Bok: Den blå säsongen

Kapitel sex: besökstid

»Ko, ko, kviga.« gnolade jag i t-liften. Molnen var där igen. Snöfallet likaså. Skidåkarna var färre än någonsin tidigare under säsongen. Hela dagen stod jag och spanade efter M&M, Micke och Mange. De kallades M&M i gymnasiet. Redan då var de oskiljaktiga och hade varit det allt sedan dess. Men när jag vände skidspetsarna neråt dalen vid femtiden hade de fortfarande inte synts till. Inte så konstigt egentligen. M&M hade båda hederliga arbeten så de borde inte ha kommit i väg förrän på kvällen vilket innebar att de borde vara i Les Alps sent på eftermiddagen.

Åket ner var faktiskt riktigt skönt. Ett hyfsat lager nysnö på fin oåkt hårt pistad pist skadar ingen och när jag bromsade nere vid vår omklädningsbod kände jag faktiskt för att ta ett åk till. Det var länge sedan jag hade haft den känslan. Jag packade in skidorna i mitt hörn. Det var ett par Kästle, egentligen avsedda för haute-route och inköpta i Ischgl för en herrans massa år sedan. Men de var så sköna att åka på att jag aldrig hade övervägt att köpa ett par renodlade slalomskidor. Nuförtiden skulle man ju helst surfa runt på carvingskidor eller snowboard. Men min snowboardperiod var över. Den var kort men intensiv. När man väl lärt sig gav det inte så mycket mer. Jag hade också fått för mig att kraven på underlaget var större när man åkte bräda. Dessutom tyckte jag bättre om att gå på tur än att harva i pisten. Ett par haute-route-skidor innehade också ett inte alltför försumbart hippvärde. Haute-route imponerar i och för sig kanske mest på de som själva har provat på det. Pistsvassarna som har lärt sig åka ihop med benen i alla lägen lär aldrig förstå tjusningen med att gå upp istället för att ta en bekväm lift.

Längst där uppe på toppen är det svårt att hitta några bekymmer. Sedan kommer berusningen och tar över sinnet med full kraft. Den lösa snön packar sig under skidorna och kastar en in i nästa sväng. Och nästa. Lössnön sprutar runt benen och stänker upp i ansiktet. Belöningen är adrenalin och fantastisk skidåkning.

»Tjena och hej då.« sa jag till tre bondsöner som satt med varsin färgglad broschyr framför sig, de såg ut att planera sommarsemestern och det sände svettningar mot min panna och satte fart på de obehagliga tankarna om det oundvikliga: snart skulle snön ha smält bort.

Jag lämnade boden efter en snabbdusch. Bönderna i Les Alps hade naturligtvis inte kostat på oss lifarbetare varmvatten. Men kallduschen svepte bort obehagskänslan som sommarkatalogerna framkallat och jag kände mig piggare än på länge. Jag sneddade över den tomma parkeringen. Siktet var inställt på en after-ski öl på Junk Yard.

Fortfarande hade inga M&M synts till. Sin vana trogen hade de inte heller frågat efter någon vägbeskrivning i e-post-meddelandet. De hade någon tokig teori om det där, en teori jag inte riktigt hade förstått tjusningen med. En gång backade vi genom hela Hamburg bara för att de skulle känna igen sig, de brukade ju komma från andra hållet. Och de hade vägrat kolla upp adressen till människan vi skulle besöka. Men till Les Alps borde de faktiskt hitta, och väl på plats i byn borde det inte vara så svårt att lokalisera mig.

Jag såg verkligen fram emot besöket, men den ständiga strömmen av besökande kamrater hemifrån kunde annars ta livet av den mest härdade skibummaren. Vänner med semester i en vecka. En vecka som skulle fyllas med öl, vin, pjäxdans, vanlig dans, skidåkning och helst kryddas med minst ett flickbesök. I bästa fall en snabbis i frukostrummet på hennes hotell och i värsta fall en utdragen akt i skibummarens säng när han själv försökte sova bredvid. Återhämtningsperioden efter en besöksvecka kunde ibland vara tre veckor. Men denna säsong kunde jag knappast gnälla. Ingen hade besökt mig! Ännu.

»Hej din gamle skit!« ropade en röst över parkeringen och avbröt abrupt mina tankar. Det var Micke som hängde ut genom det öppna passagerarfönstret och skrek. Det var tydligen fortfarande alltid Mange som körde. På våra långturer ner till Alperna i vår ungdom var det alltid jag och Mange som skötte om ratten och gasen. Micke, Johan, Anders, Loffe, Humlan, Pego, Pålle eller vem-det-nu-än-var som följde med satt och sov tills bergen tornade upp sig framför motorhuven. Då plockade de fram tax-free whiskyn och skålade.

»Tjenare!« sa jag. »Förbannat trevligt att se er!«

De klev ur bilen och vi kramades grabbigt med ryggdunkar och hårda handslag.

»Så det där är det berömda berget?« sa Mange och pekade uppåt Grand Monte som delvis doldes av fallande snöflingor.

»Det enda och sanna!« svarade jag. »Ni kan förvänta er en guidad tur i morgon.« Jag hade förvarnat liftchef Dick om att jag skulle vara ledig i ett par dagar eftersom jag hade besök. Han hade muttrat, som vanligt, men givetvis gett mig ledigt. Under den sura ytan var Dick en härlig prick. Egentligen hette han förstås inte Dick, men efter ett år i Aspen, Colorado, på sjuttiotalet hade han tilldelats det tvivelaktiga smeknamnet. Vem som luskat reda på smeknamnet eller varför han fått det visste nog ingen egentligen. Men det roligaste ryktet bakom smeknamnets tillkomst var att han hade deltagit i en porrfilm där i Aspen. I denna film hade hans karaktär lystrat till namnet Dick. Seriösa försök hade gjorts för att spåra filmen i fråga men ingen hade så vitt jag visste hittat den. Kunde ju annars vara bra att vifta med om man inte fick vara ledig en bakfull söndagsmorgon. Ingen hade nog heller vågat fråga Dick själv om filmen eller om smeknamnet. Det var han alltför bestämd och barsk för. I hans vener flöt det, också enligt obekräftade uppgifter, blod från en indianmor och en norsk far. Han var nästan två meter lång och hade långt svart indianhår på huvudet. Han påminde om en indian i ansiktet också: Grov, fårad och stolt. Vad jag visste med säkerhet var att han hade en farbror någonstans i dalen och det gav honom chansen att kvala in som liftchef. Meriter eller ej så skötte han arbetet med bravur. Det var inget roligt jobb och få avundades honom.

»Kan bli bra om det slutar snöa.« sa Micke och kisade uppåt berget och tog en klunk öl. Han var långt borta i drömmarna. Kanske på någon annan skidort vi besökt. Vi hade gjort många resor tillsammans och även tillbringat säsonger och delar av säsonger på olika orter runt om i Alperna. Mestadels Chamonix, den på den tiden mest mytomspunna orten att vara på. Pojkarna M&M var rätt förtjusta i klättring och då var Chamonix ett bra säsongsalternativ.

»Var bor du då?« frågade Mange och slet blicken från berget.

»Mitt i smeten.« svarade jag.

»Ska vi inte dra direkt till after-skin?« frågade Micke med ett lurigt leende. Han höjde ölflaskan och tömde innehållet.

»Jag tycker vi dumpar era prylar först.« sa jag.

»Låt förträffligt!« sa Micke. »Då kanske vi kan få tillfälle att bjuda på lite godsaker från båtens tax-free-shop?«

»Givetvis!« svarade jag och vi klämde in oss i Manges Ford Scorpio. Den luktade svagt av svett och i tankarna förflyttade jag mig rätt ut på banan. Autobahn. Många långa mil hade genom åren avverkats på banan. Den fria fartens förtjusande transportsträcka. Det fanns ingen vägstump i hela världen som påverkat mig mer än autobahn. Den symboliserade en frihetslängtan och en kamratskap som funnits i otaliga kupéer på väg mot friheten i Alperna. Friheten långt från vardagliga krav. Bara snabba stopp för tankning och kaffe ur automat. Det var viktigt att kaffet köptes i automaten och inte av den sura tanten inne på haket. Man skulle bara stå där och hänga in kaffet medan tanken fylldes med livgivande blyfri bensin. Sedan tog man plats bakom ratten igen, stampade gasen i botten och flög ut på banan. Jag älskade att svepa förbi en svenssonvolvo med skidbox på taket och en nervös familjefar som precis hade läst i kvällsblaskan att ‘vi svenskar klarar inte av den höga hastigheten på autobahn – så ta det försiktigt!’ Hans bil skulle gunga till när vi passerade annars körde vi för sakta. Nu tillät inte alltid de bilar vi färdades i sådana hastigheter, men det var tanken som räknades. Det skulle köras fort. Vi njöt av bilden av Svensson som tog sig för huvudet, skrek på frun och väckte barnen för att visa hur man inte skulle bära sig åt på autobahn.

»Se där! Oförsvarligt! Vi svenskar är inte vana vid sådana hastigheter! Fullkomligt vansinnigt!«

Hade man tur kunde man hitta någon att parköra med. Ett par röda bakljus att hänga på och trilskas med. Köra om och bli omkörd. Sedan kommer man till bergen. Bergen i autobahnsammanhang var backarna i närheten av Kassel. Det var en lastbilschaufför som Micke hade liftat ner med en gång i tiden som hade myntat uttrycket: »I natt går vi över bergen!« Han syftade på Kasselbackarna. Det gick uppför och nerför och kurvorna var så tvära att man knappt trodde sig klara av dem i hundrafemtio. Och alltid nådde man Kassel framåt tre-fyra tiden på natten. En ny stad tornade upp sig med tusentals gatlyktor och långa, långa broar med sidvind som ryckte i skidboxen, djupa dalgångar som kunde dölja milslånga vägarbeten där trafiken stod helt stilla i en ‘stau’ – kö. Helt underbart! Man får inte heller glömma alla dessa tvåmetersfiler! Förbi alla hastighetsreglerade vägarbeten var ytterfilen bara två meter bred. Där hade vi med lite skralare bil chansen att uppleva fartens tjusning på allvar. I dryga hundratjugo blev två meter väldigt smalt och en riktig utmaning för tunnelseendet!

Allt detta slog emot mig med full kraft och jag blev sugen på att flyga hem bara för att få köra ner igen. Samtidigt dök min gode kamrat Götes ansikte upp på näthinnan. Han var en av de få som hyste en exakt lika stor kärlek som jag till banan. Vi hann med två fantastiska resor tillsammans. Jag tror vi båda hade tårar i ögonen när de första snötäckta bergen dök upp. Inte bara för dess skönhets skull utan för att vi då visste att resan på banan var över. Nu var Göte död. Alldeles för tidigt, men inte oväntat, hade han ryckts bort av piller och rödvin. Jag kunde när som helst framkalla lukten av det daggvåta gräs som Göte låg i då han försvann. Jag hade aldrig sett honom så lycklig som då. Jag fick anstränga mig ordentligt för att tränga bort minnesbilden och hindra vemodet från att tränga sig på.

»Vad i helvete!« ropade Mange när jag öppnade dörren in till korna. »Du skämtar!«

»Nopp!« svarade jag. »Det här är Rosa och Rosa. Förmodligen heter de något på franska men jag kallar dem för Rosa och Rosa. De ingår numera i min koncern.«

»Koncern?« frågade Mange.

»Mitt lilla oansenliga, men nästan självförsörjande, crêperie!« sa jag och kunde inte riktigt dölja stoltheten.

»Lägg av!« stönade Micke. »Har du ett crêperie också!«

»Bara på kvällarna.«

»Är det verkligen dina kor?« Mange tog ett försiktigt steg in i ladan.

»Min hyresvärd, Mademoiselle Lésiner, har mer eller mindre kastat in handduken, så jag fick ta över dem.« svarade jag och gick förbi Mange och fram till en av korna, jag strök den över ryggen och den svarade med att kasta lite med huvudet.

»Vad gör man?« frågade jag. »Man lär sig mjölka. Vad gör man med mjölken? Man startar ett crêperie. Svårare än så är det inte.«

»Inte i Alperna kanske.« sa Micke och lät faktiskt lite avundsjuk.

Jag öppnade dörren in till mitt. Jag hade städat och var själv väldigt nöjd med resultatet.

»Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är jag eller korna som har det trevligast.« sa jag och klev in efter M&M.

»Du!« slog Micke fast. »Så här skulle jag också vilja bo!« sa han och sjönk ner på min säng.

»Ett crêperie!« sa Mange och skakade på huvudet. Han kastade ut ett liggunderlag, la sig ner och öppnade en öl som han sträckte över till mig. Jag satte mig vid bordet och höjde flaskan.

»Välkomna till Les Alps!«

Vi missade naturligtvis after-skin. Det fanns massor av nya historier att berätta men vi hade även en genomgång av de gamla. Varför berättar man om saker som alla närvarande har varit med om och garanterat kommer ihåg? Av samma anledning som man öppnar ett fotoalbum och tittar på gamla bilder man redan vet hur de ser ut.

Micke hade öppnat egen tandläkarmottagning och hade egentligen varken råd eller tid att ha semester men hans sköterska hade varit tvungen att ta ledigt för att hennes gamla mamma skulle in på hemmet. Micke passade snabbt på att stänga. Mange arbetade på ett konstruktionskonsulteri och hade miljoner komptimmar att ta ut. Sedan jag lämnade Sverige hade han förlovat sig och köpt lägenhet.

»Annars är den grå vardagen som du lämnade den.« sa Mange.

»Den finns här också.« invände jag lamt eftersom jag visste att de inte skulle tro mig.

»En vardag kan aldrig vara lika grå här som hemma!« sa Micke. »Själv minns jag mina säsonger som ett enda långt härligt berusande rus!«

»Vi var yngre då.« påpekade jag och tog en klunk öl. »Och fullare!«

»Vad är det för skillnad då?« frågade Micke men svarade snabbt själv. »Färre öl, färre goda vänner kanske, men känslan är väl densamma? Ingen lägenhet att betala av, ingen fru att ta hänsyn till, ingen bil. You name it!«

»Jag vet inte.« sa jag. »Jag trodde väl på något vis att det här skulle förlänga min ingång i vuxenlivet, men jag tror aldrig att jag kommer att bli vuxen ändå.«

»Jag är vuxen nu.« sa Mange.

»Hur vet du det?« frågade jag.

»Han har förlovat sig.« påpekade Micke. »Ovanligt vuxet!«

»Nio till fem.« sa Mange. »Bil och bostadsrätt.« Han ryckte på axlarna och tittade ner i ölflaskan som om svaret flöt omkring där nere någonstans. »Hela skiten är fixfärdig. Trettio år vuxen. Nu ska jag avla några barn och sedan dö.«

»Trettioårskris!« sa Micke med en suck och höjde sin ölflaska till en skål.

Jag bytte skrivborsstolen mot sängen bredvid Micke. Klockan var långt efter crêperie-öppningsdags och ännu mycket längre efter mjölkningsdags. Rosa och Rosas råmande fick mig på fötter.

»Nu ska ni få se!« sa jag och försvann ut till korna. »Meningen med livet är fyra spenar.«

De stod båda tysta och såg på när jag mjölkade. Mange vågade sig faktiskt på att dra några gånger i spenarna men Micke höll sig i bakgrunden, väldigt avvaktande.

»Men allvarligt«, började Mange när vi återvände in till mitt, »vad är då meningen med livet?«

»Meningen med livet är själva livet.« sa jag och ställde ner den fulla mjölkhinken. »Funderar man över det går man under. Det ska bara levas och njutas av.«

»Men meningen är väl också att fylla livet med ett innehåll.« sa Mange. »Strävan efter att få det bättre, på alla plan, är väl också en mening?«

»Sa inte Schopenhauer att människans olycka är viljan?« frågade Micke. »Antingen får vi det vi söker men blir inte tillfredsställda eller så får vi inte det vi söker och blir lik förbannat otillfredsställda. Hans idé var att man skulle njuta av konsten och det kan man ju skriva under på.«

Makarov stack in huvudet och avbröt diskussionen.

»Oh, sorry va.« sa han på franska. »Trodde du var sjuk.«

»Bara besök.« sa jag. »Kom in!«

»Ni inte vilja prata franska.« sa han och nickade mot M&M. »Min svenska är lite dålig! Ses i morgon istället. Kom förbi och ät frukost.«

»Tack, det gör vi.« sa jag och Makarov stängde dörren efter sig och jag förklarade snabbt för Micke och Mange vem han var.

»Hur är det med brudar då?« frågade Micke med ett varggrin.

»Inte som förr.« svarade jag snabbt. »Lever i celibat numera.«

»Hur är det med rökat då?« frågade Mange.

»Inte heller som förr.« svarade jag. »Och skönt är väl det. Ni måste förstå att Les Alps är det närmaste man kommer världens ände i Alperna.«

»Men du har ändå bergen utanför fönstret vareviga morgon.« sa Micke och nickade mot fönstret. »Du har frisk luft och snö under skidorna.«

»Men några töser måste du väl ha träffat på?« frågade Mange.

»De som kommer hit är inte här för att ragga.« invände jag. »Antingen är de här med sin pojkvän eller så ser de ut som de som aldrig får dansa något annat än sista dansen.«

»Vad gör du här då?« frågade Mange. »Här finns inga brudar, inget röka, låga berg, litet liftsystem och det är en håla. Och här sitter du!«

»Ja du!« sa jag och garvade. »Det är klart att det är för jävla härligt att vara här nere! Men samtidigt vet jag att jag flyr.«

»Kommer du hem igen då?« frågade Micke och en axelryckning blev mitt svar.

Vi kom ut till sist. Och natten blev lång. Vi övertalade Carl att låta oss sitta kvar på Junk Yard när han stängde. Det fick vi bara för att det råkade befinna sig två damer i lokalen som Carl gärna bekantade sig lite närmare med. Var Lion-Annika fanns hade jag ingen aning om, men hon var inte där och Carl visste att jag inte spred några rykten. Vi spelade Fia med knuff och drack öl. Mange vann tre gånger och jag en. Framåt gryningen landade vi hemma i ladan igen.

Morgonstund har guld i mun! Men bly i röven. Bo Kaspers Orkester väckte oss försynt med ‘Amerika’ och det snöade fortfarande utanför fönstret. Vi andades ut. En skinande sol hade tvingat oss upp i backen. Nu slöade vi fram till elvatiden innan det började krypa i benen.

Makarov var på ett strålande humör och bjöd på extra fina croissanter. Sedan avverkade vi Les Alps två sportaffärer och lyckades få bra pris på Ortovox lavinpipare till M&M. Vi sjönk ner på kaféet och läste om tänkbara och otänkbara turer i nyinförskaffade guideböcker.

Vi kom aldrig närmare bergen den dagen. På kvällen blev besöket på Junk Yard hastigare. Vi slog upp crêperiet några timmar och M&M var barnsligt förtjusta i att laga och kränga crêpes. Jag satt bara och njöt av sällskapet. Pierre, Makarov och Petra kom förbi och slog sig ner de också. Jag tror Månsson var ute på tur. Micke hittade min gamla gitarr längst in bland bråten i ladan och det hela utvecklade sig till en mindre gatufest. Hade det varit hemma i Sverige hade någon slagit upp ett öltält på stört. Nu stod istället Petra för drycken. Hembryggt vin som smakade solsken. Affärerna gick bättre än någonsin. Mickes gitarrplockande lockade säkert folk som annars hade tagit en annan väg hem.

Solen slog morgonen därpå emot oss genom mitt lilla fönster mot gatan. Vi tillbringade dagen i Les Alps fantastiska liftsystem. Men vi tog även ett par omvägar utanför. Snön var riktigt, riktigt bra och det fanns ett hyfsat lager av den färska fluffiga sorten till hands. På after-skin var vi nöjda. Så nöjda att vår ‘microsömn’ efter ölen och innan maten blev flera timmar lång. Rosa och Rosa väckte oss och M&M slog snabbt upp crêperiet. Vi satt återigen där med gitarr, vänner, vin, kunder och historier.

En vecka går fort när man har roligt. Vi hann med otaliga off-pist-repor och en topptur på Piz Davo på den italienska sidan: 3 754 luftiga meter över havet. Vi gick på skidorna ända upp till tvåhundra meter under toppen. Klättringen de sista tvåhundra meterna var en perfekt mix av klippa och glaciär. Inte för svår och inte för lätt. Och på toppen var det otroligt nog helt vindstilla! Den stillhet vi fann där uppe slog faktiskt det mesta i toppväg vi upplevt tillsammans genom åren. Helt tyst. Inte en människa eller spår av civilisation så långt ögat kunde se. Bara berg. Vi stod länge andäktiga och njöt av utsikten och friden innan vi började nedstigningen och åket ner i dalen till bilen.

Solen sken i princip hela veckan och Micke och Mange tvekade in i det längsta om de skulle ringa hem och förlänga semestern. Men de var för vuxna för det.

»Vi ses väl till sommaren.« sa jag och sträckte fram ännu ett par skidor till Mange som packade bilen.

»Väl?« frågade han förvånat.

»Man vet aldrig.« sa jag.

»Klart att killen kommer hem!« sa Micke som kånkade på sin stora hockeytrunk fylld med smutstvätt och små franska ölflaskor. »Han måste ju växa upp någon gång!«

»Kanske killen kommer hem!« sa jag och kramade om Mange med ryggdunk.

»Typ april, eller?« frågade Micke genom sidorutan när de tagit plats i bilen.

»Kan bli april, typ.« svarade jag. »Det var trevligt att ni kom!«

»Nöjet var helt på vår sida.« sa Mange och sträckte sig över Micke för att kunna se mig genom rutan. »Ska vi öppna ett crêperie när du kommer hem?« frågade han leende.

»Det är kanske det vi ska göra.« sa jag. »Kör försiktigt!«

»Aldrig!« svarade Mange med ett garv och sedan försvann de bortåt. Mot hemåt.

Avsked har aldrig varit min starka sida. Jag kände mig helt tom när jag kom hem. Det saknades något riktigt livsviktigt. Vännerna.

»Vi kommer alltid att leva«, sjöng Bo Kasper i cd-spelaren, »vi kommer aldrig att dö.«

Jag la mig på sängen och öppnade datorn.

»Vi kommer aldrig att dö.« skrev jag till Katja den kvällen. »Det har Bo lovat. M&M har åkt och det är ödsligare än på mycket länge. Det ekar. Både i hjärtat och hjärnan. Ibland undrar jag om vänner inte är viktigare än älskande? Lika viktiga som livet?«

»Det regnar i Sverige«, skrev Katja tidigare på kvällen, »och ingen vet hur länge det kommer att hålla på. Kanske för alltid. Skandinavien kommer att sjunka och vi kommer alla att dränkas. Men inte jag. Jag bor vid floden. Undrar hur London Calling hade mottagits i dag? Sådana oväsentligheter fyller ut det tomrum i mitt liv som du skapade. Alltså skapade när du lämnade mig, eller var det jag som lämnade dig? Fast vi har ju inte lämnat varandra! Inte så! Men du har lämnat ett tomrum utan att först egentligen ha fått en rimlig chans att fylla mig med något. Hur mycket kan man veta om en människa efter några semesterdagar? Hur kan det finnas tomrum i mig efter den korta tid som vi brann tillsammans. Brann vi ens? Vi kanske bara glödde lite, som en grill på en regnig svensk veranda en kylig kväll i maj. Hur många graders skillnad är det på kylig och kall? Borde väl stå i SAOL. Och vad bryr det dig? Varför tråkar jag ut dig när inget hänt? Vill liksom bara… att du kommer hit. Kommer hem. Vill liksom ännu hellre att jag får komma ner till dig, mjölka korna och steka crêpen som fulla människor ska äta med sliskig sylt och välbehag;-)«

»Du är välkommen!« skrev jag. »Mer än välkommen. Då ska jag fylla upp ditt tomrum så kan du fylla upp mitt. Börjar redan oroa mig för vad som händer Rosa och Rosa om/när jag åker hem. Vi har alla våra bekymmer:-|«