnade på fem fruar, det var vad han hade hunnit med i sitt fyrtioåriga liv innan han drog igång Les Alps enda juristbyrå. En sedan länge bortglömd filial till en stor byrå i Paris.

»Det enda bönderna är intresserade av är mjölkkvoter och EU-bidrag!« sa Pierre ofta. »Tur att man inte arbetar på provision för de betalar aldrig. De ser mig som en rådgivningsbyrå! Men jag har lurat i Paris-gubbarna att Les Alps är ett expanderande område.«

Vi trodde snarare att Paris-gubbarna inte kom ihåg att det existerade någon byrå i Les Alps. En bidragande orsak till att ryktet om Pierres rymning med Parisbörsens dagskassa hade fått fotfäste i byn var säkert hans stora amerikanska bil och hans feta cigarrer. Han rökte mycket och parkerade alltid sin bil i vägen för de andra i byn. Det är i och för sig svårt att undvika om man har en jättelik amerikanare i Les Alps. Vägarna är anpassade för små fransktillverkade bilar som alla är på väg åt samma håll, för inte ens en miniliten fransk bil kan möta en lika liten fransk bil på byvägarna.

»Det är orsaken till våra mindervärdeskomplex.« brukade Pierre säga och syfta på de små franska bilarna. »Se på amerikanerna! De bygger stora bilar och de har stort självförtroende. Fransmännen gör små bilar och de har dåligt självförtroende som yttrar sig i att de vägrar lära sig engelska och alltid hävdar att vi fransmän klarar oss så förbannat bra själva!«

»I Sverige gör vi lagom stora bilar.« brukade Månsson fylla i. »Och vi är så där lagom bra och sturska. Med tiden har vi börjat tillverka allt mindre bilar och vårt självförtroende har också minskat på senare tid.«

»Vad är hönan och ägget då?« kunde jag fråga och sedan diskuterade vi i timmar. Om jag inte hade behövt plocka ihop och gå hem och lägga mig för att orka upp till liften dagen efter så hade varken Pierre eller Månsson fått någon sömn på hela säsongen.

Den Månsson-historia som jag själv föredrog var den om att Månsson hade vandrat in i byn och utmanat en av byns män på duell. Bybon trodde knappast att han kunde bli slagen av en skäggig, långhårig, späd, ung man från norr. Duellen gick ut på att först ta sig ner för Grand Monte på skidor och insatsen var respektives bostad. Månssons folkabuss mot gubbens hus. Enligt den historien vann Månsson och fick sitt maison, och sitt namn. Men eftersom Månsson var en man med hjärtat på rätta stället så skänkte han folkabussen till bybon som körde iväg med den. Enligt historien skull mannen senare ha bytt folkabussen mot aktier i ett fallfärdigt företag som givetvis började växa. Gubben blev väldigt förmögen och Månsson mycket lycklig i sitt hus. En Månsson-historia bland många andra.