Bok: Den blå säsongen

Kapitel fem: amor pilar över bygden

»Det är synd om människorna!« sa Månsson två veckor efter händelsen med potatisnäsegubben. Vi hade inte sagt ett ord om varken händelsen eller gubben efter Pierres försäkran om att han faktiskt var i livet. Att händelsen hade inträffat under kraftig berusning och lysts upp av suggestiva fyrverkerier gjorde säkerligen att vi lättare kunde förtränga hela alltet. Det var en otäck mardröm, men likväl en dröm som gick att förtränga.

»Varför är det synd om människorna?« frågade jag Månsson. Vi satt vid crêperiet men dar fanns inga kunder. Makarov och Petra hade kommit med några flaskor vin och vi halkade, som så ofta, in på politik.

»Därför att demokratin inte fungerar.« sa Månsson.

»Du tala som du se ut!« ropade Makarov irriterat på knagglig franska. »Du ser inte klar för allt ditt skägg och hår! Jag vet vad jag talar om. Det är inte synd om människorna för att demokratin inte fungerar. Det är synd om demokratin!«

»Men på ett vis är det ju faktiskt synd om människorna.« invände jag. »Det är synd om oss för att vi låter oss styras av dem vi gör. Tänk efter! Vilka var det som var med i de politiska ungdomsförbunden när vi gick i skolan, ja det här gäller väl inte dig Makarov, men vi andra. Jo, ungdomsförbunden var bara befolkade av de som var socialt handikappade! De som inte fick några kompisar på annat vis. De där människorna glider sedan genom det politiska etablissemanget med ett leende på läpparna och siktet inställt på en ledamotspost. Ett så kallat vanligt arbete hinner de förstås inte med. Och det är de som styr oss i dag! Det är de som badar i Rosenbad. Därför är det synd om oss, för att vi tillåter dessa flickor och pojkar att besluta över oss.«

»Puh!« sa Månsson.

»Yes!« sa Makarov eftersom han fick korken ur en ännu flaska vin. Något som inte var det lättaste. Petra hade införskaffat en korkisättare på en marknad i Bordeaux och den satte verkligen i korkarna. Man behövde en pensionerad ishockeyspelares muskelmassa för att få upp dem.

»Jaha.« sa Petra.

»Badar de i parlamentet?« frågade Makarov när han tittade upp från flaskan.

»Men här är det inte riktigt så.« sa Petra innan jag hann svara Makarov. »Nu pratar jag om nationell nivå, inte här i Les Alps!« fortsatte Petra. Hon gestikulerade alltid vilt när hon pratade. Makarov var van, han satt ofta väldigt nära henne men duckade smidigt varje gång hennes arm svepte förbi. Hon viftade, himlade med ögonen, suckade, svor och kastade med sitt långa kastanjehår.

»Här i Frankrike är det alltid väldigt socialt begåvade personer som når toppositionerna.« sa hon. »Tyvärr är de ofta bara socialt begåvade, inte begåvade på något annat sätt. De är till och med så socialt begåvade att de ofta glömmer bort att de styr ett land och inte bara ska göra allt för att framstå som goda och trevliga människor. Vi är väldigt mycket individualister!«

»Och vi svenskar är inga individualister alls.« sa Månsson och suckade tungt.

»Salut!« sa Makarov och fyllde vin i våra glas.

»Men hur är det med demokratin då?« frågade jag. »Är den så bra som vi tror att den är?«

»Bäst va!« sa Makarov med skärpa. »En diktatur kan fatta snabba och ibland bästa besluten, men människor blir förtryckta om de inte får lufta sina lungor. Skrika va! Det spelar inte så stor roll om deras protester leder någonstans, tror jag. Känslan av att få protestera är väldigt viktigt!«

»Makarov vet.« sa Petra och smekte den gamle hockeyspelaren ömt på kinden.

»Makarov vet!« sa Makarov själv med ett garv. »Jag flydde eftersom mina lungor ville fyllas med luft. Ren luft, va!?!«

Jag hade rest mig upp och stod och kletade chokladsmet i en pannkaka. En yngre langeman stod med armen om sin fru. Hon tittade bedjande på Petra. Som om hon ville byta ut sin berusade langeman mot Petras gamla hockeyspelare. Hade jag varit langemansfru hade jag också velat byta med Petra. Makarov var lång och välbyggd, han hade kort snaggat hår och brinnande mörka ögon. Hela han utstrålade en otrolig trygghet, han skulle ha blivit en ypperlig far.

Langemannen sträckte fram en bunt med franc och jag tog vad jag tyckte att en crêpe var värd och de vinglade därifrån. Men de kom inte mer än tio meter innan frun slingrade sig ur sin mans grepp. Han snubblade till och tappade crêpen i gatan. Snabbt föll han ner på knä och försökte rädda vad som räddas kunde. Frun gick sakta tillbaka mot oss, hon vände sig mot sin langeman men han brydde sig bara om sin förlorade crêpe. Hon stannade till framför oss och stod bara där helt tyst. Vi såg alla hur langemannen fick grepp om crêpen och försvann in i mörkret. Månsson sträckte fram ett rent vinglas till henne och Makarov var snabbt framme med vinflaskan och fyllde det.

»Merci.« sa hon och tittade på Månsson. Han nickade och satte sig ner på min stol igen. Langemansfrun sippade på sitt vin och vi andra höjde våra glas i en tyst skål.

»Han var så snygg.« sa hon på perfekt franska och jag antog att hon syftade på den langeman som vinglade fram med en grusig chokladcrêpe någonstans längre ner i byn.

»Det handlar bara om sex!« sa Månsson. Vi andra tyckte nog att det var en lite okänslig replik, men Månsson kunde vara rak emellanåt.

»Vi väljer den som vi tror ska ge oss det vackraste barnet«, fortsatte han, »alltså handlar det bara om sex. Den som säger att utseendet inte spelar någon roll ljuger alltid. Ta exemplet krogragg. Hur fan kan någon få en inblick i en människas insida på en krog där musiken är på så högt att all verbal kommunikation är utesluten?«

»Hur ser jag ut då?« frågade langemansfrun leende och la huvudet på sned.

»Du ser naturligtvis väldigt bra ut.« svarade Månsson snabbt.

»Vill du göra barn med mig då?« frågade hon och såg nu helt allvarlig ut.

»Natürlich!« sa Månsson och reste sig upp och sträckte ut sina armar över mina kokplattor. Langemansfrun tog hans händer och efter några sekunders ögonstirrande gick de iväg tillsammans. Vi andra satt tysta och stirrade efter dem en lång stund.

»Vad romantisk!« sa Petra och la armarna om sin Makarov. Makarov stängde sin förvånade mun och tittade in i hennes ögon, öppnade munnen igen och mötte henne i en lång, lång kyss samtidigt som de reste sig sakta upp. De försvann omslingrade.

Jag vände ansiktet mot skyn för att se om jag kunde se månen. ‘Mångalen’ må vara en halvtaskig film men den hade lämnat en del spår i mitt sinne. Men där fanns ingenting annat än moln.

»Vad gör du?« frågade Pierre som också hade rest sig upp, han tittade också uppåt för att försöka få en skymt av vad det nu var jag spanade efter.

»Ser efter hur månen ser ut.« svarade jag.

»Det är ju mulet!« sa han. Pierre var en praktisk man. Han verkade inte vara mycket för romantik. Han drog ett djupt bloss på sin cigarr och vände huvudet åt höger för att blåsa ut röken precis när den crêpesköpande langemannen dök upp vid hans sida. Langemannen fick hela rökmolnet i ansiktet vilket genast framkallade en kraftig hostattack. Pierre dunkade honom hårt i ryggen och ropade: »Deutschland, Deutschland über alles!«

Langemannen tittade förvånat upp på honom och jag kramade mitt stekjärn lite hårdare. Jag väntade på smockan. Langemannen hade precis tappat sin chokladcrêpe i gruset, blivit av med sin fru till en femtioårig svensk och nu blev han förolämpad av en fransman! Det borde knäcka vilken tysk som helst.

Langemannen stirrade länge och väl på Pierre. Han tog ett steg bakåt och sedan ett steg framåt igen. Blicken flackade mellan Pierres stora amerikanska bil och Pierre själv. Langemannen verkade syna sin motståndare och hans redskap.

»Är det din bil?« frågade han till slut Pierre på engelska och Pierre nickade.

Langemannen gick sakta mot bilen, jag var på väg runt mina kokplattor med stekpannan i handen för att vara beredd när det började smälla i plåten. Langemannen strök över bilen med handen. Han vände sig mot Pierre igen.

»Vacker! Otroligt vacker!« sa han och gick sakta tillbaka mot Pierre. »Det är någonting med människor som har stora bilar.« Han stannade inte förrän de nästan stod bröst mot bröst. Jag kunde se hur Pierre spände musklerna men langemannen blundade, la huvudet på sned, öppnade munnen och lutade sig framåt. Pierre fann sig snabbt och kysste honom. Kyssen var djup och innerlig men den varade inte speciellt länge. De satte sig snart i bilen och försvann bort på Les Alps trånga gator.

Jag skyndade mig att plocka ihop mina kokplattor och hasta in i ladan. Den här kvällen verkade ingen gå riktigt säker för Amors pilar!

»Det regnar kyssar i Frankrike!« skrev jag till Katja. »Och det skjuts Amorpilar till höger och vänster. Någon avlossar dem bara helvilt från höften! Får de verkligen skjutas hur som helst? Borde inte dessa saker styras av ett halvstatligt bolag? Nej, du kan var helt lugn. Jag flydde alla regnskurar. Både de nerfallande kyssarna och pilregnet!«

Taket i ladan intresserade mig inte tillräckligt. Jag kunde inte somna. Ett gammalt utläst nummer av Åka Skidor sövde mig inte heller. Jag klev istället upp och slog på datorn igen och upptäckte att där fanns ett nyinkommet e-brev.

»Vi kommer ner i morgon! Finns det plats? MVH M&M«