Bok: Den blå säsongen

Kapitel tio: gränsdragning som konstform

Någon knackade på mitt fönster morgonen efter. Försiktigt, men bestämt. Jag masade mig upp och öppnade. Utanför stod Månsson.

»Har det hänt något?« frågade jag.

»Nej, nej, inget sånt!« sa han och skruvade på sig. »Jag skulle bara säga att allt fixar sig bra nu.« sa Månsson och tittade uppåt himlen. »Du vet, huset och det där. Pierre är en klippa.«

»Har han skrämt livet ur gubbarna?«

»Han har kallat in journalisterna.« sa Månsson. »Gubbarna är livrädda. Dålig publicitet är inte bra för affärerna.«

»Vilka affärer.« sa jag med en fnysning och satte mig i fönsterkarmen. »Vad säger de då?«

»Journalisterna eller gubbarna?«

»Båda två.«

»Journalisterna vill höra att det är för jävligt och gubbarna vågar inget annat än hålla med.«

»Men det var inte därför du kom hit.« sa jag. »För att berätta om ditt hus menar jag.«

»Vad då då?« frågade han och kisade mot mig. Solen hängde där stor och vacker även denna morgon.

»Du kom hit för att se om jag hade sällskap.« sa jag.

»Oui.« sa han och tittade upp mot Grand Monte. »Jag tyckte bara att du och Katja hade det så bra. Det verkade så klockrent… så självklart på något vis.«

»Så du tänkte komma hit och ge lite goda råd?«

»Kanske dumt?.« sa han och tittade på mig igen.

»Jag blir faktiskt smickrad.« sa jag. »Och jag skulle säkert behöva lite goda råd. Men kom in och träffa flickan i fråga.«

»Merde!« sa Månsson. »Jag menade inte att lägga mig i.«

»Jag vill att du lägger dig i«, sa jag, »och jag ser gärna att du kommer in och dricker morgonkaffe med oss. Jag skulle verkligen vilja att du träffade henne. Hon är speciell, men vi är inget par. Vi kommer inte att bli det heller. Hon har sitt där hemma och jag har Katja. Vi vet ju det. Vi är bara kompisar som råkar ha olika kön.«

»Jag tror dig, jag tror dig.« sa Månsson. »Det är helt lugnt. Jag menade verkligen inte att snoka.«

»Jag vill att du snokar!« sa jag bestämt. »Och jag vill inte att du går omkring och tror en massa saker om mig. Kom in nu!«

Han öppnade dörren till ladan och jag hoppade ner från fönsterbrädan.

»Vi får besök.« sa jag till Lisa som yrvaket tittade upp under täcket.

»Besök? Nu? Mitt i natten. Vad trevligt!«

Månsson knackade försiktigt och stack in huvudet.

»Någon här?« frågade han

»Kaffet är så gott som på.« sa jag och fyllde vatten i perkulatorn. »Det där är Lisa.« sa jag och pekade på Lisa. »Och det där är Månsson, även känd som Maison.«

»Maison?« frågade Lisa och satte sig upp. »Hus?«

»Pratar hon franska också?« frågade Månsson på franska.

»Nej det gör hon inte.« svarade jag snabbt.

»Men hon var väldigt söt.« fortsatte Månsson på franska.

»Hon är väldigt söt!« sa Lisa också på franska. »Det är du också!«

Månsson sträckte leende fram sin hand, hon böjde sig fram och tryckte den och lät Månsson dra henne ur sängen.

»Jag måste erkänna direkt att jag kom hit för att snoka.« sa han.

»Jaha.« sa Lisa. »Och vad snokar du efter?«

»Det får Vincent förklara, om han vill.«

De tittade på mig. Jag tog ett djupt andetag och laddade.

»Månsson kom för att se om jag strulade med dig. Det finns ju en annan tjej där hemma som jag också träffade här nere. För inte så länge sedan. Månsson blev så förtjust i henne att han tycker att jag inte borde strula till det med dig.«

»Hur sköter han sig då?« frågade Lisa och tittade på Månsson igen.

»Det ser ju faktiskt inte så bra ut.« sa han. »En ung söt flicka ligger uppenbarligen i hans säng och klockan är knappt halv nio på morgonen.«

»Vad betyder det då?« frågade Lisa.

»Det kan betyda mycket.« svarade Månsson. »Men det betyder inte att någon behöver förklara för en nyfiken gammal gubbe hur det egentligen förhåller sig.«

»Vad tror du din pojkvän hade sagt om han såg dig nu?« frågade jag och satte mig vid köksbordet.

»Bra fråga.« sa Lisa och la sig ner på sängen igen. »Jag vet faktiskt inte. Hur hade din flickvän reagerat då?«

»Katja hade nog blivit sårad.«

»Varför är det så?« frågade Lisa. »Hade jag varit grabb hade allt varit lugnt.«

»Nja…« sa Månsson. »Det hade nog rests en del frågetecken kring Vincents sexuella läggning. Man delar inte säng med sina vänner. Jag fördömer inte eller lägger några moraliska aspekter på det. Det får ni göra själva. Jag konstaterar bara faktum.«

»Men det är väl lite fegt, att inte ta ställning menar jag.« sa Lisa. »Vad tycker du själv?«

»Jag tycker att det verkar som om ni två är mer än bara vänner.« svarade han snabbt.

»Det gör väl det.« sa Lisa och satte sig upp igen.

»Men det är ju lite trist.« sa jag. »Jag tycker ju om Lisa som vän och hon känner likadant för mig. Vi har båda våra respektive och har inga planer på att förstöra våra förhållanden.«

»Har ni inte redan gjort det då?« frågade Månsson. »I mina konservativa gamla ögon är ni redan otrogna.«

»Är vi?« sa Lisa.

»Vänd på det.« sa Månsson och slog sig ner vid bordet.

»Att min Fredrik låg här bredvid Vincents Katja?« frågade Lisa och Månsson nickade.

»Jag ljuger om jag säger att jag inte hade brytt mig.« sa jag. »Men om jag hade vetat att hon kände samma sak som jag känner för Lisa hade jag accepterat det.«

»Hur skulle du kunna veta det?« frågade Månsson och skakade på huvudet. »Du inbillar dig bara. Du hade blivit skitsårad!«

»Att bli skitsårad är väl ett tecken på att förtroendet inte är tipptopp.« sa Lisa.

»Allt förtroende har sina gränser.« svarade Månsson.

»Och vi är förbi den gränsen.« konstaterade jag.

»I mina ögon.« sa Månson. »Men det är inte mitt förhållande och det är inte jag som delar säng med Lisa eller Vincent, så det här är naturligtvis er ensak.«

»Men du kom hit.« sa Lisa.

»Jag kom hit.« sa Månsson. »Men jag vet inte om det var det slugaste jag har gjort.«

»Jag tyckte det var helt okej.« sa jag och sedan släppte vi ämnet och pratade väder, snödjup och turer som vi hade kvar att göra innan all snö var borta. Jag förstod att Månsson hade en rejäl tur på gång och jag förstod att han bara ville diskutera den med mig. Det gjorde mig stolt.

När Månsson hade gått kröp vi ner under täcket igen. Och älskade som besatta.