Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 14

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 14

Rymdstenen brydde sig inte alls om att ett gäng raketer fullproppade med sprängämnen kraschade in i den. Enligt vetenskapsmännen som intervjuats i nyheternas morgonsändning hade inte rymdstenen ändrat kurs alls. Endast en liten, väldigt liten, del av stenen hade brutits loss och slungats iväg. Den lilla stenen var emellertid också på väg rakt på jorden. Raketerna hade således inte förändrat utgångsläget speciellt mycket.

Karl tittade på klockan. Fem minuter kvar till chefens extrainsatta morgonmöte.

”Hur många extra morgonmöten kunde chefen hålla innan de inte var extra längre?”, tänkte han.

Politiker och allehanda andra osorterade medelålders män i kostym försäkrade att analys av raketresultatet ämnades inledas snarast, så snart rätt formulär fyllts i. Efter analys lovades handling. Sedan skulle ett nytt motmedel mot rymdstenen tas fram. Tiden var knapp, men både politikerna och vetenskapsmännen ställde sig positiva till allt. En av politikerna antydde att kanske lite mer sprängämne kunde göra susen.

En representant för ett energidrycksföretag hävdade bestämt att energidrycksföretaget inte fått vara med och tycka till om upplägget med raketerna eller mängden sprängämne som raketerna lastats med, utan endast bidragit med pengar, kvinnor i badkläder och färgglada tankbilar. Representanten fann det därför oerhört olyckligt att så antagits. Att företaget haft något att säga till om alltså. Energidrycksföretaget ansåg att deras fallande försäljningssiffror var väldigt orättvisa.

Karl Davidsson satt vid sin dator och reflekterade över den verklighet han denna morgon vaknat upp i. Som om någon tryckt på en knapp. Startat om systemet. Vridit tillbaka tiden. Allting hade återställts till den trevliga värld som funnits innan lösningen på rymdstensproblemet presenterats.

Tomt i huset där de små barnen förvarades. Tomt på perrongen. Tomt på tunneltåget. Tomt i ryggsäcken. Ingen ryggsäck alls! Tomt på kontoret, eller ja, nästan tomt om han skulle vara petig. Tomt i pentryt. Tomt i inkorgen. Tomt i kalendern, sånär som på ett möte om tre och en halv minut.

Kaffemaskinen fungerade och Karl gnuggade händerna inför ännu en fantastisk dag. Verkligheten som den borde vara var tillbaka! Karl Davidsson kände sig som en lottovinnare trots att han aldrig vunnit på lotto. Han var lycklig över att hans världsbild återställts. Lycklig, men samtidigt lite orolig. Mänskligheten hade betett sig på ett otrevligt vis när den inbillat sig att en lösning på rymdstensproblemet fanns att tillgå. Inbillat sig att deras livsstil skulle överleva. Människor världen över hade oroväckande snabbt gått tillbaka till att bete sig som just människor.

Nu var emellertid allting tillbaka till den verklighet Karl Davidsson kommit att, inte bara tolerera, utan faktiskt också tycka om. Men! En obehaglig tanke slog rot och började växa i Karls huvud. Vad hände nästa gång? Vad hände när nya raketer tankats och laddats? Vad hände om de mot förmodan lyckades övertala rymdstenen att tänka om? Om mänskligheten räddades? Enligt den senaste veckans händelser torde allting bara börja om igen. Och igen. Människor tänkte fortsätta vara människor. Varken mer eller mindre. Utan rim och reson. En oangenäm tanke. Hemsk rent av.

Karl var inte imponerad. Lycklig men inte imponerad. Att sitta passiv och vänta på att få sin verklighet förstörd ännu en gång? Att behöva packa ryggsäcken full med ölburkar igen? Det hela kändes inte fördelaktigt. Att ta över rodret och bli sitt eget ödes kapten smakade sötare än de beska utsikter som nu skymtade vid horisonten.

”Styr bort från klipporna”, tänkte Karl.

Eva hade självklart ringt på morgonen och varit upprörd. Hon hade varit arg på raketerna, arg på vetenskapsmännen, arg på rymdstenen och framför allt arg på Karl. Mest arg på Karl. Därför att Karl inte förmedlat det lösningsförslag han trots allt påstod sig ha på rymdstensproblemet.

Karl, som beslutat sig för att vänta med att förmedla sin teori tills efter världen skådat resultatet av de färgglada raketerna, hade inte kunnat uppbringa ett endaste uns av motivation för att bidra med en lösning efter misslyckandet. Speciellt inte med facit i hand. Karl Davidsson tyckte bättre om både mänskligheten och planeten jorden när rymdstenen var på väg mot den. Så var det med det.

Eller ja, jorden som sådan hade ju egentligen aldrig gjort Karl något ont. Förutom när den blåste den där vinden i hans hår och förstörde hans frisyr, kom ju Karl bra överens med sin hemmaplanet. Det var människorna han hade problem med.

”Hunden är helt okej, det är lopporna som bor i pälsen som ställer till problem”, tänkte Karl och reste sig för att gå på mötet.

En fråga flög runt i huvudet medan han vandrade genom de relativt tomma korridorerna – hur skulle han gå till väga för att slippa lopporna om ett liknande scenario utspelade sig? Han behövde ett loppschampo. Veckan som lett fram till raketuppskjutningen hade varit nedslående på så många olika vis att han haft svårt att hantera alltsammans.

”Följ ditt hjärta!”, sa plötsligt en ljus röst i hans huvud. ”Avsluta det du påbörjat, gör som jag. Du kan vara precis som jag. Var inte rädd.”

Karl ställde sig spontant lite tveksam till att följa sitt hjärta. Hjärtat var ju en muskel som pumpade blod. Michael Jacksons budskap kändes därför en smula märkligt.

”Gör som jag”, tänkte Karl. Ett förbannat brett och luddigt budskap. Eller?

På mötet informerade chefen om det alla redan visste. Rymdstenen var fortfarande på väg mot jorden. Chefen uttryckte sin oerhörda bestörtning över raketernas resultat och avslutade med att erbjuda alla möjligheten att jobba hemifrån eller ta ledigt tills en ny lösning togs fram och problemet var ur världen. Företaget var ju inte gjort av trä.

Karl frågade inte om han kunde gå tillbaka och fortsätta med sitt eftersom det var uppenbart att så ändå skulle bli när chefen slutade prata. En kollega räckte upp handen och undrade ifall det gick för sig att ta ut lite av den övertid hon arbetat upp under sin anställning. Detta för att kunna vara lite ledig och umgås med sin familj trots att hon redan tagit ut all sin semester för året. Företaget, informerade chefen, hade en generell policy att uttag av semesterdagar i första hand skulle täcka längre ledigheter.

Övertid och flextid var till för att på veckobasis få livspusslet att gå ihop. Inte, som chefen uttryckte det, vara ett substitut till semester. Om så vore fallet, skulle budget, planering, tidsrapportering och statistik bli väldigt svåra att få en överblick över. För att inte tala om lönsamhetsmålen.

”Om alla helt plötsligt tog ut sin upparbetade övertid i ledighet, hur skulle det se ut?”, skrockade chefen och informerade att fanns ingen betald semester att ta ut fick man ta ut obetald sådan. Chefen avslutade mötet.

Till sist uppmanade chefen alla att vara försiktiga där ute i samhället. Experter trodde nämligen att samhällsfunktioner och dylikt kunde bli lidande när människor i större utsträckning ville spendera tid med sin familj eller inte såg direkt ljust på framtiden. Chefen avslutade mötet med att upplysa Karl om att de behövde prata efter mötet

Karl gick förbi pentryt. Satte på kranen och fyllde ett glas, tog det i handen och gick till chefens kontor fastän han egentligen ville gå åt andra hållet. Där blev han informerad om att han kunde få tillbaka sitt rum. Det rum han fått sig tilldelat och sedan fått flytta ur.

Karl tackade vänligen men bestämt nej och återvände till sin plats.

Att flytta in sina saker till rummet igen bara för att personen som fått rummet istället för honom själv beslutat sig för att lämna företaget och ägna sig åt viktigare saker, kändes inte aktuellt. Av flera anledningar.

Den första anledningen var att en stor rymdsten med största sannolikhet skulle braka in i jorden om ungefär en månad. Då behövde inte Karl Davidsson ett enskilt kontorsrum.

Anledning två var att den månad som var kvar av mänsklighetens existens föreföll bli lika fantastisk som den månad som gått. Då skulle inte Karl Davidsson behöva ett enskilt kontorsrum.

Anledning tre var att han inom ett par timmar skulle vara klar med sitt projekt, checka in programkoden i versionshanteringssystemet och därefter ägna allt fokus åt sin att-göra-lista. En ny punkt hade lagts till på den. Punkt nummer sju, att göra som Michael Jackson. Då behövde inte Karl Davidsson ett enskilt kontorsrum.

Karl hade summerat den senaste veckans händelser och jämfört dessa med den senaste månadens och kommit fram till att han behövde göra vissa förändringar. Om han presenterade sitt lösningsförslag, sin teori, och vetenskapsmännen mot förmodan lyssnade på honom eller om vetenskapsmännen tog sitt förnuft till fånga och puttade ut rymdstenen ur sin omloppsbana spelade ingen roll. Hans medvetande, det filter han alltid haft, hade fått sig en törn och kunde inte återställas.

Antingen pajade planeten eller så behövde han vidta åtgärder. Att sitta och vänta var det inte tal om. Enda vägen ut var att ta på sig skärmmössan och axla kaptensrollen fullt ut. Och vilken kapten sen. En plan hade formats i hans huvud under morgonmötet. Och vilken plan sen.

Vattnet gjorde sitt. I kombination med avsaknad av frågor, möten och epostmeddelanden blev han oslagbar när han skred till verket. Efter lunch planerade han att ta itu med sina åtgärder.

Mellan morgonmötet och lunchtimmen, en timme som egendomligt nog bara var fyrtiofem minuter, ägnade Karl Davidsson sig åt någonting en minoritet av människorna på planeten jorden ägnade sig åt dagtid – nämligen fokuserade på en aktivitet som gav honom total inre tillfredställelse.

Under lunchtimmen blev Karl om möjligt ännu mer övertygad om att hans begynnande plan var rätt kurs att styra efter. Hur det än gick med rymdstenen, fick han känslan av att utfallet inte skulle bli speciellt bra.

En egendomligt bekant känsla.

Han planerade att spendera lunchen på restaurangen som serverade rå fisk. Under månaden som gått hade rå fisk fått en speciell plats i hans mage. Mot alla odds. De naturliga fördomar han haft mot att äta icke tillagad fisk var som bortblåsta. Nu, i och med resultatet av raketerna, borde restaurangen om den följde mönstret återigen vara tom och trevlig.

Det var den. Tyst, nästan för tyst och helt tom. Ägaren släppte ovilligt in honom i lokalen och förklarade att restaurangen skulle stängas. Ägaren var nämligen inte helt sugen på att stå och tillverka riskuddar med rå fisk i väntan på att rymdstenen anlände. Likviditeten var god och ambitionen att kämpa vidare därför tämligen låg. Ägaren tänkte åka tillbaka sitt älskade hemland. Hälsa på sin familj, sina barnbarn och gå på en utomordentligt bra restaurang som sålde rå fisk i landets huvudstad. En släkting var munk uppe i bergen, dit tänkte ägaren åka för att tala om livet och meningen med detta.

Karl Davidsson som hade sin att-göra-lista i bakhuvudet var på vippen att fråga om han fick följa med.

Han hade ägnat punkt nummer tre på listan en hel del tankar till och från och trodde sig ha lyckats fastställa ett svar på frågan – vad är meningen med livet? Han hade strävat efter att för en gångs skull komma fram till ett objektivt svar i den subjektiva verklighet han levde i. Han hoppades ha lyckats! Allt annat blev väldigt komplicerat. Kanske för komplicerat. Subjektivitet genomsyrade allt annat. Hans nyformade plan var ett bra exempel på detta. Subjektivt sett var det den bästa planen någonsin.

Med färsk fisk i magen satte han sig återigen vid datorn. Denna gång mer andaktsfullt än på länge. Karl Davidsson tog ett djupt andetag och klickade sedan på den funktion som tillät honom checka in sin kod i versionshanteringssystemet. Den speciella gren och kopia av programkoden som Karl haft till sitt förfogande under sitt effektiva enmansprojekt sammanfogades med huvudgrenen.

Klick på musen. Ett timglas på skärmen. En dialogruta visualiserades. Texten informerade Karl om att allting gått som det skulle. Han andades ut. Långsamt och länge lät Karl Davidsson luft lämna lungorna. Han var färdig med vad han påbörjat.

Karl Davidsson log.

Sedan började han knappa på tangentbordet. Han loggade in på en server. Letade upp rätt behörighet. Knappade in ett lösenord och gav sedan servern i uppgift att bygga ihop systemet.

Medan datorn gjorde vad han sagt åt den vägde han på stolen. Sträckte på armarna. Tittade upp i taket och log igen. Och igen.

När servern var klar med att sätta ihop hans kod till ett körbart system drog Karl återigen tangentbordet till sig. Han knappade in ytterligare kommandon och de automatiska men ack så nödvändiga testerna drog igång. Systemet skulle nu utsättas för allt vad en vanlig hop klåfingriga användare kunde tänkas utsätta det för. Om testerna kom tillbaka som gröna innebar det att han var klar. Att han hade avslutat vad han påbörjat.

Då var systemet redo för användarna. En fas i systemutvecklingsprocessen som alltid stört Karl. Irriterat honom. Människor med bruna fingrar som egentligen inte hade en endaste aning om någonting fick fria händer att våldföra sig på en vacker lösning. Ett system var alltid perfekt tills det utsattes för användarnas oanade galenskap. Tills människorna med de bruna fingrarna kom. Allting de tog i blev till bajs.

Medan systemet testade sig självt började Karl ägna sig åt första steget i sin nya plan. Trots att han numera var lite försiktig med att använda ordet ”raket”, såg Karl Davidsson sin strategi som en trestegsraket.

Steg ett involverade att hitta ett lämpligt objekt, vilket var lättare sagt än gjort. Att hitta en ubåt till salu visade sig nämligen vara mycket svårare än Karl föreställt sig.

Sida upp och sida ner på det digitala nätverket gav just inte mycket alls. Mängder av båtar och fartyg att framföra ovanpå vatten fanns att tillgå mot betalning. Men inte en enda båt som klarade av att dyka under vattenytan. Karl letade på annonssidor, stora som små. Han sökte i forum, på båtbyggarsajter och i hobbyforum där människor som intresserade sig för gamla militärsaker uppehöll sig. Den sistnämnda kategorin gjorde honom aningen obekväm.

Karl Davidsson letade och letade och letade utan att hitta en tillstymmelse till undervattensbåt att köpa. Hans detaljerade kravlista på vad en ubåt måste innehålla för att möta hans behov började därför te sig helt orealistisk. Karl rynkade på näsan där han satt i sin stol och klickade runt på det globala nätverket. Hade han misstagit sig så kolossalt? Han ogillade starkt att missta sig. Tänk om det var omöjligt att hitta en ubåt med plats för ett kök, frysförvaring, möjlighet att installera funktionalitet för rekreation och plats att sova? Skulle det vara omöjligt att följa i Michael Jacksons kölvatten? Han ville inte tro det.

En ansenlig tid spenderades i ett forum där människor diskuterade hur de praktiskt skulle gå tillväga för att bygga en egen ubåt. Efter inte en, utan två snabba blickar på klockan konstaterade Karl att han helt enkelt inte hade tid att börja bygga en egen. Tiden räckte inte till. Klockan slog snart rymdsten. Han behövde en fungerande att modifiera. Modifiera, inte helrenovera. Ubåten behövde vara sjöduglig och mer därtill.

Karl Davidsson författade ett par snabba rader i olika forum och på olika annonseringssidor runt om på nätverket. Texten var likadan överallt. Han valde att skjuta brett. Han skrev – ”Jag heter Karl Davidsson och jag vill hemskt gärna köpa en ubåt (undervattensbåt). Det mesta som är intressant är av intresse. Jag skall emellertid inte bedriva djuphavsforskning.”

Sedan fyllde han på med relevanta kontaktuppgifter.

Precis när Karl ansåg sig ha gjort allt han kunnat för dagen i ubåtsfrågan gav datorn ifrån sig ett ljud. Testerna var klara. Karl använde muspekaren och klickade fram resultatet. Allting var grönt och hans projekt således avslutat. Fram till den punkt när användarna kunde komma att slita det i stycken. En företeelse som inträffat fler gånger än han ville tänka på.

Kontoret var öde när Karl stängde ner sin dator och gick hem. Han tänkte sova och sedan stryka ännu en punkt på sin lista. Karl tyckte han förtjänade båda sakerna å det grövsta.