Bok: Den blå säsongen

Kapitel sexton: kvalitetsåkning

”Ko, ko, kviga.” sa jag och tittade flinande på Månsson innan jag lät tyngdkraften ta tag i mig och mina skidor.

Vi hade kommit upp. Ända upp på båda topparna. Och nu väntade ett fantastiskt åk ner mot Verbier. Första svängen åt höger, andra svängen åt vänster, tredje svängen åt höger. Det var fantastiskt. Faktiskt mer än så.

Vi hade klättrat upp på La Cuisine och hissat skidorna efter oss. Stenfallet hade varit rätt kraftigt men vi hade lyckats undvika att få något i huvudet. Månsson hade haft rätt, Cuisinen i april var genomförbar. Men långt ifrån risksfri. Det hade varit värst på mitten ungefär. När vi satt där och hissade ryggsäckarna hade det brakat till rejält. Vi hade snabbt tryckt oss mot väggen och snö och stenblock hade swischat förbi. Det var inte svårt att föreställa sig hur stora hål de hade kunnat göra i våra hjälmar, men de passerade oss på behörigt avstånd en bit ut från väggen. Jag tyckte inte att det var så obehagligt men när jag tittade på Månsson såg han faktiskt riktigt, riktigt rädd ut. Han satt ihopkrupen och blundade. Väl uppe på Cuisinen grävde vi ner oss, slog upp tältet och somnade omedelbart av härlig utmattning. Tidigt på morgonen gick vi med skidor och stighudar uppför kammen på Nuit Blanche. Sista biten vandrade vi inknutna med stegjärnen på och skidorna väntande nedanför. Snöbryggorna över glaciärsprickorna höll hela vägen men i några av sprickorna kunde man kika ner och glädja sig över att man slapp befinna sig där nere i glaciärens inre. Men nu var vi alltså på väg ner mot Verbier. Och det var härligt. Snön var bara vårfin, inte ens en antydan till slaskig, men den skulle säkerligen bli det längre ner. Lutningen var lagom brant för att vi skulle slippa oroa oss över laviner. Det var bara att stå på.

»Vi är väl halvägs skulle jag gissa.« sa en anfådd Månsson en bra stund senare och tog en klunk vatten och nickade uppåt. »Fy fan vilket åk!«

»Minst!« sa jag, lika anfått.

Vi stod mitt i ingenstans och tömde våra sista droppar vatten ur flaskorna. Vi hade inte skymtat en människa på de två dagar vi hade varit ute. Men strax var vi inne i Verbiers skidsystem. Vi hade redan sett skidspår fast ännu så länge var det tyst och lugnt. Månsson vecklade ut kartan och tog en sista koll.

»Jag tror vi har första liften där nere till höger« sa han och pekade mot en vildsint topp. »Det är slut på lugnet.«

»Ska vi gå upp igen?« frågade jag och försökte se allvarlig ut.

»Om du visste vilka fina barer som finns där nere så skulle du aldrig komma på en sådan befängd idé.«

»Mot baren!« sa jag och kastade mig framåt och lämnade Månsson med kartan i handen.

När jag fick syn på liften som Månsson hade pekat ut på kartan stannade jag till och väntade in honom. Han finåkte. Långa, mjuka och harmoniska svängar. Inte alls lika aggressiva som mina. Jag hade ju lagt grunden för min skidåkning under puckel- och figur-åtta-perioden i skidåkningens historia. All lössnöåkning skulle företas med korta, snabba och snygga svängar. Åkte man pist var det bara pucklar som gällde. Det var förstås inte riktigt sant. Variationen hade funnits där. Men min åkning var klart mer offensiv än Månssons. Han stannade brevid mig med en väl avvägd stoppsladd.

»Slut på friden.« sa jag.

»Visst!« sa Månson glatt. »Men för alla som stannar kvar här nere finns det möjlighet att göra om den här turen en gång i veckan om man vill.«

Han stack iväg och jag stod en stund och tittade efter honom. De långa mjuka svängarnas man hade inte gett upp hoppet om att få mig att stanna kvar.