Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 16

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 16

Telefonen väckte honom igen.

”Nej, tack!”, sa Karl Davidsson högt och tydligt. ”Jag vill inte.”
”Karl-Johan! Vad är det du säger? Om du vet hur jorden kan räddas måste du absolut säga det till någon! Hör du det!?”

Det var Eva i luren, inte chefen, konstaterade Karl trots att han på sistone börjat fundera på den praktiska skillnaden mellan de båda.

”Jag trodde du var chefen”, sa Karl.
”Jaha”, sa Eva. ”Tänker du berätta för någon?”, upprepade hon. ”Jag vill inte dö Karl-Johan!”
”Jag vill inte dö”, tänkte Karl Davidsson.

En väldigt ofördelaktig inställning som människa då döden förr eller senare stirrar de flesta kolbaserade livsformer i ansiktet. Bättre att förlika sig med tanken och förhålla sig till den.

”Jag har bestämt mig för att göra någonting åt saken”, svarade Karl och tänkte på den nytillagda punkten på listan.
”Jaha”, sa Eva igen och blev tyst.

Han hörde henne andas på andra sidan luren medan han väntade på att hon skulle fortsätta.

”Vad bra då”, sa hon tillslut. ”Jag menade inte att brusa upp Karl-Johan”, ursäktade hon sig. ”Jag vill bara inte dö. Du vill väl inte heller dö Karl-Johan? Eller vill du det?”
”Vill du leva för evigt?”, frågade Karl.

Det blev tyst en lång stund i luren, sedan avslutade Eva samtalet utan att säga hejdå. Vilket var lite konstigt, hon brukade alltid säga hejdå när hon la på luren. Karl Davidsson ryckte på axlarna och satte sig upp. Dags att stiga ur sängen. Han hade viktiga saker att göra.

Så, efter att ha ätit frukost, tittat på frukost-tv och duschat satt Karl Davidsson i sin fåtölj och reflekterade över att han aldrig suttit i sin fåtölj en vardag vid den här tidpunkten förut. Hörnet där fåtöljen stod var väldigt trivsamt en helt vanlig förmiddag.

Solen nådde inte in. Det var inte för varmt och inte för kallt. Karl slog upp datorn och tittade runt bland de forum han sökt i efter ubåten. Ett endaste svar var allt han fått. Svaret hjälpte ingenting. Personen informerade Karl Davidsson om att en ubåt inte på långa vägar skulle hjälpa mot rymdstenen.

Innan Karl klickade bort det icke hjälpsamma svaret informerade han personen om att han inte ämnade söka skydd mot rymdstenen i en ubåt placerad på havets botten. Ett sådant tilltag vore förmodligen att betrakta som naivt, på gränsen till barnsligt. Vidare informerade Karl personen att han hade en lösning på problemet med rymdstenen. Jorden behövde inte alls gå under om bara vetenskapsmännen tänkte till lite.

Ibland, skrev Karl, var de enklaste lösningarna maskerade bakom människans egenfabricerade komplexitet. Kanske bara gömd bakom oförmågan att skrika högre än girighet och människans ego. Bara för att ett problem var stort och allvarligt betydde det inte att lösningen behövde matcha varken allvar eller grandiositet. Som exempel lämnade Karl problemet med växthuseffekten och den ack så enkla lösning som fanns. Nämligen den som involverade att sluta släppa ut växthusgaser. En lösning ingen föreföll ha identifierat. Inte ville identifiera därför att pengar fanns att tjäna i motsatt riktning.

Ett komplicerat problem är inte synonymt med en omfattande lösning, fortsatte Karl.

Ungefär som att människors bristande sympati och utbredda vardagsidioti, den som riktades mot medmänniskor, enkelt borde kunna lösas genom att utarbeta ett system där människor beviljades ett bestämt antal örfilar att dela ut. Per dag eller per timme. Ett regelverk kring när och hur örfilarna fick appliceras behövde så klart också komma på plats. Men det var Karls fasta övertygelse att örfilar som ett negativt stimuli nog kunde resultera i att människor betedde sig lite mindre som människor mot varandra i vardagen.

En hel timme senare hade Karl fortfarande inte kommit ett uns närmare en lösning på sin personliga ubåtskris. Han gav upp för stunden. Stängde datorn. Reste sig. Klädde på sig och gick ut i verkligheten.

Utanför lägenheten var det som om världen tömts på folk helt. Han såg inte en endaste människa. Tomt överallt. Matbutiken som låg nere på hörnet var stängd. Affären var mörk, dörrarna låsta, men ett fönster var krossat och innanför blinkade en lampa. Karl tittade in utan att se någon alls.

”Hm…”, tänkte Karl som insåg att affärens tillstånd kunde komma att presentera ett problem. Hans förråd av köttfärssås behövde fyllas på. Speciellt om han hittade den perfekta ubåten.

Utanför affären hängde två löpsedlar. Budskapet löd – Dödsstenen – därför är rymden rena rama dödsfällan. På den andra stod skrivet – Tio saker du inte visste om dödskometen. Nummer sju är häpnadsväckande.

Promenaden gick vidare. Husen tycktes tomma. Vägarna var absolut tomma. Inte en människa någonstans. Ett faktum som både kändes förbryllande och bra på samma gång. Två andra butiker som tillhandahöll köttfärs på daglig basis såg stängda ut men hade inga krossade fönster. Karl kikade in. Han såg ingen köttfärs.

Sent om sides kom Karl Davidsson ner till hamnen. Nere i hamnen fanns stora kranar, stora byggnader, vatten och stora båtar. Han hade gått till hamnen därför att hamnen kändes som en naturlig plats att leta efter en ubåt. På vissa av båtarna såg Karl andra människor. En syn som kändes betryggande. Han hade så smått börjat undra om alla andra försvunnit från jordens yta. Om han liksom missat någon detalj. Den där otäcka känslan att få reda på någonting sist av alla hade börjat smyga sig på.

Karl vinkade åt en matros på en båt. Matrosen vinkade tillbaka.

”Vad gör du?”, skrek Karl.
”Vi förbereder för avfärd!”, skrek matrosen.
”Vart ska ni åka?”, skrek Karl tillbaka.
”Spelar det någon roll!?”, skrek matrosen och försvann ur sikte.

Samtidigt hördes ett skrockande bakom honom. Karl Davidsson vände sig om och fick se en väderbiten man. Iklädd en upprullad mössa, en stickad tröja och kraftiga skor. I munnen satt en pipa.

”Vart jag var på väg spelade egentligen aldrig någon roll så länge jag fick vara på havet”, sa mannen och puffade på sin pipa.
”Jasså?”, sa Karl och satte sig bredvid sjömannen. ”Kan jag slå mig ner? Jag har gått rätt länge nu och jag är trött.”
”Javisst, jag sitter själv och vilar.”
”Är du också trött?”, frågade Karl.
”Ja, jag har varit ute på havet hela mitt liv”, sa sjömannen och slutade inte puffa på sin pipa.

Trots att Karl var lite osäker på hur trött en människa blev av att vara på havet väldigt länge, valde han att inte fråga. Sjömannen, antog han, hade ett informationsövertag vad gällde just den saken. Hans egen väldigt begränsade erfarenhet av hav gjorde att han hade svårt och skulle ha svårt att mäta sanningshalten i uttalandet. Han visste ju inte ens vilket hav det var frågan om. Plus att när allt kom omkring, vad spelade det för roll? Om sjömannen var trött eller inte alltså. Ingen, kom Karl fram till.

”Varför är du inte ute på havet nu?”, blev den uppenbara frågan Karl istället valde att fokusera på. Detta trots att han redan strukit punkten rörande meningen med livet på sin lista.
”Du tänker så”, började sjömannen och knackade pipan mot lastpallen han satt på. ”Jo, jag ser det ungefär som så här”, fortsatte han medan han tryckte ner ny tobak i pipan. ”Livet”, sa han och pausade för att tända pipan på nytt. ”Livet”, fortsatte han och sög in rök. ”Livet”, sa han ännu en gång och blåste ut röken. ”Handlar mycket om att kryssa över saker på en lista”, sa han sedan eftertänksamt.

Karl sken upp och spetsade öronen.

”En människa provar saker och kryssar över allt möjligt hon inte tycker om”, fortsatte sjömannen. ”Så man vet och kan säga att det där var inget för mig inte. Då slipper hon undra över saker. Känna ånger. Det där klassiska jag-skulle-ha-gjort-det-där. Bättre att veta och avfärda tycker jag. Har man tur kanske man hittar något på listan att sätta ett utropstecken bakom istället för att stryka över. Något man tycker om. Något man älskar! Något som kittlar i magen och sträcker ut läpparna i ett leende”, sa sjömannen med en högre och högre röst. Tillslut höjde han pipan mot himlen och blev tyst. ”Ju tidigare, desto bättre”, la han till.

Karl följde pipan med blicken upp mot den klarblå himlen. Sjömannen hade ett ankare tatuerat på underarmen.

Karl nickade. ”Men varför sitter du här?”, frågade han igen. ”Varför är du inte ute på havet?”

”Jo, förstår du. När man som jag, hittat vad man älskar. Sin plats på jorden, då behöver man ju inte stressa längre. Mitt sökande är över. Det är där ute jag hör hemma. Men med allt som hänt och kommer att hända vill jag hälsa på min gamla mor. Hon har inte sett sin son på många år. Havet har jag sett. Jag är havet! Att göra någonting annorlunda den sista tiden behöver inte var av ondo.”
”Jaha”, sa Karl. ”Vet du var jag kan få fatt i en ubåt?”, frågade han sedan.
”Vad ska du med en ubåt till?”
”Vad ska du med din mor till?”

Sjömannen tittade på Karl. Sedan nickade han. ”Inte på rak arm så här. Men om du ger mig ditt telefonnummer så ska jag ringa om jag ser en.”

Karl lämnade sitt telefonnummer och sjömannen på lastpallen. Han gick vidare längs med de stora kajerna. Ovanför skrek måsar. Inga ubåtar syntes till. Överlag syntes det inte till alls mycket i hamnen heller. Karl började undra var alla människor höll till.

Ingen ubåt och ingen annan i sikte att fråga. Karl bestämde sig för att sätta upp en lapp på en stolpe borta vid varvet. På lappen skrev han kort ner sitt behov och sitt telefonnummer. Sedan började Karl vandra hemåt igen. Han kände sig moloken. Tänk om han aldrig skulle hitta sin ubåt. Var det dags för en plan b? Vad skulle det vara i så fall?

”Suck”, suckade Karl där han gick på vägen.

Han ogillade starkt att hans välbefinnande och handlingskraft inte helt och fullt vilade i egna händer. Att behöva förlita sig på andra människor var aldrig positivt.

Människan, hade han lärt sig, var i mångt och mycket övervägande självisk. Inte många människor han träffat på hade gjort speciellt många saker utan egen vinning i åtanke.

Inte så att all kontakt med andra människor var av ondo. Det tyckte han inte. Eva och Karls campingresor var ett ypperligt exempel på detta. Han var fullt kapabel att åka på campingresor själv. Men en campingresa blev väldigt mycket trevligare när Eva var med. Som ett plus. Men, la han till för sig själv, om han varit helt och hållet beroende av Eva för att campingresan skulle bli av, hade han nog känt sig lite låst och ängslig. Ett sådant beroende till vad-som-helst var aldrig att föredra enligt Karl. Möjligen till bacon, men han visste inte, därför att hans tidigare baconberoende var anledningen till att han inte åt bacon speciellt ofta längre. Det hela hade gått överstyr en gång för länge sedan. Han tvingade därför sig själv att byta till köttfärssås. Numera åt han bara bacon när han ansåg att en anledning till att fira uppenbarat sig.

Karl Davidsson mindes inte senast han åt bacon.

Att vara kapten på M/S Livet är ett hårt jobb, konstaterade Karl. Det var egentligen bara ubåtar med trasiga motorer som hade en ursäkt att följa strömmen.

Nästan hemma fann han sig stående utanför affären igen. Den såg ut som förut. Precis som förut. Ett blinkande lysrör. Ett sönderslaget fönster. Låst dörr.

Karl stod och förhandlade med sig själv. Utgångspunkten var hans egen moral och de principer han ansåg sig ha. Den generella situationen och det specifika behovet av köttfärssås var faktorer som tyngde ner vågskålen.

Med ett snabbt överslag konstaterade Karl att hans matförråd skulle hinna sina innan rymdstenen slog ner på jorden. Och om den nu inte slog ner på jorden, skulle han behöva ännu mer mat. Då alla andra matbutiker föreföll stängda och de flesta människorna höll sig borta från stadens gator undrade Karl hur stor möjligheten var att köpa köttfärs den vanliga vägen.

Han funderade igen. Principer mot verkligheten.

Verkligheten vann. Den gjorde ofta det. Speciellt när en människas överlevnad placerades i vågskålen. Karls enda tröst var att ingen annan människa drabbades speciellt hårt av hans kapitulation.

Karl tog för sig av affärens hyllor och fyllde på sitt förråd av köttfärs och annat han behövde.

Precis när han var på väg lämna butiken ångrade han sig och smet tillbaka in i mörkret. Där inne snappade han åt sig ett par paket bacon.

Kundvagnarna rasslade över asfalten medan Karl såg sig omkring. Han lastade in alla paket och varorna i hissen. Lastade ur alltsammans och bar in dem i lägenheten.

Precis när han stängde dörren ringde telefonen. Han tittade misstänksamt mot skärmen. Ett, för honom, okänt nummer.

”Hallå?”, sa Karl.
”Jag har hittat vad du söker”, sa sjömannen.