Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 11

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 11

Redan innan frukost hade den bästa månaden i Karl Davidssons liv tagit en vändning till det sämre. Ett faktum som säkerligen skulle ha dragit ner både Karls goda humör och frukostaptit om han varit medveten om det. För om saker och ting sket sig redan vid frukost kunde man ju vara säker på att resten av dagen också gick i ett brunt skimmer.

Som tur var kom sig inte Karl för att ens försöka föreställa sig vad som komma skulle. Då hade han lastat sin ryggsäck full med ölburkar.

Den glada nyhetsuppläsaren hade muterat sin entusiasm till en nivå som fick studion att vibrera. Vetenskapsmännen! Vetenskapsmännen, skrek uppläsaren på ett sätt som de flesta nyhetsuppläsare oftast inte gör. Vetenskapsmännen hade minsann kommit på ett sätt att lösa problemet med den otäcka rymdstenen. Jorden behövde inte gå under! Hotet från rymden var ett minne blott!

Efter att väldigt snabbt och därför också fantastiskt generellt inte alls redogjort för exakt hur rymdstenen avsåg stoppas, vände nyhetsuppläsaren sig mot en ny kamera och förkunnade lyckligt att julhandeln, på grund av detta, förväntades slå alla rekord som fanns att slå.

Uppläsaren såg in i kameran och lämnade skrattande över till vädret. Vädret skulle så vitt Karl Davidsson förstod bli skit hela dagen.

Frukosten klarades av och Karl lämnade köket för att vidta de åtgärder han alltid vidtog innan han gav sig ut i verkligheten.

Det var där ute i verkligheten Karl noterade att den bästa månaden i hans liv tagit en vändning till det sämre. Förutom att verkligheten både blåste och regnade var den lika överfull av människor som den varit innan nyheten om rymdstenen nått planeten jorden.

Till sin förvåning överlevde han paraplygatloppet på vägen till tunneltåget, bara för att önska att han blivit ordentligt spetsad när han kom fram. Alternativt stannat hemma och ägnat sig åt punkt nummer två på sin lista. Glass var bra. Stressade människor var mindre bra. Stressade människor med paraplyer var en katastrof. Karl Davidsson kände hur lusten att begå ett gammalt och rituellt japanskt självmord började förföra honom.

Långt senare kom han ner till en överfull perrong. Blöta människor trängdes överallt. Ingen sa någonting. Ingenting alls. Människorna bara suckade, tittade ner på sina telefoner och försvarade sina positioner med armbågarna.

När tåget behagade anlända följde Karl strömmen in igenom dörrarna. Alla sittplatser var upptagna och tågets innanmäte blev snabbt varmt och fuktigt. Ett blött paraply hamnade mot hans byxben, hans näsa befann sig i en armhåla och en medresenär nös honom instinktivt rakt i bröstkorgen. Karl Davidsson vände sig mot dörrens immiga fönster och ritade ett könsorgan hållandes ett samurajsvärd medan han stirrade ut i den mörka tunneln.

Han lämnade stationen springande och slog igen dörren till sitt nyvunna kontorsparadis. Andades ut. Suckade djupt. Utanför var det tidigare öde och trevliga kontorslandskapet som bortblåst. Förbytt till en högljudd myrstack. Både analog och digital – lika mycket fysisk aktivitet som pågick utanför dörren, fanns i hans inkorg och kalender.

Karl tittade hjälplöst på medan mötesbokningarna strömmade in. De dränkte alla möjligheter till en effektiv dag. Kollegorna som kommit tillbaka i och med förkunnandet om att rymdstenen inte längre skulle förgöra dem, höll på att ta igen förlorad tid. Och snabbt skulle det gå! Helst snabbare än så. Fast vissa fick börja med att byta ut sina tangentbord. Kollegorna var arga. De svor och skickade epostmeddelanden fram och tillbaka. Karls tilltag att hälla gräsfrö i alla oanvända tangentbord uppskattades tydligen inte av alla. Chefen hade redan skickat ut ett meddelande där hysset fördömdes. Företagets inventarier måste tas på allvar. Något annat alternativ fanns inte.

Trettiofyra minuter kvar till det återinsatta måndagsmorgonmötet. Trettiofyra minuter innan Karl blev tvungen att öppna dörren till sitt kontor.

Tiden fram till mötet spenderade han med att ömsom ta bort oönskad korrespondens ur inkorgen och ömsom förklara för medarbetare vad den röda lampan utanför dörren betydde. Samt formulera ”nej-tack”-svar på inbjudningar till möten där han absolut inte behövdes. När inte mindre än tolv olika kollegor knackat på dörren och öppnat densamme innan han hunnit deklarera att han inte var tillgänglig, satte Karl Davidsson kurs mot skrivaren. För att skriva ut en kommuniké. En kommuniké han ämnade sätta upp mitt på dörren.

Han fäste blicken i ett anteckningsblock och gick med snabba steg genom en numera levande och livsfarlig kontorsdjungel. Kollegor hälsade, försökte få honom att stanna vid deras skrivbord. För att visa någonting. För att fråga om saker de borde känna till.

I skrivarrummet stod två kollegor och samtalade om ett projekt. Testresultatet i ett projekt för att vara exakt. Testresultaten visade att viss ansträngning återstod innan projektet var i hamn. Något projektledaren inte tagit med i sin estimering av verkligheten. Tidsrapporteringen skulle bli jobbig att få ihop. Karl drog sitt kort i skrivaren och bad den, via pekskärmen, skriva ut hans kommuniké. Kollegorna vände på huvudet när skrivaren började spela sin signaturmelodi.

”Vi pratar här Karl”, förkunnade den ena. Den andre nickade.
Karl pekade demonstrativt på skrivaren och sedan på skylten som fanns uppsatt på den öppna dörren. På skylten stod Skrivarrum tryckt med stora och svarta bokstäver. Skrivaren spottade ut arket och Karl skyndade tillbaka.

Arket som informerade kollegor om att en röd lampa innebar att Karl inte kunde bli störd, stoppade ingenting och den återstående tiden fram till det oerhört viktiga måndagsmorgonmötet tillbringades med att förklara innebörden av meddelandet.

Tunneltåget, kalendern, inkorgen, kollegorna – Karl började stillsamt undra om det kunde vara så att den där rymdstenen kraschat in i jorden under natten. Kraschat och skapat ett maskhål som förflyttat honom till en annan dimension. En annan del av universum. Ett parallellt och omvänt sådant där mänsklighetens brist på sunt förnuft och medkänsla hyllades som svaret på alla frågor som inte borde ställas.

Han reste sig och gick till pentryt där kaffeautomaten var belägen. Det stillsamma paradis han upplevt tidigare existerade inte längre. Pentryt kokade av aktivitet och människornas fullfjädrade idioti var i högsta grad närvarande. Han fick vänta sju minuter på att få tillgång till maskinen. Under dessa sju minuter imploderade Karl Davidssons värld.

Alla var tillbaka på kontoret. Alla pratade i munnen på varandra om hur fantastisk tiden varit medan de väntat på besked om rymdstenen. Människorna hade varit ute i sina stugor, rest, träffat sina nära och kära, gått promenader och skrivit listor över saker de bara måste ha fått gjort innan jorden gick under. En hade köpt en motorcykel, en annan en segelbåt, en tredje rest jorden runt, andra haft tid att umgås med familjer, målat en tavla, nästan skrivit en bok, vandrat i naturen.

Men kvinnan som köpt motorcykeln hade sålt den. Mannen med båten hade plockat upp den ur vattnet. En motorcykel var ju farlig och snart skulle ju vintern förvandla vatten till is.

Samtalen började studsa runt i Karl Davidssons huvud.

”Var ska ni fira jul?”
”Åh, hos svärföräldrarna! Men vad gör man inte?”
”Har ni börjat köpa julklappar?”
”Nej, vi har inte hunnit! Börjar känna oss väldigt stressade! Vad ska man liksom ge?!”
”Har ni hört att räntan ska justeras uppåt?”
”Kan ni snälla fälla ner toalettringen!”
”Jag blev tvungen att lämna bilen på verkstaden i morse.”
”Min man är så stressad att han knappt ser mig längre. Tar inte i mig!”
”Själv sover jag dåligt.”
”Jag hinner inte umgås med min familj så mycket som jag vill.”
”Hahahaha! Har du sett den här bilden?!”
”Jag skulle gärna åka till Zanzibar. Det har jag drömt om länge.”
”Åh! Vilka söta kattungar!”
”Hoppas inte barnen blir sjuka nu när de är tillbaka på dagis.”
”Vad gjorde ni igår? Jasså, ni städade?”
”Tack, vore jättekul! Men jag hinner inte idag, vi måste storhandla och rensa förrådet på vinden.”
”Du måste se bilden på kattungarna!”
”Tänk om man kunde få en löneförhöjning.”
”Dagis har stängt imorgon!”
”Vår tv gick sönder igår.”
”Jag har ju funderat på att byta jobb länge nu.”
”Jag också, om jag ändå fortsatt studera till läkare.”
”Jaha, nu måste man väl köpa ett gymkort då.”
”Kattungarna!”

Karl svor att aldrig mer besöka pentryt igen under arbetstid. Han backade långsamt ut och begav sig mot måndagsmötesrummet. Där satte han sig längst bak och hukade sig ner.

De sista kollegorna kom in precis efter det att chefen tagit till orda, chefen suckade och stängde dörren igen.

När sorlet lagt sig hälsade chefen alla välkomna och sa att det fanns någonting litet beställt för att fira att jorden skulle överleva. En överraskning! Ingen behövde köpa någon lunch just denna dag, la chefen till och log stort. Chefen släckte sedan lyset i rummet och visade en presentation med hjälp av en projektor. Presentationen var fylld av animationer och syftade förmodligen till att förmedla status i alla projekt som pågick på kontoret. Samtliga åtaganden var numera gravt eftersatta mot uppsatt deadline och således måste alla kort och gott arbeta övertid framöver. För att komma ikapp. Vi måste ju leverera skrockade chefen kamratligt. Alla kollegorna nickade samstämmigt. Chefen skrattade och tittade konstigt på Karl efter att han räckt upp handen och frågat om han inte kunde få ledigt under eftermiddagen.

När mötet tog slut blev alla kollegorna väldigt stressade. Vissa småsprang till och med tillbaka till sina skrivbord. Alla skrattade och var glada. Alla utom Karl Davidsson.

En logisk tanke var att det borde finnas en nyckel till nyckelhålet som satt i dörren till Karls nya kontor. Ett nyckelhål kändes meningslöst utan en nyckel. Men om en nyckel existerade fanns den inte på rummet. Så mycket kunde Karl missnöjt konstatera. Han spenderade nämligen tiden mellan måndagsmorgonmötet och lunchtimmen med att försöka hitta den. Sökandet var fruktlöst.

Nedslagen satte han sig mittemot datorskärmen och använde en sökmotor för att luska reda på hur vetenskapsmännens förslag angående rymdstenen såg ut. Föga förvånande omfattade lösningsförslaget en stor sprängladdning. Flera stora sprängladdningar för att vara exakt.

Hela det globala och digitala nätverket var fullt av åsikter och diskussioner kring det valda tillvägagångssättet.

Förutom vad Karl utifrån högst ofrivilliga, empiriska studier antog vara det primära användningsområdet med det digitala nätverket – att skylta med vart man bestämt sig för att åka på semester, eller lägga upp gravt redigerade bilder på husdjur, bebisar och maträtter – skrev människor kommentarer, artiklar, inlägg och åsikter om rymdstenen överallt. Alltsammans var en enda stor röra.

De flesta ansåg att sprängladdningar var det absolut bästa alternativet som kunde uppbringas. Mänskligheten var på gränsen till rörande överens om att förslaget tack och lov skulle rädda planeten de annars inte brydde sig ett dugg om.

Precis i samma stund Karl konstaterat att vetenskapsmännens lösning med största sannolikhet skulle misslyckas ringde hans telefon. Skärmen avslöjade att Eva väntade på andra sidan luren.

”Hej, det är Karl Davidsson”, sa Karl.
”Karl-Johan!”, utbrast Eva i andra änden på luren. ”Har du hört? Vi kommer överleva!”
”Jo”, sa Karl utan att fortsätta. Han valde att inte tillägga – ”tyvärr”.
”Det är väl underbart? Är det inte så säg?”, fortsatte Eva i ett snabbt tempo.

Karl svarade inte.

”Tror du att de kommer att lyckas?”, frågade Eva.
”Nej”, svarade Karl sanningsenligt.
”Va? Varför säger du så?”
”Därför att jag inte tror att de kommer lyckas”, svarade Karl.
”Men Karl, varför är du så negativ?”
”Jag är inte negativ.”
”Jamen, jaha?”, sa Eva vars entusiasm märkbart dämpats. ”Varför inte då?”
”Varför jag inte är negativ? Jag är ingenting, jag bara konstaterar att jag inte tror de kommer att lyckas. En åsikt jag baserar på tidigare erfarenheter och observationer jag anser vara både tillförlitliga och objektiva. Vad skulle det göra för skillnad om jag nu var negativ förresten? Det här med att positiva saker skulle hända positiva människor är en myt. En myt skapad av människor med ett behov av att lura sig själva för att klara av sin vardag. Positiva saker händer människor som har en förmåga att se verkligheten för vad den är och sedan agera därefter. Rymdstenen om något är väl i sådana fall det yttersta bevis för att den här planeten befolkas av negativa och sura människor?”

Eva förblev tyst en lång stund. Sedan sa hon, ”Jag menade varför du inte tror att de kommer lyckas.”

”Jaha”, sa Karl och förklarade problemet med att spränga en väldigt stor rymdsten som kom farande i väldigt hög hastighet i ett stort vakuum där friktion och gravitation inte skulle bidra med vare sig grepp eller draghjälp.

”Så, vi kommer inte överleva ändå alltså?”, sa Eva buttert.
”Inte om de gör som de tänker”, sa Karl.
”Hur ska de göra då?”

Karl förklarade i stora drag hur mänskligheten behövde gå tillväga för att bli kvitt rymdstenen. I stort sett var det samma förklaring han gett Eva när de var och campade i skogen.

”Karl-Johan Davidsson!”, utbrast Eva. ”Du måste berätta detta för någon så vi kan överleva! Vi måste överleva!”
”Jag ska försöka”, sa Karl utan att tänka sig för.
”Inte försöka! Gör!”, beordrade Eva. ”Du måste!”
”Jag ska”, ljög Karl och la på luren.

”Ur vilket perspektiv måste mänskligheten överleva?”, tänkte Karl. Ett kosmiskt? Vad för nytta gjorde mänskligheten? Vad för syfte fylldes av att människan satt på en planet och betedde sig som människor?

En kollega öppnade, den röda lampan till trots, dörren och förkunnade glatt att nu fanns minsann gratis lunch att hämta utanför pentryt. För att fira människans triumf över rymdstenen. Det ryktades om tårta till eftermiddagsfikat också!

”Skönt”, tänkte Karl som insåg att han därmed kunde hämta sin lunch och retirera tillbaka till sitt rum.

Tre minuter senare snappade Karl åt sig en låda tonfisksallad från en vagn. Eftersom valet stod mellan diet läsk och vanlig läsk av samma smak, märke och modell, valde Karl en vanlig. Med tanke på hur hans kollegor valt, tog han två vanliga läsk utan att skämmas. Med plastbestick, tonfisksallad, en liten burk salladsdressing och vanlig läsk i famnen, blev han på vägen tillbaka till sitt rum konfronterad i korridoren. En av kontorets kedjerökare pekade på läskburkarna och meddelande att allt det där sockret inte alls var bra för honom.

Bakom den stängda dörren tog det honom ungefär ett andetag att komma fram till att tonfisksalladen inte skulle falla honom i smaken. Då han ansåg sig själv vara en någorlunda rationell människa valde han att inte gå tillbaka och byta till det vegetariska salladsalternativ som chefen valt.

Han placerade läsken i en skrivbordslåda, hällde ut salladen genom fönstret, slängde förpackningen i papperskorgen och lämnade kontoret i jakt på lunch. Han styrde stegen mot sushirestaurangen han haft ett par angenäma möten med under den senaste månaden. Trevlig personal, god mat och en lugn atmosfär. Det borde vara ledord för alla restauranger tyckte Karl Davidsson.

Tjugo minuter senare stod Karl på gatan utanför restaurangen och kippade efter andan.

Stressad personal, lång tid mellan placerad beställning och inkommen mat, ett världskrig framför beställningsdisken, dålig luft och människor som tuggade med öppen mun eller slickade på fingrarna. Saker som borde vara förbjudna på alla restauranger tyckte Karl Davidsson.

Inget annat alternativ än en regelrätt reträtt till sitt kontorsrum kunde rimligen motiveras. I brist på möjligheter att anlägga en vallgrav utanför dörren ritade Karl en stor pil från pappersarket mot den röda lampan och hoppades att detta skulle hjälpa.

Det hjälpte inte alls och Karl fick i stort sett ingenting gjort på kontoret.

Ett enda faktum tröstade honom denna dag som annars gick helt i misärens tecken. Misär var kanske inte rätt ord. Hela hans verklighet hade imploderat i en störtflod av galenskap. Karl hade släppt ner garden och bjudit verkligheten på ett leende och självklart kom den tillbaka och gick på knock. Rev av honom huvudet. Faktumet som tröstade var inte ett faktum utan förvånande nog en annan människa. Det som tröstade var att mäklaren svarade i telefonen på första försöket.

Mäklaren gick tack och lov med på att inte försöka sälja Karls lägenhet. Karl strök punkt nummer fyra på listan och kände hur ett kort välbehag letade sig upp längs ryggraden. Han tänkte på intet sätt ge upp sin lista. Speciellt inte nu, när det stod klart att mänsklighetens tillvägagångssätt för att bli kvitt rymdstenen återspeglade just mänskligheten.

Framåt eftermiddagen började kollegorna ge upp och gå hem en efter en. Frekvensen på exodusen ökade signifikant ungefär femton minuter efter att Karl sett chefen lufsa förbi iförd ytterkläder. Trettio minuter senare var Karl återigen ensam på kontoret. Han spenderade kvällen med, att på fastande mage, ta sig framåt i sitt projekt.

Precis när Karl satt och tröstade sig med att alltsammans i alla fall inte kunde bli värre damp ett epostmeddelande ner i hans inkorg.

Meddelandet fick Karl att undra varför det ofta var just som så, att när en människa inte trodde att allt kunde bli värre, blev allt ofta värre.

Meddelandet var från chefen. Chefen beklagade att nu när alla var tillbaka på kontoret fanns det medarbetare som stod högre upp på listan än Karl. Vissa seniora resurser, som chefen uttryckte saken, hade väntat längre än Karl på att få ett eget rum. Chefen fann därför ingen annan utväg än att ge rummet Karl fått till någon av dessa. Karl skulle behöva flytta tillbaka till sin gamla plats redan nästa dag. Chefen tackade för samarbetsvilja och beklagade sig ännu en gång.

Karl Davidsson beslutade sig för att gå hem och ägna sig åt punkt nummer två på listan.

”Somliga dagar erfordrar mer glass än andra”, tänkte Karl och tog tången från skrivbordslådan. På vägen hem gick han förbi pentryt. Skrymslet var nedsläckt och endast diskmaskinens rytmiska hummande och den lilla skärmen på kaffeautomaten skvallrade om frånvarande mänskligt liv.

Panelen på kaffeautomaten var inga problem denna gång heller. Sladdarna kapitulerade för tångens kraft och vips meddelade automaten att den var i behov av service.

Karl stoppade tången i fickan och åkte hem för att äta glass och se på tv. Ett tilltag han kom att ångra bittert.