Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 4

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 4

Karl Davidsson klev motvilligt ut ur duschen. Han drog snabbt åt sig en av de gamla handdukarna som hängde på kroken i badrummet. Handduken var gammal och urtvättad av den enkla anledningen att det trots nutida teknik, föreföll omöjligt att tillverka handdukar som kunde leverera ett acceptabelt resultat gällande torkförmåga.

Enligt Karls empiriska undersökning var nya handdukar odugliga ur ett praktiskt perspektiv de första 84 dagarna av användning. Först därefter började en nyinköpt handduk leverera en något sånär tillfredställande funktionalitet. Förutsatt att de tvättades regelbundet.

När Karl Davidsson kände att han tillfredställande utfört de behov bäst lämpade att ägna sig åt i badrummet gick han ut i vardagsrummet.

I vardagsrummet fanns en soffa, ett bord och en tv. På soffan låg de kläder Karl brukade ha på sig när han satt i soffan. De bestod av ett par byxor i ett mjukt material och en tröja i exakt samma material. I exakt samma färg.

Karl knäppte på tv:n och blev genast skeptisk.

Alla kanaler på tv:n var fulla av olika sorters människor som talade i munnen på varandra. De talade om en enda sak – ifall en stor rymdsten skulle bli slutet för människan eller inte.

I de flesta kanalerna fanns olika konstellationer av gamla män med glasögon och grått hår, iklädda kostym. Männen i kostym talade om hur rymdstenar rör sig, vilken fart de har, hur dessa rymdstenar kan stoppas samt hur otäckt det kunde bli om de kraschade in i planeten.

Programledaren envisades med att kalla kometen för jordens undergång, en riktig planetdödare, varpå minst två av männen i kostym skrockade och avbröt programledaren – att säga att kometen som hotade skulle orsaka hela jordens undergång var naivt. Ett sådant uttalande tjänade bara ett sensationssyfte. I ett desperat försök att väcka intresse. Tilltaget var rent av korkat och passade bättre som en tramsig titel på en bok än i en seriös debatt. Planeten skulle med största sannolikhet leva vidare trots kollisionen. Mänskligheten var dock dödsdömd. Kring denna dom rådde konsensus.

Karl, som inte riktigt tyckte att människan förtjänade planeten jorden, ryckte på axlarna. Det kanske helt enkelt var dags att lämna över stafettpinnen till en livsform som inte betedde sig som människor?

Överlag var alla väldigt uppspelta och allvarliga på samma gång.

En grupp människor talade enbart om hur mänskligheten behövde gå tillväga för att stoppa den stora rymdstenen som var på väg. Tydligen var det upp till politiker i olika länder att komma överens om den strategi som lämpade sig bäst för att rädda planeten. I dagsläget fanns ett par förslag rörande tillvägagångssätt. Alla förslagen involverade att på ett eller annat vis spränga rymdstenen.

Strategierna förvånade en aning. Inte det faktum att politiker ville spränga saker i luften. Det förvånade inte alls eftersom att spränga saker i luften, enligt de flesta politiker, var den generella lösningen på alla problem som fanns på planeten jorden. Karl ställde sig skeptisk till planerna mest därför att det inte fungerat alldeles förträffligt hittills att lösa problem genom att spränga saker i luften. Varför skulle det fungera bättre bara för att problemet kom från rymden?

Karl Davidsson litade dessutom inte speciellt mycket på politiker. Möjligen bidrog detta till misstron. Han litade inte på politiker av många olika anledningar. Främst därför att det kändes som att det var deras fel att det fanns så många stridsvagnar och så lite botemedel mot svält på planeten han ofrivilligt kallade sitt hem. Det faktum att somliga människor dagligen dog av törst samtidigt som andra oftare än så använde vatten för att spola bort sin avföring? En otrevlighet som förmodligen också kunde tillskrivas politiker.

En kvinna fanns med i debatten. Hon fick epitetet kvinnosakskvinna av programledaren och upprördes över att problemet med rymdstenen inte sågs ur ett kvinnligt perspektiv. En kvinnosakskvinna var, så vitt Karl förstod, en kvinna som emellanåt beskyllde män för alla problem som fanns på planeten jorden. En slutsats som i sig kanske inte var helt fel då framförallt medelålders män i kostym stod för en majoritet av de problem och brister planeten led av. Tydligen borde även en stor rymdsten klassas som ett sådant. Just den ansåg Karl, om än något motvilligt, att det kändes en smula orättvist att beskylla kostymklädda och medelålders män för. Men det gick förstås inte att vara helt säker.

Karl Davidsson rynkade sin panna, han förstod inte alls all uppståndelse – varför var alla människor på tv:n så upprörda? Och varför försökte de så desperat komma fram till lösningar som kunde rädda jorden från den ondskefulla rymdstenen? Det var ju inte så att människan brytt sig speciellt mycket om planeten de bodde på fram tills nu? Förhållandevis få människor värnade om miljön eller protesterade mot de företag som ideligen envisades med att förstöra och förstöra och förstöra i vinstintressets heliga korståg. Oviljan att ändra sin bekväma livsstil till förmån för en hållbar civilisation var nästan skrattretande. Speciellt om en människa inte hade någon humor.

Han mindes en tid för längesedan då han försökte prata med människor och informera om vikten av en gemensam strävan mot en bättre planet. En fungerande framtid som han kallat den. Förkortat EFF. Han hade pratat med människor han träffat, skrivit insändare och brev. Insändare fulla av vädjan till sina medmänniskor. Brev till politiker fulla av idéer för en bättre planet. Tiden gick och efter fruktlösa insändare och obesvarade brev tröttnade han.

Numera tyckte Karl Davidsson att människans förhållande till planeten jorden var ungefär detsamma som att gå till frisören och vägra ta av sig mössan.

Konstigt nog visste ingen i debatten framför honom på tv:n exakt var på planeten rymdstenen tänkte behaga slå ner.

Mitt i en annan kanal stod en reporter omgiven av en stor skog. Reportern sa sig vara i Sydamerika och kallade skogen för regnskog. Där fanns tydligen människor som ännu inte var medvetna om rymdstenen. Reportern tittade allvarligt in i kameran och frågade om de var lyckligt omedvetna över vad som komma skulle?

Karl Davidsson rev sig i håret och rynkade pannan igen. Han höll inte med reportern.

Då regnskogen producerade en stor del av planetens livsviktiga syre, hade mänskligheten självklart länge gjort sitt bästa för att hugga ner och tjäna pengar på den så fort som möjligt. Människorna i regnskogen var kanske därför mer medvetna än någon annan om hur det kändes att få sitt hem förstört?

Reportern tittade fortfarande allvarligt in i kameran.

Karl sträckte på sig i soffan. Bytte kanal ännu en gång. Kanalen visade en hockeymatch. Han bytte igen. Hockey var någonting som Karl Davidsson inte riktigt förstod sig på och misstänkte att han aldrig någonsin skulle göra heller.

I nästa kanal fanns ännu en studio fylld med människor som diskuterade jordens potentiella undergång. Samtalet föreföll luta åt ett religiöst håll snarare än mot ett vetenskapligt. Karl placerade fjärkontrollen vid sidan om sig i soffan. Religiösa människor tenderade ofta att roa honom. I alla fall för en liten stund.

Deltagarna var en salig blandning av unga och gamla. Somliga såg ut som om de borde ha dött för länge sedan. Andra som om de använt nya och otvättade handdukar när de torkade sig bakom öronen. Två deltagare bar roliga hattar. Alla talade om Jesus. Karl plockade upp fjärrkontrollen och höjde volymen två pinnar på skalan.

Jesus var en herre som påstods ha levt för en massa år sedan och sades kunna göra alla människor lyckliga med hjälp av magi. Jesus skämdes inte alls för sig utan försäkrade att han var guds son och därför kunde bota sjukdomar, gå på vatten och förvandla vatten till vin. Allt han behövde för att utföra dessa mycket praktiskt användbara ting var en oemotsagd och utbredd beundran.

Det fanns en bok skriven om Jesus och hans äventyr. Den kallades Bibeln och hade författats av ett gäng herrar flera hundra år efter att Jesus dött. Vilket bara det kändes väldig konstigt och irrelevant. Karl kom nämligen ihåg när han gick i småskolan och hur visklekar där kunde förvrängas till oigenkännlighet över en frukostrast.

De religiösa människorna i tv-rutan framför Karl Davidssons soffa antog att gud skickat domedagstenen mot jorden. Som ett sorts straff för allt syndigt mänskligheten ägnade sig åt. Karl rynkade den här gången på näsan. Om det nu var så att det var han, den där gud, som styrde på jorden kanske han borde rannsaka sig själv en smula innan han började kasta stenbumlingar hit och dit.

Karl fick känslan av att personerna i rutan fann trygghet i att ha någon, vars vägar varo outgrundliga, att skylla allt möjligt på.

Religion var också en ursäkt för människan att ägna sig åt sin favoritsysselsättning – att tjafsa med andra människor. Tjafset pågick och hade pågått under väldigt lång tid, förr användes hästar och rustningar. Nu användes stridsvagnar och kommentarsfält på det digitala nätverket.

Sammantaget var det dessa ting som gjorde att Karl Davidsson fann både religion och utövare av religion svåra att ta på allvar. Kyrkan kändes lite som en offentlig toalett. En plats där människor tappade all rim och reson så fort de klev in. Karl hade varit på en offentlig toalett ett par gånger i sitt liv. Så han visste hur en sådan såg ut.

Karl tryckte på fjärrkontrollen. Han fick en distinkt känsla av att han hört allt som fanns att höras om det där religion. I nästa kanal satt olika människor från regeringen i landet där Karl Davidsson bodde. De gick igenom senaste nytt och försäkrade Karl om att allt som stod i deras makt gjordes för att bidra till att den hemska rymdstenen skulle försvinna.

Regeringen, visste Karl, var en samling politiker som ofta gjorde tvärtom mot vad de tidigare lovat.

Politikerna som ofta gjorde tvärtemot vad de lovade manade till lugn. Alla borde hålla sig lugna och fortsätta som vanligt. Inom en futtig vecka eller kanske två, möjligen tre, max fyra, i värsta fall fem, skulle olika förslag presenteras på hur människan förmådde rädda jorden. Än fanns gott om tid. Viktigt var att inte ta ut en förlust i förskott.

Precis som vid förra valet så var loppet inte kört förrän det var över, skrockade en politiker.

”Nej, vem vet”, tänkte Karl. ”En löpsedel med en smaskig skandal kanske kunde förmå rymdstenen att svänga vänster i sista stund.”

Det var också såklart viktigt att analysera situationen så att inga förhastade beslut togs. Dessutom ville olika företag hjälpa till med pengar och kunskap för att rädda jorden. På det stora hela, menade politikerna, såg allting väldigt lovande ut. De vanliga medborgarna uppmanades fortsätta sköta sina medborgerliga plikter. Plikter som föreföll röra sig om att fortsätta betala skatt och konsumera varor och tjänster.

En annan politiker bidrog till debatten genom att bestämt hävda att alla kycklingar har två ben och att han själv minsann också hade två ben. Därför var han en kyckling.

Karl bytte kanal igen och sedan igen. Flera hockeymatcher på samma tid, hur gick det ihop för de som faktiskt var intresserade av att titta på matcherna? Karl funderade en stund men gav upp att hitta en lösning på problemet. Han hänvisade till bristande motivation.

Fjärrkontrollen sprang varvet runt och tog tv-mottagaren tillbaka till kanalen där regeringen suttit och sett allvarlig ut. Kostymerna var nu borta och en reporter sammanfattade vad de sagt. Vilket inte var speciellt mycket. De, regeringen alltså, väntade på besked från andra länder. Många länder som inte visat speciellt stort intresse av planetens välmående tidigare var nu tydligen väldigt engagerade.

Reportern fortsatte rabbla på om läget runt om i världen – många nationer hade tillfälligt slutat träta med varandra om linjer målade på en karta, godtyckliga tolkningar i en bok om religion, vilken bok som var rätt bok om religion, gamla oförrätter eller allehanda naturresurser. Allt för att fokusera på problemet med rymdstenen. Reportern pratade om vilka länder som var toppkandidater till att komma fram till en lösning.

Karl noterade att stora och ståtliga nationer med många stridsvagnar axlat ansvaret.

”Men!”, fortsatte reportern – många ledare i världen uttryckte både skepsis och fördomar kring huruvida somliga stater kunde leverera vad deras regering lovat.

Fördomar, ansåg Karl, var människors förutfattade, bestämda och i viss mån desperata önskemål om att verkligheten generellt borde bete sig som deras subjektiva och högst kontextuella uppfattning av densamme.

Karl bytte kanal igen när reportern för tredje gången började summera vad regeringen sagt. Eftersom Karl lyssnat och förstått första gången kändes informationen överflödig.

I nästa kanal sprang en annan reporter omkring i en stad. I handen höll reportern en väldigt stor mikrofon. Ur munnen ställdes samma fråga till olika människor. Frågan handlade uteslutande om vad människorna kunde tänkas sakna när kometen störtat ner på jorden. Svaren var precis så olika som människorna såg ut, vissa var mörka, andra ljusa, vissa glada, andra trevliga och somliga tycktes deprimerande eller rent av ledsna.

Ett intervjuoffer skulle sakna att snorkla. Att snorkla var såvitt Karl Davidsson förstått ett verb, en sysselsättning, som involverade att simma i vatten och i bästa fall titta på fiskar.

En äldre herre satte upp sin familj och golf på listan. Golf hade Karl spelat en gång. En så kallad idrott som krävde koordinationsförmåga och tålamod att leta efter små, vita bollar i högt gräs.

Två barn såg ledsna ut och skulle sakna att gå till stadens djurpark efter att rymdstenen anlänt. De tyckte också synd om djuren vars hem skulle förstöras.

Två tonåringar skrek – sex, skidåkning, fallskärmshoppning och att dricka sprit. Skidåkning och fallskärmshoppning utfördes ofta för att uppnå ökade halter av adrenalin i kroppen. Adrenalin hade Karl läst om. Ett ämne som utsöndras i kroppen när en människa blir så rädd att hon nästan skiter på sig. Bieffekter av adrenalin verkade vara att träffas och dricka öl och prata om hur nära döden utövarna varit ett par timmar tidigare. Aktiviteterna utfördes gärna i närheten av filmkameror.

Karl ryckte på axlarna.

Reportern på tv:n var energisk och andfådd.

En kille och en tjej iförda stora glasögon, sa sig redan sakna all den underbara film som producerats. Glasögonen fick paret att likna två flugor. Tjejen sa att hon ville ha med sig alla klassiker till himlen. Hon gjorde en storslagen gest och fick en puss på kinden av sin flugpojkvän. Karl funderade på vart flugan som suttit i taket i morse tagit vägen. Han hade inte sett den på hela dagen. Kanske sov den? Borde han kanske ta reda på huruvida flugor faktiskt sov eller inte?

Film var människans sätt att drömma sig bort en smula. En eller flera människor skrev ett manus som i stort sett aldrig hade med verkligheten att göra och spelade sedan in händelserna i manuset med hjälp av filmkameror, på ett sätt som i stort sett aldrig hade med verkligheten att göra.

Tyvärr glömde skådespelarna i filmerna ofta bort att det var just film och fantasi deras yrke handlade om. Att film inte var på riktigt. Titt som tätt tog de med sig sina karaktärer och rollfigurer ut i verkliga livet. Med blandade resultat.

Flugorna såg ledsna ut och reportern avslutade snabbt intervjun och skyndade vidare. Tjejen och killen stod kvar på gatan och tittade in i linsen innan kameramannen blev tvungen att springa ifatt sin ivrige kollega.

Reportern sprang ifatt ett äldre par på gatan, paret stannade upp och tittade misstänksamt mot kameran. Gamlingarna påminde Karl om den gången han stått bredvid ett par i matbutiken som precis blivit ertappade med att stjäla en falukorv. Eftersom reportern ställt exakt samma fråga till alla andra förmodade Karl Davidsson att så skulle bli fallet även denna gång.

Samma fråga ställdes till paret.

Gamlingarna tittade in i kameran och sedan på varandra och började prata om att de faktiskt levt väldigt länge och haft förmånen att uppleva väldigt mycket och att det därför inte gjorde speciellt mycket att den där rymdstenen var på väg. Det gamla paret menade att de åldrats med öppna ögon, gjort sina val och styrt sina liv dit de ville. Således fanns inget att ångra. Inget att frukta och inget att ha ångest över. Livet, började den gamle mannen, meningen med livet…

Reportern avbröt och ställde sin fråga igen.

Paret svarade teater. De skulle sakna teatern. Sedan rättade de sig och sa teater och varandra. De skulle sakna teatern och varandra när undergången kom. Karl funderade. Teater? Teater var forntidens svar på tv. Den gick inte att pausa, den gick inte att spola tillbaka när en människa råkat somna eller blev tvungen att gå ut i köket för att hämta fler honungsringar. Vissa av Karl Davidssons kollegor brukade tala om att de tog med sig andra människor, människor de försökte idka samlag med, till teatern. Varför just teatern gjorde sig i det syftet visste han inte riktigt.

Reportern tittade på paret och sedan in i kameran.

Tanten stod och höll gubben krampaktigt i armen, hon kramade armen hårdare när reportern började prata om rymdstenen. Hon kramade som om armen skulle hjälpa henne när stenen anlände. Den unge reportern upprepade glatt ännu en gång hur nära jordens undergång faktiskt var.

Det gamla paret började vanka nedför gatan och reportern vände sig mot kameran och levererade ännu en replik.

Utanför fönstret började himlen skifta från en mörkgul nyans till en nedstämd och grå. Karl tittade på klockan och konstaterade att det snart var dags att gå och lägga sig för att orka med ännu en dag på kontoret. Karl kände sig tillfredsställd inombords. Han hade fått mycket gjort under dagen. Snart låg alla pusselbitar på plats och han kunde börja fokusera på kärnan i projektet. Algoritmen. Den som skulle tänka åt användarna, så att användarna gavs möjlighet att förstöra så lite som möjligt på egen hand. Denna gång var dock annorlunda. Hans projekt kunde nu tack vare rymdstenen bli unikt. Blotta tanken genererade en varm känsla längs ryggraden.

Karl log och bytte inte kanal eftersom samma galenskap ockuperade alla platserna i tv-tablån denna blåsiga höstkväll. När sekvensen av färgglada bilder och ljud som uppmanade Karl att gå till olika butiker och köpa olika saker försvunnit hoppade reportern in i rutan igen.

Med mikrofonen tätt intill munnen presenterade reportern ännu en människa.

Människan hette Karin. Karin såg uppspelt och orolig ut på samma gång. Hon funderade länge och väl på reporterns fråga och svarade sedan – musik. Ett svar hon inte var ensam om. Exakt 54% av människorna reportern pratat med hade svarat musik i en eller annan form.

Musik var tydligen något människorna skulle sakna. Karin rabblade upp sina musikfavoriter och la sedan snabbt till sin man och sina barn. Såklart. Men det var ju liksom så givet att hon inte behövde säga det.

Karl hade ingenting emot musik, om han tyckte musiken var bra musik.

Karin fyllde i att hon naturligtvis skulle sakna en massa olika böcker och färsk frukt också. Böcker tyckte Karl Davidsson om, de gav användaren en behaglig frihet och lämnade mycket över för egen tolkning. De kunde också läsas i tysthet. Bara en sådan sak. Många människor läste böcker och nästan alla människor Karl träffat på hävdade att de var i full färd med att skriva en egen. Om de inte höll på att skriva en egen bok, ansåg majoriteten att de faktiskt borde skriva en.

Karl började fundera huruvida reportern faktiskt fokuserade på vad som var viktigt. I och med dennes fråga – vad intervjuoffren skulle sakna mest efter rymdstenens ankomst – tycktes det Karl att en viktig aspekt av reporterns jobb utelämnades. Frågan kändes väldigt onödig. Mest eftersom ingen skulle kunna sakna någonting när de dött. Det var ingen semesterresa som var på väg. Det var en stor sten. Karl Davidsson ansåg att en annan fråga kanske vore lite mer relevant att ställa.

Reportern gick iväg från Karin som såg lite snopen ut. Spanade vidare efter nästa person att prata med. Sprang runt mellan olika personer.

En äldre dam satte upp promenader på listan att sakna.

Karl tyckte om promenader om de var lagom långa och helt frivilliga. Annars var han inte speciellt förtjust i dem. Inte speciellt förtjust alls.

Flera stycken intervjuoffer svarade olika former av idrotter och träning. Karl rynkade på näsan igen. Han var övertygad om att träning egentligen bara kretsade kring en människas vilja och önskan om att ha samlag med andra människor. En vilja som drev många mänskliga aktiviteter på planeten jorden framåt.

Många svarade nära och kära. Andra svarade bilar, vissa sa vatten och andra natur. En del blev helt ställda av frågan och förmådde sig inte uppbringa något svar alls. Åtta och en halv personer började gråta.

En tandlös man med trasiga kläder flinade och påstod att han skulle sakna soprummet han bodde i. Mannen påstod att soprummet både var charmigt och trevligt. Sedan skrattade han som en kraxande kråka. Karl kunde inte minnas att någonsin ha sett ett soprum som såg charmigt ut.

Reportern gjorde ingen skillnad på stora och små människor, men såg förvånad ut när ett av de tillfrågade barnen svarade jordgubbskräm. Karl Davidsson var däremot inte alls förvånad över svaret. Jordgubbskräm var en trevlig kräm. Kanske den bästa av alla krämer.

Tillslut tvingades reportern dämpat lämna över till studion.

Karl väntade besviket på frågan som aldrig kom. Han tyckte att det skulle ha varit mycket mer intressant att få veta vad alla människor tänkt sig göra med tiden de hade kvar på jorden, än att få veta vad de hypotetiskt antog sig sakna när de var döda. Döden var ju trots allt, som Karl Davidssons pappa alltid sagt, slutet på allt lidande.

Kanske skulle den frågan ställas imorgon kväll?

Han stängde av tv:n och gick och la sig i sängen. Karl log för sig själv i mörkret. Inte smålog, utan log ordentligt. På riktigt. Tankarna kom tillbaka. En fantastisk möjlighet hade uppenbarat sig. Om allt klaffade? Ett perfekt informationssystem. Tänk om han, tack vare rådande omständigheter fick chansen att skapa ett perfekt datasystem. Perfekt därför att ingen användare gavs möjlighet att förstöra det med sina feta fingrar. Han satt i en sitts få systemutvecklare
suttit i förut. Ett perfekt system. En livslång dröm gäckade i slutet av tunneln. Men vis av erfarenhet vågade han inte släppa ner garden. Förväntningar var och förblev ett gift.

”Jordgubbskräm”, var det sista han tänkte innan
han somnade.