Bok: Den blå säsongen

Kapitel åtta: fotbollsfolk och rivningshot

»Mjölk, mjöl, ägg.« Jag lutade mig bakåt och betraktade de första raderna i pannkaksreceptboken. Men sedan var det värre. Skulle jag börja med att betona det viktiga valet av färska råvaror eller skulle jag gå rakt på grundrecepten? Vad ville folk ha? Hur brukade receptböcker börja?

»Vem fan försöker jag lura!« svor jag och smällde igen datorn. »Världen behöver knappast en pannkaksreceptbok!«

Korna råmade. Trettio år och fullständig nobody! Visst, jag var en skibummare. Jag kunde presentera mig som liftskötare eller säsongare, men än sen då? Vem imponerade det på utanför dessa berg? Vem imponerade det på någonstans? Varför behövde jag imponera? Hemma slavade vännerna. Tandläkare, konsult, jurist, journalist. Titel. Du är vad du gör. Framgång. Det var det man skulle sträva efter. Men vad är framgång? Jag var tvungen att få luft.

Jag gick sakta genom ett sovande Les Alps. Makarov och Petra var ju lyckliga. De hade sitt bageri, där bakade de livets bröd och trivdes förträffligt med det. Men alla andra? Vad hade de? Vad hade vi? Vad hade jag?

Jag tog höger och gick ner mot bergets fot. Det var flera timmar kvar tills solen skulle lyfta sig över Grand Monte men redan nu var himlen svagt rosa. Jag satte mig på en stenmur och plockade fram cigarrettpaketet. Jag brukade inte röka men det kändes som ett bra attribut vid seriös självömkan. Den ensamme cowboyen som hade valt det fria men tuffa livet. Cowboyen som hade överlevt fler säsonger i Alperna än någon annan. Det var kanske det jag skulle sikta in mig på för att bli någon?

»Vincent. Mannen som fastnade i Alperna när alla andra åkte hem.« muttrade jag. Tidningarna skulle ringa. Jag skulle bli intervjuad i det sopiga teveprogrammet »Äventyr«. Bekräftad genom media.

»Denna förbannade bekräftelse.« muttrade jag och reste mig och fortsatte den nattliga promenaden. Ingenting verkade räcka till. Kickarna måste bli större. Bekräftelsen också. Jag ville lämna spår efter mig när jag dog. Men vad jag skulle ha för nytta av det när jag var död hade jag svårt att svara på. Om jag lämnade en stor hög med pengar i ett bankfack i Schweiz skulle mina eventuella barn kunna sätta sprätt på dem. Men annars? En receptbok? Vad hjälpte det när jag var jord? Vad väntade jag på?

Himlen var härligt frisk och jag förpestade den så gott jag kunde med min cigarettrök. Munnen smakade av den fina whisky som Pierre hade haft med sig till crêperiet tidigare på kvällen. Att man kunde utvinna ett så sentimentalitetsframkallande ämne ur malt var oförklarligt. Livet sög men jag ville inte suga.

En nattvandrande katt tittade på mig. Den jamade och sträckte svansen mot himlen. Jag följde svansen uppåt. Där fanns bara skira molnslöjor.

»Hittar du något?« frågade en röst alldeles intill mig och jag tog ett skutt åt sidan och utförde en tekniskt ofulländad kung-fu-gest. Det var Belinda. Carlstens Belinda.

»Jävlar vad du skrämde mig.« sa jag.

»Det var tur att du var här.« sa hon.

»Jaha?«

»Du måste hjälpa mig. Två försenade fotbollslag står och väntar nere på parkeringen.«

»Och?«

»Och jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig att få in dem på sina rum.«

»Är de redan skadade?« frågade jag och fimpade min cigarett.

»Jag behöver bara lite hjälp med rumsutdelningen.« sa hon och la huvudet på sned.

»Snälla Belinda.« suckade jag. »När du kom och avbröt mig stod jag precis och funderade över vad som eventuellt kunde göra livet värt att leva. Och sådana där fotbollslagsgäster gör ju att man vill ta livet av sig direkt!«

»Kan du inte vänta lite med det.« sa hon och la armen om mig. »Nu när du har något viktigt att göra.«

Jag skakade bara på huvudet. Belinda var både för söt och snäll för att kunna ignoreras och lämnas i sticket med två försenade och säkerligen irriterade fotbollslag. Jag la armen om henne.

»För dina ögons skull.« sa jag.

»Du är snäll.« sa hon. »Vet du det?«

Jag nickade och vi gick arm i arm mot soluppgången. I varje fall mot parkeringen.

Två kvarter innan vi kom fram hörde vi de första ropen. Belinda tittade på mig och jag tittade tillbaka.

»Ska vi gå hem till mig och gömma oss en vecka eller två?« frågade jag.

»Det vore förmodligen det vettigaste att göra.«

»Carlstens skulle inte bli så glad, men vi skulle bli det.« sa jag.

»Om du hjälper mig klara av den här veckan så lovar jag att gömma mig i din säng hela nästa vecka.« sa hon leende.

Det var ett sådant leende som startade saker i en mans kropp. Saker som man inte alltid har kontroll över. Jag hoppades att hon skämtade. Eller gjorde jag det?

»Kom nu!« sa jag snabbt för att svepa bort tankarna. »Nu tar vi de jävlarna!«

Det tog fyra timmar att få in alla på sina rum. Nästan alla tyckte att de hade fått fel rum och varenda gäst gjorde minst två försök att byta. Då skulle de förstås först komma ner och förklara varför för Belinda eller mig. Hotellägaren vägrade stiga upp. Han bara skrek ut sina instruktioner till Belinda genom sin låsta ytterdörr.

Klockan sju var vi i stort sett klara. Då satt det bara tre stycken kvar i hallen. De analyserade Maradonas uppgång och fall och hade helt missat att det varit rumsutdelning. Jag gick hem för att mjölka. Makarov såg hur trött jag var och bjöd på extrastarkt kaffe och en croissant med sockersöt marmelad.

»Vad äta de?« frågade han.

»De äter inte.« svarade jag. »De bara super för länge på kvällarna och är först uppe i backen på morgonen.«

»Barbarer va?«

»Just det! Mina landsmän är barbarer!« svarade jag och vinkade farväl till Makarov. Jag förvarnade Dick och de andra i liften om att det hade anlänt två förvirrade svenska fotbollslag och satte mig i stolliften med Lombard.

»Det blev en flicka!« sa han glädjestrålande och sken som en sol, nästan lika stor sol som faktiskt sken på himlen. Det var farligt vårvarmt.

»Gratulerar!« sa jag och sträckte fram handen.

»Nu har jag två pojkar och två flickor.« sa han och skakade stolt min hand. »Och du har inga, Vincent.«

»Jag har inga.« sa jag och tog villigt emot den cigarr han sträckte ut.

»Du som är en grubblare borde skaffa dig några.« sa han och sträckte över en tändare.

»Kanske det. Men man måste hitta någon att göra barnen med också.«

»Belinda!« ropade Lombard. »Den flickan skulle säkerligen gärna föda och amma dina barn.«

»Varför tror du det?« frågade jag och kände hur jag blev röd i ansiktet.

»Hon är ju kär i dig!« svarade han och skakade på huvudet. »Merde! Ibland är ni nordbor blinda för kvinnors signaler.«

»Vi kanske inte vill se.« kontrade jag.

»Varför inte det då? De är ju så vackra! Belinda är vacker.«

Jag puffade lite på cigarren och visste inte vad jag skulle säga. Lombard puttade mig i sidan.

»Skit i fruntimmerna!« ropade han. »Vi hinner med ett åk innan vi startar vår t-lift!«

»Det gör vi säkert.« sa jag.

»Dick!« ropade Lombard i komradion. »Vi firar denna härliga morgon med ett åk innan vi startar t-liften. Vi skråar ut i ravinen och kollar lavinläget på vägen ner.«

»Okej!« svarade Dick. »Men skynda er för de svenska fotbollshjältarna har kommit. De ska ha veckokort och det är kaos!«

»Behöver du tolkhjälp?« frågade jag.

»Det kanske är bättre att säga att vi inget förstår?« frågade Dick.

»De brukar inte skälla på yrkesarbetare.« sa jag. »De är faktiskt rätt försiktiga på det området. Och de kanske uppför sig trevligare om en svensk är närvarande.«

»Belinda säger att hon gärna ser att du hjälper till.« suckade Dick.

»Jag kommer ner strax.« sa jag och Lombard glodde på mig.

»Belinda!« sa han. »Det är ju det jag säger!«

»Vi gör så.« sa Dick kort. »Lombard får klara t-liften själv en stund.«

Vi gled ur stolliften och snabbt över till vår t-lift. Lombard sparkade igång den och vi gled sakta uppåt.

»Belinda, Belinda, Belinda.« retades Lombard.

»Bara för att hon behöver min hjälp betyder det knappast att hon tvunget vill avla mina barn.«

»Romantik!« suckade Lombard. »Vet du hur det stavas?«

»Nej!« svarade jag och gled av liften med ett skratt. Vi skråade ut under avspärrningen in i ravinen och lavinområdet. Det låg fortfarande stora snöblock där lavinen hade störtat fram. Vi åkte precis brevid den och Lombard åkte fort. Och kontrollerat. Jag försökte hänga på honom men skyllde på mina haute-route skidor när jag tappade mark. Han gjorde en perfekt helikopter med en av de stora snöklumparna som språngbräda. Han var givetvis först nere också. Med den tända cigarren fortfarande i munnen. Vi sprutade ner svenskarna när vi stannade till.

»Nicht romantisch!« ropade Lombard, förmodligen i tron att alla svenskar pratade tyska. Svenskarna ropade och hojtade mot oss men såg väldigt glada ut. Lombard försvann mot liften i ett cigarrökmoln och jag stakade mig fram till Belinda.

»Hur står det till här då?« frågade jag.

»Bra.« sa hon och såg ut som hon inte menade det. »Om du tar damlaget så tar jag herrarna.«

»Okej!« ropade jag högt så att alla tystnade. »Om damerna kommer till mig så tar Belinda hand om herarna. Det är bra om ni har jämna pengar redo, så går allting fortare.« Busvisslingarna dränkte mina sista ord.

Dick kom med en bunt liftkort och cirkusen drog igång. Liftkorten i Les Alps var, som allting annat i dalen, väldigt små och hopplöst omoderna. De såg ut som sådana där gamla viktbiljetter man fick ur myntvågar förr i tiden. De var gjorda av en slags papp liknande den i Solstickans tändsticksaskar. Vi la dem i små plastpåsar, drog ett snöre igenom och fäste hela alltet med en häftklammer. Men det tog faktiskt inte mer än en dryg halvtimme att sälja och fördela alla liftkorten.

»Var ska du åka?« frågade två av damlagsspelarna när vi var klara och jag stod och fixade på mig skidorna.

»Jag sköter t-liften.« svarade jag leende. »Tyvärr!«

»Kan du inte guida oss!« bönade de. »Vi kommer aldrig att hitta annars.«

Dick tittade på mig. Han förstod vad de sa fastän de pratade svenska.

»Vill du?« frågade han.

»Vill du?« frågade jag honom tillbaka.

»Det kunde nog var bra. Skandinaver har en förmåga att krypa under avspärrningar och fullmäktigegubbarna skulle nog uppskatta om vi undvek fler laviner.«

»Jag är också glad om vi slipper fler laviner.« sa jag. »Men jag föredrar nog ändå liften. Fast jag har väl inte något val?«

»Nej.« sa han och vände sig om och gick.

»Jaha.« sa jag på svenska till damlagsspelarna. »Ni får som ni vill.«

»Så du ska guida oss ändå!« ropade en av flickorna och himlade överdrivet med ögonen. »Vad glad jag blir!«

Belinda log stort.

»Var börjar vi, oh du store bergsguide?« sa hon.

»Okej!« sa jag högt igen. »Jag kommer att åka runt i systemet med dem som vill i dag. Ni får gärna fråga om ni undrar över något. För de som vill blir det en off-pist tur, men då måste ni lova mig att hålla er innanför avspärrningarna under resten av tiden ni är här! För en vecka sedan gick det en lavin uppe i ravinen, jag ska gärna visa er var det är någonstans senare. En gubbe klarade sig med brutet ben, men det var ren tur. Lavinfaran är inte mindre nu.«

Jag ljög givetvis. Snön hade satt sig rejält under de senaste lite varmare dagarna. Men det är ju alla guiders uppgift: vita lögner om snö. Jag såg hur några av de tuffaste grabbarna tittade på varandra. Det var blickar jag hade sett förr.

»För alla som tvivlar kan jag bara säga…«, sa jag och gjorde en konstpaus, »att om ni hade varit med och letat efter gubben bland snöblock som var stora som bilar så hade ni inte tvivlat på min varning. Livet är en lek, men lek försiktigt!«

Grabbarna mumlade lite men jag kunde inte avgöra om min högtravande varning hade hjälpt. Förmodligen inte. Varningar brukar ju ha motsatt verkan. Jag stakade mig bort mot liften och de flesta hängde på. De två flickorna följde mig tätt i skidorna.

»Bekräftelse.« mös jag för mig själv. »Nu är jag bekräftad! Oh, jag store guide!« En av tjejerna bytte plats tre gånger för att få åka med mig upp i stolliften.

»Jag heter Lisa« sa hon. Hon log så stort att det högg till i ryggmärgen på mig. Men kanske satt hugget längre ner.

»Vincent.« sa jag.

»Har du varit här hela säsongen?« frågade hon. Dryga tjugo, långt blont hår. Förmodligen gömde hon ett par ljusblå oskyldiga ögon bakom solglasögonen. Jag nickade och ropade på Lombard i komradion för att slippa prata.

»Lombard?«

»Oui!« svarade han.

»Allt väl?« frågade jag på franska.

»Visst, visst! Roa du dig med de vackra svenskorna så sköter jag liften i dag. Du kanske kan hitta någon som vill bli mor till dina barn.«

»Knappast troligt« svarade jag med ett garv.

»Finns det inga vackra där då?«

»Jodå!« svarade jag. »Jag sitter brevid en just nu faktiskt.«

»Det var ju det jag sa! Se till att få några barn nu!«

»Ja, ja! Vi ses. Klart slut.«

»Så det är det ni pratar om.« sa Lisa på flytande franska. »Jag har alltid undrat.«

»Visst!« svarade jag på franska och försökte verka oberörd över att hon hade förståt vår konversation. »Lombard fick barn i förr veckan. Han tycker det är dags för mig också.«

»Vad tycker du själv då?« frågade hon på svenska.

»Kanske det, kanske det.«

När vi kom upp till t-liften stod en leende Lombard och höll fram bygeln till oss.

»Jaså?« sa han. »Det är flickan som ska bli mor till dina barn?«

»Jag äter p-piller.« svarade Lisa.

Han stirrade länge efter oss och efter en stund knastrade det till i radion.

»Gift er omedelbart!« skrek Lombard.

När vi kom upp stod det fyra tuffa grabbar och väntade. Belinda hade redan åkt iväg med ett stort gäng.

»Där ute.« sa jag och pekade mot ravinen. »Där släppte hela bergssidan över en femtioårig gubbe som åkte bräda. Jag gick ut för att leta efter honom i obefintlig sikt. Det var inte jag som hittade honom. Han hittade mig. Han knackade mig på benet. Jag hade praktiskt taget åkt rätt över honom utan att se honom.« En av de tuffa grabbarna visslade till men jag kunde inte avgöra om det var ironiskt menat.

»Om ni trots allt är sugna så tar vi väl en off-pist-repa direkt.« sa jag. »Det verkar ju bara vara vi här, de andra har nog åkt pistvisning med Belinda.« Alla nickade. »Vi skråar ut där borta. Efter en stunds klättrande kommer vi runt på baksidan och kan ta oss ner till dalen, sedan får man skråa och staka lite för att komma tillbaka. Men vi tar den korta rundan. Den tar runt två timmar allt som allt. Okej?« Alla nickade igen. »Tyvärr är inte snön den bästa, men det är skönt att slippa liftar och se lite natur.«

»Ingen snorkelvarning direkt!« sa en av grabbarna och log.

Jag log tillbaka. Isen verkade bruten. Vi klättrade upp bakom topprestaurangen och jag kom att tänka på Katja. Det var plötsligt länge sedan vi klättrade upp där tillsammans. Hon kändes avlägsen och jag kunde inte avgöra varför, eller om det var bra eller dåligt.

Utsikten var, som alltid vid solsken och hyfsad sikt, bedårande. Jag pekade ut lite toppar och lovade att eventuellt ta med gruppen över till La Luge någon gång senare i veckan.

»En härlig kamvandring med lite luft under fötterna, ganska lugn om man går inknuten, sedan får man sig ett härligt åk på några timmar. En lagom mix av alpint och skogsåkning som de flesta klarar av.« Jag kände mig plötsligt upprymd och väldigt sugen på att få åka skidor. Det där suget kom och gick. Nu hade det varit ett tag sedan sist det dök upp. Suget efter bergen. Jag tittade på de andra. Jag kände igen grabbarnas miner. De såg ut som om de helst av allt ville avverka åket så snabbt som möjligt så att de hade något att skryta med på after-skin. Jag hade många gånger själv känt så. Men inte nu längre. Nu var bergen och upplevelsen allt. Alla lyssnade däremot uppmärksamt på vad jag sa. Kanske för att ha något att berätta på after-skin? Lisas blick var långt borta.

Jag fixade snabbt fångstremmar åt alla och ropade till Dick vart vi skulle. Sedan bar det av. Början var inte så brant men efter en stund hyfsade det till sig.

»Det går att köra runt till höger.« sa jag. »Jag förstår om ni känner er ovana. Inget att skämmas över. Jag åker rätt ner men håller ni höger runt colouiren så syns vi där nere.«

Jag sneglade på Lisa. Hon såg lycklig ut när hon kastade sig ut i det branta. Jag åkte efter henne medan grabbarna skråade utåt höger för att ta sig runt.

»Håll vänster.« sa jag när vi stannade en bit ner. »Colouiren är inte bredare än fyra, fem meter och snön ligger i skugga och håller sig fin. Jag åker först och kollar.«

»Vi kommer alltid att leva.« sjöng Bo Kaspers orkester inuti i huvudet. »Vi kommer aldrig att dö.«

Snön kändes fin och jag stod på bra ner i colouiren. Suget var tillbaka och jag var den lyckligaste människan på jorden. Denna dag som hade börjat så mörkt var nu solstrålande vacker. Det kan räcka med två, tre fina lössnösvängar för att livet ska vara värt att leva! Grabbarna stod och väntade på mig när jag kom ner. Jag vände mig om och njöt av Lisas teknik. Hon dansade nerför berget och imponerade stort på mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle känna. Någonstans där bak sa någon till mig att jag kanske inte borde reagera så starkt. Inte om jag verkligen saknade Katja. Lisa log mot mig när hon stannade till nere vid oss. Hon vände sig snabbt om och tittade uppåt berget.

»Fantastiskt!« sa hon. »Meningen med livet!«

För andra gången den här förmiddagen högg det till. Hela min kroppstyngd hamnade på en av stavarna och när den sjönk i snön stöp jag.

»Paus!« sa jag liggandes i snön.

De andra satte sig också ner. Lisa lyfte upp sina solglasögon och för en kort sekund såg jag vad jag hade befarat. Farligt vackra ögon. Jag stirrade stint uppåt berget.

»Bra åk.« konstaterade jag.

»Du vet det va?« frågade hon och la sig raklång i snön.

»Vad?«

»Att det är meningen med allt.« sa hon och tittade mig i ögonen.

»Ni borde nog behålla glasögonen på.« sa jag till dem allihop. »Solen är stark nu.«

Vi tog oss över till pisten och stannade där resten av dagen. Lisa hängde på mig men jag åkte så fort hon kom i fatt. Jag hade varken lust, ork eller tid att blanda in fler kvinnor i mitt liv för tillfället. Lisa hängde ändå på hela dagen och jag var helt slut när jag sjönk ihop på Junk Yard.

»Två stora öl!« suckade jag till Carl.

»Du ser färdig ut.« sa han oroligt. »Mår du inte bra?«

Jag tittade på Lisa som tittade på mig. Vi bröt ut i ett asgarv och Carl skakade på huvudet och tappade upp två öl.

»Du är uppenbarligen inte frisk.« sa han och sträckte fram ölen till oss.

»Rakt på sak?« frågade jag Lisa när vi hade slagit oss ner vid ett bord. Hon nickade. »Jag är inte speciellt bra på att uttrycka känslor så det blir en klyscha!« fortsatte jag och tog sats.

»Jag drunknar i dina ögon.« sa jag och skulle fortsätta att förklara att jag redan hade träffat den underbaraste av flickor, hon hette Katja, och att jag verkligen inte hade för avsikt att bli kär i någon annan. Eller något sådant. Men klyschans kraft tog helt luften ur mig. Det lät så oerhört patetiskt när jag hörde det komma ur min egen mun att jag blev helt paff. Kortslutning. Tystnad.

Lisa tog en klunk öl, tittade sakta på mig.

»Du åker skidor bättre än du raggar.« sa hon allvarligt utan att med en min röja vad hon tänkte.

Det var inte ens lönt att försöka förklara vad jag menade. Och ville jag förklara det? Jag hade alltid kastat mig i alla armar som öppnade sig för mig. Men nu var jag ju trettio. Och jag trodde verkligen på Katja. När jag var yngre tillbad jag kvinnorna, eller flickorna kanske det var på den tiden. Det fanns en tid när jag kunde krypa på knä och kyssa deras fötter för att slippa sova ensam. Bekräftelsen igen. Ömheten och bekräftelsen. Men jag blev bara kompisen. Den eldige älskaren var alltid någon annan. Jag fick vara glad om jag fick vara bollplank i deras killdiskussioner. Det fick jag ofta. Jag var ju ofarlig och ingen man blev kär i. Där satt jag och spelade med bara för att få vara nära. Det gränsade till förnedring. Nu var jag trettio. Varför skulle man bli äldre om det inte fanns några fördelar med det?

»Du vet vad jag menar.« sa jag eftersom jag inte själv hade en aning om vad jag pratade om längre. Om jag bara uppträde som vanligt så borde ju Lisa, logiskt sett, aldrig vilja kasta sig i säng med mig. Hon borde bara vilja vara kompis, som alla andra söta flickor.

»Jag vet vad du menar.« sa hon. »Och jag tycker om att du försöker ragga upp mig för jag tycker rätt mycket om dig också.«

Logiken hade uppenbarligen förlagt sin semester på någon annan skidort.

»Var snäll och glöm det.« sa jag.

»Hej och hallå!« sa Belinda och slog sig ner. Det där med tajming hade aldrig varit hennes grej. »Vad ni ser trötta och allvarliga ut då.«

»Heldag i backen.« sa jag. »Det var länge sedan jag åkte så här mycket.«

»Säg mig.« sa Lisa. »Har Vincent här en ny flicka varje vecka eller?«

»Nej.« sa hon. »Han brukar stå i t-liften och gnola, sitta här på kvällen och sedan stå och kränga crêpes resten av natten. Letar du ragg så försök med killen i baren. Han är ett riktigt proffs.«

Belinda tittade på Lisa och sedan på mig.

»Vad har ni haft för er i dag egentligen?« frågade hon.

»Äsch!« svarade Lisa. »Han försökte bara ragga upp mig.«

»Vincent då!« sa Belinda och såg verkligen ärligt förskräckt ut. Jag ryckte bara på axlarna eftersom det verkade vara en svår situation att prata sig ur. Min erfarenhet sa mig att det brukade vara bättre att tiga än att prata i dylika sammanhang. Månsson räddade mig. Han slängde upp dörren och tittade sig snabbt omkring. Jag vinkade på honom och han hastade fram till vårt bord. Månsson brukade aldrig dyka upp till after-skin. Det var inte hans grej helt enkelt.

»Behöver hjälp!« sa han kort.

»Nu?« frågade jag.

»Nu!«

Jag svepte ölen och med ett snabbt hej till Belinda och Lisa försvann jag med Månsson. Carl tittade frågande på mig men jag ryckte bara på axlarna. Jag förstod verkligen inte vad det kunde vara frågan om.

»Och?« frågade jag när jag tagit plats på passagerarsätet i Snöresors jeep. Månsson hade ingen bil.

»De vill köra ut mig!« sa han och startade bilen.

»Kan de det?«

»Vi måste hitta Pierre!« sa han. »Har du sett honom?«

»Vi delade en whisky i går kväll.« svarade jag. »Han är säkert hemma.«

Det slog mig att jag inte visste var Pierre bodde. Han kom alltid in till oss i byn så jag hade aldrig varit hemma hos honom. Månsson styrde mot norra änden av byn, precis efter skylten som meddelade att nu lämnade man Les Alps men att man var välkommen åter svängde han in på en liten grusväg.

»Ska de riva kåken eller?« frågade jag.

»Ska?« svarade Månsson och körde våldsamt fort med den stackars jeepen. »De har ju för fan redan startat!«

»Har de börjat riva ditt hus?« skrek jag för att överrösta motorljudet.

»De ska göra parkeringsplats av skiten!« sa han och kastade in bilen på en ännu mindre väg. Han bromsade in framför ett hus och kastade sig ut, var snabbt framme vid dörren och klev rätt in. Jag hann inte ens fram till huset innan de båda störtade ut mot mig. Vi sprang tillbaka till jeepen och jag tryckte in mig i det minimala baksätet.

»Vad ska de med en parkeringsplats till?« frågade jag när Månsson backade ut bilen med spinnande hjul.

»De vill väl inte ha en femtioårig hippie hängande i sin by längre!« sa han och stampade gasen i botten »Läs där.« sa han till Pierre som tog ett papper som låg på instrumentpanelen.

Pierre läste under tystnad när vi alldeles för snabbt åkte tillbaka ner mot byn.

»Har de börjat riva?« frågade han och höll fast sig med en hand och höll papperet i den andra.

»Ja!« svarade Månsson.

»Det kan vara bra.« sa Pierre lugnt.

»Men jag behöver ett hus.«

»Vi kan överklaga så står bönderna där med lång näsa!«

»Och jag utan hus.« sa Månsson.

»Det löser vi. Du kan bo hos mig under tiden. De kan inte bara riva med det här papperet som grund. Då har de verkligen satt sig i klistret!« Pierre såg ut som ett lyckligt litet barn.

»Har du papper på ditt hus?« frågade han.

»Inte ett skit! Problem?«

»Det är lättare med lagliga papper.« sa Pierre. »Men du har givetvis besittningsrätt eftersom du har bott där så länge.« Pierre läste vidare i papperet. »Låt mig sköta snacket! Jag kan skrämma de där jävlarna med lite flummiga juridiktermer så att vi först och främst vinner tid. Vincent! Du får se till att få stopp på rivningen.«

Månsson stannade med skrikande däck framför sitt hus.

»No problem!« sa Pierre och slängde igen dörren framför näsan på mig. Han höll papperet i ena hand när han småsprang mot gubbar och grävskopor som stod på Månssons tomt. En av uthusväggarna var redan riven och låg i en hög framför grävskoporna. När jag passerade sällskapet stod Pierre och pratade med en herre med illasittande kavaj och en cigarrett i mungipan. Jag ställde mig framför grävskopan och viftade avvärjande med båda händerna. Killen glodde ner på mig och jag kände mig som Artur Dent i ’Liftarens guide till galaxen’, han som la sig ner framför sitt hus när de skulle röja bort det för att bygga motorväg.

»Du får göra ett litet uppehåll.« ropade jag för att överrösta förstörelsemaskinen. »Alla papper är inte i ordning. Du kan bli stämd!«

Killen släppte spakarna som om de brändes, ryggade bakåt och hoppade snabbt ur grävskopan. Han plockade fram en cigarett och gick bortåt mot gubben med den illasittande kavajen som nu var inbegripen i en hetsig diskussion med Pierre och Månsson. Jag gick i fatt grävmaskinkillen.

»Är inte du Lombards lillbrorsa?« frågade jag.

»Jovisst!« svarade han förvånat.

»Hur känns det att bli farbror igen?«

»Börjar bli van!« svarade han med ett garv. »Vad gör du här då?«

»Det är min polare Månsson, eller Maison som han också kallas, som bor här.« svarade jag. »De river hans hus utan att han själv vill det.«

»Skulle bli parkering hörde jag.« sa killen och såg förlägen ut. »Men ingen sa något om att det var Maisons hus.«

»Det är okej.« sa jag. »De berättade säkert inte allt för dig.«

»Merde!« ropade gubben med den illasittande kavajen när vi kom fram. Han viftade med cigarretten så att askan yrde på de nyfikna byggnadsarbetarna och på Pierre och Månsson. Jag trängde mig fram till Månsson.

»Hur går det?« frågade jag tyst på svenska.

»Pierre snackar om miljonbelopp för uthusväggen.« viskade Månsson. »Så det verkar gå bra.«

Pierre fick några veckor senare till en förlikning mellan Les Alps och Månsson. De bad offentligt om ursäkt och betalade ut runt hundratusen franc i skadestånd för uthusväggen samt sveda och värk. Framförallt skulle pengarna täppa till Månssons glappande mun. Pierre hade fått till dealen efter att ha läckt till storstadspressen om skandalen i Les Alps. Byn hade invaderats av journalister som intervjuade den bedrövade Månsson. Han hittade på en ny historia om hur han hade blivit officiellt inbjuden till Les Alps i egenskap av professionell svensk barnskötare. När barnen tröt överlät de huset på honom som tack för all hjälp.

»Och nu vill de bara kasta ut mig!« sa Månsson och såg gråtmild ut. »De har kvar sina manér från kolonialtiden!« utbrast han i några intervjuer. »De tar vad de vill ha och när det inte passar längre så skär de av alla band och förstör!« sa han också. En annan återkommande fras var: »De kastar ut hederligt arbetande människor på gatan och river deras livsverk utan annan anledning än att de känner för det!«

Pierre fick en hel del berömmelse på köpet. Gubbarna på byrån i Paris läste ju överallt om den duktiga och humana juristen i Les Alps. De fixade blixtsnabbt fram nya flashiga lokaler mitt i byn som gjorde sig bättre på bild i de stora tidningarna och på teve. Några av parisgubbarna åkte till och med själva ner till Les Alps för att sola sig tevekamerornas strålkastare och fotografernas blixtrar. Pierres lön höjdes i takt med artiklar och teveinslag.

Gubben med den illasittande kavajen hade nog insett sitt misstag så fort Pierre började prata om besittningsrätten, men han gjorde ett klassiskt felsteg: han retirerade inte förrän hela affären rullades ut i offentligheten. För trots att Månsson inte hade papper på varken hus eller tomt så hade han bott i sitt hus så länge att det kunde betraktas som hans. Det var något som gubben och hans vänner i kommunen inte hade tänkt på när de fick för sig att bygga parkering. De hade bara kollat i byggnadsnämndens papper och där fanns inte Månssons hus med. Huset fanns inte och kunde följaktligen rivas. De ville bara ha en parkeringsplats.

Rivningsbeslutet hade ingenting att göra med att några av kommungubbarnas fruar brukade smyga in till Månsson när deras män var på tjänsteresor. Det var något som Månsson inte berättade för journalisterna när de senare invaderade byn. Han tyckte nog för mycket om sina dambesökare för att hänga ut dem på det viset. Stjärnreportrarna lyckades heller inte snoka reda på det. Ett samhälle som Les Alps kan vara väldigt slutet när det gäller att skydda sig mot utomstående medan de interna byryktena, oftast osanna, spred sig som en löpeld mellan bönderna och hotellägarna.

Men när vi på kvällen firade husräddningen visste vi inte hur bra det skulle gå. Pierre var övertygad om att de inte skulle riva huset och han trodde på ett mindre skadestånd. Kanske kände han framgångsvittringen för han var väldigt uppspelt när vi ramlade in på Junk Yard och berättade om händelserna för Carl.

»Det var som faen!« sa Carl. »Laget runt! On the house!«

Makarov och Petra tittade också in på Junk Yard. De hade hört ryktet på byn och ringt direkt till Junk Yard. Det var det säkraste stället att få någon information om Månsson. Månsson ägde ingen telefon och kunde vara ute på turer som varade i veckor, men han brukade avslöja sina planer för Carl så att vi skulle veta var han var, och kunna leta efter honom om han inte kom tillbaka. Makarov och Petra dök upp med en korg full av nygräddade croissanter.

När vi satt där bland uppdukade croissanter, kaffe och öl slogs jag av en underbar känsla. Det här var min familj! Månsson var den pappa jag aldrig haft. Dryga femtio år, långhårig, rödskäggig och lite disträ. En charmör som hälsade på, pratade med och kände alla som man ville känna i Les Alps med omnejd. Trygg men ändå ovanlig och spännande. Ibland kunde han klättra i dagar för ett enda åk. Ett enda åk som var riktigt, riktigt bra. »Kvalitetsåkning.« kallade han stolt det för. Många gäster hade tjajat om att få följa med men han gav sig nästan alltid av själv.

Ibland hade han alltså nattliga besökare, som det anstår en riktig ensamstående charmör. Det var inget han pratade om men ibland kunde han i förbifarten dela ut ett gott råd även i dessa ämnen.

Carl stod på andra sidan baren och snackade på som vanligt. Han var en lite bortskämd lillebror man kunde ge goda råd som han aldrig lyssnade på, vilket man i efterhand var glad över eftersom han alltid berättade de mest fantastiska raggningshistorierna. Säkerligen osanna. På honom kunde man också testa livsråden man ville ge sig själv. Carl hade alltid argument som stödde hans tes: att stå i en bar, ragga flickor och åka skidor var meningen med livet. I den ordningen. Punkt. Om definitionen av en lillebror är att det är en närstående person som man alltid vet bättre än, även om man inte gör det, så var Carl definitivt en lillebror.

Pierre var den spännande storebrodern. En homosexuell advokat som var en jävel på att spela kort. Jag hade aldrig sett honom i backen, han arbetade och var egentligen rätt vanlig, men ville gärna framställa sig som ovanlig. I varje fall de kvällar han gav sig ut på raggningsturer i Les Alps barer. Det var sällan, men när han gjorde det var han ofta iklädd de mest fantastiska kreationer. Kjol var inget ovanligt plagg för Pierre när han skulle ut och dansa. Och han dansade hela nätterna, gärna till techno. En komplex man. Bönderna hade nog inte anlitat Pierre om de hade mött honom på dansgolvet i kjol dagen innan. Bönderna besökte som tur var aldrig diskoteken.

Makarov var också en fadersgestalt, fast en rätt mycket yngre sådan. Om Månsson nu var farsan så var Makarov den snälle farbrodern. Och Petra var den mysiga fastern. Trygga i sig själva och hårt arbetande. Det var alltid öppna famnen hos dem, de hjälpte alltid till och såg till att alla hade det bra. Inhöljda i en doft av vanilj och bakpulver levde de hand i hand. De bakade bröd och på soliga söndagar åkte de skidor. Deras liv var enkelt och naturligtvis eftersträvansvärt. De befann sig mitt i meningen med livet. De gjorde något nyttigt och tjänade tillräckligt med pengar men inte så mycket att det skapade problem.

Min familj. Som jag kanske måste lämna. Jag måste ju någongång fälla ut vingarna och flyga iväg. Les Alps hade alltmer kommit att bli mitt riktiga hem.

Senare samma natt dök Lisa upp vid crêperiet. Ensam. Hon satte sig ner på gatan bredvid oss. Hela familjen hade hängt med från Junk Yard till crêperiet när jag hade gått för att öppna det. Vi var glada, fulla och uppsluppna. Lisa skrattade med oss och bytte någon blick med mig emellanåt men mer var det inte. När alla gick hemåt så dröjde hon sig kvar och hjälpte mig plocka in grejorna.

»Jag vet att du har en flickvän där hemma.« sa hon sittandes på min säng. »Och jag har en pojkvän… men jag skulle ändå vilja sova över här hos dig.«

»Varför, om man får fråga?«

»För att jag vill det.« svarade hon och sparkade av sig skorna och la sig ner på sängen.

»Jaha.« sa jag och suckade. »Men jag är alldeles för trött för det.«

Hon sov redan. Jag klädde av henne anständigt mycket och kröp ner bredvid och somnade direkt. Det hade varit en lång dag.