Bok: Den blå säsongen

Kapitel sjutton: kickmänniskor och rabarber

Känslan man fick när man kom ner från en längre tur, satte fast skidorna på ryggsäcken, tog stavarna i händerna och sakta gick in i byn var speciell. Man var lite kung, ganska farlig och mycket nöjd. Fast oftast också väldigt, väldigt trött. Tröttheten bidrog säkert till slängen av odödlighet som ganska säkert infann sig: hade man klarat det där klarade man av allting. Rak i ryggen, ryggsäcken kändes inte tung längre, ögonen registrerade vaket intrycken från den civiliserade världen som man hade återvänt till. Den var alltid lite främmande i all sin igenkännlighet.

Där uppe var där uppe. Tyst, vackert, stort och mäktigt. Man var liten men inte skrämd. Respektfull och andäktig, en känsla som jag ofta fick för mig gränsade till frälsning, även om frälsning i sig alltid hade skrämt mig. Tänk om man fick alla svar! Men där uppe fanns inga svar eftersom frågorna var överflödiga. Meningen med livet var bara livet. Där fanns ingen anledning att börja fundera över några varför. Men där nere. Där var man en kugge i tillväxtcivilisationen som alla skulle dra pengar ur för att hela skiten skulle rulla på. Man kände kanske att man behövdes men ofta fick jag en känsla, när jag precis hade kommit ner, att allting var fejk. Allt var uppbyggt på premisser som jag var en del av men samtidigt inte egentligen tillfrågad om jag ville ställa upp på.

»Tvekar du fortfarande?« frågade Månsson när vi efter en tyst promenad in i Verbier hade stannat utanför två stora skyltfönster som skrek ut neonfärgade erbjudanden om billig öl och gott vin. Han läste mina tankar som vanligt.

»Jag njuter.« svarade jag undflyende.

»Njut på!« sa han glatt och svingade av sig ryggsäcken. »Det här är nämligen den näst bästa baren i hela Verbier!«

»Näst bästa?«

»Den bästa öppnar inte förrän senare. Klockan är bara halv sju.«

»Vilken är den bästa då?«

»Du får se.« sa han och vi klev in genom dörren till Verbiers näst bästa bar.

Den bästa baren visade sig vara en liten överfull lada i utkanten av byn. Den drevs av två svenska skibummare och alla som hängde där var säsongare. Alla firade av varandra och försökte summera säsongen samt bräcka varandra med hur de skulle genomlida sommaren. Snacket gick om långa farliga klätterturer i Rocky Mountains, surfing i Biarritz, vandringsexpeditioner i Patagonien, cykelturer till Nordkap, somarskidåkning i Riksgränsen, dykning i Thailand, liftturer över kontinenter, några hade sin folkabuss stående utanför, med den skulle de försöka smita in i Afghanistan och leta berg. Visum gick tydligen inte att få. Här var människorna som sökte kickarna. Eller i varje fall gärna pratade om hur de sökte kickarna. De var alla solbrända, ljushåriga, smärta, välbyggda och snygga. Män som kvinnor. Flickor som pojkar. Och de var på det rätta stället. Det var av snacket att döma Verbier som tillsammans med La Grave hade varit säsongens mest rätta ställe. La Grave var för de mer seriösa. En lift, ett berg och massor av off pist. Verbier var glidarstället. Gott om liftar, barer och rika, vackra människor att visa upp sig för. Chamonix, som jag och mina kamrater hade hängt i tidigare säsonger, var hopplöst ute fick jag veta.

Jag kunde inte hjälpa att jag kände mig uttråkad. Det här var samma människor som befolkade barerna hemma i Sverige. De raggade, hade de rätta märkeskläderna, de var världsvana och kunde snacka. Men Månsson höll igång. Han var känd här också. Alla hade hört talas om den mystiske Maison. Många ville bjuda honom på öl och eftersom jag satt vid samma bord så blev det några till mig också.

»Så ni gick över från Les Alps?« frågade en av de unga, solbrända, snygga flickorna och slog sig ner på en stol vid vårt bord.

»Jo.« svarade jag.

»Hur var Sömnlösheten då?«

»Vad?« frågade jag men visste mycket väl att hon menade Nuit Blanche.

»Nuit Blanche.« sa hon.

»Bra.«

»Jaha. Jag var uppe där i början av mars. Superfin klättring faktiskt.«

»Klättring?« frågade jag eftersom jag inte kunde låta bli att retas. Hon var så rätt. Så snygg. Så förbannat perfekt att jag inte kunde motstå tillfället att få ner henne på jorden.

»Ja… « sa hon och askade snabbt. »Sista biten upp var ju klättring.«

»Jaha. Du menar promenaden upp på toppen, ja, jo, javisst. Den var fin.«

»Märkvärdig som fan, förstår jag!«

»Inte det minsta.« sa jag. »Men jämfört med klippklättringen upp på Cuisinen så var faktiskt Nuit Blanche inte så avancerad.«

»Så ni tog er upp på Cuisinen?« frågade en snubbe och hängde sig över hennes axel. »Är inte där en massa stenras?«

»Det var inte så farligt faktiskt.« svarade jag. Tjejen reste sig och snubben tog snabbt hennes stol.

»Hur många replängder är den på då?« frågade han men innan jag hann svara så fortsatte han. »Vi gjorde ett berg i USA förra sommaren med arton replängder. Där kan man snacka om luftigt!«.

Jag insåg att här gick det inte att komma och bräcka någon. Här gick det inte att imponera. Om man inte hette Månsson med artistnamnet Maison. De perfekta flickorna och pojkarna flockades runt honom och han verkade älska det. Han pratade på och skrattade. Att vara fullast kunde kanske också vara ett sätt att synas på, men jag orkade inte. Jag reste mig och gick ut. Kvällen var ljummen och en svala flög förbi och skrek åt mig när jag hoppade upp och satte mig på ett gammalt mjölkbord. Undrade lite över hur Rosa och Rosa hade det när en annan av de supervackra flickorna slog sig ner.

»Får man göra dig sällskap?« frågade hon.

»Visst.«

»Anna.« sa hon.

»Vincent.«

»Är du en av de som kom över från Les Alps i dag?« frågade hon.

»Vi är bara två.« sa jag. »Det var jag och Maison.«

»Jaha. Jag trodde ni var fler.«

»Vi kanske verkar som fler.« sa jag. »Maison syns och hörs ju en del.«

»Mysig gubbe det där.«

»Nu drar vi!« ropade en snubbe mot henne.

»Ska du med, eller?« frågade hon mig.

»Vad händer?«

»Tedags.« svarade hon. »Den sista veckan ska man tydligen våldgästa varandras lägenheter och de som bor där ska bjuda på te. Sådan är tydligen traditionen.«

»Första säsongen?« frågade jag.

»Men inte sista!« sa hon. »Ska du med?«

»Ska bara kolla var Maison blev av.« svarade jag och gled ner från mjölkbordet och mötte Månssons blick. Han var på väg mot mig.

»Ska du med på te?« frågade han.

»Tydligen.«

»Hur är det?« frågade han och la armen om mina axlar.

»Lite trött på att alla är så förbannat perfekta.«

»De är trevliga under ytan.« sa Månsson. »Men de är så många här och för att imponera måste de vara häftigast hela tiden. Det är inte lätt att vara ung! Det vet väl du?«

»Men jag vill alltid vara i centrum!« sa jag.

»Håll dig till mig då unge man!« sa Månsson och tryckte mig intill sig. »De är förbannat imponerade av mig!«

»Jag har märkt det.«

»Är den unge mannen avundsjuk?«

»Som fan!« sa jag och garvade.

»Men här dräller av tjejer i din ålder.«

»Det är inte bara det.« sa jag. »Jag kan inte släppa tankarna på Katja.« Månsson tittade bara på mig och skakade på huvudet.

Jag somnade med ett par hörlurar på huvudet och Frank Sinatra på full volym. När jag vaknade hade jag ont i öronen och varenda led i hela kroppen. Golvet var hårt och träningsvärken påtaglig. Vi hade hamnat i någon lägenhet och jag hade somnat med Sinatra på repeat i lurarna. På vägen mot toaletten såg jag Månsson på en soffa. Han sov med ett leende på läpparna. Han hade fått sitt kvalitetsåk och sin barrunda. Vad mer kunde man egentligen begära av livet? Vattnet smakade gott. När jag kom ut igen satt Månsson upp i soffan och tittade ut genom fönstret.

»Där är hon.« sa han. »Nuit Blanche.«

»Vacker.« sa jag och öppnade balkongdörren och klev ut i gryningen.

»När jag var yngre«, sa Månsson när han kom ut på balkongen, »brukade vi roa oss med att diskutera huruvida ett berg kunde vara vackrare och mer betydelsefullt än en kvinna.«

»Det har jag också gjort.« sa jag.

»Det har nog alla.« sa Månsson. »På den tiden var jag övertygad om att bergen var vackrare men ju äldre jag har blivit… Ja, nu är jag inte så förbannat säker längre.«

»Själv börjar jag också tveka.« sa jag.

»Du? Du är ju ung.« sa Månsson. »Är det Katja som har fått in dig på sådana tankar? Hon var verkligen speciell.«

»Är speciell.« sa jag.

»När hörde du av henne senast?«

»Vet inte.« sa jag. »Ett tag sedan.«

»Du har inte kontaktat henne sedan du berättade det där om Lisa va?«

»Nej.«

Månsson satte sig ner på en plaststol och la upp benen på en annan. Jag följde hans exempel.

»Varför?« frågade han efter ett tag.

»Kan inte.«

»Har du försökt?« frågade han.

»Nej.«

Vi satt tysta och njöt av den vackra vyn och gryningen som började bli morgon.

»Tror du det finns te kvar?« frågade Månsson och försvann in med en underlig min som jag inte kunde placera, han såg lite lurig ut. Jag tittade upp på Nuit Blanche igen. Hon var verkligen vacker. Tankarna färdades bakåt mot den magiska kväll då jag hade träffat Katja för första gången. Det var också då den där snubben hade tjatat om vad som var vackrast: bergen eller kvinnan. Jag kom inte ihåg vad jag hade svarat men mindes kristallklart hur jag hade lämnat Junk Yard och sett Katja flyga förbi.

»Det fanns te!« sa Månsson och sträckte över en kopp. Doften från rabarbergräddtéet fyllde min näsa. Jag hade tidigare på natten haft en lång monolog om min gode kamrat i London som gjorde verklighet av min idé: att lansera rabarbergräddtéet till engelsmännen. En idé som hade gjort honom rik och förmögen. Nu hade han en hel kedja med barer runt om i Storbritannien: »Rabarberbar«. Allt gick att göra med rabarber, till och med pengar. Jag hade säkerligen orerat länge och väl över hans, eller min, goda idé och engelsmännens förtjusning över rabarbergräddtéet. Det brukade jag göra när jag blev full på lägenhetsfester där det inte gick att gömma sig undan konversationer. Jag hade säkert också rabblat alla andra saker han gjorde med rabarbern: vin, paj, soppa, pastasås och andra maträtter. Alltid med rabarber i. Jag tog en klunk te och såg hur Månsson öppnade munnen som för att säga något men ångrade sig. Men han tog strax ny sats.

»Varför ringer du henne inte?«

»Ringer?« frågade jag förvånat.

»Var det du som kände Katja Routsalainen.« sa en röst i dörröppningen. En väldigt rufsig rastahårsbärande yngre man stod där i boxerkalsonger och strumpor.

»Jo, ja, jo, det gör jag.« svarade jag och tittade på Månsson som stirrade ner i tekoppen.

»Jag känner också Katja.« sa killen.

»Jaha?«

»Maison sa att du skulle ringa henne« sa killen och höll fram en mobiltelefon mot mig.

»Det är inte så enkelt.« sa jag.

»Jodå.« sa rastakillen och gäspade stort. »Telefonnumret är förprogrammerat. Tryck bara på knappen med en telefon på.« Killen sträckte över sin telefon och försvann in i lägenheten och Månsson tittade leende mot mig.

»Jag vet att det kanske var fult.« sa Månsson. »Men du måste ju få henne ur huvudet på något vis. Jag snackade med den där killen i går kväll på baren och det visade sig att han kände Katja. Så jag tog en rövare.«

Jag visste inte vad jag skulle känna men kände bara svartsjuka. Vad hade den där snygge rastahårskillen och Katja haft ihop? Jag vilade ett finger på knappen med telefonsymbolen. Katja var kanske bara en knapptryckning bort.

»Ring och säg som det är bara.« sa Månsson. »Om du inte gör klart det här kommer det att äta upp dig inifrån. Det är ju bättre att hon ber dig dra åt helvete än att du resten av livet ska gå och undra.«

»Jag vill inte dra åt helvete«, sa jag, »och du vet att jag hatar telefoner. Mitt sociala arv«

»Ett enda samtal!« sa Månsson. »Vi kan singla om det.«

»Singla?«

»Tävlingsinstinkten i dig borde kunna ta den utmaningen.« sa Månsson. »Krona så ringer du, klave låter du bli.«

»Lägg av!«

»Nu singlar jag!« sa Månsson och kastade upp ett mynt. Han fångade myntet, tittade ner på det och upp på mig. »Krona!«

»Låt mig se det där!« sa jag och sträckte mig mot honom. Månsson försökte hindra mig från att ta myntet men var för snabb i sina rörelser. Den klena plaststolen gav vika. Månsson skickade iväg myntet åt ett håll och tekoppen åt ett annat. Koppen landade med ett kras på balkonggolvet. Själv satt han fast i plaststolen och sprattlade som en fisk. Stolens ben rispade mot balkongens korrigerade plåtgolv och framkallade ett fruktansvärt oväsen.

»Hjälp mig upp ur den här jävla stolen!« svor han. Jag tog tag i Månsson med min lediga hand och fick upp honom precis i samma ögonblick som rastakillen kastade upp balkongdörren.

»Kan ni vara lite tysta?« frågade han irriterat och dörren träffade Månsson mitt i huvudet. Månsson vinglade till och tog sig för pannan.

»Det var verkligen inte meningen. Hur gick det?« frågade rastakillen. Det blödde ordentligt ur ett jack i Månssons panna.

»Jag ska hämta ett plåster.« sa Rastakillen och tittade på mig. »Ska du inte ringa?«

»Nej.« sa jag och sträckte över telefonen till honom.

»Du har redan ringt upp.« sa han efter en snabb blick på displayen och räckte tillbaka den.

Jag stirrade på den och förde den sakta mot örat.

»Hallå?« sa jag.

»Hallå! Vem är det?« sjöng Katja irriterat i andra änden någonstans långt, långt hemma i Sverige. Månsson svimmade och rasade ihop, som tur var dämpade den hopknycklade plaststolen hans fall.

»Månsson svimmade!« sa jag.

Ett par timmar senare gick jag ner till Månsson på sjukstugan. Katja och jag hade haft vår uppgörelse där på balkongen när Månsson svävade mellan koma och yrsel. Balkongdörren hade fått in en rejäl träff och han var så groggy att rastakillen och en snubbe till fick leda honom ner till sjukstugan. Jag satt i ett hörn av balkongen och refererade omväxlande hur det gick för Månsson och diskuterade omväxlande historien och nuet men, framförallt, framtiden med Katja. Hon hade suttit i Sverige och beklagat sig över precis samma sak som jag hade beklagat mig över i Les Alps: känslan av icketillhörighet, tankarna som malde om vad man skulle göra och borde göra. Vi kom fram till att det kanske inte var omgivningen som spelade roll. Det var avsaknaden. Känslan av att fattas en viktig bit av sig själv, varandra. Vi var helt överens om att det inte gick att dra streck över någonting, men vi enades även om att det fanns en framtid. För oss. Jag försökte förklara varför jag hade agerat som jag gjorde men det fanns mycket kvar att reda ut. Men det viktigaste var klart. Och hon hade en idé.

»Jag börjar nog bli för gammal för det här.« sa Månsson när jag hjälpte honom upp ur sjukhussängen. Jag fick stödja honom hela vägen till sjukhuskaféet.

»Jag har ringt Pierre!« sa jag stolt när jag satte ner två koppar kaffe på bordet.

»Har du ringt? Det var som fan! Du ringde Katja också, eller?«

Jag nickade stolt och jag redogjorde för samtalet och framförde Katjas förslag. Månsson tyckte det var en ypperlig lösning. Han påstod till och med att det var en möjlighet som han också hade övervägt men inte vågat framföra. »De goda idéerna är de som föds i det egna huvudet.« som han uttryckte det.

»Du vet att det inte blev krona, va?« sa han när vi senare satt på en bänk i solskenet utanför sjukstugan och väntade på att Pierre skulle dyka upp. »De här fransmännen har ju inte ens krona och klave på sina mynt!«

Jag skulle precis börja skälla ut honom när Pierre svängde in sin stora bil framför sjukstugan och nästan kastade sig ur den.

»Hur är det?« frågade han.

»Bara bra!« sa Månsson. »Det är bara bra med gamgubben!«

Vi hjälpte Månsson in i bilen och jag satte mig i baksätet, sedan startade färden tillbaka mot Les Alps.

»Har ni hört den stora nyheten?« frågade Pierre.

»Vilken nyhet?« frågade Månsson och tittade bakåt på mig men jag skakade bara på huvdet. Jag hade inte avslöjat våra planer för honom.

»Makarov och Petra ska få barn!« sa Pierre triumferande.

»Det var som fan!« sa jag.

»Härligt!« sa Månsson och vi började snabbt spåna på ett namn till det kommande barnet.

»Apropå namn ja.« sa Pierre när vi började närma oss Les Alps. Vi hade gett upp tanken på att kunnas enas om ett namnförslag. »Har du tänkt ut vad den här säsongen ska heta då?«

»Oj du!« sa Månsson. »Har faktiskt inte tänkt så långt. Den här säsongen har gått så oerhört fort. Den har också varit väldigt annorlunda. Mest är det lillkillen där bak som har gjort den annorlunda. Han har satt lite fart på tillvaron men samtidigt ifrågasatt så förbannat mycket att man själv nästan har börjat tvivla!« Månsson vände sig leende mot mig.

»Har han tvivlat?« frågade Pierre och tittade på mig i backspegeln.

»Inte nu längre!« sa jag.

»De senaste åren har det ju varit färger.« sa Månsson. »Det har varit en rolig säsong men samtidigt… det får bli den blå säsongen. Blå som i vemodet, det är när allt kommer omkring min sista hela säsong här nere och jag är dessutom helt blåslagen!«

»Sista?« frågade Pierre och vinglade till med bilen.

»När man svimmar på efterfesten är det dags att åka hem.« sa Månsson.

»Vad fan ska du då göra?« frågade Pierre och svängde in på en parkeringsplats för att inte köra av vägen.

»Ingen aning!« sa Månsson leende. »Jag har ju satt undan de där pengarna du fixade fram vid husrivningskarusellen. Jag ska åka hem till Sverige och pensionera mig. Mata duvorna i parken, gå på rave, spekulera lite i aktier, hålla klätterkurser, ragga utanför ålderdomshemmen, hitta en stampub där det finns andra förljugna gamla gubbar. Vad vet jag? Skönt ska det bli i varje fall.«

»Men… huset då?« frågade Pierre.

»Hus?« sa Månsson. »Jag ska bo i lägenhet. Katjas lägenhet i Stockholm. Huset tar han där bak hand om! Katja kommer ner och de ska öppna ett riktigt crêperie, skriva en pannkaksreceptbok och föda en massa barn. De ska tillsammans med er andra få Les Alps att blomma igen! Jag lämnar över mitt maison i trygga, vuxna händer och kan lugnt åka hem. Hem till Sverige.«

Genom framrutan såg jag hur dagens sista solstrålar var på väg att lämna Les Alps-dalen. På sina ställen skymtade böndernas åkermark fram genom den bortynande snön, men det var ändå otroligt vacker.

Slut.