Bok: Den blå säsongen

Kapitel två: sista kvällen på La Crevasse

»Vilket fint rum« sa Katja när vi steg in och stängde om korna.

Jag hade ofta funderat på om det var korna eller jag som bodde i det finaste rummet och hade det bästa livet. Korna hade det lagom varmt, även när den värsta januarisnöstormen rasade utanför, medan det inne hos mig blåste in snö genom springorna så att jag fick offra en halv toapappersrulle för att täta springorna. Jag tyckte också att elektriciteten flämtade mer hos mig än hos korna. De hade varsin spilta att stå i och jag hade bara ett rum där det skulle rymmas kök, vardagsrum och sovrum. Kokplattorna balanserade på två vinbackar, vatten fanns bara på toaletten och duschandet fick utföras balanserande på toalettstolen. Sängen var soffa på dagarna och bordet var köksbord, vardagsrumsbord och nattduksbord och i själva verket en gammal ladugårdsdörr som inte längre dög åt korna. Korna fick mat och dryck när de ville medan jag fick laga maten själv och gå ut för att dricka öl. Det enda de betalade med var sin mjölk som de dessutom fick hjälp att bli av med. Jag betalade med min kropp som skulle infinna sig på berget varje morgon och sedan stå där och dela ut t-liftar till svajiga skidåkare och tuffa brädkillar tills solen var på väg ner. Korna hade det bättre än jag. Det var den oundvikliga slutsatsen. Men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra åt det. Konvertera till ko?

De råmade och jag bjöd på ljummet rödvin. Daft Punk gick runt, runt på min bärbara cd-spelare.

»Gott vin!« sa Katja och jag hoppades att jag hade gömt undan tetra-paks-förpackningen ordentligt.

Jag brukade alltid tappa upp vinet på flaskor för att jag skulle känna mig lite rikare där i mitt kyffe. Fint vin var för mig den främsta symbolen för rikedom och framgång. Två saker jag saknade utan att egentligen sakna.

»Vad kul att du tycker om det. Det är lagrat där ute i höet.« sa jag och pekade mot den knarrande dörren som skilde mitt liv från kornas bättre och enklare. Där ute i höet låg faktiskt det omtappade vinet och mognade. Jag hade fått för mig att det var ett bra substitut för en vinkällare men min hyresvärdinna Mademoiselle Lésiner höll inte med.

»Tu es fou!« ropade Mademoisellen på sin obegripliga franska dialekt när jag förklarade vad mina vinflaskor gjorde i höet. »Vin ska inte lagras, det ska drickas!«

»Men det blir godare om det får ligga i höet.« invände jag. »Temperaturen är perfekt.«

»Vill du förgifta mina kor med vin?« muttrade Mademoiselle Lésiner och återigen var korna viktigare än vad jag var. Jag fick gärna förgifta mig med vin bara jag betalade hyran i tid och inte störde korna med flickor på rummet.

»De tar illa vid sig om du skulle få för dig att ta hit någon annan flicka.« hävdade Mademoiselle Lésiner och spände ögonen i mig. »Då mjölkar de inte som de ska. Och försök inte smyga med det. Korna berättar allt för mig!«

Första natten Katja och jag tillbringade tillsammans gjorde vi inget hemskare än att prata, diskutera och skratta men det var tydligen tillräckligt för korna. Mademoiselle Lésiner störtade, naturligtvis utan att knacka, in i mitt rum morgonen efter och skrek:

»Vad har du för mig?!?« Hon sa ju egentligen inte mig men hennes toi lät som moi. »Vill du ta livet av korna?«

Det ville jag verkligen inte, de hade ju det bättre än vad jag hade det. Skulle jag ta livet av någon skulle det vara mig själv. Eller jag borde kanske rentav ha tagit livet av Mademoiselle Lésiner för att hon skulle slippa uppleva skammen som kvällen skulle föra med sig för hennes del. Men det visste vi ingenting om just då. Mademoiselle nöjde sig med min försäkran om att det aldrig skulle upprepas.

»Ko, ko, kviga.« brukade jag gnola för mig själv de långtråkiga dagar då solen sken och backen var full av skidåkare som ville åka upp på Grand Monte. Nu ska Grand Monte inte förväxlas med det riktiga Les Grands Montets i Chamonix. Grand Monte i Les Alps är inte högre än tvåtusenarton meter och det fanns varken glaciär eller kabinlift. Backarna betjänades av tre t-liftar och en stolt, men väldigt gammal, stollift. »Den första stolliften i Frankrike« skröt en rostig plakett nere i dalen där Garonne-stolliften startade. Den var k-märkt och fick knappt renoveras och ännu mindre monteras ner eller bytas ut. Det passade bönderna i Les Alps utmärkt. De hade inga planer på att göra av med pengar på investeringar så länge skidåkarna fortfarande hittade till byn och berget. Det sägs att skottar är snåla men den som påstår det har aldrig träffat bönderna i Les Alps-dalen. För varje säsong blev gästerna färre i skidsystemet som bönderna envisades med att kalla de fyra liftarna och sex nerfarterna.

»Ko, ko, kviga.« sa jag och räckte fram ännu en t-lift.

När jag tittade upp upptäckte jag att det var Katja. En välriktad spark på nödstoppet fick hela liften att stanna.

»Hej!« sa jag glatt. »Redan uppe?«

»Jag är morgonpigg.« sjöng hon.

»Starta liften, dummkopf!« ropade en tysk herre i för liten overall och med en för liten dam vid sin sida. Langeman kallade vi alltid en sådan som han förr i tiden när vi var hela gänget nere i Alperna och åkte bort några säsonger. Langemän hade alltid pjäxor av märket Lange, långa storslalomskidor och de åkte alltid fort och kraftfullt. Helt utan finess men med perfekt skurna svängar och sylvassa stålkanter flög de fram i backarna. Man kunde höra deras skärande skidor på flera kilometers håll. I liften var de stora och klumpiga i sina för små skidoveraller i grälla pastellfärger. De stod alltid, utan undantag, på någon annans skidor och de diskuterade alltid, utan undantag, med någon kamrat som stod för långt bort. Det innebar att ljudnivån i deras närhet alltid var på gränsen till outhärdlig. Deras fruar var hårt sminkade och oansenliga. De verkade aldrig, som nordbors fruar, skämmas över att deras män skrek och tog plats. Langemansfruarna verkade å andra sidan inte heller ha något eget liv att tala om. De liksom bara fanns där vid sidan om. Som ett smycke eller en mobiltelefon. Fruarna hade också små overaller i hemska färger men jag tror aldrig att jag under alla mina säsonger i Alperna hade hört någon enda av dem yttra ett enda ord. De fick helt enkelt inte en syl i vädret och de hade väl insett det för längesedan och tystnat. Även om det fanns flera fruar med i ett sällskap så satt de tysta med ögonen slutna och ansiktena vända mot solen, kanske drömde de om älskarna som de utan tvekan måste hålla sig med. Vem skulle kunna genomlida ett helt liv med en langeman utan att ha något vid sidan om?

»Det är inte jag som har stoppat den!« skrek jag till langemannen på knagglig tyska. Att tilltala dem med en ljudnivå de var vana vid verkade vara enda sättet att verkligen nå fram. Om man skrek tog de en för att vara en handlingskraftig man. Det låg många års studier bakom det konstaterandet och jag skrek: »Det är han där uppe!« och pekade upp mot himlen.

Langemannen följde min utsträckta arm som pekade mot det enda lilla moln som vågat sig fram denna dag med sol och nysnö. När langemannen tittade mot molnet bakom sina pilotglasögon, alltid spegelglas, drog jag ut nödstoppet och pussade snabbt Katja på kinden innan hon försvann med en t-lift bakom ryggen.

»Vi ses i kväll!« ropade jag efter henne men jag var inte säker på om det var en fråga eller en förhoppning.

Langemannen kom av sig i sitt stirrande mot molnet när jag ropade »Raus!«.

»Du hindrar kön!« domderade jag och sträckte fram en t-lift till honom och hans oansenliga, översminkade fru. De fick bråttom att få in t-liften bakom sina ryggar innan vajern sträcktes ut. Men rycket som kom när vajern var utsträckt blev för mycket för langemannen. Han ramlade av och landade i en hög medan hans fru fortsatte uppåt, utan att vända sig om för att se efter hur det gick för honom. Generad och ovig låg langemannen och sprattlade en stund innan han kom upp på skidorna igen och gled ner och ställde sig sist i den nu rätt ansenliga liftkön. Nästa gång han kom fram försökte han le mot mig. Jag log inte. Jag gav honom t-liften och tittade på nästa i kön.

»Du får inte bjuda.« sa Katja när vi träffades på La Crevasse för en after-ski öl. Det var inte svårt att veta var man skulle leta efter de man hade träffat i skidbacken under dagen, problemet var snarare att hitta dem. Alla trängde nämligen in sig i ett hörn av den jättelika baren La Crevasse, after-ski-hörnet som ägaren kallade den del av lokalen där det serverades kall öl och vin-chaud på after-ski-tider.

»Varför har du inte hela lokalen öppen?« hade otaliga nerspillda gäster frågat Francoise, eller Crevasse-Francoise som de flesta i byn kallade honom för att undvika förväxlingen med Francoise, korvförsäljaren. De både Francoiserna var annars inte speciellt lika. Korvkrängaren var kort, överviktig, ovårdad och hade alltid en cigarett i mungipan medan Crevasse-Francoise var lång, välbyggd, solbränd och hade utstrålning som förmedlade hälsa och trygghet. De nerspillda gästerna som undrade över lokaldispositionen fick i varje fall alltid samma kryptiska svar av Crevasse-Francoise:

»Det här är ett ställe med klass!« svarade han och dunkade gästen kamratligt i ryggen och bjöd honom eller henne på en kall öl eller en vin-chaud som ersättning för de nerspillda kläderna. Men den egentliga anledningen till att La Crevasse bara hade ett litet hörn till förfogande för after-skin var att Crevasse-Francoises fru Amarella var helnykterist och troende av något slag. Hon hatade La Crevasse men ägde naturligtvis stället. För att döva sitt dåliga samvete tillät hon bara sin man att ha en liten del av lokalen öppen för de tidiga kvällsgästerna som hon föredrog att kalla after-ski-folket. De tidiga kvällsgästerna ville ju bara dricka. Helt förkastligt i Amarellas religiösa ögon.

»Jag ska ha en öl till, vad vill du ha?« frågade jag med hög röst eftersom ljudvolymen alltid var hög på La Crevasse när liftarna hade stängt och berget vilade.

»En öl för mig också!« ropade Katja tillbaka när jag banade mig väg genom langemännen och de, än så länge, mycket försyntare nordborna. När nordborna hade fått lite mer innanför skidtröjorna var de ofta inte försynta längre. Det fanns sällan eller aldrig några fransmän i Les Alps. De hade bättre förstånd och mycket bättre koll så de undvek stället.

»Två öl!« ropade jag till Gaultier i baren. Han hette egentligen något annat men vad visste jag inte trots att vi hade tillbringat många kortspelsnätter tillsammans. Alla kallade honom för Gaultier eftersom han var stilig som en fotmodell. Kvinnorna föll som slalomkäppar för honom på kvällarna och han gick sällan ensam hem. Förutom när vi hade våra kortspelsnätter. Då lommade han hem själv med hängande huvud och tomma fickor. Han var en usel kortspelare.

Jag och Katja pratade om det förflutna och blottade våra framtidsdrömmar. Vi hade en faderlös barndom gemensamt. Mycket mer var det inte. Ändå kände jag en samhörighet jag aldrig tidigare upplevt. Katja var i Les Alps med två flickkamrater. Anna och Anna hette de och såg nästan exakt likadana ut. Jag som inte är bra på ansikten tog ständigt fel men jag tror aldrig att de märkte det. Annorna var svenskt blonda och blåögda och jag tyckte aldrig att de sa någonting. Deras konversationer var luftiga och de förde dem helst med varandra och allra helst handlade de om killar, män och karlar. Annorna var tjugoåtta och hade ännu inte hittat den rätte vilket gjorde dem smått panikslagna. Varför den väsenskilda Katja hade valt dem som ressällskap till Alperna förstod jag aldrig och jag tror inte riktigt att Katja visste det själv heller. Katja fingrade sällan i sitt hennafärgade hår, det hängde spikrakt och finskt nerför ryggen eller var uppsatt i hästsvans eller med hjälp av något spänne.

Just denna kväll var det riktigt fullt i after-ski-hörnet på La Crevasse. Crevasse-Francoise såg faktiskt lite bekymrad ut över att något skulle gå sönder. Och något gick verkligen sönder.

En extra stor och lång langeman skulle visa hur man fullföljer en golfsving på en artonhålsbana utanför Hamburg någonstans. Langemannen snubblade mitt i svingen och var på väg mot väggen. Väggen hade nog klarat smällen om inte langemannen hade snubblat över sin fru och ryckt tag i en annan, minst lika stor, langeman. Två langemän med massor av korvar innanför de tajta skidoverallerna blev för mycket för mellanvägen och den gav vika.

På andra sidan den inrasande väggen hade Amarella precis tagit mod till sig att ge efter för sin älskares tjat. Uppståndelsen blev inte mindre av att älskaren var prästen i Les Alps, Ferdinand Lésiner, min hyresvärdinna Mademoiselle Lésiners fromma och gudomliga son. Hur Mademoisellen kunde kallas Mademoiselle och samtidigt ha en son hade jag aldrig fått reda på. Antingen visste ingen orsaken eller så visste alla det och tyckte sig inte behöva berätta det igen.

Ferdinand Lésiner tittade upp under Amarellas kjol och hans kritvita prästkrage lyste i det bruna dammet som hade virvlats upp av den raserade väggen. Hela La Crevasse tystnade. Alla ögon var riktade mot Amarella och prästen Ferdinand, som i sitt chocktillstånd sakta torkade sig om munnen. Någon kanske tittade på langemännen som kravlade omkring i spillrorna och såg att deras overaller hade spruckit lite överallt, men de flesta stirrade nog på Ferdinands skinande prästkrage.

Ferdinand Lésiner kände blickarna och tog sig om halsen. Amarella fick snabbast tillbaka sansen och levererade en välriktad spark mot prästens hakspets och han segnade sakta ner. Men åt fel håll. Med ett för tillfället högst olämpligt ljud, som var en blandning mellan suck och stön, sjönk hans huvud ner mellan Amarellas ben igen. Amarella hoppade bakåt i sängen och slängde snabbt ner benen på sidan. Bortvänd från publiken drog hon upp trosorna, rättade till kläderna och borstade av dammet. Det skedde fort men tystnaden gjorde att det kändes som en evighet innan Amarella kom bort från prästen och sängen. För Amarella och Crevasse-Francoise kändes det säkert som en ännu längre evighet. För prästen Ferdinand stod tiden definitivt stilla för han var saligt avsvimmad.

»Gott sei dank!« ropade en av langemännen på bred tyska och bröt tystnaden.

Amarella gick över all bråten och fram till sin man Crevasse-Francoise och viskade något i hans öra. Han hade stannat i den öltappande rörelse han befunnit sig i då väggen rasade och ölet flödade över och rann ner över hans händer. Han nickade kort, stoppade öltappen och tittade upp på de tidiga kvällsgästerna.

»Vi får nog be er gå.« sa han och harklade dammet, förvåningen och besvikelsen ur halsen. »Det är stängt!«

Hans sätt att säga stängt på gjorde att vi alla förstod, ja kanske inte langemännen eller prästen Ferdinand som ju fortfarande var avsvimmad, men resten av gästerna förstod. La Crevasse skulle aldrig öppna igen.

»Det var ingen värdig avslutningskväll.« var det allmänna omdömet i Les Alps efteråt. Prästen Ferdinand Lésiner försvann från byn när han hade kvicknat till och min hyresvärdinna Mademoiselle Lésiner slutade att mata och mjölka korna. Hon förlorade egentligen mest av dem allihop. Hennes fromma son fanns inte längre. Inte i hennes ögon.

För Crevasse-Francoise innebar väggraset skilsmässa och flytt till någon annan by. För Amarella innebar det försäljning av baren och förstås också skilsmässa och flytt, men ryktet i Les Alps gjorde senare gällande att Amarella och prästen Ferdinand faktiskt blev ett par. Om det var sant visste nog ingen egentligen. Kanske Mademoiselle Lésiner visste sanningen om sin sons öde, men vem skulle ha vågat fråga henne?

»Hej!« ropade jag överraskat till Katja dagen efter när jag sträckte fram en liftbygel till henne. Jag hade som vanligt varit inne i min egen värld och gnolat på min lilla ramsa »ko, ko, kviga« och inte sett vem som var på tur i liftkön.

»Om du vill kan jag visa dig en härlig off-pist-runda i eftermiddag!« ropade jag efter henne när hon försvann uppåt i liftspåret.

»Visst!« hann hon ropa hon innan molnen slukade henne.

Solen var försvunnen och backen var inte alls lika full av folk som i solskenet dagen innan. Det var lördag och lördagar är bytesdagar i Alperna. Turister kommer och turister åker. När jag och mina vänner var yngre och tillbringade säsongerna på lite fashionablare orter i Alperna så var lördagar alltid kvalfyllda dagar. Lördagar innebar ju lite folk i backarna och mycket utrymme för skidfantomer som oss, men bytesdag innebar samtidigt många tillfällen att tjäna pengar. Man kunde sälja färdigbredda baguetter och stora colaflaskor till nordbor som skulle tillbringa ett bakfullt dygn i trånga bussar på väg norrut. Man kunde städa ur och i rum på något av hotellen eller pensionaten som skulle få nya skidgäster. Ambivalensen var stor. Skulle man tjäna pengar, som man ständigt hade för lite av, eller göra det man älskade: åka skidor? Lördagar har sedan dess alltid haft en kvalfylld plats i mitt hjärta.

Jag träffade Katja i topprestaurangen på Grand Monte senare på eftermiddagen. Molnen hade inte lättat utan hängde där sura och mörka. En och annan snöflinga letade sig ner mot marken när vi tog av oss skidorna och började den korta, men branta, vandringen snett upp bakom restaurangen. När vi kom upp ställde jag ner skidorna och hjälpte Katja den sista biten upp. Jag ställde ner hennes skidor också och kysste henne för första gången. Det var ingen bra kyss. Jag är usel på kyssar. Eftersom min tunga är lite kortare än genomsnittet så gör mina kyssar aldrig något riktigt bra intryck på kvinnor. Men Katja tyckte om det. Det var vad hon sa i varje fall.

Åket var inte heller bra, inte som skidåk betraktat. Det översta snölagret hade frusit och bristande skare är aldrig ett roligt underlag, men vi hade faktiskt väldigt kul när vi ramlade oss nerför baksidan av Grand Monte den där lördagen. Vi ramlade och skrattade. Vi visste att vi hörde ihop.