Bok: Den blå säsongen

Kapitel nio: rätt upp och ner

Jag vaknade av Chemical Brothers ‘Block rockin’ beats’ på full volym. Lisa stod och dansade i trosor och t-shirt.

»Dags att vakna!« skrek hon.

»Öhh…«

»Jag har mjölkat Rosa och Rosa!«

Hon kunde alltså mjölka? Men hur kunde hon veta att korna hette Rosa och Rosa? Belinda förstås. Hon hade säkerligen berättat allt om både Katja och kor.

»Tack!« skrek jag tillbaka. »Vill du vara vänlig att sänka lite?« Lisa skakade på huvudet och hällde dansande upp en kopp kaffe åt mig.

»Det är sol ute!« ropade hon. »Vi måste ut och åka!«

»Jag ska stå i liften!« ropade jag.

»Nähä du!« sa hon leende och sänkte ljudet på cd-spelaren. »Belinda träffade Dick igår och han gav dig ledigt resten av veckan så att du kunde fungera som guide åt oss. Dick lovade dessutom att du skulle ta ut oss på en riktig tur någon dag.«

»Det lovade han?« frågade jag syrligt och tog en klunk kaffe. Men det lät trevligt. Det hade ju inte blivit så mycket åkt på sista tiden och snart var säsongen slut. Det högg till i magen på mig. Jag stirrade ner i kaffet men jag visste mycket väl att det inte var kaffets fel. Det var insikten som kändes. Jag kom snabbt på benen och kastade upp fönstret. Snön smälte med droppande ljud. När snön var borta var det slut med mig. Jag vände mig sakta mot Lisa.

»Jag är döende!« sa jag.

»Det är vi alla!« svarade hon snabbt. »Varför är du så sorgsen över det? Lev istället. Det är enda sättet att överleva. Förträng och lev nu!«

Ännu en livsdevis som är förljugen, tänkte jag men sa ingenting. Jag kom att tänka på vad min autobahnkamrat Göte sa några dagar innan han la sig ner på gräset och dog: »Man lever inte ostraffat på drömmar som aldrig kommer att infrias.«

Jag klev i skidbrallorna och drog min skitiga anorak över huvudet.

»Ska vi?« frågade jag.

»Vi ska!« svarade hon, la armarna runt mig, pussade mig i pannan och stirrade mig stint i ögonen. En syster kanske, tänkte jag. Min familj bara växer. Men jag kände att det inte var sant. Hon var farligare än en syster.

»Du är rätt rädd för att växa upp, va?« frågade hon som om hon kunde läsa mina tankar. Belinda hade väl berättat.

»Jag är vuxen.« försökte jag men det lät aldrig riktigt bra när jag sa det. Hon drog ner mig i sängen och överöste mig med skratt och blöta pussar. Chemical Brothers hade kommit fram till ‘The private psychedelic reel’.

Liftarna hade redan knarrat igång när vi kom fram med varsin croissant från Makarov och Petra. Vi mumsade oss upp i stolliften. Det var tyst i komradion så jag ropade på Lombard.

»Lombard. Jag är guide den här veckan.«

»Slöis!« svarade han. »Skaffa ett jobb och några barn att försörja! Det är en bra morot för att ta tag i sitt liv!«

»Ja, ja!« svarade jag och tittade på Lisa som var full i skratt. »Vi ses. Klart slut.«

»Och vad är det som är så roligt?«

»Att alla tjatar på dig att bli vuxen när du redan lider av åldersnoja.« svarade hon.

»Belinda väntar på dig här uppe.« ropade Lombard. »Jag sa att du var på gång.«

»Bra!« svarade jag. »Vet du om det finns någon säker och rolig tur att visa ungdomarna i dag?«

»Testa Cinq!« ropade Dick tillbaka. »Jag var där i förrgår och då var där suverän åkning. Hyfsat med lössnö även nere i skogen på slutet om man bara håller höger.«

»Höger?« frågade jag.

»Håll höger där bäckravinen delar på sig och blir två.«

»Går det att åka i ravinen fortfarande?«

»Det håller.« bröt Picard in och sa.

»Vad ska du i ravinen att göra?« frågade Dick irriterat.

»Inte jag men snowboardåkarna kanske vill prova på en naturlig pipe.« sa jag.

»Oky doky!« sa Dick. »Ni gör som ni vill. Du kan ta med dig en lång extra antenn så når du oss om det skulle vara något. De ligger nog någon i topprestaurangen.«

»Aj, aj, kapten!« sa jag.

»Klart slut!« sa Dick.

Vi gled av stolliften och tog t-liften upp till Belinda och de andra. De satt väluppfostrat samlade och väntade på oss vid topprestaurangen. Några mindre väluppfostrade hade redan hunnit köpa öl. Jag gick in och plockade ihop lite saker i min ryggsäck. Förutom antennen tog jag också med en karta, fångstremmar, sjukvårdsmateriel, ett rep, några spadar och ett par lavinsonder.

Vi klättrade över till höger ovanför hängdrivan och jag berättade historien om gubben på brädan som åkte med i lavinen. Vi var tjugotre stycken. Lite för många för en guide men så här relativt sent på säsongen var risken för missöden mindre. Och området vi skulle åka ner i var inte riskfyllt, så jag var lugn. Fast det var ju inte som att gå iväg på egen hand eller med bara ett par polare. Nu var man tvungen att hålla reda på folk, hålla ett lågt tempo så att alla hängde med och dessutom kontrollera att ingen tog en tokig väg.

De åtta som åkte bräda höll hov när vi nådde bäckravinen. De åkte som galna och försökte överträffa varandra i hopp och studs och slog sig nog rätt rejält, men ingen gnällde. Vi kom ihåg att hålla höger där bäcken delade på sig och skogsåkningen var faktiskt riktigt bra. Precis som Dick hade lovat.

Vid tretiden kom vi ut ur skogen och det platta åkerlandskapet öppnade sig för oss. Det var barmark precis utanför skogsbrynet så vi fick bära skidorna och brädorna den sista biten över åkrarna ner mot landsvägen. Belinda skulle precis ringa efter bussen när det slog mig att jag kände igen gården ute vid vägen. Det var Picards föräldrarhem.

»Vänta med att ringa.« sa jag. »Jag springer i förväg och undersöker om vi kanske kan avsluta den här dagen på ett värdigt sätt.«

»Hur avslutar man på ett värdigt sätt?« frågade Belinda.

»Du får väl se.« sa jag, räckte över mina skidor till henne och började springa.

Madame Picard var hemma och hon kände igen mig. Jag hade varit nere hos dem och hjälpt Louis Picard, alltså den Picard som skötte stolliften, när han flyttade in till byn och sin första egna lägenhet. Jag förklarade läget och hon trollade snabbt fram både bröd och vin. Jag lovade att busschauffören skulle ha med sig motsvarande mängd när han kom och hämtade oss.

»Kan vi sätta oss bakom ladan?« frågade jag och Madame Picard nickade och log.

När gänget kom fram hade jag dukat fram vinet och brödet på ett par höbalar och dragit fram några andra balar som vi kunde sitta på i kvällssolen. Gänget jublade. Vi satt där och begrundade det berg vi hade tagit oss ner för. Tittade man riktigt noga kunde man urskilja spåren från våra åk. Stämningen blev nästan högtidlig där bakom Picards lada i solnedgången. Vinflaskorna gick från mun till mun och vi bröt av brödet och log fånigt mot varandra. Lisa log extra mycket, tyckte jag.

»Du kan ju slå dig in på guidesvängen på allvar.« sa hon. »Då kan du bli kvar i Alperna och ändå ha ett trevligt yrke.«

»Kanske det« sa jag, trött men lycklig. Jag kände inte för att prata. Jag ville bara sitta där och njuta av doften av hö och snö. Jag ville sippa på vinet, tugga det vita brödet och sjunka in i mig själv. Jag koncentrerade mig på att ta in ögonblicket. Att frysa tiden. Bli kvar där var egentligen det enda jag visste att jag ville. Trevligt sällskap, fint åk i benen, värmen från solen som sjönk bakom bergen och målade himlen i kvällsfärger. Där fanns inga krav och inga onödiga regler. Bara de regler och krav som berget skapade och som jag gärna levde efter. De var inte uppdiktade av människor som ville forma oss in i ett samhälle som vi var tvungna att dela med en massa andra idioter. Följde man bara bergets lagar var belöningen lycka. Ren och skär jävla lycka!

Vi blev sittande tills det blev helt mörkt. Bussen hämtade oss och vi kunde lämna tillbaka vin och bröd till den klädsamt protesterande Madame Picard. Next stop Junk Yard. Men jag gick hem. Jag försökte bevara känslan från ladan och den vackra utsikten och den mjuka kvällen. Det gick naturligtvis inte och efter mjölkningen blev mina ben rastlösa.

Jag hittade först Snöresors Traste och Lion-Annika som roade sina gäster på The Place.

»De är säkert på Le Chien!« ropade tvåmeters Traste för att överrösta musiken när jag frågade efter Belinda och hennes gäster. »Jag har hört att du flirtar med hennes gäster.«

»Jaså!« ropade jag tillbaka. »Det var väl trevligt?«

»Hur gick det med den där andra då?«

»Bra!« svarade jag och vände mig om. Traste skakade på huvudet och jag skickade en nickande hälsning mot Annika som höll tempot uppe på dansgolvet. Jag gick ut och strosade sakta mot Le Chien, ett hak som spelade rätt bra musik mellan varven.

Jag hade agerat discjockey där några gånger eftersom deras ordinarie discjockey var lite ojämn i humöret. En finsk periodare som dåliga dagar bara spelade M. A. Numminen, Värttinä och 22 Piste Pirkko och annan finsk musik. Hannu hade sina upp- och nedgångar men nu var det länge sedan jag hade fått rycka in. Han mådde antagligen lite bättre.

Killen i dörren hette Rasmus och var från Norge. Vi bytte några ord och han sa att vi borde samla ihop nordborna någon kväll och supa ner oss.

»Innan säsongen är över.«

Jag nickade instämmande och försvann snabbt ner för trappan. Lisa och de andra carlstensgästerna dansade för fullt när jag kom ner i mörkret. Dansgolvet var obefintligt men det gjorde bara att fler vågade dansa. Det fanns några små bås som man kunde sitta i och snacka utan att skrika sig hes. Det passade en danshatare som jag.

Jag slog mig ner vid ett ledigt bord och några av brädkillarna som var med på dagens utflykt slöt upp vid bordskanten. De var försynta och frågade först om det var okej om de gjorde mig sällskap.

»Varför åker du inte bräda istället?« frågade en av dem, en rödhårig kille som nog inte var mer än tjugo.

»Kan inte.« svarade jag.

»Alla kan!« sa en av de andra killarna bestämt. »Om man vill!«

»Hur är det på brudfronten om man häckar här nere en hel säsong?« frågade en ljushårig kille och log med hela ansiktet. »Oss grabbar emellan« sa han inte men det stod skrivet i hans ansiktsuttryck.

»Man kan nog om man vill« sa jag, »men jag är för gammal för sådant.«

»Det blir man aldrig för gammal för!« ropade den rödhårige och de andra garvade.

»Man blir för gammal för att springa runt och ragga i varje fall.«

»Men med ditt jobb behöver man väl inte ragga. Det är väl en av fördelarna.« det var den ljushårige igen.

»Så här är det.« sa jag och lutade mig framåt, killarna lutade sig också lite framåt. »När man blir äldre så blir andra saker viktigare. Det är kanske viktigare att ligga hemma i sängen en lördagskväll än att springa runt och kasta i sig alkohol och leta efter sängkamrater. Dessutom hittar aldrig den som letar.«

»Letar man aldrig hittar man ju definitivt inget heller.« sa den rödhårige.

»Den som ger sig av ut för att leta upp en tjej går alltid ensam hem« sa jag. »Det gäller att slappna av. Inte leta fel. Då först funkar det. Om man har tur.«

»Men kan det verkligen kännas viktigare att ligga hemma i sängen en lördagskväll?« frågade den ljushårige.

»Visst!« svarade jag. »Med åldern minskar behovet av ständig underhållning.«

Vem försökte jag övertyga? Jag satt själv i en bar istället för att ligga i sängen och sova. Varför var jag där? Katja var ju där hemma. Det var henne jag skulle leva med. Det visste jag. Jag var trött, jag var gammal, jag var sliten av sena nätter och tidigt mjölkande och av en hel dags skidåkning. Men de senaste dagarna hade jag samtidigt varit oerhört rastlös och det störde mig. Jag hade inte känt mig så rastlös på länge, på flera år. Jag brukade kunna koppla bort tanken på att gå ut och dricka öl och snacka skit. Det verkade som jag gick bakåt i utvecklingen. Blev jag yngre för varje dag som gick? Började mitt intellekt tyna bort? Men jag tyckte att vi diskuterade nätterna igenom, min låtsasfamilj och jag. Vi försökte upprätthålla en någorlunda livlig debatt för att hjärnorna inte skulle krympa ihop och torka in i en miljö som annars var tunn på allvar och tankekrävande stimulans. Men vad gjorde jag då där i baren? Jag anade svaret men ville inte fullfölja tanken. Det var förstås Lisas fel. Katja hade visserligen sagt att vi inte skulle ge några löften men vi visste ju båda två hur det var. Vi hörde ihop! Hon var på riktigt. Hon var framtid. Men nu satt jag på Le Chien och den enda anledning jag kunde komma på var att Lisa fanns i samma lokal.

»Hej!« sa hon och satte sig ner bredvid en av brädkillarna. Hon log och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

»Hej!« sa jag tillbaka och fick anstränga mig för at inte låta för glad. Kan man låta för glad?

»Tack för i dag!« sa hon anfådd efter dansen. »Det var verkligen en höjdare!«

»Varsågod!«

»Ska du med ut och hämta lite luft?« frågade hon och brädkillarna njöt och kastade fnissande menande blickar emellan sig. Jag nickade och följde henne ut genom baren, sa hej till Rasmus och tog ett djupt andetag frisk kvällsluft.

»Kan vi inte gå hem till dig?« frågade Lisa direkt.

Ett felsteg räknas kanske inte? Kanske måste alla förhållande ha ett visst mått av otrohet? Skitsnack! Kanske ett visst mått av flirt, men i sådana fall en ärlig flirt, en öppen ärlig flirt och inte en krypande ful och äcklig förljugen otrohet.

Lisa tog min hand och vi började gå. Jag visste att jag var förlorad. Nu var det upp till henne att sätta gränser. Jag hade ingen aning om jag var unik eller om det var så för alla killar men jag kom till en viss gräns, a point of no return, där det inte längre gick att säga nej. Efter det stadiet går det inte att stoppa kroppen eller snoppen. Lätt att skylla på: »Det var inte meningen men jag blev så kåt att hjärnan la av!« Det håller inte. Men det är ändå så. Nästan. Kanske det också hamnar på vuxenkontot: den fina konsten att kunna säga nej fastän kroppen skriker efter ömhet, kärlek och, kanske framförallt, sex. Lisa log mot mig igen, sedan gled hennes blick upp mot den svarta himlen.

»Det lär bli fint väder i morgon också.«

Troligen hör det inte till att växa upp, alla har väl sett hur svinaktigt gifta män beter sig om de får tillfälle. Firmafester eller på resa med grabbarna. Men de människorna är ju förmodligen olyckliga i sina förhållanden, missnöjda med sin situation. Innerst inne vill de kanske göra dumma saker som leder till att den andra parten gör slut och kastar ut dem. Då slipper de själva något ställningstagande, slipper anstränga sig. Behöver bara ta itu med det faktum de ställs inför. Lättjan är en farlig vapendragare.

»Vad tror du?« sa Lisa och jag stirrade frågande på henne. »Om vädret alltså.«

»Det blir nog som det blir.«

»Du bryr dig inte, eller hur?«

»Vädret är en av de få saker vi inte kan påverka och därför känns det ganska meningslöst att gå och bekymra sig över det.«

»Vad är det som bekymrar dig då?« frågade hon.

»Du.«

»Moi?«. Det var svårt att avgöra om överraskningen var spelad eller ärlig.

»Jag känner så här.« sa jag och samlade mig.

»Säg inget du kommer att ångra.« avbröt hon innan jag hann fortsätta.

»Jag ångrar nästan allt jag säger.« sa jag. »Så det spelar inte så stor roll. Jag ville bara säga att jag är rätt såld på dig. Jag har en flickvän, kanske, du är för ung, kanske, jag är för gammal, kanske… Men jag kan inte stå emot om du bjuder in mig. Jag vill bara att du ska veta det.«

»Då vet jag det nu.« sa hon och tryckte min hand lite hårdare.

»Var det något mer?« frågade hon efter en stunds tyst promenad.

Jag skakade på huvudet.

»Då kommer analysen.« sa hon. »Du snackar rätt mycket skit! Vad är din hemlighet. Varför kan du inte slappna av och bara vara?«

»Du vet varför.«

»Låt mig gissa.« sa hon. »Du vet inte vad du vill göra med ditt liv, typ.«

»Borde bli lastbilschaufför kanske?«

»Men alla känner så Vincent. Jag kan också känna det så. Men då är det bara att göra något. Vad som helst. Vad som helst är bättre än de där tankarna för de hämmar livet. De skymmer det verkliga livet. Det liv som bara levs. Rätt upp och ner!«

»Rätt upp och ner?«

»Rätt upp och ner!«

»Var har du vävt den hemvävda livsfilosofin då?«

»Hemma i garaget i Eskilstuna.« svarade hon och garvade. »Jag spelar i ett band som heter Stukad. Det är också ett sätt att fylla tomrummet. Det där är en textrad jag har skrivit. Rätt upp och ner, ta för dig av det som sker!«

Jag rodnade. Jag var verkligen inte van vid folk som citerade sina egna låttexter.

»Rätt upp och ner!« fortsatte hon och hoppade iväg. »Ta för dig av det som sker. Skyll inte på andra. Du måste hitta din egen väg att vandra!«

Hon vände sig om mot mig.

»Rätt banalt va!«

»Det låter säkert bra när ni sjunger det i bandet.« sa jag. »Vad är det för sorts musik.«

»Punk för fan!« ropade hon och fortsatte nynnande bortåt med galoppsteg.

Hur slutar det här, hann jag tänka innan mina ben började galoppera efter henne.

»Rätt upp och ner!« skrålade jag.

»Ta för dig av det som sker!« svarade Lisa.

Jag öppnade en flaska härtappat tetra-paks-vin, som numera lagrades under sängen, när vi kom hem till mitt. Vi låg på sängen och lyssnade till Primal Scream med flämtande stearinljus som enda beslysning. Jag var tretton när vi halsade vin, rökte och fnittrade. Väntade nästan på att mamma skulle knacka på dörren.

Vi somnade inte i tid men vaknade desto tidigare. Lisa var uppe med tuppen och duschade balanserande på toalettkanten. Med bara min handduk om livet kröp hon ner hos mig i sängen igen.

»Sex.« viskade hon. »Varför ska det som är så skönt vara så laddat?«

»Det är väl därför det är så laddat? Eftersom det är så skönt menar jag.«

»Vi kanske borde ha sex med varandra ändå?« sa hon och vände sig mot mig. »Min kropp vill det och din kropp vill det.«

»Men det finns så mycket mer än kroppar.«

»Ja, snoppar!« sa hon med ett skratt och jag ville försvinna. Hon var väldigt söt och trevlig men hon var inte den jag ville dela resten av mitt liv med. Ändå var det förbannat kul att vara nära henne. Hon utstrålade så mycket liv. Den utstrålning jag ville ha men alltid tyckte mig sakna. Man söker och hittar väldigt olika saker i olika människor.

»Det är inte mycket som skulle bli bättre av att vi hade sex.« sa jag. »Vår vänskap skulle bara bli mer komplicerad.«

»Men tänk ändå!« sa hon och vände sig på rygg och tittade upp i taket. »Tänk om man kunde få ha sex med vem man ville, när man ville och hur man ville. Vilket härligt samhälle!«

»Men då skulle sex förlora sin styrka.« invände jag. »Om alla hade sex hela tiden med alla överallt så skulle det ju bli precis som att äta. Man skulle behöva något riktigt extra för att det verkligen skulle smaka gott.«

»Men är man hungrig är allting gott.« påpekade hon.

»Men bara det att vi ligger här halvnakna och diskuterar om vi ska ha sex eller inte gör ju att vi har bränt våra skepp, so to speak.« sa jag.

»Du menar?«

»Jag menar att sex är inget man ska diskutera sig till. Det är något man bara ska göra. Helst av kärlek.«

»För er killar är sex bara penetrering. Det är lite synd. Det finns så mycket annat också. Smek och lek. Ni borde vara mer öppna för det. Och lugna er med själva inträngandet.«

»Du vet väl inte hur jag brukar ha sex.«

»Du är kille!« sa hon och tittade på mig igen. Sedan kastade hon sig ur sängen och släppte ner badlakanet på golvet.

»Om jag nu sa att du gärna fick komma hit och tränga in i mig.« sa hon och smekte sig lite över brösten. »Skulle du inte gärna vilja penetrera mig då?«

»Ja, jo, men då ber du ju om just det.« svarade jag och kämpade för att bara titta henne i ögonen.

»Se där!« sa hon och gick sakta bort för att hämta sina trosor. »Och förresten får inte flickor prata som jag gör, eller hur? Vi ska inte prata om sex och våra behov för då är vi simpla och dåliga flickor! Som du förstår skiter jag fullständigt i det!« Hon hade fått på sig trosorna.» Upp med dig din slöfock! Det är soligt!«

»Kan inte du mjölka?« bad jag och la huvudet på sned och blinkade mot henne.

»Vad får jag för det?«

»En puss!«

»Dåligt betalt!« sa hon men drog på sig kläderna och försvann ut med mjölkhinken. Jag hoppade upp, snabbduschade och klädde på mig. Jag hängde mig ut genom fönstret och luktade på den härliga vårluften. Det var nästan varmt fastän klockan inte ens var nio.

Vi höll oss i backen hela dagen. Jag satt mest uppe vid restaurangen, solade och pratade skit med dem som för tillfället tog en paus.

»Prova att ställa skidan mer i svängen.« sa jag till en av brädkillarna som hade lånat mina skidor när han klagade över de dåliga stålkanterna. »Och glöm det där med att du ska hålla ihop benen. Det är bara nys! Åk som du känner att det känns bra, om det sedan är en meter mellan benen så är det helt okej.«

»Men alla på teve åker med benen ihop«

»Vad man inte ser på teve är att alla de som åker med benen ihop är mesiga fjollor.« sa jag. »Den enda anledningen till att de håller ihop benen är att de lider av homofobi. De är helt enkelt rädda för att bli påsatta!«

Killen garvade så att han ramlade.

»Kan jag inte låna din bräda och åka med dig?« frågade jag.

Sagt och gjort. När jag stod där och krängde på mig killens kängor slöt resten av brädgänget upp och de goda råden haglade över mig.

»Du bara lutar dig tills det känns skönt.«

»Det är liksom tårna du styr med.«

»Bara slappna av så gör det inte ont när du ramlar.«

Jag spände fast skorna och försökte dölja att jag hade tillbringat en hel säsong på en bräda i Chamonix. Det var ju några år sedan men nog trodde jag att takterna skulle sitta kvar. Jag ställde mig upp och vinglade till lite, allt för effektens skull. Otroligt barnsligt, tänkte jag men kunde samtidigt inte låta bli att njuta av tillfället. Jag hoppade runt och ställde mig beredd i början av backen.

»Och vad gör jag nu?«

»Åk efter oss och kolla hur vi gör.« sa en av killarna och gled iväg.

Det hade samlats rätt mycket folk vid restaurangen nu, jag kunde ana både Lisa och Belinda i ögonvrån men jag skämdes så mycket att jag inte kunde med att titta på dem. Killarna åkte ner en bit och satte sig ner för att titta upp mot mig. Jag hoppade ut och svängde runt brädan i färdriktningen. Den där säsongen i Chamonix hade vi mot slutet i princip bara ägnat oss åt att åka så rakt ner och så fort som möjligt. Det var ju naturligtvis det roligaste vad man än åkte när man var i pisten, att åka alldeles för fort. Helst på de smala transportsträckorna på hemvägen. Vid liftstängningsdags fylldes de med alla typer av åkare och alla var inte kungar. Transportsträckorna var egentligen smala och bara hjälpligt snötäckta grusvägar som slingrade sig nerför berget i skogen. I och med att de var så smala så blev alla åkare försiktiga. De kasade och hasade vilket naturligtvis gjorde det isigt och ännu värre för alla som inte hette Stenmark. Eller var säsongare. Vi älskade att leka James Bond. Vi åkte alldeles för fort nynnandes på någon Bondlåt. Alltid var det någon man stötte i eller åkte på. Det fick man ta. Det fick de ta. Det allra roligaste var att ta genvägar i de tvärvändande hundraåttiograderskurvorna och hoppa ner på vägen efter svängen. Det var givetvis farligt eftersom man inte alltid kunde se var och på vem man skulle landa. James Bond-leken var roligast på skidor men hade man bräda kunde man med fördel ställa den på kant i isen och få till ett riktigt skräckinjagande ljud som fick många att flytta på sig. Det var först ner som gällde.

Det borde väl finnas kvar i mig någonstans? Jag var i varje fall beredd att chansa för fullt. Om man inte åker över sin förmåga utvecklas man inte var en devis jag alltid hade åkt efter. Näsan neråt och en osäker min i ansiktet. Jag kröp ihop lite och fällde ut armarna. Och åkte rätt ner. Brädkillarna reste sig osäkert upp när jag svepte förbi mellan två av dem och vidare nerför berget. I full jävla fart!

»Stanna!« ropade någon.

»Bromsa!«

»Akta dig!«

»Luta dig!«

Ögonen tårades av fartvinden, jag satt ihopkrupen med armarna framför mig och speedade på. Fartkänslan på en bräda är obeskrivlig. Den slår faktiskt skidorna på den punkten. Nere vid stolliften stannade jag och rusade in.

»Leker du med dem?« frågade Picard.

»De behöver tas ner på marken ibland.« sa jag.

Jag gled snabbt över till min t-lift och åkte upp. När jag kom upp spände jag snabbt fast mig igen och kastade mig utför i hopp om att hinna ifatt brädkillarna innan de hann till stolliften. I sista backen kom jag ifatt dem, körde förbi och stannade inte förrän vid stolliften igen.

»Tur att du inte har åkt bräda tidigare!« sa den kille som först hann fram.

»Begåvning!« sa jag och ryckte kaxigt på axlarna.

Vi åkte några åk tillsammans innan jag återvände till min solstolsposition. Jag lutade mig tillbaka med en bok men kunde inte läsa. Tankarna for åt alla håll. Jag blundade och lät dem fara. Jag försökte föreställa mig Katja i sitt hem. Hon hade inte hunnit beskriva sin lägenhet men jag hade en klar bild över hur den såg ut. En liten etta med fint kök. Inga gardiner, ampelblomma i fönstret, liten trevlig balkong i söderläge som vi skulle sitta på och smutta rödvin under ljumma sommarkvällar. Vi skulle växa ihop och få barn och jag skulle väl hitta något intressant arbete. Det lät som en omöjlig kombination: intressant och arbete. Gick det att kombinera? Jag var i varje fall helt klar över att jag inte ville sätta mig bakom en burk och räkna ut hållfastheten på någon mobiltelefonsantenn i Småland.

Men jag kände samtidigt att det inte skulle spela någon roll var jag befann mig, bara jag var där med Katja. Kanske skulle vi starta ett crêperie som Mange hade föreslagit? Kanske en hel kedja med crêperier? »Crêpes och sånt«, i svart text med en röd oval runtomkring. Eller »Crêpes, bar & co«, det hette alla krogar i Göteborg och Stockholm, antingen det eller »Crêpes och en bar«. Men Katja pluggade litteratur och ville nog inte stå i ett crêperie. Hon pluggade litteratur och jag satt i en solstol vid en topprestaurang i Alperna och drömde.

»Här sitter du och slöar!« sa Snöresor-Traste och ryckte mig ur det som började bli en tupplur.

»Hej!« sa Lion-Annika som satte sig bortanför Traste. De krängde av sig sina uniformer och lutade sig tillbaka i solstolarna. Man kanske slapp konversera ändå. Jag blundade och hoppades. Nu var jag och Katja hemma hos hennes mamma på söndagsmiddag för första gången. Vi gick en runda på ett höstfärgat Djurgården men oftast hamnade jag ensam och arbetslös i hennes lilla etta medan hon var ute och roade sig med sina studiekamrater. Jag sov inte på nätterna och arbetade inte på dagarna. Jag försökte tänka i mer positiva banor men plötsligt var det svårt. Fanns det ingen plats för mig i Sverige längre?

»Jag hörde att ni var Cinq igår.« sa Annika och alla drömmar blåste bort.

»Ja.« svarade jag och lutade mig fram och lyfte upp solglasögonen för att se henne bättre. Jag hade aldrig sett henne i annat än Lion-kläder och kom på mig själv med att fundera över vad hon kunde tänkas ha för trosor. Stod det Lion på dem också?

»Var det bra?« frågade hon.

»Det var faktiskt riktigt bra. Vi avslutade med att dricka vin och käka lite nere vid Picards föräldrargård.«

»Bor de där ute?« frågade Traste.

»Du fick mycket beröm av dina gäster.« sa Annika.

»Vad trevligt.« sa jag och njöt av hennes avundsjuka. Njöt av att vara bättre än de svenska helyllerepresentanter som Traste och Annika var. Alltid snyggt klädda och alltid lika leende. De tog hand om gästerna, lotsade dem rätt in på after-skin, hem till hotellet och bort till välkomstmiddagen, ostfonduekvällen, pubrundan med ölhävningen, pistvisningen med picknicken där reseledarna alltid skinnade gästerna genom att ta mer betalt än vad de hade lagt ut för maten. Veckan avslutades förstås med den käcka avslutningsmiddagen där alla vurpor och fylleslag skulle summeras och diskuteras. Helst skulle man också leka några förnedrande lekar så var gruppreseidyllen fulländad. Ingen gäst skulle få bli för full, för nykter, för utåtriktad, för åsidosatt, för mycket någonting-vad-som-helst. Allt skulle vara svenskt lätt och lagom. Där kom jag med min oljefläckiga oranga liftskötaranorak och tog med någon annans gäster ut på en hellyckad off-pist-runda. Klart att de var avundsjuka.

»Din ölhävning den här veckan var lyckad.« sa Traste till Annika. Jag började alltmer misstänka att de var ett par. Tvåmeters starke Traste och sköra lilla Annika. Vilket par!

»Hej!« sa en ung kille som hade stannat framför Annika. »Jag undrade bara var vi ska ha fondueaftonen.«

»På en mysig liten familjerestaurang i den södra, gamla delen av byn.« svarade Annika leende och hade uppenbarligen läst på.

»Ska man betala nu eller…?«

»Säg bara till på after-skin.« sa Annika och log mot den unge mannen som knappast var man ännu. Killen pysslade lite med sina skidor och efter en stund tittade han upp på Annika igen.

»Ska du inte åka?« frågade han snabbt, så där lite i förbifarten.

»Kanske det.« sa Annika. »Ja, jag kanske skulle åka ett varv.«

Ordet nej fanns liksom inte i Lions utbildningsprogram, och det följde Annika till punkt och pricka. Hon hade kanske inte ens hade snappat tricket att ta överpris för picknicken för att dra in lite egna pengar. Traste kunde däremot alla knepen. Han gjorde så lite som möjligt och blåste alla så mycket som möjligt. Han hade, i varje fall enligt ryktet, till och med lurat i ett gäng finniga ynglingar att de var tvungna att betala för en brandsläckare som inte fanns. Betalade de inte skulle de kastas i något statligt franskt storfängelse där tortyr och våldtäkt hörde till vardagssysslorna. På något vis hade det läckt ut, alltså inte skummet ur brandsläckaren utan ryktet om att Traste hade lurats. Han hade fått betala de där grabbarna för att de inte skulle berätta något för Snöresors ledning. Vad jag förstod hade han blivit försiktigare efter det. Eller kanske bara skickligare?

Annika försvann och Traste lutade sig mot mig.

»Hörru, hur är det med flirten nu då?«

Man till man, förtroligt.

»Flirt?« svarade jag.

»Visst.« sa han. »Du kan spela hur hemlig du vill. Jag vet ändå hur det ligger till.«

Han lutade sig tillbaka och fällde ner solglasögonen med ett fånigt leende.

»Jag har ju Katja som väntar på mig därhemma.« sa jag. »Varför tror du att jag har en flirt till på gång då?«

»Vet!« sa han. »Vet att du har en flirt här nere, just i detta nu!«

Ibland kunde Belindas glappande vara mer än tråkigt. Jag ville inte få rykte om mig att vara en idiot som förförde småflickor på besök. Jag gjorde inte sådant. Visst hade Lisa sovit över hos mig. Flera nätter. Men det var kanske just sådan jag egentligen var. Tillfället gör tjuven.

»Rätt upp och ner!« skrek Lisa och jag hoppade till så att solglasögonen föll ner på hakan.

»Tjenare!« ropade Traste glatt och sköt iväg ett jätteleende mot mig.

»Det här är Traste.« sa jag till Lisa. »Han tror att vi knullar.«

Trastes leende försvann.

»Jaså!« ropade Lisa och garvade. »En riktig liten skvallertant!« fortsatte hon och nöp honom i kinden och ramlade ner i hans knä. Det var nog svårt att sätta sig smidigt i en solstol med skidorna kvar på fötterna. Helst om någon redan sitter i solstolen. Hon tryckte upp sitt ansikte mot Trastes.

»Känner du igen lukten?« frågade hon. »Det luktar väl ändå inte som Vincents kuk?«

Traste reste sig hastigt och en våldsamt skrattande Lisa föll ner i snön. Traste tog några snabba kliv bort från henne.

»Rätt upp och ner!« ropade Lisa mellan skratten.

»Den där bruden har tagit något!« sa Traste.

»Ja…«, sa jag och gjorde en lång konstpaus för att Traste skulle vända blicken mot mig istället för den skrattande Lisa, »hon har tagit sig friheten att driva med dig.«

Traste flyttade sin solstol längre bort och sjönk ner i den igen. Lisa kravlade sig upp och torkade tårarna ur ögonen.

»Man ska väl egentligen inte roa sig på andras bekostnad.« sa hon men bröt ut i en ny skrattattack och nu kunde varken jag eller Traste låta bli att smittas av hennes skratt. Traste viftade avvärjande med handen och Lisa kastade iväg en slängkyss mot honom och stakade ut över kanten.

»Rätt upp och sedan ner igen!« ropade hon innan hon försvann.

Vi satt tysta kvar bakom våra solglasögon där ljuset alltid är gult. Solstolen hade sjunkit ner betänkligt i snön. Och snön hade smält ordentligt bara under eftermiddagstimmarna. Även på tvåtusen meters höjd. Det droppade och drippade runt oss. Ett droppande som talade om för mig att solen höll på att smälta mig in i ett annat liv. Alla gästerna skulle åka hem och bönderna i Les Alps skulle skruva ner liftarna och magasinera dem till nästa gång snön föll över Grand Monte.

»Ko, ko, kviga« gnolade jag för att försöka få mig själv på bättre humör igen.