Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 8

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 8

”Vilken vecka!”, tänkte Karl när han vid fredag lunch bytte lösenord och stängde av datorn. Han brukade unna sig en ledig eftermiddag när han och Eva skulle åka på deras årliga campingtur.

Trots att kontoret var tomt och Karl inte alls rapporterade sin tid till en nitisk projektledare kände han ändå ett sting i bröstet. Som om han övergav sin postering. Han deserterade över helgen. Kanske kände han sig så därför att det var hans andra årliga campingtur på mindre än ett år. Veckans arbete hade dock gått över förväntan och hans enmansprojekt låg före hans enmansplan. Men ändå, ett sting i bröstet.

Eftersom han tänkte stanna till hemma innan besöket i skogen intog han inte lunch på en ny restaurang. Kanske berodde stinget i bröstet på just detta? Ett litet stick av självförsummelse? Under veckan hade Karl Davidsson provat hela fyra olika restauranger. En favorit i repris och tre alldeles nya. Fyra olika restauranger fler än han någonsin kom ihåg att han provat sammanlagt. Och han hade gillat dem alla.

Som om det inte varit nog med en oerhört produktiv arbetsvecka, fylld av nya smaker och en trevlig verklighet. Nej, Karl hade också tagit sig tid att svara på den viktiga frågan som uppkommit.

Flugor hette Brachyera på ett finare språk och tillhörde insektsgrupperingen – tvåvingar – som i sin tur lite finare kallades Diptera. Enligt Karls efterforskningar fanns nära hundratusen flugarter runt om i världen. En upplysning som till en början gjorde honom nedslagen. Mångfalden riskerade att försvåra uppgiften avsevärt, tänkte Karl spontant.

Så blev emellertid inte fallet.

Detta trots att forskarna tydligen från början haft regelrätta tvivel angående huruvida flugor och övriga insekter egentligen sov. Fenomenet sömn var nämligen förvånansvärt svårt att vetenskapligt säkerställa helt och fullt. Flugornas hjärnor är, enligt biologerna, för små för att möjliggöra mätning av hjärnvågor.

Karl hade här stannat upp mitt i sin efterforskning och stilla undrat om politiker sov eller inte.

Genom ett enkelt experiment hade forskare hursomhelst lyckats fastslå att insekter och således också flugor med allra största sannolikhet sov. Eller i varje fall har ett beteende som påminner om sömn. Vad nu ett beteende som påminner om sömn innebar i praktiken.

Den empiriska studien involverade att stänga in bananflugor, i en sorts behållare antog Karl, och sedan föra oväsen så fort bananflugorna satt stilla för länge. Över tid krävdes större och större ansträngning för att få flugorna att flytta sig. Forskarna drog slutsatsen att flugorna kompenserade en förmodad sömnbrist med en djupare sömn. När bananflugorna sedan fick koffein blev det tydligen en väldans fart i behållaren. Alltsammans indikerade trötthet, ett sömnbehov och brist på sömn.

Karl fann resultaten i forskningsrapporten tillfredställande. Han konstaterade att flugan i taket hemma i lägenheten med största sannolikhet sov ibland. Frågan ansågs därmed besvarad.

Funderingarna kring flugor drog ofrivilligt tankarna till kaffeautomaten på kontoret. Den var lagad. Kollegorna var tillbaka och Karl själv hade inte tagit omvägar runt pentryt utan tvärtom, helt frivilligt gått in och nästan deltagit i konversationerna.

Där kunde veckan ha slutat och lagts till handlingarna som helt fantastisk. Men det var inte nog!

Som om förträffligheten inte varit nog hade han via e-brev informerats om att en viss ansökan beviljats. En ansökan beträffande att få alldeles eget kontorsrum. Tydligen hade efterfrågan om isolerade kontorsrum sjunkit drastiskt på sistone. E-brevet förklarade att ett par av hans kollegor valt att sluta på företaget och en möjlighet därmed öppnat sig, om han fortfarande var intresserad det vill säga. Var han det skulle han svara ja och sedan invänta besked om vilket rum han fick kalla sitt eget.

Om han var intresserad? Av ett eget rum? Om han var! Att själv kunna välja tillfällen för interaktion med andra människor var a och o för hans välbefinnande. E-brevet var som en dröm fastän han inte sov.

”Vilken fantastisk vecka!”, tänkte han igen.

Karl Davidsson gick ner till tunneltåget, väntade, åkte med tåget, tog rulltrappan upp och vandrade hem till sin lägenhet.

Väl hemma åt Karl en extra stor portion köttfärssås. Energi var viktigt vid campingaktivitet. När klockan slog rätt tid bytte han om till sina nya campingkläder, tog sin packning och gick ner för att möta Eva på parkeringen.

Då Karl sin vana trogen alltid var ett par minuter tidig och Eva sin vana trogen ett par minuter sen, fann han sig ståendes ensam i den kalla luften.

Handen rörde sig över den numera skäggiga hakan. Karl hade i och med den stundande utflykten till naturen med flit, om än en smula ovilligt, hoppat över den schemalagda aktivitet som syftade till att avlägsna ansiktsbehåring.

Parkeringsplatsen var förhållandevis tom. Karl Davidsson hade i och för sig svårt att veta hur parkeringsplatsen såg ut på fredagarna runt lunch. Han var ju bara där vid den tiden en gång om året.

Karl funderade inte så mycket över den senaste veckans fascinationer och spekulationer kring rymdstenen medan han väntade. Han misstänkte nämligen att Eva skulle vara väldigt intresserad av att uttrycka sin fascination och spekulera kring den på vägen ut i skogen. Ingen mening med att älta samma sak två gånger. Speciellt inte på kort tid. Någon större fascination kände inte Karl. Han delade vare sig journalisternas eller sina arbetskamraters nästan maniska behov av att prata om den. Det var en sten i rymden. Det fanns massor av stenar i rymden.

En bil kom körande. Bilen såg ut som Evas bil. I bilen satt Eva. Vilket kändes tryggt.

Bilen stannade på parkeringen och Karl öppnade dörren.

”Hej Karl-Johan”, sa Eva.
”Hej Eva”, sa Karl.

Eva hade placerat sin del av utrustningen i bilens baksäte. Ett tilltag som bidrog till att Karl antog att hans packning hörde hemma i bagageutrymmet. Han gick bakåt och öppnade luckan. Mycket riktigt. Bagageutrymmet var helt tomt. Karl vaggade av sig sin ryggsäck och la allting på plats, sedan slog han sig ner i framsätet bredvid Eva. Hon väntade tills han fäst säkerhetsbältet innan hon lättade på bromsen och körde ut från parkeringen. Eva väntade eftersom Karl Davidsson blev en smula sur ifall hon körde iväg innan han satt fast säkerhetsbältet enligt bilens handhavandeinstruktioner.

Medan hon navigerade upp från gatunivån till motorvägen började Karl fippla med bilens utrustning avsedd att spela upp ljud. Han lyckades till sist få igång låten han letade efter.

Beastie Boys – Time to get ill

Det brukade alltid dröja till dess de nådde motorvägen innan Eva påbörjade en konversation. Varför visste inte Karl. Bilen svängde upp på rampen och Eva accelererade ut på motorvägen.

”Karl-Johan”, började Eva efter en stund. ”Jag är faktiskt lite rädd”, fortsatte hon.
”Rädd för vad?”, frågade Karl.

Eva tittade på honom med sina ögon.

”För att jorden kanske kommer gå under”, sa hon sedan.

Karl funderade innan han svarade. Rynkade på näsan. Han hade alltid sett Eva som en bildad och logisk människa. Rationell rent av.

”Jorden kommer gå under oavsett”, började han. ”Det är bara en tidsfråga.”
”Ja, jo det vet jag. Men den behöver väl inte gå under nu? Jag vill inte dö.”

Karl funderade igen innan han svarade.

”Du kommer dö oavsett”, sa han sedan. ”Det är bara en tidsfråga.”

Eva suckade.

”Jo, men Karl-Johan, det vet jag ju också. Jag menar bara att jag inte trodde att det skulle bli så snart. Så nu, om du förstår.”

Karl Davidsson nickade utan anledning.

Han både förstod och inte förstod på samma gång. Människorna, de flesta människorna i all fall, borde vara medvetna om att deras tid på planeten jorden är ytterst begränsad. Att jordens tid i universum också är begränsad. Det är inte heller en direkt hemlighet att jordens resurser någon gång kommer ta slut.

Nu var det inte så att Karl Davidsson gick och hoppades på döden. Absolut inte och långt därifrån. Han hade såvitt han visste ingen dödslängtan alls. Å andra sidan kanske han inte utvärderat de möjligheter en eventuell död kunde komma att presentera för honom fullt ut heller. Men det var ju i både teorin och praktiken helt omöjligt att veta vad som hände med en människa när hon dog.

Istället såg han till att göra sin vistelse på jorden så gemytlig och trevlig som den bara kunde bli. Trots att han inte direkt fann planeten vidare fantastisk, fanns ingen anledning att inte göra det bästa av situationen. Hans förakt berodde ju också mest på alla de människor han delade planeten med. Inte planeten i sig. Han gillade de flesta djuren han träffat på och naturen hade han inget direkt otalt med. Visst, regn och blåst var ingen favorit men dessa element gick ju att arbeta runt.

Nej, Karl hade ingen dödslängtan, men han resonerade som så att han varit på planeten jorden i många år nu och hade således hunnit med att göra ungefär allt han ville ta sig för. Sånär som på hans nuvarande projekt. Det ville han gärna avsluta. Annars kunde han inte komma på någonting han skulle sakna när den där rymdstenen behagade slå ner.

Nej, det var inte så att han tänkte begå självmord om rymdstenen missade jorden. Tanken på självmord skrämde honom. Tänk om allting bara började om från början igen?

”Är du inte rädd för att dö?”, fortsatte Eva medan hon styrde bilen längs motorvägen.

”Rädd för att dö?”, tänkte Karl. ”Oerhört problematiskt att vara rädd för någonting helt okänt.”

”Nej”, svarade Karl.

Karl lät Beastie boys-låten börja om ännu en gång. Vägen var torr, himlen var blå och träden vajade ikapp med varandra.

Han måste ha somnat. När han vaknade av att Eva ryckte honom i armen spelade inte ljudsystemet Beastie boys längre. Motorvägen var utbytt mot en mindre väg. Bilen var omgiven av skog.

”Karl-Johan”, upprepade Eva och skakade hans arm.
”Ja?”, sa Karl.
”Hörde du vad de sa på radion?”
”Nej, jag måste ha somnat.”
”De intervjuade en vetenskapsman som sa att han var hoppfull. Att hitta en lösning alltså. Han trodde att de kanske inom den närmsta veckan kunde presentera en åtgärd för att få bort kometen, tror du att det kan fungera?”
”Det beror på vad för lösning de tänkt sig antar jag.”
”Det sa han inte”, sa Eva besviket.
”Då vet jag inte. Vi får vänta och se.”
”Tror du att de kan lyckas? Tror du att jorden klarar sig?”

Karl fick känslan av att Eva ville att han skulle svara ja på hennes frågor. Hon tycktes uppriktigt sagt nervös och rädd. Rädda människor som letade tröst gjorde man bäst i att inte vara helt ärlig mot.

”Med tanke på hur människans kortsiktiga överlevnadsinstinkt fungerar tror jag vi har en god chans”, ljög han.
”Skönt”, sa Eva och log samtidigt som hon svängde av vägen och styrde bilen in på en ännu mindre väg. De fortsatte en stund längs den smala grusvägen. Eva hittade en liten ficka där hon stannade bilen och slog av motorn.

”Dåså! Då är vi framme Karl-Johan! Vi ska bara gå en liten bit in i skogen så kommer vi till sjön jag pratade om. Sa jag förresten att jag hittade något extra speciellt i jakten på våra andedjur?”

”Det sa du inte”, sa Karl och plockade ur sina campingsaker från bagageluckan, samtidigt som han erbjöd sig bära delar av Evas utrustning. Eva tackade som vanligt nej och satte hurtigt fart in i skogen.

Ett andedjur och jakten på ett sådant var någonting Karl misstänkte att Eva snott rakt av från Förenta staternas originalinvånare. De använde olika metoder för att uppnå en sorts trans och på så sätt framkalla besök av sitt andedjur. Djuret påstods bidra med goda råd och vägledning i livet. Vilket andedjur som var Karls visste han inte. Det hade hittills inte uppenbarat sig. Trots idoga försök.

Hon gick med pigga och raska steg som vanligt. Karl följde som vanligt efter. När det kom till campingturerna var det Eva som tog reda på plats, planerade och informerade Karl om vad han absolut måste ta med sig, respektive inte behövde ta med sig. Eva var också alltid den som ordnade de psykedeliska ämnen hon och Karl alltid unnade sig lite av när de var ute och campade.

Eva travade på i rask takt och Karl försökte hålla ett något sånär liknande tempo. Skogen blev tätare och tätare allteftersom de gick. De höga träden slöt som runt omkring dem. Mossklädda stenar stack upp här och var i den skiftande undervegetationen. Somliga växter var fortfarande gröna, andra hade börjat byta färg och ett fåtal hade gett upp helt och låtit sina blad driva iväg med vinden.

De stora träden gav ifrån sig ett susande ljud och släppte igenom små hintar om en klarblå himmel mellan grenar, barr och löv. Förutom suset från löven la sig en välkommen tystnad runt omkring honom. Den där tystnaden från blad och grönt som inte riktigt kunde sluta viska helt. En tystnad som endast bröts av de kvistar Eva trampade på. Inget slammer, inga motorljud, inga andra människor. Karl Davidsson log för sig själv där han stretade på med sin ryggsäck. Han konstaterade att han, i alla fall hittills, valt helt rätt tjocklek på kläder. De nya kängorna och de tillika nya strumporna samarbetade snällt och han kände ingen antydan till skavsår.

Långt om länge kom de till en glänta. Skogen steg artigt åt sidan och släppte fram ljus och gräs i en inbjudande gest. Eva pekade längst bort i andra änden skymtade Karl en sjö. Eva ledde vägen hela fram till sjön, stannade och såg sig omkring. Hon tittade åt höger medan Karl väntade. Sedan tittade hon åt vänster medan Karl väntade. Sedan pekade hon.

”Där! Där borta blir jättebra!”, utbrast hon sedan och började gå ett stycke längs med sjön. Tills sist stannade Eva och lät ryggsäcken glida av ner på en plätt där ljung blandade sig med gräs. Sjön låg stilla precis framför dem. Lövträden runtomkring var på vippen att börja byta ut sin grönskande sommarskrud mot höstens mer färgsprakande dito.

Karl la ner packningen i gräset och tittade på Eva som börjat knäppa upp sin ryggsäck och öppna påsen som innehöll tältet.

”Samla ved”, sa hon utan att titta upp mot Karl. Karl nickade och gick iväg.

Vedinsamling är relativt enkelt. Karl återvände därför inom en inte alltför avlägsen framtid. Vedinsamling var enkelt därför att träd och pinnar inte rörde sig och således inte krävde någon större ansträngning för att infångas. Om veden varit nära besläktad med en leopard eller liknande antog Karl Davidsson att han skulle ha varit borta längre. Kanske till och med för evigt.

När han kom tillbaka var tältet rest och en hel massa campingrelaterade attiraljer uppackade. Han parkerade veden vid den ring av stenar Eva ställt iordning. Hon hade satt upp deras två stolar bredvid varandra och var i full färd med att hugga ner sly. För att, som hon proklamerade över axeln, göra utsikten ut över sjön bättre.

Karl som inte alls var säker på om tilltaget kändes rättvist mot slyn satte sig i stolen och såg sig omkring. Som vanligt hade Eva hittat en till synes perfekt campingplats.

Tältet var placerat på ett sådant vis att kvällssolen som speglade sig i sjön fanns mitt i blickfånget. Tack vare den utvalda lägerplatsen kunde de njuta av kvällssolens sista kamp och undslippa morgonsolens obarmhärtighet. Träden längre bort skyddade från vinden och gräset var kort nog att de torde slippa de allra värsta små förtret som bodde i naturen. En perfekt plats.

”Vad hade du gjort om alla resurser som krävs för att rädda jorden fanns tillgängliga?”, frågade Eva medan hon började göra upp eld. ”Och vad vill du äta till kvällsmat?”

”Alla resurser som krävs finns redan”, svarade Karl och började berätta hur han tänkt sig gå tillväga medan tankar om kvällsmat gäckade i vassen. ”Finns det fisk i sjön?”, frågade han när han var klar med sin teori om hur jorden kunde räddas i praktiken.

Eva pausade en stund innan hon svarade.

”Ja, det finns fisk”, svarade Eva och såg undrande på honom. ”Menar du att det är så enkelt?”
”Ja, i så fall grillar vi bara fisken till kvällsmat”, sa Karl Davidsson.
”Är det så enkelt som du säger med jorden menar jag såklart?”
”Ja, det är ofta exakt så enkelt som man tror.”
”Så vetenskapsmännen och politikerna kommer att hitta den här lösningen och göra som du sagt och då överlever vi?”
”Förmodligen inte”, svarade Karl sanningsenligt och ångrade sig.

Eva såg besviken ut.

”Varför inte?”, frågade hon medan elden fick liv och kastade sig knastrande över veden.
”Därför att människor oftast är upptagna med att tro att de svåraste lösningarna är de bästa. Särskilt på enkla problem”, antog Karl. ”Eller, oftast är de nog för upptagna med att försöka övertyga andra om att deras felaktiga ansats till lösningen är den mest lämpliga. Antar att det har med egot att göra ”, rättade sig Karl.
”Du måste säga något! Tänk om du blir den som räddar planeten! Vilken grej Karl-Johan! Du kommer att bli känd!”

”Fyfan”, tänkte han.

”Vad skulle det leda till?”, sa han sedan. ”Till att börja med bor vi på en planet som förr eller senare kommer att förstöras av krafter vi inte rår på. Och vi människor håller på att paja den som bäst medan vi väntar…”
”Karl-Johan! Usch! Nu lägger du av. Tänk på alla människor som bor här. Alla barn! Du måste säga något till någon! Nu lovar du mig det!”
”Många barn växer ju upp och tar på sig kostymer tillslut de också”, tänkte Karl utan att säga det.
”Jag lovar”, sa han sedan. ”Fast”, la han till. ”Jag gillar hur världen har blivit nu. Det är konstigt. Hur alla blivit så vänliga mot varandra menar jag. Jag tar inte ens med mig öl när jag går ut längre. Ingen tung ryggsäck.”
”Du och dina ölburkar. De kommer inte kunna skydda dig ifrån allt ont! Bättre du lär dig hantera människor Karl-Johan”, fnös Eva.
”Det är ju exakt det jag gör”, fnös Karl tillbaka.
”Lova mig att du pratar med någon om din lösning! Lova!”, utbröt eva.
”Jag lovar”, sa Karl igen.

”Jag skriver ett anonymt brev”, tänkte han. ”Jag lovar”, sa han igen, mest eftersom Eva hade stannat upp och tittade på honom. ”Jag lovar!”, sa han och pausade. Eva tittade fortfarande på honom. Karl upprepade sig tills Eva slutade stirra. Han tog ett metspö och funderade på vem han skulle adressera det förmodade brevet till och gick mot sjön.

Först mat och vila, sedan andedjur.

En okänd tid senare satt både Karl Davidsson och Eva i varsin campingstol framför campingbrasan och värmde upp sin medhavda campingmat.
Fisken hade uteblivit av en väldigt enkel anledning. Karl hade helt sonika struntat i att fästa vare sig en mask, krok eller fiskedrag innan han slängde i reven. Att han inte satt en mask på den icke existerande kroken berodde inte på att han fann maskar motbjudande att ha och göra med.

Nej, att han inte agnat reven berodde på någonting helt annat. Karl fann det inte helt rättvist att med modern teknik och år av empiriska erfarenheter lura upp fiskar på torra land.

Att i sammanhanget överlista primitivt och chanslöst DNA presenterade ingen utmaning och gav därför ingen tillfredställelse. Det meditativa tillstånd som uppnåddes genom att tillbringa en kväll vid en spegelblank skogssjö, var inte beroende av att en fisk rykte i reven. Dessutom fanns annan mat att tillgå. Infångandet av själva fisken blev således oviktigt i sammanhanget av många olika anledningar. Metspöet användes endast som rekvisita för att uppnå rätt sinnesstämning. Det var något visst med att sitta och titta på ett flöte.

Medan brasan skickade upp eldflugor mot kvällshimlen började Eva prata igen.

”Vad har du för dig nu på dagarna?”, frågade hon.
”Jag jobbar”, svarade Karl en smula förbryllad av frågan. ”Vad har du för dig?”, frågade han sedan.
”Menar du att du sitter på jobbet i dessa tider?”, frågade Eva brytt. ”Varför då? Varför passar du inte på och gör något kul?”

”Vad menade Eva?”, tänkte Karl ännu mer brydd. Så här brukade hon inte vara. Eva brukade förstå honom, acceptera honom och absolut inte svara på frågor med fler frågor. ”Vad är det frågan om?”, tänkte Karl.

”Jag gör ju det jag tycker är roligt”, sa Karl.
”Jamen”, började Eva och slog ut med armarna i campingstolen. ”Har du inte saker du vill göra innan du dör? Inget du längtar efter att göra?”

Karl funderade igen.

”Jag är ju en vuxen människa”, sa han sedan. ”Har jag någonting jag vill göra, så brukar jag göra det.”

Eva blev tyst en stund. Värmen från elden klappade Karl på kinden där han satt och tittade upp mot den mörka himlen, upp mot månen och stjärnorna. Där ute i det mörka tomrummet fanns rymdstenen.

”Alla föräldrar har tagit hem sina barn från förskolan”, sa Eva plötsligt.

Hennes röst var drömsk medan hon tittade in i elden.

”Jaha?”, sa Karl.
”Så jag behöver inte vara där”, fortsatte hon. ”Jag har ledigt. Jag vill uppleva så mycket jag bara kan innan”, sa hon och kom av sig.
”Innan?”
”Vad tror du Karl-Johan?”, sa Eva bitskt. ”Innan vi dör såklart.”
”Varför är hon så här?”, tänkte Karl. ”Eva hade aldrig varit sur och tvär innan.”
”Jag har saker jag faktiskt vill se och uppleva”, förkunnade Eva vidare utan att ta blicken från elden.

Då allting är så väldigt subjektivt tyckte Karl att det föreföll meningslöst att ta reda på vad dessa saker var, för att sedan ställa frågor kring dem. Han valde därför att abstrahera sin motfråga en aning.

”Varför har du inte gjort dessa saker och upplevt det du vill uppleva förrän nu? Varför har du väntat?”
”Karl-Johan”, sa Eva och höjde ett finger. ”Nu tycker jag att du nästan är nedlåtande.”
”Det är inte min mening”, sa Karl, därför att det inte var hans mening.

Han började dock bli lite orolig att Eva innerst inne var exakt som alla andra människor han någonsin träffat. Själva grunden till varför han gillade henne var ju att hon inte var som alla andra människor han någonsin träffat.

”Man måste ha tid och pengar”, fortsatte Eva efter en stunds tystnad.

Karl vände huvudet och gjorde Evas blick sällskap in i elden. ”Du tjänar väl pengar och dygnet har 24 timmar och året 365 dagar?”

”Ja, men det finns andra saker också!”
”Vilka andra saker?”
”Jag blev tvungen att köpa en soffa, bilen behövde repareras, jag köpte en ny vinterkappa och en ny telefon och på min förra semester byggde jag om köket minns du väl?”
”Ja, det minns jag”, sa Karl.
”Och så har jag köpt fonder och aktier. Det gäller att investera för framtiden. Jag kunde väl inte veta att en nedrans komet skulle få för sig att krocka med planeten jag bor på? Eller kunde jag det kanske?”

”Nej, det kunde man förstås inte veta”, tänkte Karl.

Men det finns alltid en sannolikhet att olika saker och ting inträffar. Öppna ögon var att föredra framför stängda. Förmågan att se sig om där och då. Livet var, trots de uppenbart motsägelsefulla tecknen, ingen såpopera där eftertexterna smidigt summerade ihop alla inblandade när alltsammans var slut.

”Chansen har väl i och för sig alltid funnits”, sa Karl. ”Med både rymdstenen och att göra saker menar jag. Jag tycker att alltsammans handlar om prioriteringar.”

Eva suckade. Karl suckade inte.

”Vad ska du göra med tiden som är kvar?”, frågade Eva.
”Jag ska avsluta mitt projekt på jobbet”, svarade Karl.
”Varför då?”

Han började tvivla på sina öron och deras funktionalitet. Som att prata med en vägg. En vägg som studsade tillbaka allt han sa utan att lyssna.

”Därför att jag finner det både roligt och givande.”
”Vill du inte hellre uppleva världen?”

Karl böjde sig fram och stökade till i brasan med en pinne. Brasan släppte ifrån sig en svärm glödande eldflugor upp mot himlen. De jagade varandra i cirklar innan de försvann.

”Uppleva världen?”, tänkte Karl. Det han velat uppleva och ta del av, men inte sett med sina egna ögon, hade han antingen fått till sig via rörlig bild eller i textformat. Ibland till och med i stillbilder.

Hans kognitiva förmåga fungerade tillfredställande. Karls kognitiva förmåga bidrog till att han inte hade några som helst svårigheter i att till exempel sätta sig in i hur det skulle vara att stå längst upp på Mount Everest eller hur Egyptens pyramider såg ut i verkligheten.

”Kallt och jävligt”, tänkte Karl. ”Förmodligen mindre i verkligheten än på bild”, la han till för sig själv.

Via en dokumentär fick den intresserade också ta del av en mängd fakta från insatta experter. Utan att trängas med andra människor.

”Det har inte varit prioriterat att uppleva hela världen på plats.”
”Du är konstig ibland, vet du det?”
”Du kan vara konstig”, sa Karl och log.

Han hade lärt sig att en motreaktion av sådant slag i kombination med ett leende neutraliserade stämningen. Samt resulterade i att han slapp komma med ett långt utlägg och en förklaring angående varför objektivitet inte existerar på planeten jorden. Ett faktum som i sin tur leder till att uttalandet – ”Du är konstig ibland vet du det”, blir just väldigt konstigt.

Att säga att en annan människa är konstig var enligt Karl Davidsson lika fel som det var rätt. Ett högst subjektivt uttalande som ur ett subjektivt perspektiv, så klart, kan ses som helt korrekt och om människor är inblandade förmodligen också motiverat. Men eftersom det är just subjektivt får uttalandet anses exakt lika felaktigt som det måste anses vara korrekt. Uttalandet blir alltså väldigt konstigt och egentligen helt meningslöst från första början. Inte åsikten, utan kommunikationen av den.

Om nu inte det kommunicerade budskapet fyller en kontextuell funktion. Men en sådan funktion var väldigt sällsynt.

Själv tyckte Karl att alla människor var väldigt konstiga, men det var inget han gick runt och basunerade ut. Av just denna anledning.

De åt campingmaten och drack varsin kall campingöl medan campingbrasan framför dem kämpade med att ta död på sig själv.

”Karl-Johan”, viskade Eva medan han låg i tältet och lyssnade på träden som bäst. ”Är du vaken?”
”Ja”, viskade Karl tillbaka trots att ingen människa fanns i närheten.
”Tror du verkligen det du sa förut, om din lösning på kometen, att det skulle fungera?”
”Ja, det tror jag nog”, sa Karl
”Du måste kontakta myndigheterna, förstår du det? Lova mig det!”
”Ja, jag lovar”, sa Karl och gjorde en mental anteckning om att skicka ett brev till myndigheterna.

Evas rytmiska andhämtning avslöjade att hon somnat i sin sovsäck. Karl placerade sina händer bakom huvudet och lyssnade vidare på skogens alla ljud. Det lät som en hackspett långt borta. Inga människor som störde, som förstörde. Inget som sakta kvävde honom.

”Vilken vecka ändå”, tänkte han innan han somnade.