Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 12

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 12

Den store glasserövraren Davidsson fick se sig besegrad. ”I frysfacket intet nytt”, muttrade han för sig själv samtidigt som han försökte resa sig från pinnstolen.

På frågan – ”Hur mycket glass kan en människa köpa?”, svarade han – ”massor”. På följdfrågan – ”Hur mycket glass får plats i en stor frys?”, svarade han – ”Mycket.”

Trots att han, mot alla sina principer, hoppat över kvällsmåltiden och bara ätit glass tycktes inte förrådet ha sjunkit nämnvärt. Det hela var minst sagt oroande. Att ha ruckat på både principer och rutiner för kvällsmat kändes under omständigheterna ändå helt okej. Att vara så fyrkantig, att man inte kunde sätta principer åt sidan för att helga ett större ändamål gynnade absolut ingenting. Principer var ju bara principer när de tåldes att, med öppna ögon, ifrågasättas. Principer var väl också bara principer om de var frivilliga och inte påtvingande?

En princip om att andas en gång varje minut sa ju egentligen inte så mycket om en människas karaktär, tyckte Karl. Men att åsidosätta principer för någonting till synes hopplöst? Var det verkligen vettigt?

”Skam den som ger sig”, tänkte Karl där han satt och huttrade.

Karl tittade ut genom köksfönstret han suttit vid medan han kämpat med glassen. Punkt två, glassätarpunkten, fick sällskap av punkt tre – att svara på frågan – Vad är meningen med livet? – glassen, fönstret och världen utanför bidrog alla till funderingarna. Synergier på en lista. Karl lyckades emellertid inte komma fram till en konkret mening med livet. Teorin kring att meningen med livet var att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt reviderades dock en smula. Eller övergavs helt var nog en mer korrekt beskrivning. Karl ansåg sig vara en mycket enklare lösning på spåren. Det hela kanske inte var så krångligt ändå. Okomplicerat rentav.

En reträtt från köket började kännas nödvändig. En reträtt till vardagsrummet. I vardagsrummet fanns en tv och en filt. Filten var bra därför att Karl frös. Tv:n var absolut inte bra.

På tv:n fick sprängningen av rymdstenen inte helt oväntat ett fanatiskt fokus. Varenda kanal hade alla sina reportrar i drift. Reportrar rapporterade. Paneler tyckte, tänkare tänkte, människor hade åsikter, reportrar hade åsikter och reportrar letade upp människor som reportrarna tyckte borde ha åsikter.

Det första Karl såg var en stor avfyrningsplats. En hel skog av stora raketer stod uppställda i prydliga rader och fler var på väg. Raketerna såg dock ut mer som energidrycksburkar än just raketer. Energidrycksburkar med stora motorer. En reporter av modell mycket allvarlig stod i förgrunden och berättade om de färgglada burkraketernas olika sponsorer. Ett par mäktiga energidrycksföretag hade tydligen betalat stora pengar till projektet i utbyte mot att få ha sina loggor på raketerna. Förenta Nationerna som tagit stafettpinnen i hindra-rymdstenen-projektet hade absolut inte velat favorisera ett företag från ett speciellt land utan bjöd därför in alla länders energidrycksföretag att delta. Högst betalande fick fästa loggor och kameror på raketerna samt agera rådgivare i arbetet mot rymdstenen. Företag med mindre marknadsföringsambitioner tilläts betala för tankbilar och andra, för raketuppskjutningen, viktiga detaljer.

Energidrycksföretaget med djupast fickor påstod sig se fram emot att tillföra ordentligt med go till projektet.

Ett annat av företagen hade tagit fram en begränsad rymdupplaga av sitt magiska träningselixir. En extra speciell burk med rymdstensmotiv visades upp av utvalda kvinnor i färgglada badkläder.

Karl synade raketerna och var ändå lite imponerad över att de så snabbt kommit på plats och nu preparerades för avfyrning. Med tanke på att så många människor från så många olika länder varit inblandade, i allt från efterforskningar och förberedelser och i synnerhet med tanke på att Förenta Nationerna hållit i projektledningen, kändes raketernas existens som en stor bedrift. Karl var förvånad över att inte Förenta Nationerna bara röstat igenom en blockad mot rymdstenen och sedan skickat ett argt brev till den där ute i rymden. Ett argt brev som hotade med att om inte rymdstenen svängde bort från jorden så tänkte Förenta Nationerna minsann skicka ett ännu argare brev. Kanske till och med skicka ett sändebud som hotade med en sanktion eller två.

Reportern nämnde energidrycksföretagens namn i tid och otid. Namnen artikulerades tydligt och långsamt och slängdes in godtyckligt här och var. Karl misstänkte att ett sorts kontrakt låg bakom detta tilltag. Ett tilltag som i sin tur omöjliggjorde vidare engagemang från Karls sida. Karl lyckades inte ens reda ut när det var tänkt att raketerna skulle skickas iväg.

Han bytte kanal.

En vetenskapsman som blev intervjuad ifrågasatte raketernas design och menade att burkformade raketer inte var optimala att använda. Speciellt inte om människans överlevnad stod på spel. En herre i kostym och tillika representant för ett energidrycksföretag skrockade åt vetenskapsmannen och tyckte att man kanske inte borde kritisera de som bidrog med pengar.

I nästa kanal satt en panel och skrek på varandra.

Han bytte kanal igen.

Kanalen efter var inte mycket bättre än kanalen innan.

Han bytte kanal.

En man stod och lagade mat i ett kök. Mannen sörplade från en sked och förklarade sin ”Mustiga rymdstensgryta” en total framgång.

Han bytte kanal.

En man i uniform som titulerades polischef dök upp i rutan. Polischefen vädjade till allmänheten om hjälp. Kanske fanns ett vittne som kunde träda fram och lösa problemet med rymdstenen?

Precis när Karl började bli trött i tummen och ganska varm i kroppen under sin filt kom han fram till en kanal värdig att stanna till vid. Två individer som fått etiketten vetenskapsmän intervjuades i en studio. Studion var enkel. Ett bord och tre stolar. Runt om i studion satt energidrycksloggor.

Vetenskapsmännen förklarade sin syn på raketerna och chansen att få rymdstenen att ändra uppfattning. Samtalet mellan de båda vetenskapsmännen stördes av journalistens icke relevanta frågor och ett neonfärgat budskap från energidryckernas marknadsföringsavdelningar.

Mitt i allt virrvarr lyckades Karl fastställa att raketerna förmodligen, som väntat, inte skulle ha någon verkan alls på rymdstenen. En vetenskapsman höll med i Karls slutsats. Medan han lyssnade på vetenskapsmännens funderingar och teorier, började det mer och mer gå upp för honom att tekniken för att genomföra hans egen enkla idé fanns på plats.

”Framkörd och klar”, tänkte Karl.

Evas röst dök upp i huvudet. Den förmanade honom barskt att kommunicera sitt lösningsförslag till någon. Frågan var bara vem denne någon var och varför denne någon skulle lyssna på honom? Hur skulle han ens höras i den åsiktsorkan som rådde? Alla var numera tydligen rymdexperter av rang och bara för att Karl Davidsson ibland såg enkla lösningar på komplicerade problem betydde det ju inte att någon ville lyssna. Kontoret var ett bra exempel på detta. Eller matbutiken. Eller de som hade hand om kollektivtrafiken i staden där han bodde. Eller de som planerade vägarna i samma stad. Ansvariga för vattenförsörjningen, elektriciteten, bristen på sjukhussängar och den växande sophögen utanför staden var andra exempel på människor Karl försökt kontakta.

Karl Davidsson hade tagit fram lösningsförslag på flera olika påstådda problem.

I början gick han glad i hågen med sina idéer till de styrande i staden. Men ingen ville lyssna, ingen läste ens igenom vad han skrivit ner och kommit fram till. De frågade efter hans erfarenhet och utbildning. De frågade vad han hade för syfte?! Vad hoppades han vinna på att komma dragandes med förslag på det här viset? Lite ödmjukhet om de fick be. Ödmjukhet och förtroende. Det var deras ansvar och ingen annans att lösa alla viktiga problem. Han störde faktiskt folk som arbetade på myndigheten.

Tillslut orkade inte Karl Davidsson mer utan stoppade alla sina lösningsförslag i ett arkiv. Arkivet utgjordes av en kartong i papp. Under åren fylldes arkivet på med fler och fler teorier och praktiska förslag. Stort och smått. Diagram och uträkningar. Den enda som visste om arkivet var Eva och hon skrattade mest när Karl påpekade att han hade en lösning för det ena eller det andra problemet deras civilisation brottades med. Skrattade och klappade honom på huvudet.

Tillslut hade journalisten inga fler journalistiska frågor. Vetenskapsmännen släpptes fria.

Karl bytte kanal igen.

Rutan fylldes genast av en militärperson. Militärpersonen ansåg att chanserna för ett lyckat anfall var hundratio procent. Rymdstenen kunde lika gärna ge upp. Att misslyckas, det existerade då rakt inte. Militärpersonen slog fast att man minsann inte förhandlade med rymdstenar.

Karl bytte kanal igen.

Denna gång hamnade han rakt in i en nyhetsuppdatering. Uppdateringen var kort och saklig.

Två länder hade förvånande nog inte återupptagit sina krigiska försök att avgöra vilken inbillad låtsaskompis som var bäst. Nu slogs de istället om vilken tolkning av låtsaskompisens bok som var mest korrekt. Möjligen om vilken tolkning som var minst felaktig. Det hela var väldigt förvirrande.

Karl kom på sig själv med att ha svårt att respektera vuxna människor som blandade in sina låtsaskompisar i andras vardag.

Nyhetsuppdateringen gick raskt vidare.

Ett företag hade ertappats med att dumpa saker i havet. Ett par fiskare fiskade för mycket fisk. Ett lands fotbollslag hade vunnit över ett annat lands fotbollslag. Det förlorande landets fotbollslag påstod att det förekommit oegentligheter kring ett avgörande mål. De förtjänade därför inte att förlora. Det vinnande laget hävdade bestämt att de förtjänade att vinna. Mannen som blåste i visselpipan satte ner foten och vidhöll att han avgjorde vad som var oegentligheter eller inte. Ett par människor hade gripits därför att de uttryckt sitt missnöje med matchresultatet genom att kasta stenar omkring sig.

En bild på en soptipp fylld med barn som letade pantflaskor visades i förbifarten.

Överallt i världen rapporterades människor återvända till sina arbeten och antalet anmälda hjärtinfarkter och sexuella trakasserier hade ökat med flera hundra procent på bara ett par timmar. Exakt lika många procent som källsorteringen minskat med.

Precis mittemellan, en påannonsering som informerade om att energidryckernas sockerfria alternativ minsann var lika bra som deras onaturligt söta motsvarighet, lyckades Karl få skymten av en neonfärgad nedräkning. T minus en vecka.

”Mera glass”, tänkte Karl.