Bok: Den blå säsongen

Kapitel fyra: för mycket gratisöl bringar olycka

»Det regnar i Sverige!« skrev Katja. Jag hade skaffat mig en Powerbook och en mobiltelefon så nu var e-posten min kontakt med omvärlden. Tidigare hade jag levt i självvald isolering. Crêperiet gick bra och det fanns ingen tid över att göra av med pengar. Det blev en bärbar dator och en mobiltelefon. Men jag vägrade använda telefonen att ringa med. Länge, ofta och väldigt mycket, hade jag beklagat mig över att folk hela tiden skulle vara så förbannat anträffbara att de ständigt måste bära omkring på en telefon. Jag vägrade att göra det. Hemma i Sverige hade jag aldrig ens haft ett vanligt telefonabonnemang och än mindre ägt någon telefon. En psykolog hade inte haft stora problem att härleda det bakåt till min barndom och min och mammas längtan efter att min far och hennes man skulle höra av sig. Vi ryckte båda alltid förskräckt till när telefonen ringde, vi tittade på varandra, vågade inte hoppas men gjorde det ändå och kastade oss över luren. Han ringde aldrig.

Powerbooken köpte jag också för mina drömmars skull. Långt bort fanns en vag förhoppning om att kunna imponera genom att författa den ultimata pannkaksreceptboken. Sedan skulle jag ta plats i tevesofforna och med allvarlig min hålla långa och meningslösa föredrag om hur viktigt det var att grädda pannkakornas undersida några sekunder längre. Allt för att få den rätt svingen i vändningen. Programledarna skulle med lika seriösa miner försöka hålla den meningslösa diskussionen vid liv. Och när tevekamerorna slocknat ringde kvällsblaskorna och magasinen, sedan fick jag posera med stekpannan i handen som Veckans Babe i Allt om Mat. Till slut skulle jag hamna på alla häftiga partyns inbjudningslistor och få skaka hand med andra kända människor. Men mellan morgonmjölkningen, t-liften, after-ski-ölen, eftermiddagsmjölkningen och crêperiets öppningsdags fanns det inte så mycket tid över. Jag hade tid att skriva på söndagarna. Men jag kunde inte.

På söndagar höll jag stängt i crêperiet. Det gjorde allt och alla i Les Alps. Byborna klädde plikttroget upp sig och gick till kyrkan. Det enda som fick vara öppet var liftarna och Junk Yard. Men Carl satt alltid ner på söndagarna, det var den eftergift gentemot myndigheterna han hade fått göra för att få ha öppet på vilodagen. Han använde en speciell barstol som han följaktligen kallade för ‘söndagsstolen‘. Det tog lite längre tid att få sin öl men eftersom konkurrensen var obefintlig och gästerna få spelade det ingen roll. Mitt söndagssällskap var oftast de svenska platscheferna. De gick inte heller i kyrkan och deras gäster hade ofta åkt sig så trötta den första dagen i backen att de stupade i säng tidigt. Förr om åren hade det tydligen funnits många fler svenska platschefer men allt eftersom Les Alps tappade i anseende och inte hängde med i utvecklingen minskade antalet resebolag som fanns representerade på orten. De som fanns kvar var Lion Alpin, Snöresor och ett litet familjebolag från Blekinge som hette Carlstens.

Carls Karin som hade arbetade åt Lion var utbytt mot en Annika. Carl hade givetvis också bytt till denna Annika. Snöresors platschef var en tvåmetersman vid namn Traste och Carlstens hade skickat kusinbarnet Belinda som inte kunde någon franska alls. Det var hennes tredje säsong i Les Alps. Hon berättade att grundaren Carlsten själv kom ner samma vecka varje år med delar av släkten i bussen. Det var alltid i april, i slutet av säsongen, när bussarna ändå rullade halvtomma från Blekinge. Den veckan i april kallades för Carlstensveckan och då vändes hela Les Alps upp och ner. Inte för att Carlsten själv var speciellt livlig, han var närmare åttio, utan därför att alla bönder i Les Alps tog sig in till byn för att få delta i den fest som gubben Carlsten alltid ordnade.

Carlsten fick låna festsalen i kommunhuset och där dukade bönderna fram allehanda lokala specialiteter som de tog med sig från gårdarna. Gubben Carlsten, han hette Carl, vad annars, satt hela veckan längst in i festlokalen på översta våningen och provsmakade det bönderna bar fram till honom. Han smakade och smakade, sedan skickade han hem bönderna och på fredagen sattes ett anslag upp över vilka bönder som fick äran att leverera varor till lördagens stora fest där alla som räknades i byn deltog. Därför var hela Les Alps upp och ner under Carlstensveckan. Bönderna trängdes på de smala bygatorna med sina pickups och traktorer. Hela byn var igenkorkad. Det tutades överallt och slagsmål uppstod när någon kände sig orättvist undanknuffad.

»Det påminner om en svensk folkpark.« sa jag när Belinda med inlevelse beskrev stämningen.

»Nej!« invände hon med kraft. »Det är mer en skörde- och familjefest.«

»Men varför kommer bönderna in med sina grejor då?« frågade jag.

»De gör bara som de alltid har gjort.« sa Carl från sin nersjunkna position på söndagsstolen. »Bönderna här ifrågasätter aldrig någonting. Allting är bara som det alltid har varit i den här hålan.«

»Det brukar alltid vara trevligt.« sa Belinda. »Och jag förstår inte varför du är kvar här om du nu tycker att alla är korkade bönder.«

Carl rullade iväg på sin söndagsstol för att slippa svara. Jag stirrade ner i ölglaset och bet ihop. Jag ville inte heller behöva förklara mig. Jag visste ju varför jag klamrade mig kvar i hålan men jag ville helst inte behöva försvara det.

»Här är sol!« hade jag skrivit när jag svarat på det första e-post meddelandet från Katja tidigare på dagen. »Affärerna går strålande! Korna mår bra och t-liften fungerar felfritt!« Det sista var en överdrift. Liften krånglade som vanligt. »Allt bra här med andra ord! Hur går studierna?« Katja hade börjat läsa litteraturhistoria vid Stockholms universitet. »Svara när du har tid. Hälsningar Vincent;-)«. Mer kunde jag inte komma på att skriva. Hur hade jag egentligen tänkt få ihop den där imponerande pannkaksreceptboken som skulle öppna dörrarna in till de mjuka tevesofforna?

»Hur kommer det sig att alla bara vill synas?« frågade Lion-Annika och bröt tystnaden som uppstod efter Carls påhopp på Carlstens och bönderna. »Jag menar, när köerna till såpoperaauditionerna är milslånga är det något fel på det allmänna hälsotillståndet i landet.« fortsatte Annika. »Journalistutbildningarna är fler än de verkstadstekniska och ingen vill längre göra något som inte syns och uppmärksammas av massorna. Det kommer att sluta med att det är fler som syns i teve än som tittar på skiten!«

»Egentligen«, sa jag, »är väl sökandet efter bekräftelse inget nytt, det nya är att alla ska synas och bekräftas av så många. Förr räckte det med att chefen, den äkta hälften eller barnen uppskattade det man gjorde. I dag ska man ha setts av alla för att vara någon och få vara nöjd med sig själv.«

»Precis!« sa Belinda. »Att synas är ju uppenbarligen viktigare än att få positiv bekräftelse. Folk kan förnedra sig hur mycket som helst, bara det görs framför påslagna tevekameror. Jag har varit i teve, skit samma om det var förnedrande. Jag har synts! Hur är det fatt? Hur kunde det bli så?«

»Men du är ju där själv.« sa Carl som hade vågat sig tillbaka. »Ser ni inte att ni själva söker precis samma bekräftelse? Ni vill ju också synas! Ni vill ju också vara lite extra, lite mer än de andra som bara är gäster här.«

Annikas örfil kom snabbt och överraskande. Carl svajade till och rullade iväg på sin söndagsstol. Hans förvånade min när han rullade bort med en duktigt ömmande kind ackompanjerades av The Doors låt ‘The End‘. Precis när Jim Morrisson sjöng »This is the end« stoppades Carls färd upp av en oöppnad tryckbehållare full med öl. »Beautiful friend, this is the end«, sjöng Jim och en av de vassa svetsfogarna som höll hjulen på plats på söndagsstolen skar upp ett snyggt litet håll i behållaren. Ölen sprutade ut. Annika reste sig och lämnade baren. Belinda följde efter henne.

»Jag är förbannat trött på dig!« sa Annika när hon slängde igen dörren efter sig.

Carl hörde det inte. Han låg på golvet och försökte stoppa ölen från att spruta ut på golvet.

Det blev en väldigt blöt söndag. Vi var ju tvungna att förbruka ölen i samma takt som den kom ut ur behållaren. Med gemensamma krafter fick vi upp den på bardisken och sedan gjorde vi vårt bästa för att hänga med i ölflödet. Månsson och Pierre dök upp framåt midnatt och hjälpte till.

Behållaren räckte långt längre än öppettiden. Carl stängde baren men vi satt kvar och kämpade på. Framåt fyratiden var behållaren i det närmaste tömd och någon kläckte idén. Jag hade för mig att det var Pierre men Carl påstod att det var Månssons idé. Men det var inget vi diskuterade flitigt efteråt eftersom följden blev lite hemskare än beräknat.

»Han behöver det!« sa Pierre övertygande när vi klämde in oss på skotern och åkte iväg. Det var jag, Carl, Pierre och Månsson. Traste hade somnat i ett hörn av Junk Yard och gick inte att ruska liv i.

Carl parkerade skotern utanför det hus i vilket gubben med Potatisnäsan bodde. Huset låg långt upp på berget med god utsikt över undersåtarna.

»Jag och Vincent går upp och hämtar ner honom.« sa Pierre tyst. »Ni väntar här med skotern, fyrverkeriet och pulkan.«

Pierre hade tidigare på kvällen berättat att han hade en oplockad potatis med Potatisnäsan. Det var han som hade spridit ut ryktet att Pierre tjuvaktigt hade rymt med dagskassan från Börsen i Paris. Pierre berättade däremot inte varför potatisnäsan hade spridit ut ryktet. Å andra sidan frågade vi inte heller om det. Men Pierre hade inte flytt från ryktena, bara lidit och avvaktat. Nu var det dags för hans hämnd. För oss andra var det ett oskyldigt fyllespratt som skulle ge Potatisnäsan en minnesbeta.

Jag och Pierre smög oss upp för trappan, ytterdörren var låst men Pierre visste var extranyckeln fanns gömd. Det borde ju ha fått mig att redan då inse att Pierre visste lite väl mycket om Potatisnäsan men mitt sinne var grumligt efter all öl. Vi smög in i det mörka huset. Berusningen gjorde att allt kändes som en underlig lek. Pierre öppnade försiktigt en dörr och jag hörde hur gubben låg där och snarkade högt. Jag tyckte ändå att mina andetag överröstade hans snarkningar. Pierre kastade sig rätt över honom med en säck i sin hand. Tumult uppstod i mörkret. Jag försökte få tag i gubbens ben men han sprattlade vilt och fick in några träffar på mig. Pierre skrek åt mig att binda fast armarna först. Jag lydde order och på något vis lyckades vi så småningom få repet runt både ben och armar, och med säcken över hans huvud släpade vi ner den stackars gubben för trappan. Han landade med en duns i pulkan och vi band skrattande fast fyrverkeripjäserna i fotändan av pulkan. Carl startade snabbt skotern och vi började färden upp på Grand Monte.

Ingen sa någonting på vägen. Jag tror till och med att jag nickade till en stund för vi nådde snabbt topprestaurangen. Pierre var först av skotern och han lösgjorde snabbt pulkan.

»Fire in the house!« ropade han och tände på fyrverkerierna. Utan att titta på oss eller knyta upp repen runt gubben eller ta bort säcken från hans huvud satte Pierre av nerför backen med pulkan framför sig. En bit ner släppte han iväg den och vi andra bara stod och gapade.

»Vad faen!« fick Carl fram och försökte ta några steg neråt för att hejda Pierre men ramlade.

Månsson sprang också snubblande efter Pierre. Jag bara sjönk ner på knä i snön, helt övertygad om att vi tagit livet av gubben. Allting snurrade. Då startade fyrverkerierna. Det tjöt, small och hela Grand Monte lystes snart upp av Bengaliska eldar och raketer som for över himlen. Vi hade kommit överens om att ta loss repen och sedan släppa iväg gubben på pulkan. Så att han kunde kasta sig av efter en stund och sedan få gå hem mitt i natten och känna sig bortgjord och dum. Nu åkte gubben iväg nerför Grand Monte med fastbundna armar och ben. Och en sopsäck över huvudet! Allt medan fyrverkerierna spelade över natthimlen.

Jag såg aldrig gubben med potatisnäsan igen.

Vi letade hela natten men gubben var uppslukad av mörkret.

»Om ni visste vad han gjort skulle ni inte tycka så jävla synd om honom.« var det enda Pierre sa när vi skällde och skrek galen mördare efter honom.

Jag stöp i säng. Jag sjukskrev mig från t-liften och vågade inte öppna crêperiet eller ens gå ut på hela den följande veckan. Mjölka var jag ju tvungen att göra men jag hällde ut den mjölk jag inte själv kunde förbruka.

»Det regnar i Sverige!« skrev Katja i e-posten på torsdagen.

»Det är mulet i Les Alps«, skrev jag tillbaka, »och jag har legat till sängs hela veckan. Fråga mig inte vad som har hänt. En ölbehållare sprang läck på Junk Yard i söndags och vi hamnade i backen mitt i natten och jag blev förkyld. Men det är INTE synd om mig. Det är synd om någon annan, fråga inte vem.«

»Här är allt som vanligt«, skrev hon, »och jag ska inte fråga vem det är synd om, men det verkar som om du tycker mest synd om dig själv. Jag pluggar, fikar och går en sväng på stan. Rätt trist faktiskt.«

Jag längtade helt plötsligt väldigt mycket efter att bli vuxen. Slippa göra bort mig i fyllan och villan mitt i natten. Slippa ångesten som hängde tung därinne i ladan, den pressade ner mig i sängen och hindrade mig från att äta eller sova. Jag bara var. Hade vi tagit livet av gubben med potatisnäsan? Skulle polisen snart komma och hämta mig? Det värsta var att jag inte var riktigt säker på vilket som var värst: att vi hade dödat en människa eller att vi skulle avtjäna ett långt fängelsestraff? En av de båda mardrömmarna avfärdades som tur var ganska snart. Det var Månsson som kom med räddningen.

»De tror att han har rymt med Crevasse-Francoise!« sa han när han störtade in i min lada på fredagsmorgonen den där tunga veckan. »Jag var nere på affären och alla verkade övertygade om att Potatisnäsan har rymt med Crevasse-Francoise! De ska enligt ryktet ha haft ett förhållande.«

»Och de försvann nästan samtidigt!« konstaterade jag.

»Mer behöver inte bönderna för att dra sina egna slutsatser.« sa Månsson och laddade min perkulator med livgivande kaffe.

Det var Pierre som en lång vecka senare, efter mycket tjat från vår sida, jagade bort den andra mardrömmen. Han berättade att Potatisnäsan var i livet. Han hade dykt upp hos Pierre och Pierre hade också hjälpt gubben att ta sig bort från Les Alps. Pierre avslöjade även hela historien bakom sin hämndlystnad. När Pierre kom till Les Alps hade han haft ett kort men intensivt förhållande med Potatisnäsan. Men hade då också på något vis upptäckt att gubben drogs åt yngre pojkar. Pierre bröt upp förhållandet och Potatisnäsan blev skärrad. Rädd att sanningen om hans sexuella läggning skulle komma ut. För att förmå Pierre att lämna byn hade han spridit ut den falska Parishistorien.

Vi valde att tro på Pierre.