Bok: Den blå säsongen

Kapitel tretton: en gnutta liv

»Don’t try so hard to be different.« sjöng Edwyn Collins när jag slog upp ögonen. Lisa satt i fönstret och dinglade säkerligen med benen. »The cracks are beginning to show. You drift like a cloud.«

Jag ansträngde mig väl inte för att vara annorlunda? Men jag hade verkligen seglat på moln dagen innan.

»Du är vaken?« frågade Lisa från fönsterkarmen.

Jag kunde känna hur morgonens solsken fyllde kroppen med ny energi. Men jag valde att ligga kvar och betrakta mina skidkläder som låg i en hög på golvet tillsammans med guideutrustingen. Dagen innan hade vi klättrat upp till vänster från topprestaurangen och via en kort kamvandring tagit oss över till La Luge och fortsatt den lätta klättringen mot toppen. När vi kom upp hade vi stannat och njutit en lång stund. Det var tur att jag hade heltäckande alpinglasögon på mig för det hade trängt fram en tår ur ögonvrån. Jag kunde inte avgöra om det var lycka över att stå där uppe eller om det var olycka för att jag fortsatte strula med Lisa och hela tiden bara tänkte på Katja. Trots att Katja och jag inte hade givit några löften hade jag lyckats hitta en enkel och feg väg ut ur det enda som egentligen spelade någon roll. Och jag fortsatte strula till det. Men samtidigt blev allt världsligt så futtigt där uppe. Uppe i den riktiga världen.

Solen flödade och snön var orörd. Åket ner var sagolikt. Bussen hämtade oss sent på eftermiddagen och vi åkte direkt till Junk Yard och senare på kvällen sålde jag crêpes som aldrig förr. Carlstensgästerna var snälla. Och rika. Om en timme skulle de åka hem.

»Har du inte sovit alls?« frågade jag Lisa när jag fick syn på vinglaset på fönsterkarmen.

»Nopp!« svarade hon. »Jag laddar för en tråkig bussresa hem till en grå vardag.« Hennes ögon såg ut att börja tåra sig, men det kunde lika väl vara berusning.

»Så du ska sova hela vägen?« frågade jag för att ha något att säga. Gråtande flickor var inte min starka sida.

»Jag måste säga en sak.« sa hon snabbt. »Det har varit trevligt och jag är glad att jag träffade dig, trots att det egentligen bara har skapat kaos. För oss båda.«

»Detsamma.« sa jag och kände att jag också var ledsen. Men jag kunde inte avgöra om det var för att Lisa åkte hem eller om det var för att jag nu skulle få tid att fundera över vad jag hade ställt till med. Jag visste att jag skulle stöta, blöta och ha ågren över den tillfälliga förbindelsens seger över långsiktigheten. Jag skulle tvingas inse att jag hade kastat mig i Lisas armar bara för att jag var livrädd.

»Jag vet inte om jag fixar det här.« sa Lisa.

»Jag måste nog gå och mjölka.« sa jag när jag egentligen ville kasta mig framför hennes fötter och binda fast henne. Tvinga henne att stanna för att hålla alla ångestspöken på avstånd. Blockera hjärnan och tankarna. Varför inte bara åka med Lisa hem, slå ner hennes kille, flytta in i deras lägenhet och skaffa barn och liv med Lisa? Slippa fundera över om jag gjort rätt eller fel eftersom jag visste att jag hade gjort fel.

»Hej då.« sa Lisa tyst och hoppade ut genom fönstret med sin ryggsäck i handen.

»Hej då.« sa jag lika tyst och försökte resa mig ur sängen. Det gick inte. Tårarna var för tunga.

Jag kom upp och kunde mjölka Rosa och Rosa. Hälsovårdsmyndigheten hade nog haft en del att säga om tårarna i mjölken. När jag kom in igen ställde jag ner mjölkspannen med en smäll och slet tag i min anorak och sprang ut och genom byn. Jag sprang och sprang men de senaste nätternas cigarretter hade satt fula spår i mina lungor. När jag rundade det sista huset såg jag hur bussen svängde ut på stora vägen och började sin färd norrut.

»Som ett dåligt filmmanus!« stönade jag och sjönk ihop på en stenmur. »Ett uselt jävla manus!«

»Tillbaka i vardagen?« frågade Dick och sträckte fram en hand för att hjälpa mig upp. Jag var stel i lederna så jag måste ha suttit där ett tag. Men med gemensamma krafter fick vi upp mig.

»T-liften, som vanligt?« frågade han.

»Oui.« svarade jag och vi gick tillsammans mot backen för ännu en arbetsdag.

»Ko, ko, kviga.« gnolade jag hela dagen vid min t-lift. Det var lördag, bytardag, och lite folk.

På kvällen gick jag ner till Månsson. Han skickade ut en Madame bakvägen när jag knackade med huvudet på hans dörr, händerna var upptagna med två flaskor billig whisky.

»Var det bara du?«

»Trodde relationsexperten att det var någons äkta man?« frågade jag.

»Ha, ha, ha!« sa han överdrivet.

»Jag såg henne. Du måste bli bättre om du inte vill att de ska komma hit med grävskoporna igen.«

»Kanske det.« sa han och kliade sig i skägget. »Men det var väl inte det du kom hit för att prata om?«

»Ska vi ta det framför öppna spisen?« frågade jag och gick in i vardagsrummet. »Det luktar älskog här inne!«

»Världens trevligaste doft!« ropade han från köket och dök upp med två vinglas och en knippe ostar.

»Whisky och ost?« frågade jag.

»Whisky!?!« Jag höll upp flaskorna mot honom. »Är det så illa?«

»Oui.«

Månsson gick ut med osten och återvände med whiskyglasen.

»Okej!« sa han och satte sig på golvet och hällde upp i våra glas.

»Varför är vi så rädda för långsiktigheten?« frågade jag och tog emot glaset och lutade mig mot en fåtölj.

Det knastrade till i den öppna spisen medan Månsson satte sig tillrätta. Genom fönstret kunde man skymta toppen av Grand Monte och ett par pistmaskiner som ordnade till backarna för de nya gästerna.

»Om man vänder på det«, sa Månsson, »så är det kanske vi som har insett att långsiktighet inte är det rätta tillståndet att sträva efter.«

»Men varför gör alla andra det då?«

»Alla andra kanske har fel.«

»Du låter som Carl.« sa jag.

»Men du kanske har rätt i att det måste finnas en anledning till att du och jag tvekar för det långsiktiga.«

»Rädsla!« sa jag bestämt.

»Men jag vet inte om jag är så rädd.« invände Månsson. »Jag tror faktiskt inte det.«

»Men varför fortsätter du det här livet då?«

»Jag trivs med det. Behöver det vara svårare än så?«

»Så du tror inte att du hänger fast vid något här nere bara för att slippa vakna upp i ett annat liv. Ett liv där meningen är mer än bara berg och samtidigt har mycket större tuggmotstånd?«

»Varför skulle jag vilja ha mer tuggmotstånd?« frågade Månsson. »Det finns ju ingen som helst anledning.«

»Men allt västerländskt lyckotjafs«, sa jag, »passar inte in i ett liv här nere, inte på det vis som du lever och jag vill leva.«

»Det kanske inte passar alla. Det kan ju inte passa alla!«

»Passar det mig då?« frågade jag och tyckte jag lät desperat.

»Eftersom du hela tiden tror att du måste sträva efter ett sådant liv så tror du väl själv att det är det rätta för dig. Och då är det kanske det rätta.«

»Vad tror du då?« frågade jag.

»Att vi inte är djur.« svarade han. »Vi har ett val och vi blir djur om vi inte utnyttjar valmöjligheten och försöker styra livet i den riktning vi helst skulle vilja se att det tog.«

»Det låter så enkelt.« sa jag irriterat.

»Det är enkelt.« sa Månsson. »Om du är villig att välja bort en massa andra saker. Jag har ingen pension. Jag har ingen att hålla i handen när åskan går. Jag har inga barn som kommer och besöker mig på ålderdomshemmet. Jag har ingen framtid här som gammal.«

»Men allt det där handlar om ålderdomen.« invände jag.

»Det är först då mitt val kommer att ställa till problem.« sa Månsson. »Nu lever jag, är frisk och gör bara det jag tycker är allra roligast.

»Så du menar att vi väljer liv för att trygga vår ålderdom?«

»I viss utsträckning tror jag det är så.« svarade Månsson. »Det ligger väl i vår natur. Vi längtar alltid bort. När jag har nått det och det målet så ska jag slappna av och ta det lugnt!«

»Men när vi väl hittar det«, fyllde jag nickande i, »så hittar vi något nytt hörn av livshuset som måste renoveras.«

»Men alla konventioner som vilar på våra axlar då?« frågade jag efter en sipp.

»Dom bär du bara om du vill! Jag har kastat mina. Hur tror du att folk egentligen uppfattar mig? Jag menar inte sådana som du som också hänger här nere. Men för vanligt folk. Bönderna i dalen? De tycker ju att jag är rätt jävla underlig. Mina släktingar där hemma tycker att jag är sinnesjuk. Det är bara ett av de pris man får betala när man kryper ur konventionerna.«

Från ingenstans tryckte sig några tårar ut ur mitt skal och rann sakta nerför kinderna. Månsson höjde sitt glas.

»Vi sak åtgärda dig!« sa han, log sitt snällaste leende, gav mig en kamratlig dunk i ryggen och fyllde mitt glas igen.

Kvällen blev natt och natten blev senare och de båda flaskorna tömdes sakta, sakta och i samma takt sjönk nivån på konversation. Vi somnade på golvet.

Rosa och Rosa mjölkades av två stenfulla kamrater på morgonen. De såg inte roade ut. Vi såg roade ut. Efteråt sjönk vi ihop på min säng och sov några timmar till.

»Upp med dig!« ropade Månsson och sträckte fram en kopp starkt kaffe. »Vi måste till backen!«

»Nu?«

»Vi måste ragga brudar!» sa Månson.

»Men du brukar väl inte åka skidor full?« frågade jag eftersom jag hade för mig att det var en av Månssons stöttestenar.

»Jag brukar inte ragga brudar heller!« sa han glatt. »Men principer är till för att brytas!«

»Men vad ska jag säga till Dicken då?«

»Du vet lika väl som jag att Dickelidicken förstår!« svarade Månsson och svepte kaffet med en grimas. »Jag hade desutom tänkt låna hans bräda. Mindre många ben att hålla reda på!«

»För fan Månsson!« sa jag. »Du är över femtio bast!«

»Utan att bära bördan du kallar konventioner blir jag aldrig äldre än tjugotvå!« svarade han snabbt och kastade mina skidbrallor i ansiktet på mig.

Vi vinglade ner och hämtade hans skidkläder och stegade mot backen. Inne i liftboden ringde vi Dick. Månsson skötte snacket och allt verkade lugnt. Vi fick låna brädor och jag fick ledigt. När vi kom fram till stolliften stod Dick och väntade med två kalla colaflaskor.

»Uppför er nu!« sa han och försökte anlägga en sträng min som snabbt brast ut i ett leende.

»Häng med!« sa Månsson. »Vi ska åka skiten ur turisterna och ragga småbrudar!«

»Merde! Du är en gammal man!« sa Dick och klappade om Månsson.

»Kanske några madamer då?« sa Månsson och la armen om Dick också. »Kom igen nu!«

Till min stora förvåning gick Dick in och hämtade ut tre brädor och hängde på. Uppe vid topprestaurangen gick vi direkt och köpte varsin öl och sjönk ner utanför i solskenet. Vi byggde upp ett lager med snöbollar vi skulle kasta på tilltänkta raggningsoffer och andra oskyldiga turister. Där satt vi med våra oranga anoraker och våra långa hår, jag, Månsson och Dick. Vi sjöng, skrek och kastade snöbollar. En säsongare, en riktig övervintrare och en liftchef som alla vägrade växa upp.

Carl kom givetvis förbi. Han brukade passa på att åka på söndagar då det fanns nya gäster i backen att imponera på. Då kunde han glänsa som mest. Och eftersom han alltid satt ner och serverade på söndagskvällarna kunde han kosta på sig lite träningsvärk. När han passerade våra solstolar överöste vi honom och hans nysprayade hår med snöbollar.

»Merde! Merde!« skrek han. »Väx upp!«

Dick höll honom och jag och Månsson förstörde hans frisyr med snö.

»Vi minskar bara på raggarkonkurrensen!« sa Månsson. »Madamerna är våra i dag!«

Carl sjönk ner i en solstol och försökte rädda vad som räddas kunde av frisyren. Vi bjöd på öl för att blidka honom.

Jag fick in en fullträff på två småtjejer som av kläderna och telemarksskidorna att döma kom från Sverige eller, möjligtvis, Norge.

»Sluta!« ropade en.

»Är ni sådana där skibummare?« frågade den andra.

»De är!« sa Carl på franska och pekade på oss.

»Ni är ute!« sa den sura tjejen.

»De fattar ändå inte.« sa den andra. »De är fransmän.«

»De verkar inte ha läst Vecko Revyn i varje fall.« muttrade den sura och borstade av sig snön.

»Vad står det i den då?« frågade jag på svenska.

»Att skibummare är ute!« sa den sura triumferande. »Det är stendött att vara skibummare!«

Månsson översatte snabbt till Dick och vi bröt alla ut i ett asgarv. Småtjejerna blängde surt på oss och försvann in i restaurangen.

»Undrar om det stod något om liftchefer?« sa Dick.

»Eller bartenders.« fyllde Carl i. »De brukar alltid vara inne!«

Jag gick in på restaurangen och letade upp tjejerna.

»Ursäkta mig!« sa jag och knackade en av dem på ryggen. »Har ni tidningen med er?«

»Visst! Vill du se?« frågade den minst sura.

»Gärna! Jag har ju alltid trott att skibummare är inne, nu kanske det är dags att åka hem.«

»Sitter ni där ute?« frågade hon när hon sträckte över den. Hennes polare stötte henne i sidan.

»Kom ut!« sa jag.

Jag slog snabbt upp tidningen när jag var på plats i solstolen igen. Carl förklarade för Dick att Vecko Revyn var en innehållslös bibel för småtjejer.

»Här är hela listan!« sa jag på franska. »Killar som sysslar med det här ska du undvika att ragga upp: Skibummare: patetiska människor som flyr Sverige och försöker ersätta utstrålning med skidåkning, har alltid ont om pengar, äter sopor och luktar illa. Stenmark är död. Framtidsutsikter? Låt dem stanna där nere.«

»Finns det fler?« frågade Carl som hängde över min axel.

»Cykelbud!« fortsatte jag. »Småpojkar som tycker om att cykla omkring och prata i mobiltelefoner, de lever inte länge och kan knappast göra karriär. Bergsbestigare: Pojkar som tycker om att hänga på sig massor av saker av metall och hänga flera hundra meter upp i luften har problem. På sjuttiotalet, kanske, men nu?«

»Finns inte bartender med?« tjatade Carl.

IT-konsulter var de enda som enligt tidningen var värda att ägna raggtid på. De tjänade massor med pengar och arbetade hela tiden så att man slapp dem.

»Men bartenders då!«

»Femma på listan över klassiska sysselsättningar hittar vi dina kära bartenders.« sa jag. »Vår tids psykologer. Kommer att överleva alla trender bara de inte jonglerar med flaskorna. Inget att gifta sig med men ett bra kap om man känner sig lite deppig. Framtidsutsikter: Fria drinkar och någon som lyssnar.«

»Läser alla den där tidningen?« frågade Dick. »Den verkar rätt förnedrande. Kan ni svenskar inte tänka själva?«

»Vi vill inte tänka själva.« svarade Månsson. »Står det inget om journalister, det verkar ju alla vilja bli nuförtiden.«

»Journalister är ute!« sa jag. »Nördar som har alltför höga tankar om sig själv. Älskar bara sig själva. Framtidsutsikter: Låt dem gifta sig med varandra!«

»Såg ni nu?« frågade den glada tjejen och satte ner sin bricka på ett bord en bit bort.

»Jag är bartender!« sa Carl snabbt och den sura tjejen blev lite gladare.

»Finns det bara manliga yrken?« frågade Dick.

»Det är en tjejtidning.« sa Månsson.

»Mest ute är faktiskt långhåriga liftchefer i Alperna.« sa jag och fick en snöboll i huvudet som tack.

»Bor ni alltid här?« frågade den sura tjejen Carl som hade flyttat lite närmare deras bord.

»Bara under säsongerna.« svarade han. »Annars bor jag i Köpenhamn, Amsterdam eller London.«

»Den mannen ska inte vara med om man ska han något kul!« suckade Månsson.

»Nej! Nu åker vi!« sa jag och kastade Vecko Revyn på Carl.

»Slappna av!« sa Månsson.

»Jag åker gärna med.« sa Dick och vi spände på oss brädorna. »Jag vet ett rejält hopp!«

Den mannen var inte bara bra på att åka bräda. Han var bättre. Vi hoppade ut över kanten och gled iväg. Dick åkte först. Fort. Med armarna framför sig och lätt hopkrupen. Jag hängde på. Nu kände jag alkoholen. Ingen koll, men rutinen fanns där och tog över. Vinden och hastigheten väckte mig också till liv. Dick stannade till och satte sig ner.

»Där!« sa han och pekade mot en stor uppskottad snöhög. »Man flyger över hela transporten!«

Liftchef Dick strålade med hela ansiktet. Jag nickade och åkte iväg. Högen var verkligen hög. Farten ökade. Och ökade. Varenda muskel spändes och sköt ifrån i uthoppet. Brädan lämnade snön. Luft under fötterna. Och sedan kom flygturen. Rörelsen fortsatte uppåt så länge att jag var rädd att slå över och landa på huvudet. Det var kanske vad jag ville? Landa på huvudet och få slut på allt. Dö en ärorik död! I varje fall skulle det vara en omtalad och respekterad död i de sällskap jag rörde mig. Jag kröp ihop ännu mer och tog tag i brädan. Var landar jag? Det var först då jag såg att den enda landningsmöjligheten var en smal ränna mellan granarna. Sidorna i rännan lutade inåt, det var en ravin av något slag. Jag skymtade några skidåkare under brädan men jag var högt, högt över dem.

»Vincent!« ropade någon. Jag tror det var mamma men det kan också ha varit Dick. Jag ryckte till, ställde mig bredvid och såg hur jag flög genom luften. Men en adrenalinkick släpade sig fram genom mina avtrubbade och alkoholbedövade sinnen och nådde hjärnan. Där inne analyserades nedslagsplatsen och gamla erfarenheter plockades fram. Hjärnan jämförde, spanade och formulerade en teori. Allt annat försvann. Synfältet blev till ett skrämmande smalt tunnelseende. Men jag såg var jag skulle landa. Jag hade hittat en livlina ut. Mer adrenalin pumpade fram och trängde ut de sista resterna av allt skräp som störde sinnena. Koncentrationen var total. Nu eller aldrig! Mjuk i knäna och ut med armarna, för balansens skull.

’Poff’ lät det sedan var allt vitt. Snön var djupare än vad jag räknat med, men jag klarade att undvika stenarna. Tills vidare. När snön skingrade sig var farten fortfarande hög men jag stod upp. Jag svängde och svängde men det var för smalt för att kunna tvärställa brädan och få ner farten. Den fick helt enkelt inte plats på bredden. Jag såg ett litet snöfält mellan två granar. Jag måste ta mig upp på kanten och hoppa ut för att nå det. Öppningen var väldigt liten men den adrenalinfyllda hjärnan godkände det direkt. Kanske vägde hjärnan in krampkänningarna jag började få i benen?

Jag beslutade mig för att ta chansen. Kröp ihop igen, sköt ifrån och lyfte. En gran slog i undersidan av brädan. Lyckligtvis var den gammal, mjuk och nertyngd av snö men den fick ändå grepp om brädan. Jag slog en framåtvolt och med ryggen före dök jag in i grenverket. Där inne bland grenarna borde det rimligen finnas en hård stam, det var bara till att hoppas på att jag skulle slippa bryta ryggen mot den. Grenarna piskade ansiktet och allting blev vitt igen.

’Knack’ var det ljud som signalerade att brädan gick av på mitten mot granens stam. Men farten var så låg att brädan dämpade all fart innan kastreringen mot stammen var ett sorgligt faktum. Nu var farten noll och, som i slowmotion, föll jag bakåt, utåt. Dragningskraften fick först tag om mitt huvud och drog det före mot marken medan grenarna omslöt mig snabbt och där hängde jag. Upp och ner. Snön rasade över mig och fyllde ögon, mun och lungor. Mina flåsande andetag uteblev. Det tog en stund innan jag förstod att jag kunde blåsa ut snön ur munnen. Luften hittade tillbaka ner i lungorna och jag andades tungt. Ingenting kändes brutet så jag slappnade av och inväntade adrenalinkickens lyckorus.

Långt borta hörde jag hur Dick tog mark i ravinen. Jag såg honom upp och ner från min hängande position. Han höll med båda händerna runt spetsen på brädan och bromsade med bakänden. Det var alltså så man skulle göra. Han fick stopp precis i höjd med mig.

»Hej!« sa jag.

»Okej?« frågade han.

Vi plockade ner mig från trädet och jag satte mig på den trasiga brädan och åkte ner. Jag gick till liftboden och hämtade mina egna skidor. När jag skulle kliva i bindningarna skakade hela min kropp fortfarande av adrenalin och lycka.

När vi kom upp satt Månsson och pratade med den gladare av flickorna medan Carl hade tagit sig an den andra.

»Det gick bra ser jag.« sa Månsson och nickade mot mina skidor.

»Jag överlevde!« sa jag. »Och jag tror till och med att jag levde lite.«

»Jag hittade honom hängande upp och ner i en gran!« sa Dick. »En syn för gudarna! Brädan blev kaffeved!«

»Jag hade gett mycket för att se det!« sa Månsson.

»En öl någon?« frågade jag och alla grabbarna räckte upp armarna. Jag tittade på flickorna, de tittade på varandra, ryckte på axlarna och nickade.

»Går du och köper då, Carl.« sa jag. »Du brukar ju kunna få ett bra pris.« Carl öppnade munnen för att protestera men kom av sig när flickorna tittade på honom med tindrande ögon. Han reste sig med en blängande blick på mig. Jag sjönk ner i hans stol, lutade mig bakåt och blundade. Det flög stjärnor bakom ögonlocken. En liten gnutta liv hade letat sig in i min själ igen.