Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 10

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 10

Karl vaknade, åt frukost, såg på tv, såg inte alls till flugan, borstade tänderna och åkte tunneltåg. Allt i samma trevliga anda som tidigare dagar. Lite senare befann han sig återigen tillbaka på kontoret. Han satt där han kände sig som mest hemma. Framför sin dator.

Efter besöket i skogen och den trevliga stunden med sitt, enligt Eva, något ovanliga andedjur hade Karl funderat. Kanske till och med filosoferat iväg en smula. Vid närmare eftertanke lite mer än en smula. Större och bredare. Som en hel limpa grovt bröd kanske. Limpor var ju av naturen både större och grövre än smulor. De mättade också mycket mer. Smulor, visste Karl Davidsson, var också ett lite negativt uttryck. Smulor från någons bord. Bara smulorna kvar. Lät inte helt fantastiskt. Medan limpa, en limpa var alltid bra. Slutprodukten av någonting. Mättande. Från ax till limpa. Från luddig filosofi till konkret tanke.

Karl Davidsson var mycket hellre en limpa än en smula.

”Hellre en ko än en gris”, tänkte Karl där han satt och vägde på sin stol. ”Hellre en mekaniker än en politiker”, fortsatte han. ”Hellre sjöman än präst.” Han böjde nacken så att hans huvud började luta bakåt. Som förväntat såg han taket. ”Hellre kortbyxor än kostym”, konstaterade han. ”Hellre glasspinnar än fiskpinnar.”

”Jag är hellre ett tangentbord än en skärm”, sa Karl Davidsson för sig själv och började återigen jobba med sitt projekt. Precis som andedjuret påpekat tyckte Karl att det var en ypperligt bra idé att avsluta vad han påbörjat. Överlag höll Karl med om allting den vitklädde Michael i ubåten sagt. Deras, andedjurets och Karl Davidssons, gemensamma övertygelse hade resulterat i en liten lista. En lista över de ting Karl ansåg viktiga att avsluta innan rymdstenen anlände. Listan bestod av sex punkter.

Överst på listan huserade inte helt överraskande hans optimeringsalgoritm med tillhörande grafiska gränssnitt. Vilka, när de fungerade i harmoni, skulle utföra sin uppgift till perfektion. Ett sista projekt. Det sista perfekta projektet.

Punkt nummer två på listan handlade om att äta glass. Att lämna glass ouppäten kändes på gränsen till omotiverat. ”Helt åt helvete”, som Karls arma fader med största sannolikhet skulle ha uttryckt saken.

Den tredje punkten involverade att hitta ett svar på frågan – vad är meningen med livet? Hur konstigt och paradoxalt det än kunde låta, fann Karl Davidsson det relevant att så här med rymdstenen i nära antågande, i alla fall ägna en liten del av sin kvarvarande vakna tid åt denna till synes oändliga fråga. Med rymdstenens ankomst kändes det ju riskfritt att börja fundera över universum, sin egen existens och meningen med densamma.

På listans fjärde plats stod kort och gott skrivet – ”Ringa mäklaren”. Ännu en högst relevant punkt. Inte för att hans lägenhet skulle finnas kvar speciellt länge till. Utan för att han principiellt var emot att någon föreföll vilja sälja den. Speciellt utan hans medgivande eller initiativ.

”Ta reda på huruvida flugor sover eller inte”, löd nästa punkt. En punkt som Karl Davidsson med belåtenhet strök strax efter han plitat ner den. Karl erkände tyst för sig själv att han enbart tagit med punkten av just den anledningen. Att kunna stryka den. Att stryka en punkt från en att-göra-lista gav en enorm tillfredställelse.

Som sista och inte på något sätt minsta punkt på listan stod att skriva ett brev. I detta fall rörde sig brevet om ett tack. Ett väldigt enkelt budskap i stil med – ”Tack för musiken och tack för de goda råden”, fast möjligen med lite mer omsvepande vokaler och majestätiska konsonanter. Ett brev till Michael Jackson. Skitsamma att han var död, hade Karl snabbt resonerat. Allt som levde dog någon gång och alla nu levande skulle snart vara borta. Så var det med det. Tog en människa fullständig hänsyn till all rådande logik fick en människa ingenting gjort.

Han höjde blicken och sänkte den igen. Bestämde sig för att fokusera på bildskärmen framför honom. Taket i kontorsbyggnaden erbjöd inte speciellt mycket att spekulera över. Trots att han låg så ofantligt mycket före sitt tidsschema ville han fortsätta. Ingen rast och ingen ro. Om en känsla av säkerhet tilläts infinna sig var det bara en fråga om tid och i viss mån gravitation innan han låg efter igen.

Eftersom punkt nummer två på listan fick vänta tills han kom hem, satte han kurs mot kaffeautomaten.

Punkt nummer två sköts tillsvidare upp av två olika praktiska anledningar. Dels behövde en sorts gräns sättas. Att äta upp all glass som existerade skulle bli honom övermäktigt. Karl var helt okej med att försöka äta upp all glass i hela världen. Det var absolut inte det. Men för att hålla punkten realistisk begränsade han sig. Ingen mening med att sätta upp en punkt på en att-göra-lista som inte gick att slutföra. En sådan punkt gjorde ingen glad. Den andra anledningen rörde mänskligt beteende. Möjligen kunde hans kollegor reagera negativt på en överdriven glasskonsumtion. Han såg ingen anledning till varför, men vågade inte chansa.

Folk är folk och folk är idioter och med idioter chansar man inte – brukade Karl Davidssons mamma säga de gånger hon packade hans pappas resväska.

Punkten på listan modifierades således raskt till att äta upp all glass som fanns hemma i hans frys.

Väl vid kaffeautomaten utförde Karl Davidsson de inövade handgrepp som behövdes för att varken mer eller mindre få ut en kopp svart kaffe ur automatens inre. Att simulera kaffedrickande var en nödvändighet för att inte dra till sig oönskad uppmärksamhet i samband med att uppehålla sig vid kaffeautomaten.

Runt omkring kaffeautomaten stod som vanligt en blandad skara kollegor. De få kollegor som faktiskt uppenbarade sig regelbundet på kontoret även efter att rymdstenens ankomst tillkännagivits, var överlag de kollegor vars existens Karl faktiskt, om han blev hotad till livet, godkände. Kompetenta och engagerade individer som befann sig där de ville befinna sig. Kompetenta och engagerade individer gjorde ofta det. I alla fall enligt Karls väldigt begränsade erfarenheter.

Karl Davidsson började där och då fundera över punkt tre på listan.

Meningen med livet – han började klämma och känna lite på ett svar. En definition. Var detta kanske meningen med allt? Scenen som utspelade sig här i ett litet pentry längst bort från allt som troligtvis var viktigt i universum? Var svaret på hela den kosmiska och oändliga existensen att en livsform befann sig exakt där en livsform ville befinna sig just då. Ett syfte i en avgränsad kontext? Men kunde det vara så enkelt? Karl visste inte, men han hade ju tack och lov ännu lite tid på sig att reda ut saken. Ingen fara på taket så att säga.

Han stod ett slag vid kaffeautomaten och lyssnade på kollegorna.

Medan han funderade över det märkliga i att faktiskt dricka kaffe, speciellt kaffe med mjölk, slog det honom att kollegorna som var kvar uteslutande talade om vad de tyckte om allra mest – programmering. Att tämja ettor och nollor.

Ingen av de kvarvarande kollegorna ojade sig över problem med tangentbord, en krånglande epostserver, att toalettpappret var slut, att pennorna på kontoret var av fel modell, skrivaren dålig, eller att kaffet var för svagt. Kollegorna som var kvar fokuserade på vad de tyckte var givande, inte problemen. De vanliga favoritämnena – sjuka barn, trånga tunneltågsvagnar, bilköer, bilar som måste servas, hus som borde renoveras, skatter, tjuriga livskamrater, politiker som inte gjorde som de nästan lovat, konstiga gympass och om möjligt ännu konstigare dieter existerade inte vid kaffeautomaten denna dag. Rymdstenen hade tystat allt sådant. Karl log som vanligt åt sin nyfunna situation. Tänk att en rymdsten kunde göra verkligheten så trevlig att vistas i.

Mitt i en kollegas intressanta utläggning om ettor och nollor tog en annan kollega över och började prata om det senaste i raden av matlagningsprogram på tv. Då Karl Davidsson fann få saker mer onödiga på planeten jorden än tv-program som handlade om matlagning beslutade han sig för att långsamt backa ut från pentryt.

Att titta på ett tv-program där någon lagar mat var enligt Karl ungefär lika tråkigt som att titta på ett tv-program där någon lagar mat. En människa som subjektivt förmedlar åsikter om vad som är gott, vilka smaker som passar ihop med olika konsistenser sa egentligen ingenting alls. Speciellt inte som tv-kockar fullständigt struntade i att följa recept. Alltsammans byggde på att mottagaren av budskapet hade referensramar nog att omfamna spektaklet, och inte ens med en superhjältes kognitiva förmåga var det möjligt att på något vis kunna förstå vad som förmedlades. Miljontals variationer av kryddor och konsistenser flög omkring. Utan att veta hur en kombination av kryddor smakade var dessa program bara en soppa av kroppsljud och tillfredsställda leenden.

Mat gjorde sig bäst på en tallrik, tyckte Karl.

Istället för att gå tillbaka till sin kontorsplats slog Karl en lov genom lokalerna. Skulle han ha brytt sig om hur kontorslandskapet han arbetade i såg ut, skulle han troligtvis ha känt sig deprimerad.

Kontoret var tyst och öde. Rösterna från pentryt var det enda som skvallrade om att landskapet överhuvudtaget befolkades. Kollegornas skrivbord såg hastigt övergivna ut. Samtliga närvarande kollegors skrivbord påminde om skyndsamt och tillfälligt övergivna skyttegravar. Stolarna stod snett och tangentborden syntes knappt. Lappar med klotter fanns uppsatta och gav inte alls ett ordningsamt intryck bland alla läskburkar, kaffekoppar och godispapper som ockuperade arbetsytan.

Karl fyllde ofrivilligt sina lungor med luft. Såg sig omkring. Åt höger. Åt vänster. Lyssnade. Ställde ifrån sig kaffet och log.

Därefter vände han en kollegas datormus och fäste snabbt en genomskinlig tejpbit över sensorn. Karl fortsatte vidare genom kontoret. Alla arbetsytor tillhörande kollegor som numera valt att stanna hemma var döda och kalla. Nästan kliniskt rena och alla stolarna stod noggrant inskjutna under skrivborden.

Karl såg sig omkring igen medan han flyttade på godispapper och drog ett tangentbord till sig. Medan han ändrade om tangenternas placering insåg han det fruktlösa i denna handling. Karl sköt därför tillbaka tangentbordet och funderade.

Nästa kollega hade inte låst sin skärm. Karl sjönk ner på dennes stol. Han såg upp mot pentryt. Fortfarande avlägsna röster och skratt. Ingen rörelse.

Han öppnade snabbt epostklienten och klickade i menyn. Med flinka fingrar beordrade han klientens automatiska rättstavning att tyst och snabbt ändra all inmatning av ordet ”antal” till ordet ”anal”. Karl Davidsson fnissade tyst för sig själv när han ersatte ordet ”projekt” med ”penis”. ”Tidsrapportering” blev ”tidelag” och ”budget” ändrades till ”rakad get”.

Till sin förtjusning fann Karl att ingen av hans kollegor låst sina skärmar. Till nästa kollega valde Karl att skapa en genväg på skrivbordet och välja samma ikon som till den webbläsare kollegan verkade föredra. I kommandoraden instruerade Karl genvägen att, vid klick, stänga ner datorns operativsystem.

Så småningom kom han fram till matlagningsprogramskollegans skrivbord. Karl fingrade över tangentbordet och bytte ut den nuvarande bilden mot en bild av en fet kock. Därefter tog han en skärmavbild av skrivbordet, ersatte bilden han just lagt dit med den tagna bilden och avlägsnade sedan alla ikoner. Resultatet blev en bild med icke klickbara ikoner som helt och hållet såg ut som kollegans skrivbord. Den synbara förändringen var den fete kocken. En dubbelbluff. Karl log och gick tillbaka till sin plats.

På vägen tillbaka fick Karl en fantastisk idé om hur han ytterligare kunde roa sig med sina frånvarande kollegor. Han gjorde en mental anteckning om detta. Han behövde köpa en påse med frön.

Väl tillbaka vid sitt skrivbord satte han sig, gled in på rätt plats och låste upp sin skärm. Då han fortfarande ansåg sig ligga bra till tidsmässigt åtog han sig att göra ett försökt med punkt nummer fyra på sin lista över saker att hinna med innan jorden gick under. Karl Davidsson harklade sig och slog numret till mäklaren.

Fortfarande inget svar.

Ännu en eftermiddag fortskred i effektivitetens tecken. Det hade för länge sedan blivit mörkt utanför fönstret när Karl Davidsson sträckte upp sina armar ovanför huvudet och suckade belåtet.

Så långt han hunnit den senaste tiden. Så trivsamt han haft det på jobbet. Så effektivt han fått fokusera på vad som var viktigt. Istället för meningslösa möten och andra byråkratiska detaljer. Han trodde inte det var möjligt. Han hade alltid trott en sådan tillvaro varit omöjligt att finna. En omöjlig dröm. En dröm han numera levde.

En varm känsla fyllde dataingenjör Karl Davidsson där han satt i ett nedsläckt kontorslandskap.

Precis då! Precis när han inte trodde att han kunde må bättre anlände två epostmeddelanden i hans inkorg.

Det ena förbryllade honom minst sagt. Meddelandet innehöll en vädjan och ett löfte. En vädjan om att köpa blåa piller och ett löfte om att ifall han köpte och åt de blåa pillren skulle hans mandom förbli hård och kvinnan i hans liv lycklig.

Karl raderade meddelandet.

Meddelande nummer två fick Karl Davidsson att nästan göra någonting han aldrig gjort förut. Karl ställde sig inte upp och jublade inte rakt ut. Men nästan.

Epostmeddelandet var kortfattat och från hans chef. Chefen hälsade artigt med en välanvänd fras och hoppades därefter att Karl, efter omständigheterna, mådde bra.

Karl såg sig omkring igen. Må bra? I epostmeddelandet informerade chefen att Karl Davidsson numera var stolt ägare till kontorsrum 42b.

Karl jublade nästan igen. Sedan drog han ur kablarna ur sin skräm, tog skärmen under armen och gick mot den korridor där han visste att kontorsrum 42b fanns.

Karl Davidsson stod stilla i den nedsläckta korridoren och strök sina fingrar över skylten. Skylten som förkunnade att bakom dörren fanns rum 42b. Sakta tryckte han ner handtaget och lät dörren glida upp. Där inne fanns allt han någonsin önskat sig.

Ett skrivbord med skrivbordslådor, en skrivbordsstol, en bokhylla, en krukväxt tillverkad av plast och en dosa som kontrollerade lampan utanför dörren. Rött för att bli lämnad i fred. Bakom skrivbordet fanns ett fönster som syftade till att släppa in ljus och samtidigt ge honom en fantastisk utsikt över företagets parkering.

Karl stod med bildskärmen under armen och bara tittade på sitt nya kungarike. Hans alldeles egna paradis.