Bok: Den blå säsongen

Kapitel tolv: en medborgare höjd över varje misstanke

»Varför tror du popstjärnor knullar runt så mycket?« frågade Carl senare på kvällen när jag beställde en ny öl och berättade att jag hade följt hans livsfilosofi. »De knullar så mycket för att de har möjlighet till det. De har brudarna skrikande utanför dörren och de har förhöjts, eller åsidosatts, till att vara något annat än vanliga människor. Vad de är kan man diskutera men poängen är att de byter tjejer ofta eftersom de kan göra det. Om du eller jag vore popstjärnor skulle vi också knulla runt. Om Påven vore popstjärna skulle han också knulla runt. Människan är sådan, i varje fall den manliga delen av mänskligheten. Det är endast tillfälle och förväntningar som styr oss! Allt snack om trohet och kärlek är en efterkonstruktion. En eftergift för att det civiliserade samhället ska fungera hjälpligt.«

»Men vi lever…« sa jag men kom av mig. »Vi försöker ju leva i det så kallade civiliserade samhället.«

»Visst!« svarade Carl och satte ner de skummande ölen på bardisken. »Och därför har vi inte heller möjlighet att knulla runt lika mycket som vi verkligen skulle vilja. Men håll med om att det vore bra jävla dumt av oss att inte ta de tillfällen som ges?«

»Men jag tror kanske mer på Påven än popstjärnorna.« sa jag.

»Det är också bra jävla dumt!« sa Carl och garvade. »Eller kanske snarare lika dumt som att tro och dyrka en popstjärna!«

Jag återvände till bordet men Lisa var inbegripen i ett samtal med Belinda. Jag vände uppmärksamheten utåt lokalen. Det var rätt mycket gäster på Junk Yard. Människor som hällde i sig öl för att bli lyckligare.

»Ursäkta.« sa en man. »Men jag hörde att du var guide.«

»En överdrift.« svarade jag. »Men det finns lokala guider att hyra.«

»Jaha.« sa mannen. »Jag hade gärna haft en som pratade svenska.«

»De kan engelska.« sa jag men mannen skakade på huvudet till svar. »Men du behöver inte kunna engelska heller. De säger inte så mycket. De pekar och du åker efter. Det är lugnt.«

»Du tror att jag kan förstå dem då?«

»Jag är övertygad!« sa jag och försökte vända mig om för att slippa fortsätta konversationen. Mannen gav ett berusat intryck, flinten var röd men de svarta kostymbyxor var felfria och på överkroppen bar han en strikt men avslappnad jägarkavaj. Han såg rik och berusad ut.

»Så du arbetar inte som guide då?« frågade han innan jag hann avsluta min omvändning. Han tog en stol och slog sig snabbt ner.

»Det är bara lite vid sidan om.« svarade jag. »Egentligen är jag liftskötare.«

»Så du har varit här hela säsongen då?«

»Jovars.«

»Man blir avundsjuk.« sa han drömmande.

»Vad gör du då?« frågade jag och beslutade mig för att vara hövlig, i varje fall en stund.

»Tja…« sa han och granskade mig. »Jag är en medborgare höjd över varje misstanke!«

»Låter som Jan Guillous Hamilton.«

»Jo, kanske det.« sa mannen och skrattade till. »Men du vet, ibland överträffar verkligheten dikten.«

»Hela tiden!« sa jag snabbt och vi höjde våra vinglas.

»Jag heter Larsson!« sa han. »Karl Larsson.« Han smakade på vinet med slutna ögon. En överflödig gest eftersom han uppenbarligen var så berusad att han inte borde kunna känna någon skillnad på ett vällagrat Bordeaux eller ett billig tetra-paksvin.

»Vinkännare?« frågade jag.

»Nej för faaan!« sa han. »Det smakar bara så jävla illa!«

»Varför dricker du det då?«

»Semester!« svarade han glatt och tog en klunk till.

»Från vad?« frågade jag snabbt eftersom han hade väckt min nyfikenhet. Han passade inte in i mönstret.

»Snabb ung man, va?« svarade han bara och garvade. Han tittade sig runt och jag följde hans blick men såg inget annat än berusade människor.

»Vad faaan!« sa han. »Jag har ju semester!«

»Du sa det.«

»Så här är det.« Han tittade sig runt igen, flyttade stolen lite närmare och jag kunde känna hans vinindränkta andedräkt.

»Jag är faktiskt en medborgare höjd över varje misstanke.« sa han. »Och det jag nu berättar får du aldrig avslöja för någon.«

Jag nickade mot fyllekajan för att göra honom nöjd.

»Jag är konsult!« sa han kort.

»Jaha. Ja, det förstår jag om du inte vill skylta med.« sa jag och skrattade till.

»Varför då?« frågade han med skärpa och stirrade på mig.

»Konsulter är människor som tar alldeles för mycket betalt för att göra saker som anställda skulle kunna göra bättre.«

»Då är jag ingen konsult.« sa han lite stött. »Det jag gör varken kan eller vill någon anställd göra.«

»Och det är?«

»Jag bränner k-märkta hus.« sa han utan att dra på munnen.

»Bränner hus?«

»K-märkta hus.« förtydligade han.

»Okej!« sa jag och höjde mitt glas till en skål. »Och jag är brandman!«

»Du tror mig inte?« frågade han och lutade sig lite framåt igen.

»Inte ett dugg!«

»Så du tror att det är en slump att så många k-märkta hus brinner upp? Tror du på fullt allvar att ägarna av k-märkta hus hellre renoverar upp ett gammalt slitet hus än river det och bygger ett nytt mer ändamålsenligt?«

Jag ryckte bara på axlarna eftersom jag aldrig hade funderat över det.

»Bra!« sa han. »Då kommer ingen att tro dig om du skulle få för dig att berätta det för någon.«

»Carlstens?« frågade jag.

»Nej, Larsson sa jag väl?«

»Jag menar, åker du med resebolaget Carlstens?«

»Nej, nej. Jag flyger alltid ner själv.«

»Och bränner k-märkta hus i Sverige?«

»Just!«

»Jaha. Tjänar du bra på det eller?«

»Du anar inte vad ägarna tjänar på att bli av med sina k-märkta hus. De är villiga att betala en rejäl hacka för att slippa skiten.«

»Du är dyr?«

»Inte om man ser till deras besparingar.« svarade han och svepte vad som var kvar i vinglaset. »Men jag är ensam i Sverige och det är ingen lätt bransch att bara kasta sig in i hur som helst. Jag får inte lämna några spår så det gäller att vara noggrann. Och mina arbetstider är minst sagt obekväma, sedan blir det ju mycket resor också, men fantasin är min största tillgång«

»Låter som ett jobb för en inbiten ungkarl.« sa jag och skrattade. »Men varför är fantasin så viktig då?«. Jag hade aldrig uppfattat pyromaner som speciellt fantasifulla personer.

»Jag måste hitta på nya sätt varje gång.« svarade han. »Det ska inte gå att koppla min verksamhet mellan olika orter eller bränder för då är det ju kört. Jag måste hela tiden hitta nya sätt att lura kriminalteknikerna på. Sedan gäller det också att ha god fantasi för att kunna skriva ut fakturorna. Jag kan ju inte gärna skriva en faktura där det står nedbränning av hus på Storgatan arton, tio liter blyfri bensin, två jeepdunkar, trettiotvå timmars förberedelse och ett paket tändstickor, Solstickan.«

»Vad säger facket om din verksamhet då?«

»Du tror mig fortfarande inte?« frågade han leende.

»Hur skulle du bränna ner det här stället då?« sa jag för att undvika att svara på hans fråga. Jag visste verkligen inte vad jag skulle tro om den berusade mannen framför mig som kallade sig för Larsson.

»Oj du!« sa han och suckade högt. »Det finns massor av sätt men det skulle krävas några dygns rekognosering innan jag skulle kunna skrida till verket.«

»Det blir mycket obekväma arbetstider?«

»Mycket OB blir det!« sa han och garvade. »Men jag klagar inte. Jag behöver inte utföra fullt mer än dussinet bränder per år.

»Så du fakturerar en månadslön per gång?«

»En väldigt fet månadslön!« sa han. »Jag ska bara göra ett år till sedan lägger jag av.«

»Vad skriver du för fantasifullt på fakturorna då?«

»Det är olika, förstås. Favoriten inom det kommunala är personaladministrativ redogörelseeffektivisering. Men det kan lika gärna röra sig om översikt av rutiner, rådgivning eller chefsutbildning rätt och slätt.«

»Berätta om något hus du har bränt ner då.« sa jag.

»Gosse! Är du journalist eller?«

»Nej, nej!«

»Då kan du kanske tro på sanningen!« sa han surt.

»Visst, visst. Men det låter otroligt.«

»Det är otroligt! Om man aldrig har funderat över varför slitna k-märkta hus har en tendens att brinna upp i väntan på renovering så är det ännu mer otroligt.«

»Är du ensam på marknaden?« frågade jag.

»Jag tror det.« svarade han och lyfte sitt vinglas och upptäckte att det var tomt. »Trevligt att råkas.« sa han och sträckte ut sin hand. »Men vi har aldrig setts.«

»Nähä!« sa jag och tryckte hans hand.

»Men det var skönt att lätta sitt hjärta lite.« sa han, reste sig och försvann snabbt mot utgången.

»Vem var det?« frågade Lisa. »Han verkade rejält full.«

»Larsson hette han.« svarade jag. »Tror jag.«

»Såg tråkig ut.« sa Lisa. »Säkerligen en grå pärmbärare på Edsbyns kommun eller något sådant.«

»Kanske det.« sa jag. »Men det tror jag inte.«