Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 9

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 9

Skogen var tyst och stilla när han vaknade. Evas sovsäck gapade tom och solen hade värmt upp luften. I rak motsats till många bebisar sov Karl Davidsson passande nog som ett barn hela natten. Han tittade ut ur tältöppningen lagom för att se Eva sänka ner sin nakna bakdel och resten av sin kropp i sjön.

Karl som inte tyckte om att bada i kallt vatten hoppade över morgondoppet. Istället slog han sig ner i campingstolen och stökade liv i elden. Tevattnet, eller kaffevattnet beroende på definition, kokade lagom tills Eva kom tillbaka från sitt badande.

En stadig frukost var viktigt innan intagandet av psykedeliska substanser. Detta då en så kallad resa kunde vara i upp till tolv timmar. Förmågan att äta riskerade att bli kraftigt nedsatt under tiden substanserna verkade. Inte bara därför att både den motoriska förmågan och aptiten sjönk. Nej, ibland också därför att det kunde vara svårt att ta sig över lavafloden och sedan smyga förbi den fyrhövdade havsormen som vaktade matförrådet.

Det var Eva som en gång introducerat Karl till den psykedeliska världen. En värld Karl inte funderat speciellt över innan, men ändå beslutat sig för att glänta på dörren till. Uppenbarade sig en vit kanin gjorde en människa bäst i att ibland följa efter den ner i hålet. Så resonerade Karl men så hade troligtvis inte Karls pappa resonerat före honom. Dock begränsade han upplevelserna till den årliga campingturen. Som med så mycket annat var måttfullhet positivt att tillämpa. Att själv stänga av musiken när kvällen var slut så att säga. Bacon, bacon var ett annat exempel på när Karl ansåg att behärskning var en dygd.

Evas inställning till psykedeliska substanser var han lite osäker på. Han hade inte kommit sig för att fråga. Relationen till sådant kändes liksom personlig. Svår att prata om utan att riskera ömma tår.

Karl misstänkte däremot att hon var lite mer frikostig med tillfällen än han själv och att hon såg alltsammans som ett sorts stort och andligt äventyr. Eva talade ofta om alla möjliga utomkroppsliga upplevelser och själsliga resor. Då och då gjorde hon också fysiska resor till bland annat Indien. Karl själv tyckte mest alltsammans var en rolig grej. Som ett tv-spel eller en film. Fast med Karl själv i huvudrollen. Han visste ju att det var substansen som påverkade hans hjärna och på så sätt spelade honom olika spratt.

Till campingfrukost åt Karl exakt samma sak som han åt när han inte campade. Ett undantag kändes inte motiverat. Eva lagade gröt i grytan som hängde över elden.

Solen värmde upp grönskan omkring dem medan de åt. Fåglarna vaknade och en svag vind kom fram för att leka med trädens löv. Hackspetten från gårdagskvällen varken syntes till eller hördes. Kanske sov den? Karl Davidsson visste inte huruvida hackspettar sov eller inte. Men han hade sett änder sova vid en sjö, som låg vid ett promenadstråk, som i sin tur inte låg alltför långt ifrån hans lägenhet. Karl beslutade sig därför att nästan vara säker på att hackspettar också sov lite då och då. Eller åtminstone uppvisade ett sömnliknande beteende. Så var den saken ur världen.

De åt under tystnad. Eva blundade och tuggade sin gröt med överdrivna käkrörelser. Karl som inte såg någon anledning att tugga sin smörgås med stora käkrörelser, tuggade mindre tuggor. Han bestämde sig för att ha kängor, sina nya höstcampingbyxor och en tröja på sig.

Precis när dagen på fullaste allvar började slå in dem båda i all sin prakt kom Eva och satte sig bredvid honom. I handen höll hon en liten plåtask.

”Redo?”, frågade hon.

Karl Davidsson nickade, tog emot den lilla lappen och tryckte upp den i gommen. Han lutade sig tillbaka i stolen. Eva följde hans exempel. Efter frukosten hade Karl och Eva städat undan köksutrustning och allehanda föremål som kunde bidra till att en psykedelisk resenär blev mindre glad.

De satt i campingstolarna och väntade. Medan de väntade talade de om ditten och datten. Evas samtal tenderade alla att på ena eller andra sättet styras mot rymdstenen och Karls samtalsämnen tenderade alla på ena eller andra sättet att styras bort från rymdstenen.

Tidigare än han räknat med började han flina. Ett flin liksom tog tag i hans läppar och smetade ut dem över hela hans ansikte. Hade någon dykt upp och sminkat honom, skulle han förmodligen ha sett ut mer som en bankrånande clown än sig själv där han satt. Strax efteråt började Eva fnissa. Sedan började hon skratta. Karl vände huvudet långsamt och tittade på henne. Hon såg ut som Eva. Eva fnissade igen. Sedan höll hon ut ett finger och började skratta igen. Två fingrar. Mera skratt. Två hela händer. Två fulla gapskratt.

Karl tittade på hennes händer. Fingrarna spretade mot den glödande vedhögen. Karl följde fingrarna med blicken och började skratta. Han skrattade rakt ut och kunde inte alls sluta. De satt där båda två och gapskrattade medan skogen runt omkring dem inte gjorde minsta ansträngning att ta reda på varför.

”Skönt”, tänkte Karl. För han visste inte själv. Han skrattade och skrattade och kippade efter andan.

Långt senare, antog Karl, försökte han titta på sin klocka. Detta utan att lyckas. Klockan satt nämligen inte fast på armen utan snurrade runt. Han gav raskt upp och såg sig omkring istället. Han befann sig fortfarande i skogen, tack och lov. En promenad bort från tältet och skogen hade öppnat sitt väldiga gap och svalt honom hel. Han var numera väldigt vilsen. Hade faktiskt ingen aning om vart han var på väg, eller hur han kunde tänkas hitta tillbaka. En insikt som emellertid inte gjorde honom speciellt nervös eller brydd. Av två anledningar – stubben han träffat på vid lingonriset försäkrade honom om att vägen tillbaka inte hade bråttom någonstans. Den skulle inte försvinna. Stubben var också väldigt trevlig och gav ett sanningsenligt intryck.

Karl fann det därför inte nödvändigt att tvivla på den.

Det enda som egentligen besvärade Karl medan han vandrade omkring i skogen och tittade på hur löven rörde sig, var att han då och då blev bländad av ett starkt ljus. Ljuset liksom kom bakifrån och fyllde upp hans ögonvrår. Som om en stor lastbil var på väg mot honom. Men när han vände sig om försvann ljuset. Problemet klassificerades som besvärande men hanterbart.

Hans andedjur saknades. Fast det där andedjuret saknades ju å andra sidan alltid. Det var mest Eva som var besatt av andedjur. Karl undrade ibland om andedjuret var en ursäkt för att smaska i sig psykedeliska substanser till höger och vänster. Tvärtom kanske, substanserna var en ursäkt för andedjuret. Kanske hängde de två ihop. Karl visste inte riktigt hur Eva tänkte. Han visste inte hur han själv tänkte medan han hoppade undan för ännu en lastbil som inte fanns.

Ett blad rullade ihop sig självt och blev en fjäril som flög iväg mot den mörknande himlen.

Å andra sidan spelade skälet ingen större roll. Trots att Karl inte tyckte det var speciellt bra att fokusera alltför mycket på en enda sak kunde han väl inte direkt klaga på Evas motiv. En resa med dessa substanser som bränsle blev egentligen bara vad en människa själv bar med sig in i den. Så om ett andedjur gav ett sorts mål och därigenom en sorts trygghet, vem var han att kritisera?

Skalbaggen som egentligen var en sten nickade bekräftande mot honom.

Karl vände sig om och hoppade åt sidan igen. Ljuset försvann. Ingen lastbil denna gång heller. En undanmanöver i onödan. Bra på många sätt. Kanske den bästa av alla undanmanövrar.

Plötsligt dök ett gäng nervösa kantareller upp och påstod att han borde gå ner till sjön. Det fanns en överraskning åt honom där. Karl frågade kantarellerna, som klyschigt nog skiftade i regnbågens alla färger, vartåt sjön låg. Kantarellerna svarade att de hade då rakt ingen aning om vartåt sjöar låg. De var ju kantareller och inga fiskar. Karl tackade, lovade att hålla utkik efter ondskefulla svampplockare och fortsatte sin färd genom skogen.

Efter att löven på ett träd organiserat sig själva till att likna en av målningarna i Sixtinska kapellet och ett par arga stenar skrikit åt honom för att han nästan trampat för nära, kom Karl äntligen fram till vattenbrynet. Ljuset bakom honom kom tillbaka, han snurrade runt och såg återigen ingen lastbil. Han vände sig igen, i tron om att lastbilen kanske körde runt ute på sjön. Det fanns ingen lastbil på sjön. Såklart, lastbilar kan inte flyta.

Mitt i sjön fanns däremot en ubåt. En beigefärgad ubåt med röd noskon. Ubåten var omgiven av ljus samtidigt som den fräsande steg upp ur vattnet. Karl kisade. Han försökte se vad som hände. Ubåten låg framför honom.

Karl kom på sig själv med att tycka om benämningen ubåt, en förkortning av undervattensbåt. Karl uppskattade när saker namngavs efter för vad de var. Varken mer eller mindre.

Utan förvarning öppnades en lucka uppe i ubåtens torn. En figur klädd i vit kostym och vit hatt uppenbarade sig. Karl såg inte figurens skor och visste därför inte vad figuren hade för skor på sig.

Figuren började tala. En sprakande högtalare förmedlade en tunn röst.

”Hejsan, Karl”, sa figuren. ”Jag heter Michael Jackson och jag är ditt andedjur.”
”Hej, andedjuret”, sa Karl och tyckte faktiskt att hans andedjur var förvånansvärt lik den avlidne kungen av pop, Michael Jackson.
”Roligt att äntligen få träffa dig”, fortsatte andekungen.

Den pipiga, men lena rösten dånade ut i högtalarna, ljudet studsade över den blanka sjön. Träden höll för öronen.

”Kul att träffa dig också”, svarade Karl Davidsson så högt och tydligt han kunde.
”Jag har kommit för att hjälpa dig med dina bryderier.”
”Vilka bryderier?”, tänkte Karl där han stod och tittade på den enorma ubåten.
”Inom kort kommer saker inte bli som du trott och önskat och när saker inte blir som du trott måste du följa ditt hjärta. För allas bästa måste du följa ditt hjärta Karl”, förkunnade Michael Jackson. ”För alla! Gör som jag!”
”Okej”, svarade Karl och gjorde en mental anteckning om att följa Michael Jacksons råd.
”Men först borde du avsluta vad du påbörjat.”
”Jaha”, tänkte Karl. ”Andedjuret var inte till jättestor hjälp.”

Karl hade ju nämligen inga som helst planer på att inte avsluta vad han påbörjat. Hade han inte tänkt avsluta vad han påbörjat, fanns ju ingen mening med att påbörja det från första början.

”Vilket märkligt andedjur”, tänkte Karl.

”Hejdå Karl! Lycka till!”, sa Michael och vinkade medan han stängde luckan.

Eva ryckte till och satte sig upp. Hon tittade åt vänster. Åt höger. Uppåt och sedan på Karl. Karl låg som bäst och undrade vart han var någonstans. Han vred huvudet åt alla håll som var möjliga och fastslog att han utan tvekan låg på rygg utanför tältet.

”Karl-Johan!”, sa Eva rappt.
”Eva!”
”Här, du måste äta något”, fortsatte hon och la en smörgås på Karls mage.
”Vad har du haft för dig?”, frågade Eva medan Karl började brottas med plasten som höll smörgåsen som gisslan.

Plasten blev galen och vägrade släppa mackan. Den högg efter hans fingrar. Karl kastade mackan in i elden. Tittade snabbt över åt Evas håll. Hon var upptagen med att stirra ner i gräset framför sig.

Karl kastade en snabb blick på mackan. Den hade börjat brinna. Plasten vägrade släppa taget. Den skrek medan den smälte och dog.

”Jag träffade mitt andedjur”, förkunnade Karl utan att släppa den elaka plasten med blicken.

Eva knyckte till och tittade på honom. Hennes ögon flöt ut ur huvudet, tog på sig fenor och simmade fram till hans ansikte.

”Men Karl-Johan!”, utbrast hon. ”Det är ju det här vi har väntat på!”
”Vi och vi”, tänkte Karl och försökte undvika Evas spretiga ögon.
”Hur var det?!”, skrek Eva och rörde sitt huvud i kapp med ekot av hennes röst. ”Vad var det för djur? Vad sa djuret? Berätta då!”
”Det var Michael Jackson”, började Karl.
”Vilket märkligt andedjur”, konstaterade Eva.
”Ja”, höll Karl med. ”Det var inte riktigt vad jag väntat mig.”
”Vad sa han?”
”Han sa att jag borde följa hans exempel, följa mitt hjärta, men först avsluta vad jag påbörjat. Sedan försvann han i en ubåt.”

Karl berättade för Eva om hur ubåten sett ut och vad Michael berättat.

”Jag vill ha sex”, sa Eva. ”Det skulle vara härligt.”
”Vänta lite”, sa Karl som hade en lösning på Evas önskan.

Han reste sig och satte sig ner lika fort igen. Säkrare att krypa. Vilket han gjorde. Han kröp fram till tältet, in i tältet, där hittade han sin ryggsäck och rotade fram papper och penna. Sedan kröp han tillbaka ut till Eva. Hon tittade på honom med sina slingrande ögon när han kom tillbaka. Som om hon tänkte säga någonting.

”Kanske sa hon någonting”, hörde Karl en röst påpeka. Evas läppar rörde sig. Rörelser som tydde på att hon talade. Men han hörde ingenting. Ingenting alls.

”Herregud”, tänkte Karl. Hon har blivit stum! Han skrev raskt ner namn och numer till en kollega. Kollegan tyckte enligt egen utsago om att vara naken med kvinnor och var riktigt bra på det om han fick säga det själv. Karl räckte försiktigt över lappen till Eva. Hon tittade på den medan Karl genom olika gester förklarade vad syftet med lappen var. Möjligen hade hon blivit döv också?

Karl Davidsson reste sig och gick ner till sjön. Han ville se om han kunde ge den där Jesus en match.

Långt senare vaknade samma Karl Davidsson. Satte sig upp, sträckte på sig och konstaterade att han befann sig ute på den lilla ön som låg mitt ute i den lilla sjön. Hur han kommit dit hade han ingen aning om. Än mindre hur han skulle ta sig därifrån. Efter att ha strukit handen över sitt ansikte fann han att hans skägg återigen vuxit under natten.