Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 6

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 6

På vägen mellan tunneltågsstationen och sin lägenhet tog Karl Davidsson motvilligt upp mobiltelefonen. Motvilligt därför att det var en mobiltelefon och dess främsta syfte var, eller hade i alla fall från början varit, att via tal kommunicera med andra människor. Nuförtiden föreföll dock mobiltelefonernas främsta syfte vara att ta kort på katter och mat i olika kontext för att sedan sprida på det digitala nätverket. Om evolutionen kring mobiltelefonens primära användningsområde var ett steg framåt eller bakåt valde han att inte utreda vidare.

Karl slog numret till mäklarbyrån, den som lämnat information och hintat om en möjlig försäljning av hans lägenhet. Tilltaget var en smula upprörande och istället för att oroa sig ville nu Karl förekomma eventuella missförstånd. Ta mäklaren vid hornen. Signalerna gick fram men ingen svarade.

”Så gott som något?”, tänkte Karl. För om ingen svarade på deras kontor, torde det väl ändå betyda att ingen var där. Och var ingen där kunde de väl inte gärna sälja hans lägenhet? Eller? Han gjorde en mental notering om att ringa igen vid en relevant tidpunkt.

Medan han stoppade tillbaka telefonen i fickan placerade han den ena foten framför den andra tills han var hemma. Väl hemma kände han sig förbryllad.

Verkligheten stämde fortfarande inte riktigt överens med vad han var van vid. Vinden som borde ha känts kall bekom honom inte, människor han aldrig mött förut hälsade hjärtligt. Vilket, förbryllande nog, inte heller bekom honom. En kvinna hade till och med stannat sin bil och frågat om han ville ha skjuts. Karl, som efter en hälsosam mängd efterforskningar, numera var medveten om hur motion påverkade hans välmående, tackade artigt men bestämt nej. Under förevändningen att vardaglig motion var ett nödvändigt ont. Kvinnan hade vinkat och kört iväg.

De artiklar som predikade vikten av vardagsmotion förespråkade ofta också en varierad kost.

Vad ska en människa äta och vad ska en människa inte äta? Du vill väl leva för evigt?

Kvällstidningarnas eviga frågor och samtidigt en hel vetenskap tycktes det. Helst borde den varierade kosten innehålla mindre laktos än mer laktos, mycket liten andel gluten och en hel del så kallade fibrer. Men inte för mycket eller för lite av allt. Alla verkade också rörande överens om att socker var livsfarligt. I vissa fall var extrema mängder fett bra och frukt mer negativt än sitt positiva dito.

Alltsammans var en enda röra av åsikter så motsägelsefulla att inget budskap gick att ta fasta på. Karl hade emellertid kommit fram till en enkel tumregel – ingenting som smakar gott är nyttigt och tvärtom.

Karl som funnit en varierad kost förbannat krånglig och tidsödande att upprätthålla köpte istället variation på burk. Pillren i burken bestod av en tillfredställande mängd vitaminer och mineraler för att hålla honom vid liv trots hans något köttiga och ensidiga kost. Inte för att han ville leva för evigt, absolut inte, men det skadade ju inte att slippa lida mer än nödvändigt. Det fanns ju liksom ingen mening med att bråka med kroppen i onödan. Den skulle ju brytas ner och ställa till med problem tids nog ändå. Heller ingen mening med att spendera alltför mycket av den begränsade tid Karl levde med att göra saker han inte tyckte om – laga mat och bedriva vetenskaplig forskning kring matlagning. Därav vitaminerna och köttfärssåsen.

Han låste upp, öppnade, stängde och låste dörren, i exakt den ordningen, och så befann han sig i sin lägenhet. Vilket kändes positivt. Allt annat hade varit högst oroväckande. Han låste dock dörren utan att känna samma enorma lättnad över att ha stängt ute verkligheten som han brukade. Karl ryckte på axlarna. Inte för att påvisa en känsloyttring utan för att lättare kränga av sig sin jacka.

Då klockan visade matdags utfärdade han inget undantag mot spikade rutiner utan styrde kosan direkt mot köket. Av de saker mänskligheten misslyckats mest med ansåg Karl Davidsson mikrovågsugnen inneha en av topplaceringarna. Näst efter järnvägar och försök att praktisera demokrati ute i verkligheten. Karl, som levde efter devisen att det var korkat att låta sig bli lurad mer än en gång, hade därför sedan länge övergett mikrovågsugnar. Mat som kokande på utsidan och samtidigt var djupfrusen på insidan gjorde troligtvis få människor glada.

Att fortsätta värma mat med icke tillfredsställande resultat när andra möjligheter fanns att tillgå? Kom inte på fråga. Att gnälla över saker som gick att påverka var inte bara meningslöst utan också oerhört långtråkigt. Gnäll över saker som inte gick att påverka hade Karl däremot större tålamod med.

Kall köttfärs är inte alls speciellt gott – var ett talesätt Karls pappa ofta använt sig av. Troligtvis också hans pappa före det, men Karl visste inte säkert då han aldrig hört sin farfar använda sig av uttrycket.

Karl hade ryckt ur sladden ur mikron och aldrig mer använt den. Av hänsyn till andra människor hade han inte kastat ut den genom köksfönstret. Men bara därför. Som bevis på denna handlingskraft låg ett fruset block köttfärssås och smälte sakta i kastrullen. Karl själv stod bredvid med ett slevliknande köksredskap i trä och petade på det.

I och med övergången från mikrovågsugnen till den mer konventionella spisen hade en tid av analys följt. Olika kastrullmaterial kombinerades med olika värme på plattorna. Efterforskningen resulterade i ett diagram där tid och värme befann sig på x- respektive y-axel.

Han började med andra ord på svag värme och fortsatte sedan att öka tills blocket var tinat. Tills såsen puttrade i grytan. Som så mycket annat var inte uppgiften jättesvår, att tina ett block djupfrusen köttfärssås gick utmärkt bara ett visst fokus lades ner på uppgiften. En bra tinad köttfärssås kom inte tillskänks från ovan inte. Det gällde att inte ha för bråttom och att ta sig an problemet med öppna ögon. Att vara på det klara med vad avsteg från processen kunde resultera i.

Om plattan till exempel ställdes för högt i ett tidigt skede riskerade utsidan av köttfärsblocket att brännas vid innan klumpens inre blivit varmt. Att påbörja smältprocessen i god tid innan hunger drev spisoperatören mot desperation var följaktligen av yttersta vikt.

När köttfärssåsen uppnått tillfredställande temperatur hällde Karl över den i en semidjup tallrik och flyttade alltsammans till bordet. Medan såsen svalnade uppskattningsvis tre och en halv grad ordnade Karl med dryck. Servetten placerades i knät och han började äta.

Han åt tills han var mätt. Röran i köket städades sedan undan och Karl fortsatte ut i vardagsrummet. Väl där bytte han om till sina soffsittarkläder.

Liksom föregående kväll behandlade alla kanaler uteslutande den stora nyheten kring den ännu större stenen ute i rymden. Den närmade sig tydligen fortfarande med en vidunderlig fart och visade inga tecken på att självmant avvika från sin kollisionskurs. Karl lyssnade till olika journalisters redogörelser för vad samtalen länderna emellan resulterat i. Nationer och förbund världen över höll fortfarande på att sätta ihop kommittéer där olika sorters kompetens skulle samsas, resonera och ta fram en lösning som innebar fortlevnad för planeten jorden. Eller, för mänskligheten, rättade en journalist sig själv. Kommittéerna fokuserade just nu på att ta fram arbetsprocesser för projektet. Utan processer är vi ingenting, förkunnade en ansvarig politiker. Inom kort fanns förhoppningsvis adekvata riktlinjer för arkivering av dokument också på plats.

Det föreföll inte bättre än att mänskligheten trots sitt beteende genom åren, förstått att de faktiskt bara hade en planet att tillgå.

”Storartat”, tänkte soffgeneral Davidsson där han satt.

Andra program hade letat reda på både utnämnda och självutnämnda experter kring ämnet rymden, jorden, stenar, sprängämnen, generella försvarsstrategier, hur planeten antogs reagera när rymdstenen kraschade in i den, samt vad olika kändisar hade att säga om tidigare nämnda ämnen. Karl tyckte de flesta teorierna kring hur människan hoppades bli kvitt rymdstenen var helt uppåt väggarna. De två populäraste – att antingen spränga den eller be till en gud att den skulle försvinna, kändes i Karls öron minst sagt tveksamma.

En rymdsten av den magnitud och hastighet som var på väg mot dem skulle förmodligen inte låta sig övertygas så lätt.

I en kanal satt en självutnämnd filmstjärna och skämtade om att denne faktiskt räddat jorden från exakt en nästan likadan rymdsten vid inte mindre än två olika tillfällen. Filmstjärnan skrattade medan denne föreslog att regeringen kanske borde fråga om hjälp. Karl nickade och var benägen att hålla med. Det var nog hugget som stucket vem som hade störst chans att rädda planeten. Politiker eller filmstjärnor.

Själv hade Karl Davidsson också, som inte på något sätt ansåg sig smartare än sin nästa, funderat över problemet en smula. Till och med räknat lite. Jämfört hur solens dragningskraft fungerade med rymdstenens storlek, hastighet och jordens bana.

Sedan hade Karl tagit ett par andra faktorer han snokat reda på, lagt ihop alla siffror och trodde sig ha kommit fram till en teori om hur planeten kunde räddas. En enkel och billig teori.

Konstigt nog pratade ingen på tv:n om hans teori alls. De var inte i närheten av den. Rymdexperterna tittade inte ens i samma riktning som hobbyastronom Davidsson gjort.

”Märkligt”, tänkte Karl och fann till sin förvåning hur detta faktum upprörde honom.

Inte för att han ville ha ära och berömmelse eller kunna sitta i sin soffa och skrockande konstatera att han tänkt i samma banor som listiga män och kvinnor. Nej, det upprörde honom av en annan anledning. En enkel sådan. Han hade under dagen kommit på sig själv med att tycka om planeten och människorna han delade den med alltmer. Han kunde inte riktigt sätta fingret exakt på vad han kände, men det var som om all stress och girighet ersatts med ett lugn, en förståelse för andra och en genuin värme människor sinsemellan. Karl fann den nya verkligheten trivsam.

Just därför kändes det lite upprörande att ingen ens pratade om hans teori. En teori som enligt hans efterforskningar faktiskt kunde rädda planeten förvånansvärt enkelt. Inte bara i teorin utan också i praktiken. Ett litet men ack så viktigt attribut. Det var ju trots allt i praktiken de flesta människorna levde.

Karl hämtade ett glas vatten och bytte sedan kanal. I rutan uppenbarade sig ett välbekant ansikte. Nyhetsuppläsaren som brukade utgöra hans frukostsällskap arbetade tydligen nu också kvällsskiftet i tv-fabriken.

Han höjde volymen medan nyhetsuppläsaren berättade att olika väpnade konflikter runt om i världen föreföll ha avtagit. Länder slutade ett efter ett att kriga med sina grannar och hota sin lokalbefolkning med importerade kanoner.

Men inte nog med det. Kvinnor fick klä sig hur de ville och flickor följa med pojkarna till skolan. Kina gav utan omsvep tillbaka Tibet och Amerikas förenta stater funderade på att kanske ge invånare utan försäkring sjukvård och möjligen, nästan öppna gränsen mot Mexiko.

Överallt på sin blåa planet la människor ner vapen och förtryck och började istället hjälpa varandra. Det grävdes brunnar och byggdes skolor. Gisslan och fångar som suttit inlåsta i berg och varit gömda i dalar släpptes fria. All den hjälp som borde ha nått fram till svältande barn mättade nu helt plötsligt munnar utan att försvinna på vägen.

Stora företag som tillverkade medicin sänkte sina priser och informerade att de tänkt om vad gällde vinster och utdelningar till ägare. Av en outgrundlig anledning gick det att producera medicin till humana priser efter att rymdstenens ankomst annonserats.

En representant för det internationella fotbollsförbundet tillkännagav att deras organisation avsåg se över inställningen till korruption.

Tedrickare världen över annonserade via en talesperson att de tillsvidare pausade alla cricketmatcher.

Skövlingen av Amazonas regnskog avbröts omedelbart och företag i väst slutade skicka sitt avfall till mindre utvecklade väderstreck. Indien tog hand om sina kastlösa och gav gatubarnen tvål, vatten och mat. En allvarlig kvinna med en prick i pannan lovade dyrt och heligt att dessa barn aldrig mer skulle behöva bo på soptippar.

Ett annat stort företag medgav att de släppt ut gifter i vattnet. Chefen för företaget lovade nu dyrt och heligt att de tänkte sluta med detta, börja sanera olika sjöar och minsann se över vad de egentligen höll på med. Ett par fiskare som förut, efter vad Karl förstod, ville dra upp all fisk ur haven samtidigt, proklamerade nu att de sannerligen inte ville fiska mer än de behövde.

Flera biltillverkare meddelade om att de inte tänkte tillverka fler bilar med förbränningsmotorer. Så det så.

Nyhetsredaktionen visade, som redaktören sa, trevliga bilder från världens alla hörn och kanter. Barn log medan de åt sig mätta. Människorna i rutan sa att de började förstå att de alla bodde på samma planet. Karl funderade på hur någonting som var runt kunde ha kanter och hörn medan människor hjälptes åt att dansa och le i kapp med varandra på tv:n.

Mitt i programmet ringde hans telefon, en smått ovanlig företeelse. Karl Davidsson hade inte så många alls som ringde honom. Karl funderade emellertid inte mer över saken utan sträckte sig mot luren.

Han nådde den inte. Avståndet inspirerade till en djup suck innan han ställde sig upp och gick över till luren där den låg och vibrerade på bordet. Han tittade på skärmen och konstaterade med viss besvikelse att han gissat rätt. Inte mäklaren.

”Hejsan Eva”, sa Karl därför att det var Eva som ringde.
”Hej Karl-Johan”, sa Eva. ”Vad har du för dig? Ringer jag och stör?”
”Jag tittar på tv”, sa Karl sanningsenligt. ”Nej, du stör inte”, sa han sedan eftersom han inte tyckte Eva störde honom.
”Vad bra”, sa Eva. ”Du, läste du mitt sms idag?”
”Ja”, sa Karl och mindes att han läst sms:et.
”Du frågade aldrig vad för idé jag hade.”
”Du berättade aldrig vad det var för idé du hade.”
”Men Karl-Johan”, sa Eva. ”Är du inte nyfiken alls?”

Karl funderade på om han var nyfiken.

”Nej, jag antog att du skulle berätta det ändå”, sa han sedan.
”Men Karl-Johan!”, utbrast Eva. ”Vad tittar du på? Jag har ju ingen tv.”

Eva påpekade ofta att hon inte ägde någon tv, ungefär lika ofta som hon frågade Karl vad som visades på tv.

”Först tittade jag på ett par gubbar som pratar om vad de kan göra åt den där rymdstenen”, började Karl och väntade på att Eva skulle avbryta honom. Hon brukade nämligen avbryta honom.

”Jaha”, avbröt Eva. ”Kom de fram till någonting? Jag tycker verkligen inte om det här Karl-Johan. Det är otäckt. Tänk om de inte kan komma på ett sätt att stoppa asteroiden?”

Karl svarade inte på Evas fråga, eftersom han antog att det var en retorisk sådan. Han avstod också från att förklara skillnaden mellan olika typer av rymdstenar då det inte kändes relevant i sammanhanget. Sedan tänkte Karl återigen på hans eget lösningsförslag beträffande rymdstensproblemet. Ju mer han gick igenom beräkningarna han gjort, desto mer trodde han på idén.

”Nu tittar jag på ett sorts magasin med rapportering från olika platser”, fortsatte Karl. ”Just nu vädjar en läkare i Amerika åt försäkringsbolagen att hjälpa till att bevilja vård åt sådana som tidigare nekats ersättning.”
”Visst är det fint?”, avbröt Eva igen. ”Att världen liksom blir vänner i svåra tider?”
”Har det inte alltid varit svåra tider, mer eller mindre?”, tänkte Karl och svarade inte eftersom han återigen antog att Evas frågor var retoriska.
”Min idé är egentligen ganska enkel”, fortsatte Eva.
”Okej”, sa Karl.
”Jag tycker vi ska åka på nästa sommars campingresa nu istället för att vänta till nästa sommar.”

Karl funderade. En sommarcampingresa på hösten gick ju lite emot hela syftet med en sommarcampingresa. Plus att syftet med campingresan var att en gång om året göra vad Karl ansåg vara okej att göra just en gång om året. Något de nu alltså redan gjort för detta år. Ett litet dilemma.

”Blir inte det kallt?”, sa Karl.
”Nejdå, vi köper rätt utrustning bara.”

Karl funderade igen. Eva hade ju onekligen rätt i att det kunde bli svårt att utföra campingresan nästa sommar. Rymdstenen avsåg ju anlända redan till jul. Han låg ju faktiskt också bra till med sitt projekt när han tänkte efter.

”Ja, okej”, sa Karl. ”Varför inte.”
”Vad bra! Hurra!”, sa Eva och lät glad. ”Jag ordnar det vanliga, det enda du behöver köpa är utrustning så du inte fryser.”
”Okej”, sa Karl.
”Hejdå Karl-Johan”, sa Eva.
”Hejdå”, sa Karl.

Karl Davidsson fortsatte titta på trevliga nyheter från runt om i världen tills han blev trött och gick och la sig.

”Märkligt”, tänkte Karl och log där i mörkret. Han log helt ofrivilligt och tyckte vad han såg var helt fantastiskt. Vilka underbara fyra månader planeten gick till mötes.