Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 7

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 7

Flugan var borta. Den satt inte i taket denna morgon. Karl undrade om flugan äntligen gått och lagt sig. Huruvida flugans bristande närvaro just denna morgon kunde tas som ett bevis för att flugor sov eller inte, fann Karl det emellertid för tidigt att besluta om. Då han tack och lov inte var en politiker ogillade han att ta beslut baserade på gissningar.

Han steg upp och begav sig mot köket via hallen och ytterdörren. Inget brev från mäklarbyrån denna morgon heller.

Efter att ha ätit frukost och undrat om morgonens tv-program var en direkt repris av alla tv-program som visats de senaste dagarna, gick han för att borsta sina tänder.

Absolut inga nya nyheter alls framfördes av exakt samma nyhetsuppläsare. Framför spegeln i badrummet noterade han att skäggväxten låg en aning före normalkurvan. Han skulle därför behöva raka sig redan nästkommande morgon. En aktivitet som i sin tur resulterade i att alarmet på klockan blev lidande. Han behövde gå upp sju minuter tidigare för att hålla sitt morgonschema när det uppdaterats med rakning.

På vägen till jobbet undrade Karl Davidsson fortfarande om han befann sig i en direkt repris från gårdagen. Med tre små undantag.

Det första undantaget var vinden. Ett par vindstilla dagar var över. Den slet tag i hans hår och vispade om i hans annars ordningsamma frisyr. Men vad gjorde det?

Det andra undantaget var att han helt och hållet hade struntat i att ta med sig ryggsäcken. Han kände sig fri, fri från den tyngd och det obehag ryggsäcken och ölburkarna representerade.

Det tredje undantaget inträffade nere vid tunneltågen. Det inträffade utan att han egentligen hann reagera eller förstå vad som drabbade honom. På perrongen och på vägen till densamme uppträdde folk exakt som under gårdagen – de hälsade, hejade, ville prata, ville ha kontakt, kramades och undrade om både han själv och andra behövde hjälp med vad som helst. Så långt exakt som gårdagen, trevligt, distanserat och bra.

Men så när han i godan ro stod på perrongen och njöt som mest av att människor log mot varandra istället för att grymta och knuffas stressat, kom det sig att en kvinna tecknade åt honom. Kvinnan vinkade och menade att han skulle komma med i en liten cirkel om fyra stycken livs levande och främmande individer. Karl Davidsson trodde inte sina fötter när han började gå mot folkhopen.

Främmande människor. Främmande människor tidigt på morgonen. Vad var det frågan om? Vad höll på att hända med människoföraktare Davidsson?

Människorna klappade om Karl. Dunkade hans rygg och frågade hur det var med honom. Hur han mådde. Karl, som trots att vinden bjudit upp hans frisyr till en lustiger dans, kände sig helt utomordentlig, talade om att han mådde utmärkt.

Människorna tittade på honom med blandade blickar. Karl försökte sin vana trogen hålla interaktionen med främmande människor till ett minimum. Främst av uppenbara skäl, men också därför att han skulle behöva prata med okända människor så det räckte under dagen. Han hade ju ett uppdrag att utföra. Den lilla gruppen samtalade om ditten och datten – främst vad de ansåg jorden ha för chanser mot rymdstenen, sedan familj, jobb och hur de önskade spendera den kommande tiden.

Vad gällde rymdstenen tycktes människorna runt omkring honom inte ha något kunnande som egentligen spelade en avgörande roll, eller hade relevans för hur rymdstenens öde kunde komma att bli. Vilket människorna också var på det klara med. De var inga experter och hoppades därför att experter skulle ta hand om problemet.

En ung man ansåg att man borde skjuta alla missiler som fanns och någonsin funnits mot rymdstenen. Karl bet sig i tungan. Inte för hårt, men inte heller för mjukt.

På frågan vad Karl skulle ta sig för framöver svarade han sanningsenligt att han hade för avsikt att ge sig ut i naturen. Detta för att campa med en god vän. Människorna nickade bekräftande mot honom. Exakt när han började reflektera över det faktum att han stod och pratade med en hop okända människor rullade tåget in på perrongen.

Väl på kontoret hälsade han artigt och oreserverat på de få kollegor som gjorde honom sällskap. Kollegorna tittade på honom med blandade blickar. Trots att spegeln återgav en vild frisyr, beslutade sig Karl Davidsson en aning högtidligt för att inte ta fram tuben med vax ur skrivbordslådan. Han tänkte inte bry sig om att återställa håret till sitt annars så omsorgsfulla utgångsläge. Inte idag. Kanske inte imorgon heller.

När ännu en förvånansvärt produktiv förmiddag nästan var förbi tittade Karl på klockan. Lunchdags närmade sig med stormsteg.

Den nyfödda hjälpsamheten människor emellan hade bidragit till hans effektivitet. Självklart fick han mer eller mindre genast problem när han börjat med morgonens göromål. Åtkomst till ett par olika digitala miljöer han behövde nekades bryskt.

Karl Davidsson hade suckat högt.

Denna sorts problem var ingenting han kunde råda bot på själv. Åtminstone inte utan att råka i rejält med trubbel om han blev påkommen. Nej, vid denna sorts problematik var han helt i händerna på de människor som styrde, ställde och konfigurerade de olika servrar och andra virtuella miljöer företaget förfogade över.

Därav suckarna. Interaktion med andra människor. Tyvärr inte vilka människor som helst, utan människor som agerade självutnämnda gudar i sina egna små digitala bubblor. Långt ifrån Karls favoritmänniskor. De självutnämnda servergudarna krävde ofta horribla mått av byråkratisk pappersexercis innan de ordnade med till exempel läs- och skrivrättigheter, öppnade osynliga dörrar i brandväggar eller la upp användarnamn i databaser. Trots att Karl hade alla stämplade papper och beslut han behövde suckade han. Han suckade därför att problemen kunde sinka honom. Kontakten med servergudarna tycktes vara situations- och fasligt nog också humörsbaserad. Interaktionen hade genom åren varit oerhört godtycklig. Resultaten? Oftast åt det negativa hållet.

Suckarna visade sig icke desto mindre vara helt i onödan. Smågudarna i databashimlen och furstarna av serverhallen till och med bjöd på vatten med c-vitamin. De släppte allt de hade för händerna och hjälpte Karl med vad han behövde. Alltsammans var över på mindre än femton minuter.

”Häpnadsväckande”, tänkte Karl när han återigen satte sig vid datorn. Han log nästan frivilligt och kom sig för att gå ut i pentryt för att se om några fler av hans kollegor samlats vid kaffeautomaten. Kanske kunde han prata med någon av dem? Kaffeautomaten stod emellertid öde och övergiven. Ett rop på service blinkade fortfarande på skärmen.

”Hm…”, tänkte Karl och slog ett varv runt kontoret. Mestadels var landskapet tomt och öde. Ett par kollegor föreföll återkomma från ett äventyr utanför kontoret. De pratade sinsemellan och höll varsin stor kaffemugg i händerna. Kollegorna hälsade vänligt mot Karl, som besvarade hälsningen, samtidigt som han kände sig en smula bortkommen. Eftermiddagens uppdrag i singular utökades raskt till två i plural.

Lunchdags och Karl beslutade sig återigen för att bryta sitt mönster. Denna gång gick han till en indisk restaurang. Upplevelsen blev på det stora hela angenäm, men Karl ångrade att han inte tagit steget fullt ut och beställt ett vitlöksbröd till sina köttbitar i sås med ris.

Vitlöksbrödet skulle förmodligen både ha smakat gott och assisterat i intagandet av maten på ett fördelaktigt vis.

Man lever och lär konstaterade Karl roat.

Klockan kämpade inte emot utan tog exakt lika lång tid på sig som vanligt innan den signalerade att det var dags för hemgång. Karl som fortfarande låg bra till med sitt enmansprojekt såg ingen anledning att trotsa uppenbara faktum och lämnade därför kontoret.

Via tunneltågssystemet tog han sig till den adress han ämnade besöka. På vägen upp från underjorden hälsade en man på honom. Mannen satt på en pappkartong vid väggen. Både mannen och väggen såg ut som om de sett bättre dagar. Först ryggade Karl tillbaka men mannen vinkade bara snällt mot honom. Framför mannen låg ett par tidningar och ovanpå tidningarna stod en mugg placerad. Muggen var överfull med pengar. Pengarna spillde över ner på tidningarna.

Karl hälsade tillbaka och satte kurs mot den butik som höstcampingresan med Eva tvingade honom till. Eller tvingade var fel ord, han gick ju dit frivilligt, han kunde utan vidare struntat i att gå dit. Men ett uteblivet besök riskerade förmodligen att göra campingresan mindre trevlig. Karl Davidsson blev för en kort stund lite förvirrad kring huruvida han gick till affären av fri vilja eller inte. En stund senare beslutade han sig ändå att besöket föll inom ramen för den fria viljan. Med motiveringen att han var fri att tacka nej till själva resan om han så önskade.

Att ta sig fram på stadens gator var mindre frustrerande än vanligt. Tomt på människor, bilar och ingen ryggsäck. Han kunde inte minnas när han senast åkt in till staden utan en ryggsäck packad med ölburkar. Bara en sådan sak.

Väl framme vid butiken öppnade Karl dörren och klev in. Han öppnade dörren innan han klev in därför att den omvända ordningen hade omöjliggjort, alternativt försvårat alltsammans å det grövsta.

Inne i butiken möttes Karl Davidsson av en man klädd som om han egentligen borde vara ute på ett fjäll och vandra. Kanske hade mannen precis kommit tillbaka från en fjällvandring och inte hunnit byta om? Karl förklarade sitt syfte med besöket så kortfattat och tydligt som möjligt. Fjällmannen nickade ivrigt och var inte alls blygsam i den bekräftelse han riktade mot Karl Davidssons beslut om att uppleva naturen innan det var för sent!

Han själv? Nej, nej, Fjällmannen hade ju en butik att sköta.

Att Karl inte direkt hade en djupare kunskap kring campingrelaterad utrustning för kallare väder var ingenting han skämdes för. Det var ju lite därför han var där, för att få hjälp av en expert i ämnet.

Fjällmannen tycktes tillfredställande kompetent inom både området uteliv och säljeri. Kombinationen av dessa två kompetenser tvingade Karl att ställa diverse frågor runt material och syfte med olika produkter, samt prissättningen för utvalda varor.

Om det var en del i den nyfunna attityd mänskligheten visade upp eller om Fjällmannen bara var en sanningsenlig säljare visste förstås inte Karl. Fjällmannen ryckte hursomhelst på axlarna och svarade att det egentligen inte spelade jättestor roll vilken produkt Karl valde. De olika märkena hade i värsta fall bara olika material med samma funktion, eller i bästa fall samma material med olika namn. Eller tvärtom, beroende hur man valde att se på saken. Karl kände sig som vanligt en smula förbryllad i kontakt med verkligheten.

Med Fjällmannens hjälp lyckades han ändå, mot alla odds, välja ut relevant utrustning: byxor i ett slitstarkt material, en tjockare skjorta som enligt beskrivande text tillät hans förmodade svett att färdas igenom den, en mössa, vantar som enligt Fjällmannen var väldigt tekniska, samt ett varmare ytterlager som också var vattenfrånstötande.

Vidare kompletterade Karl Davidsson upp sin campingutrustning med nya matlagningsmöjligheter, inköpen rörde sig om en slags gryta och en gasbrännare. Han köpte också frystorkad mat, mest eftersom han alltid varit nyfiken på hur frystorkad mat smakade. Som det såg ut nu verkade det ju lite osäkert om och när han skulle få chansen att äta frystorkad mat igen.

Sist men inte minst köpte han ett par ordentliga kängor och ett par strumpor. Kängorna var enligt Fjällmannen av högsta kvalité och skulle hålla hans fötter ordentligt torra. Här ställde inte Karl några följdfrågor kring märke, material och pris. Det fanns ingen tanke på att kompromissa. Hans fötter var viktiga för honom. Fjällmannen önskade honom en fortsatt trevlig dag när Karl tog sina påsar och gick.

Inköpet av en tång, andra verktyg och reservdelar för att laga kaffeautomaten gick lika smidigt som införskaffandet av campingutrustning. Karl begav sig, med sina inköp, tillbaka till kontoret och lagade i skydd av mörkret kaffeautomaten. Redo att användas, lös återigen på skärmen. Karl Davidsson nickade högtidligt åt maskinen. Tången placerade han i skrivbordslådan till höger om tuben med hårvax. Man kunde aldrig veta när en bra tång kunde komma till användning. Hellre förekomma, än förekommas, var ett ordspråk varken Karls pappa eller hans pappa före honom använt sig av.

Redo för en ny dag på jobbet och redo för helgens årliga campingtur med Eva begav sig Karl hemåt. Ingen mening med att vara kvar inne i stadens centrala delar utan ett särskilt ärende.

Väl hemma följde han sin kvällsrutin till punkt och pricka med undantaget att han via sin dator tog reda på om flugor sov eller inte. Han funderade också för en kort stund att gå ut på sin balkong.