Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 18

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 18

Han hade tappat räkningen på hur många olika resor han gjort med den lilla lastbilen. Varje meter på vägen var en kamp mot klockan.

Mycket fanns att stå i och rådande omständigheter försvårade en hel del inköp. Dels därför att många av affärerna som tillhandahöll önskade varor inte höll öppet och dels därför att leveranser av varor och material avtagit, för att inte säga avstannat helt.

Kerstin lånade vänligt ut sin dator till honom och med hjälp av det digitala nätverket lokaliserade han en del av allt han behövde. Förvånansvärt många människor såg inga som helst problem att skiljas från olika ägodelar så här i rymdstenstider.

Det hade varit en minst sagt hektisk månad och utan möjligheten att låna den lilla lastbilen skulle ubåten inte ha varit i närheten av sitt nuvarande skick. Resultatet var ändå nedslående långt ifrån visionen han haft från början. Vision och ambition fick ännu en gång ge vika för verkligheten. Förväntningar visade sig återigen vara ett gift. En hel del olika förbättringar hade fått stryka på foten.

Förutom vattenrutschbanan och fruktträdgården hade även vinkällaren, torpedbestyckningen och den hoppfulla glassfabriken fått ett rött sträck över sig på listan över förmånliga ubåtsmodifikationer.

Sedan den nya punkten – ubåten – kommit i fokus hade Karl upprättat ännu en att-göra-lista. Den senare listan bestod av sex viktiga punkter.

Bränsle
Lära sig köra ubåten
Förnödenheter
Färdigställa invändigt
Färdigställa utvändigt
Döpa ubåten

Karl Davidsson rös av välbehag när han drog ett streck igenom den första punkten. Den var ju redan avklarad. Ubåten var fulltankad och bränsleförråden fulla av olja och annat han behövde.

De två kvarvarande punkterna från den tidigare listan fanns med i beräkningen, ett brev måste skrivas till Michael Jackson och glassen skulle ätas. Det var allt som var kvar. Allt annat – mäklare, flugors sömnproblem, meningen med livet och hans perfekta informationssystem, var avklarade. Båda punkterna var högst överkomliga och Karl hade sparat avslutandet av dem till ett högtidligt tillfälle.

Förnödenheterna hade bestått av hans vanliga föda, minus glass, plus bacon. Att äta all kvarvarande glass var ju en punkt på listan, en punkt han ville stryka, att således lasta på mer glass i ubåtens inre kändes därför inte effektivt. Han bestämde sig för att hoppa över glassen. Tillfredsställelsen att stryka en punkt på listan vägde tyngre. Plus att Karl Davidsson började bli ganska trött på glass vid det här laget. Han hade använt lastbilen för att hämta köttfärs, andra ingredienser till köttfärssåsen och frukost. Han hade åkt flera vändor och fyllt ubåtens förråd med maten. Alltsammans bådade gott. Ubåtens kylar och frysar var stora och Karl var förhållandevis liten och ensam ombord.

Bacon lastades ifall ett tillfälle att fira uppenbarade sig.

Att lära sig köra ubåten fortskred bra i både teori och praktik. Han hade läst alla de manualer som följt med på köpet och även fått pedagogiska och konkreta instruktioner av Kerstin. Karl kunde numera dyka under havet, använda periskopet, stiga upp till ytan, navigera med den elektroniska utrustningen ombord och svänga och slå i backen. Ja, kort sagt, det väsentligaste. Tyvärr fanns ju inga torpeder ombord så avfyrning av torpeder ströks, om än lite sorgset, med ett välbehag från listan över saker att lära sig.

Inte mindre än fyra gånger hade Karl Davidsson ringt sin vän Eva Gunnarsson och försökt få henne att följa med honom på ubåten. Hon hade vägrat. Sagt att hon ville hjälpa mindre bemedlade människor och spendera tid med sin familj. Hon försökte också, som hon sa, få fatt i myndighetspersoner som ville lyssna på henne. Hon försökte förmedla Karls teori om hur planeten kunde räddas. Ingen tycktes emellertid intresserad av att lyssna. Karl hade trugat och trugat sin ubåtsinbjudan utan framgång. Hon förklarade att hon var arg på honom och sa att han måste meddela regeringen och erbjuda sin hjälp med att få bort rymdstenen och rädda jorden. Kanske tog de honom mer på allvar. När Karl förklarat att han inte hade något telefonnummer till regeringen hade hon fått honom att lova att skriva ett brev. Karl hade lovat. Tagit farväl av Eva Gunnarsson och återgått till sina förberedelser. Tagit farväl därför att hur det nu än gick med jorden så hade Karl för avsikt att kasta loss. Rymdsten eller inte rymdsten.

Nu stod han här, framför sin ubåt med två hela dagar till godo innan rymdstenen tänkte slå ner. Inga nya förslag hade ännu presenterats och hela världen höll andan. Läget var förtvivlat och runt omkring på planeten jorden arbetade olika människor med olika desperata idéer som syftade till att rädda deras livsstil.

”Bränsledepåer fyllda, kylar och frysar fyllda”, tänkte Karl för sig själv medan han klättrade nedför stegen, ner i ubåtens inre. Hans hem. Hans ubåt. Under ubåtens lucka kunde han vara sig själv.

Väl nere på bryggan tände Karl ljuset. Instrumenten hummade hemtrevligt och hälsade honom välkommen. Neonskenet viskade om frihet. Han klickade på en liten fjärrkontroll och högtalarna släppte igenom den för dagen valda ljudbilden.

Vågskvalp och fågelkvitter.

Den tänkta vattenrutschbanan existerade inte, men en liten tågräls satt fastbultad i ubåtens golv. Han hade hunnit installera den trots sin inledande skepsis. Hellre en tågräls än en sparkcykel löd devisen han arbetat efter. På rälsen satt en liten vagn, på vilken Karl fäst fyra hjul. Vagnen var målad i glada färger. Skönt med lite färg i den annars ljusa och fräscha ubåten. Med hjälp av vagnen och en liten motor kunde han rälssurfa fram och tillbaka mellan ubåtens olika trevligheter. Ett roligt, snabbt och framförallt tidseffektivt sätt att ta sig runt i sitt nya hem. Inte för att hans ubåt var världens största ubåt. Absolut inte. Men den presenterade en anständig kvadratmeteryta och promenadlängd för den som ämnade ta sig runt mellan alla rum. Speciellt som Kerstin slagit ut en del väggar och tagit bort överflödig militärfunktionalitet. Varför hon bara ville ha en miljon för den förstod inte Karl riktigt. Han tänkte inte ta reda på det heller.

Han satte sig i vagnen och tog sig föröver.

Ubåten var i ett plan med två olika gångar. Gångarna kunde säkerligen också kallas för korridorer, beroende på vem man bad om en definition. Men det struntade Karl i. Mellan gångarna låg kök och matsal och diverse andra utrymmen. Närmast skrovet fanns allehanda rum och hytter som Karl mer eller mindre byggt om.

I vissa fanns kuddar och annan funktionalitet där antingen allmän avslappning eller litterärt fokus kunde bedrivas.

I ett rum fanns delar av ett gym han kommit över. En motionscykel, hantlar, en skivstång och olika vikter. Inte för att Karl Davidsson någonsin känt ett behov av att lyfta saker från golvet i onödan, men när möjligheten att installera ett gym på ubåten uppenbarat sig, tog han den. Han visste ju omöjligt hur hans kropp skulle reagera där under vattenytan. Kanske skulle han komma att bli sugen på att lyfta saker. Kanske. Kanske inte. Omöjligt att svara på, så varför chansa?

I en hytt fanns ett bollhav, bollarna hade han helt sonika stulit från en nedsläckt hamburgerrestaurang. Ett bollhav kunde aldrig vara fel, hade Karl resonerat medan han omsorgsfullt tvättat bollarna med Kerstins högtryckstvätt.

Karl stannade till när vagnen tagit honom i höjd med köket. Köket hade lämnats i stort sett orört. Ett kompletteringsbehov gällande viss köksutrustning hade dock tillgodosetts. Bland annat hade en stor kastrull inhämtats. Samt en smörgåsgrill. Logiken med smörgåsgrillen var ungefär densamma som med gymmet. Innanför köket fanns ett utrymme som konverterats till apotek. Ovanför dörren satt därför numera en skylt med texten: ”Apotek”. Där inne fanns all möjlig medicin Karl kommit över den senaste månaden.

Rälsen tog honom vidare framåt.

Längst fram i fören klev Karl Davidsson ur den färgglada rälsvagnen och steg in i det stora rummet. På golvet låg en tjock matta och väggarnas vita ton ersattes av en mörkare, en murrigare färg. Vid ena väggen stod en fejkad eldstad. Att ha en riktig vore väldigt trivsamt, men inte helt fördelaktigt. Den fejkade elden brann med en fejkad, men ack så trevlig, glöd. Bredvid eldstaden fanns en bokhylla och i bokhyllan stod böcker på rad. På andra sidan bokhyllan hade bardisken installerats. Den var robust, hade hängare för glas ovanför, ett stöd att sätta fötterna på undertill och stolar i samma nyans. Sittdynorna på barstolarna gick i mörkt läder.

Mitt i rummet huserade numera två fåtöljer. Fåtöljerna och dess fotpallar gick klädda i samma läder som barstolarna. Fåtöljerna ackompanjerades av ett litet sidobord med ett fack för tidningar.

Bakom baren fanns ett antal flaskor med olika innehåll. På väggarna satt en och annan tavla med lantliga motiv. I taket hängde en ljuskrona. Bakom baren fanns också hans arkiv med lösningsförslag placerad. Allt som saknades var Eva som skrattade åt lådan.

Han var mycket nöjd. Karl Davidsson nickade åt sin skapelse, hoppade i rälsvagnen och följde tågrälsens u-sväng genom rummet.

Vagnen svischade förbi de rum som lämnats orörda, vilka bland annat var rum för navigation och radiokommunikation. I en av hytterna hade herren över ubåten tänkt sig att sova. Hytten hade inretts för att tillgodose detta behov. Karl var riktigt nöjd med resultatet. Hytten innehöll allt ett sovrum borde innehålla. En säng.

Längst bak i båten fanns ett likadant utformat rum som rummet innehållande den irländska puben. Rummet i aktern var emellertid tvådelat. Den vänstra halvan hyste numera en utomordentligt skön soffa. Soffan var platsbyggd. Ett tilltag som inte berodde på snobberi, utan mer på att den tänkta soffan visat sig omöjlig att få ner i någon av ubåtens luckor. Därav det platsbyggda hantverket. Och vilken soffa sen. Perfekt sittdjup. Perfekta dynor. Soffgeneral Davidsson skulle trivas.

Framför soffan stod ett bord.

Framför bordet fanns en tv.

Bredvid soffan fanns en möbel med förvaringsmöjligheter.

På andra sidan rummet stod numera ett badkar med bubbelmöjligheter. Även badkaret var platsbyggt. Av samma anledning som soffan. Att platsbygga ett badkar visade sig svårare än Karl Davidsson trott. Att dra avloppsrör i en ubåt ännu svårare. Men nu var allting klart och i operationsdugligt skick. Bredvid badkaret fanns en kran samt en hylla där allehanda, för badkarsanvändande, behövliga artiklar placerats.

Rummet doftade som det såg ut.

Efter att ha nickat åt rummet tog sig Karl tillbaka till kommandobryggan och klättrade uppför stegen.

Dagen var kall och vindstilla.

Karl började med att städa upp efter sig på kajen. När allt såg ut som när han först kommit till varvet plockade han ur den lilla lastbilen och åkte iväg för att tanka. Han passade på att låna mackens dammsugare och städade lastbilen också. Som tack för att det gamla paret låtit honom använda den och som tack för att han fått hålla till med sin undervattensbåt vid deras privata kaj.

Väl tillbaka knackade Karl på dörren till den lilla administrationsbyggnaden. Kerstin öppnade och Karl tackade så mycket för lånet av bilen och möjlighet att köpa båten. Kerstin sa att det inte alls var några som helst problem. Hon och hennes gubbe, som hon uttryckte det, hade ju ingen användning för varken det ena eller det andra ändå. Om nu rymdstenen missade jorden skulle de renovera sin husbil och ge sig ut på en lång resa. De gillade att resa på land mer än under vattnet förklarade hon med motiveringen att det fanns mer att titta på.

”Just”, sa Kerstin och höll upp ett finger i en väntande gest. Hon försvann in i huset och kom raskt tillbaka. I handen höll hon en kaptensmössa. En sån där med skärm. Hon gav den till Karl och sa – ”Jag hittade den här när jag städade igår, jag tänkte att den kunde komma väl till pass nu när du är ubåtskapten.”

Karl tackade så mycket och tog farväl av Kerstin.

Så stod han äntligen där framför sin ubåt. Karl Davidsson tog på sig kaptensmössan, kände hjärtat slå ett extra slag och tittade på det numera sandfärgade skrovet och log. Det sandfärgade skrovet med den klarröda noskonen speglades i det lugna vattnet. Med andakt klättrade han ombord och drog igen luckan efter sig.

Han hade viktiga brev att skriva. Brev med instruktioner och tacksägelser.