Bok: Den blå säsongen

Kapitel sju: en norrman och en engelsman

Några dagar senare stannade en grå bil utanför min dörr i precis samma stund som jag öppnade ytterdörren. Rosa och Rosa var mjölkade och morgonen var hög, nästan lite ljummen. Jag kunde höra hur en del av snön beslutat sig för att förvandla sig till vatten. Det porlade i vägbrunnen utanför min dörr.

Ur fönsterrutan på den grå bilen hängde en mager grå man. Han stirrade mot mig.

»Har du någon sexig historia att bjuda på?« frågade han på ovanligt lättolkad norska.

Jag såg förmodligen helt förskrämd ut för han öppnade snabbt dörren och klev ur bilen med händerna rakt upp i luften.

»Det är ingen fara!« sa han. »Jag är ingen otrevlig pervers typ som är intresserad av ditt sexliv. Jag är bara handelsresande i sexhistorier.«

Jag såg antagligen fortfarande frågande ut för han gick på.

»Som du kanske vet så tar alla porrtidningar in läsarnas historier och andra små noveller. Det är jag som skriver dem!« förklarade han. Han talade till mig som om jag vore ett barn. »Jag lever helt enkelt på att skriva små sexnoveller eller läsarnas sexbrev. Inget ovanligt med det. Men ibland måste jag ge mig av ut för att hitta nya historier. Jag är på en inspirationstripp.«

Han plockade fram ett slitet anteckningsblock och tittade på mig. Uppenbarligen förväntade han sig att jag skulle börja berätta om min bästa sexupplevelse för honom där på tottoaren. Jag var ju på väg till arbetet och inte direkt upplagd att återberätta något sexäventyr som säkerligen dessutom hade varit för tråkigt att platsa i någon sexblaska.

»Jaha«, sa jag, »jag vet inte…«

»Men alla har någon sexhistoria att berätta!« avbröt han. »Ingen upplevelse är för tråkig eller för vanlig.« Han log som om han verkligen visste.

»Men du förstår inte.« sa jag. »Jag är på väg till jobbet.«

»Jobbet?« ropade norrmannen och tyckte tydligen att det var något väldigt ovanligt.

»Jag sköter t-liften där uppe.« sa jag och pekade uppåt Grand Monte. »Kommer inte jag kommer skidåkarna inte upp.«

»Jag var säker på att du var turist!« sa norrmannen.

»Väldigt ospecificerat boende i sådana fall.« sa jag och pekade på ladan. Norrmannen begrundade dörren in till ladan en stund och såg ut att vilja kommentera mitt påstående men verkade komma på andra tankar.

»Jag hänger med!« sa han glatt.

»Jaha.« sa jag igen. »Men det är ett väldigt trist jobb. Inte många sexhistorier där uppe inte.«

»Jag har själv varit säsongare.« sa norrmannen. »Innan jag kom på att jag kunde leva på att skriva sexnoveller. Du behöver inte berätta något men jag skulle verkligen behöva någon att prata med, någon att testa mina historier på.«

»Du gör som du vill.« sa jag med en suck som jag hoppades han skulle höra och förstå att jag hellre arbetade själv än med en sexberättande norrman i släptåg.

Han hörde inte sucken eller så ignorerade han den. Jag förklarade för Picard, en snäll kille från dalen som ofta skötte stolliften, att norrmannen, som visade sig heta Kasper, bara skulle följa med upp och hålla mig sällskap. Makarov skickade med oss varsin croissant. Jag ville inte stanna hos Makarov och äta frukost med den här figuren. Vi satte oss i den minimala liftvaktarkuren och Kasper berättade saftiga sexhistorier så att det sprutade croissantsmulor ur hans mun. Jag suckade och gick ibland ut och gav en t-lift till någon av de få skidåkare som fanns i backen.

»Du förstår.« sa Kasper när jag kom in igen. »Jag började av en slump. Jag deltog i en novelltävling som Verdens Gang hade utlyst. De ratade mitt bidrag och i svarsbrevet antydde de att min novell var för vågad för dem. Då slog det mig att en mer vågad tidning kanske skulle kunna vara intresserad. Jag skickade in den till norska upplagan av Playboy och fick bra betalt. Och på den vägen är det.«

Han tittade drömmande ut ur liftboden.

»Jag gick in för uppgiften med liv och lust!« fortsatte han och tittade på mig igen. »Du vet, som säsongare har man ju det lite lättare att få träffa töser!«

»Visst, visst.« sa jag eftersom han såg ut som han väntade på en reaktion från min sida.

»Ja, låt höra då?« sa han och blinkade överdrivet. »Någon smaskig historia kan du väl bjuda på! Oss säsongare emellan!«

»Jag har ingen.« sa jag. »Jag har nog inte tillräckligt mycket charm.«

»Charm? Sex har väl inget med charm att göra?« ropade han upprört. »Du måste väl i varje fall ha hört någon historia från någon annan!«

»Kanske det.« sa jag för att få slut på diskussionen.

»Bra!« slog han fast och halade fram anteckningsblocket igen. »Du kan utelämna de slaskiga detaljerna, om du vill alltså. Jag behöver bara grundstoryn.«

»Grundstoryn?«

»När, var, hur liksom.« sa han snabbt. »Bara de grundläggande dragen. Jag fyller i resten.«

En äldre man med luggslitna kläder och en bräda på fötterna räddade mig. Jag ursäktade mig för Kasper och gick ut och gav brädmannen en liftbygel. Han såg ut att vara över femtio år gammal.

»Thank you!« sa han och försvann uppåt med liftbygeln mellan benen.

Jag dröjde mig kvar därute och fixade lite med käpparna som skulle markera liftkön. Trots att det sällan var kö till liftarna i Les Alps så fanns det köfiler att ta till. Det fanns till och med en egen fålla för skidskolan som inte många gick i. Deras fålla var inringad med plastband som jag nu ryckte i lite på måfå för att slippa norrmannen. Men han klev ut ur boden och pulsade fram till mig.

»Jag förstår om du blir generad.« sa han. »Men jag kan berätta en egen historia till., så kanske du vågar släppa loss lite.«

Han tittade på mig men jag tittade inte tillbaka, jag fortsatte rycka i plastbanden.

»Förra säsongen var jag i Zell am See.« sa han. »Riktig partyhåla! Bodde på ett slitet pensionat nere vid sjön. En barsk gubbe styrde och ställde på det där pensionatet, men hans dotter var en riktig pärla. Kanonpingla! Långt mörkt hår och otroliga bröst. Du hajar? Va? Rejäla… okej, okej! En eftermiddag när jag kom hem och klev in i mitt rum så höll hon som bäst på att bädda min säng. Du vet fixa lakan och så, va? Hon stod böjd över sängen och såg mig inte komma in. Well. Jag hade ju sett hennes barska pappa på stan så jag visste ju att kusten var klar. Jag gick tyst fram till henne och la min hand på hennes…«

»Tyst!« sa jag och tittade upp på norrmannen.

»Va…« sa han men jag hyschade honom snabbt.

Det dånade. Lavin! Det gick en lavin någonstans! Jag försökte avgöra var ljudet kom ifrån men det var omöjligt. Vi stod mitt i molnen och ljudet studsade mellan bergen.

»Gubben!« sa jag och Kasper såg ut som ett frågetecken.

»Nej.« sa han. »Det var dottern, jag la min hand på hennes vackra stjärt och hon vände sig mot mig med ett leende.«

»Lavin!« sa jag till honom och rusade in i boden.

»Det gick en lavin!« ropade jag upphetsat på franska i komradion.

»Var?« frågade Picard snabbt.

»Vet inte.« svarade jag och kände hur jag svettades ymnigt. »Men jag hade en gubbe på bräda här för en stund sedan.«

»Jag ringer Dick!« ropade Picard. »Tar du kontakt med Presidenten?«

Presidenten var killen som satt vid toppen av min t-lift. Presidenten brukade i vanliga fall sitta i stolliften, men min vanliga vapendragare i t-liften, Lombard, var ledig eftersom hans fru skulle föda barn vilken dag som helst. Presidenten hade fått hoppa in, han kallades så eftersom han hette Mitterand i efternamn. Han var dessutom en slö jävel som inte många tyckte om att arbeta med. Precis som en president alltså.

»Mitterand!« ropade jag i radion. Vi gick alltid alla på samma kanal så han borde ha hört mitt och Picards samtal. Om han inte var ute ur boden vilket dock verkade vara otroligt eftersom han inte gjorde något i onödan.

»Yeeesssss.« svarade han och lät nyvaken.

»Jag tror att det gick en lavin!« sa jag.

»Vad ska jag göra åt det då?« frågade han trött.

»Har det hoppat av en gubbe på bräda uppe hos dig?«

»Hur ska jag kunna veta det?« svarade han. »Merde! Jag sitter väl inte och spanar ut hela tiden!«

»Hörde du lavinen?« frågade jag eftersom jag förstod att han hade sovit som vanligt.

»Nopp!« svarade han snabbt.

»Jag kommer upp.« sa jag och gick ut och satte på mig skidorna.

»Jag då?« frågade Kasper ängsligt.

»Stanna här!« sa jag. »Här är tryggast just nu.«

»Säkert?« frågade han ängsligt.

»Säkert!« sa jag och tog en t-liftbygel och åkte uppåt.

Jag plockade upp radion igen och ropade på Picard.

»Jag är här.« svarade han.

»Jag är på väg upp.« sa jag.

»Dick är också på väg upp. Han tog skotern med pulkan.«

»Bra!« sa jag. »Jag tar höger ovanför liften, jag tror det var ut mot ravinen.«

»Håll kontakten!« sa Picard och lät faktiskt lite orolig, det var inte likt honom.

»Vet du något som jag inte vet?« frågade jag.

»Inte mer än att lavinfaran är otroligt stor.« sa han lite lugnare. »Men ge dig inte långt ut. Det är ju så förbannat dimmigt.«

»Hello!« ropade en röst som lät som Dicks.

»Dick?« frågade jag.

»Sure!« svarade han. »Tar du höger ut mot ravinen så kör jag upp på vänster sida och kollar där.«

»Okej.« svarade jag. »Jag är uppe, håll kanalen öppen. Klart slut!«

Jag gled av liften och Presidenten vinkade avvärjande. Han stack ut huvudet ur buren.

»Slappna av Vincent!« ropade han. »Du har hört i syne!«

Jag ignorerade honom och skråade ut till höger nerifrån sett. Jag åkte under avspärrningen och försökte se om jag kunde hitta några spår efter gubbens bräda. Jag var på något vis övertygad om att det var gubben som hade utlöst lavinen. Jag visste inte varför. Kanske var det hans klädsel som framkallade min övertygelse. Slitna kläder tydde ofta på rutinerade åkare, rutinerade åkare vågade ta sig under avspärrningar och riskera lite mer. Men jag såg inga spår. Jag åkte ner en bit på fel sida avspärrningen. Fortfarande inga spår. Jag visste att det fanns en hängdriva rakt ovanför mig. Där ravinen började blåste snön ut och bildade en duktig driva. Jag tittade uppåt men den var dold i molnen. Det kunde ha varit den som släppt. Vi hade sprängt bort den några gånger men nu var det ett tag sedan. Bönderna sparade på allt. Även dynamiten. Jag skråade ut en bit till och fick syn på ett par stora snöklumpar. Pulsen ökade.

»Den har gått här!« skrek jag i komradion. »Jag är precis utanför avspärrningen i ravinen, det är förmodligen hängdrivan som har gett sig.«

»Stanna där!« ropade Dick tillbaka. »Jag kommer.«

»Jag tror det finns en gubbe på bräda här.« sa jag. »Jag åker ut en bit.«

»Har du sett honom?« frågade Dick.

»Bara i liften tidigare.«

»Avvakta!« sa Dick. »Där kan finnas mer kvar av hängdrivan som kanske ger sig.«

Jag svarade inte utan tog några stavtag in i lavinens spår.

»Hello!« ropade någon ovanför mig. Det lät som Presidenten.

»Du är ovanför mig!« ropade jag tillbaka. »Se efter var den började!«

»Mitterand här.« ropade Presidenten i radion. »Är du nedanför mig eller?«

»Jag tror det.« svarade jag. »Jag är nere i ravinen. Du får gärna kliva ut om du är ovanför mig.«

»Jag gör det.« svarade han och jag tog några svänger neråt mellan snöklumparna som blev större och större.

»Merde!« ropade Presidenten. »Det är hela branten som har släppt. Ta dig ut därifrån Vincent! Det är gräs här! Vilken jävla lavin!«

»Var är du nu Vincent?« ropade Dick.

»Tjugo meter innanför avspärrningen och kanske en femtio meter nedanför hängdrivan.« svarade jag.

»Vi väntar in de andra.« sa Dick. »Ta dig ut och vänta utanför avspärrningen.«

Jag tog några svängar till och nu var snöblocken stora som småbilar. Var gubben med brädan där någonstans var han nog rätt mosad.

»Är du ute Vincent?« frågade Dick.

»Strax.« svarade jag och gjorde ett lappkast för att skråa ut ur lavinkäglan igen. När jag tittade ner på skidorna satt där en toppluva på skidspetsen.

»En mössa!« ropade jag på svenska eftersom jag blev så förvånad.

»Va?« ropade Dick irriterat. »Prata franska!«

»Jag har hittat en mössa.« sa jag, på franska den här gången.

»Stanna där! Vi kommer!«

Jag slog av mig skidorna och satte dem i snön. Jag tittade mig runt men kunde inte se några spår. Jag sopade i snön med handen men det hela verkade rätt meningslöst. Gubben kunde vara var som helst. Om han var där överhuvudtaget. Fem meter upp eller hundra meter längre ner i ravinen. Jag tog några steg neråt.

»Hello!« sa någon och knackade mig på benet. Jag blev så rädd att jag skrek till och hoppade upp i luften.

»My leg.« sa gubben. »It’s probably broken.«

Han satt fast i snö upp till midjan och jag bara stirrade på honom. Han tittade på mig med bedjande ögon.

»Could you please help me up?«

»Jag har hittat gubben!« ropade jag i komradion och satte mig på huk brevid honom. »Verkar ha klarat sig med brutet ben, men sitter fast.«

»Var fan är du!« ropade Dick och jag kunde höra honom utan radion.

»HÄR!« skrek jag utan att trycka in komradioknappen. »Nedanför dig!«

Jag sträckte fram mössan till gubben.

»Det verkar vara en turmössa. Behåll den!«

»Thank you.« sa han och log igen.

Vi fick ner gubben och han flögs till sjukhuset, hans ben var rejält trasigt men inte värre än att det gick att spika ihop. Kasper var försvunnen när jag väl kom upp till t-liften igen men jag träffade honom på Junk Yard på kvällen.

»Du förstår«, sluddrade han, »jag har en story på gång! En äldre kille och en ung tjej träffas i en t-lift. De skråar ut och sätter igång och stönar och stånkar så att det går en lavin!«

»Verkar jättebra!« sa jag och satte mig ner med en öl som Carl sträckte över till mig.

»Det är inte bara bra!« ropade den galne norrmannen. »Det är briljant! Du förstår, de räddas inte, inte som gubben i dag, de försvinner in i det vita mörkret. Tillsammans, förenade i en häftig sexscen. Det är sååå vackert! Jag har redan ringt tidningen och de blev eld och lågor. Vi ska köra den som en följetong i tre delar!«

Jag tog bara en öl eftersom Dick hade berättat att jag var tvungen att komma på fullmäktiges extrasammanträde om lavinen och jag ville hinna hem och mjölka innan. På mötet blev jag uppkallad på scenen där styrelsen satt samlad. Till min stora förvåning höll kommunfullmäktiges ordförande, det var en av de yngre hotellägarna som hade tagit över efter potatisnäsan, ett långt tal medan jag fick stå där på scenen i min skitiga anorak och lyssna. När han hade talat klart kom han fram och hängde någon slags tapperhetsmedalj runt halsen på mig. Dick viskade till mig att det hörde till och mest var för att jag skulle hålla tyst och inte sprida lavinhistorien vidare. Jag tog med mig medaljen till puben efteråt och hängde den runt halsen på en väldigt berusad Kasper. Det var ju faktiskt han som hade räddat engelsmannen. Hade han inte varit där och yrat om sina sexnoveller hade jag säkerligen suttit och slumrat inne liftboden och kanske inte hört lavinen. Kasper blev så rörd att han lovade att kalla killen i den nya novellen för Vincent. Resten av fullmäktigemötet gick till på det vis som Dick bittert hade beskrivit att det brukade göra: »Vi får utvärdera det här först, inga förhastade slutsatser, inga nya pengar, prata med meterologerna, inga nya investeringar, inte i år i varje fall, minskat antal gästnätter, inför nästa säsong ska vi förbättra allt… kanske. Merci et bonne nuit!«