Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 1

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 1

Karl Davidsson slog upp ögonen och fann sig själv på rygg i sin nyinköpta säng, ett faktum han betraktade som positivt då han gått och lagt sig i just den sängen kvällen innan. Allt annat hade följaktligen varit högst oroväckande. Karl hade köpt en ny säng därför att fjädrarna i hans gamla börjat kännas knöliga, och trots att han inte var någon prinsessa på en ärta fick han svårt att sova på den knöliga madrassen. Karl Davidsson var ingen sagoprinsessa mest därför att det inte fanns några sagoprinsessor.

Taket var helvitt så när som på en till synes förvuxen fluga.

Karl drog sitt tunna sommartäcke åt sidan samtidigt som han reflekterade över att han inte hade en aning om huruvida flugor sov eller inte. Tunt täcke på sommaren och ett tjockt på vintern var däremot en medveten och påläst handling. Ett enkelt recept på en god natts sömn. Så resonerade Karl Davidsson och så hade Karl Davidssons pappa och hans pappa före honom resonerat.

”Det är snart dags att byta täcke”, konstaterade han.

Efter att ha gnuggat sig i ögonen sträckte Karl ut armarna och knyckte huvudet åt vänster, därefter trädde han armarna i sin morgonrock. Vänster arm. Sedan höger. Allt annat skulle ha känts bakvänt, eller i alla fall på gränsen till obekvämt. En gäspning senare satte han inte helt oväntat kurs mot köket för att äta frukost.

Frukost hade Karl, med endast ett fåtal undantag, nämligen ätit varje dag så länge han kunde minnas. De allra flesta undantagen hade av förklarliga skäl inträffat under de sex och ett halvt år Karl frivilligt tillbringat vid ett universitet.

På vägen till köket plockade han upp en tidning som låg på dörrmattan i hallen. Dörrmattan var tillverkad i en sorts väv och låg med fördel placerad strax innanför ytterdörren. Exakt vilket material mattan bestod av visste inte Karl, vilket i sin tur berodde på att han inte personligen stått för inköpet och vid överlämnandet av mattan inte kommit sig för att ställa frågor om materialet. Nu, tre år, fyra dagar och fjorton timmar senare, skulle det kännas aningen konstigt att börja nysta i materialfrågan. Speciellt för den som ombesörjt själva inköpet, gissade han. En olöst gåta Karl emellertid inte led stort av. Han var av åsikten att en människa helt enkelt fick välja sina kunskapsjakter med omsorg. Tid, ansåg han, var en väldigt begränsad dimension. Speciellt om den sågs ur ett kalenderperspektiv och inte ur ett kosmiskt sådant.

Oavsett perspektiv förbryllade tidningens existens Karl Davidsson en smula. Av flera anledningar. Den enklaste av dem var att han såvitt han visste inte prenumererade på vare sig en eller flera tidningar.

På ytterdörren satt dessutom en lapp som vänligt men bestämt avrådde människor från att stoppa trams såsom reklam, samhällsinformation och gratistidningar i hans brevlåda. Lappen var rektangulär och budskapet tydligt utformat. På två olika språk dessutom. Med tillhörande visuell illustration. Omöjligt att ta miste på.

Orsaken till den avoga inställningen var inte speciellt komplicerad. Tidningar tog upp för mycket plats på frukostbordet och samma nyheter fanns att tillgå på det digitala och globala nätverket. Oftast tyckte Karl dock att det räckte med morgonnyheterna på tv. Ingen mening med att låta huvudet marineras mer än nödvändigt i människans, för dagen utvalda, galenskap. Själva nyheterna hade på sistone också börjat kännas mer som ett nödvändigt ont för att kunna sälja reklam.

”Den ljusnande framtid är vår”, tänkte Karl Davidsson halvvägs genom vardagsrummet och slog upp tidningen för att undersöka den närmare. Tidningens innehåll kom att förbrylla honom lika mycket som att han faktiskt hade den i handen. Det var en tidning från en mäklarbyrå. En mäklarbyrå som uttryckte en ambition att sälja hans lägenhet. Såvitt Karl Davidsson kunde minnas ville han varken sälja sin lägenhet eller köpa en ny.

Väl inne i köket vek han ihop tidningen, placerade den på köksbänken och gjorde en anteckning om att ringa mäklarbyrån i sitt mentala anteckningsblock. Att någon övervägde att sälja hans lägenhet utan att ens ha informerat honom personligen var i högsta grad oroande.

Frukost var Karl Davidssons absolut viktigaste mål mat och inledningsvis bestod den alltid av en varm kopp te. Vilken sort var inte avgörande men fruktte, och i synnerhet citronte, fick aldrig befinna sig på frukostbordet. Aldrig någonsin.

Till teet åt Karl Davidsson två skivor rågbröd med smör och ost. Brödskivorna var alltid 1.8 centimeter tjocka, ett mått som stod i stark korrelation till tjockleken på Karls vänstra tumme. Osten, vars dimensioner varierade godtyckligt efter morgonhumör, lutade åt det milda hållet, utan att för den skull ha klivit över helt till den intetsägande sidan av mejeridiskens smakfulla landskap. Bredvid brödet stod en ordentlig skål mjölk och frasiga honungsringar placerad. Skålen var inte förhandlingsbar. Den stod där även om brödet mot förmodan inte låg bredvid. Karl Davidsson åt alltid frasiga honungsringar till frukost därför att han gillade kombinationen av honung och mjölk. Dagen kändes förstörd innan den ens börjat utan skålen och dess innehåll. Just honungsringar, därför att honungsringar var den typ frukostflingor som stod emot mjölk absolut bäst.

Näst efter kollektivtrafik och insändare i lokaltidningar var svampiga frukostflingor det jävligaste Karl Davidsson visste. Söt honung och mjölk intogs direkt på morgonen därför att Karl ansåg att den gamla klyschan – den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge – var ren och skär nonsens.

Om söndagarna brukade han dricka ett glas färskpressad apelsinjuice till frukosten.

Just denna dag var inte en söndag utan en måndag och måndag betydde en ny arbetsvecka, ett faktum Karl Davidsson inte hade någonting emot alls. Han trivdes fantastiskt bra med sitt jobb. Men söndag var bättre än måndag. Förutom apelsinjuicen kunde han om söndagarna ägna sig åt jobbet utan att bli störd av sina kollegor. En klar majoritet av kollegorna ägnade nämligen söndagarna åt andra aktiviteter än arbete. Aktiviteter de ofta hade ett maniskt behov av att berätta för alla och envar när det blev måndag. Varför viljan att prata om sina söndagsaktiviteter var så stark hade Karl aldrig lyckats förstå.

Karl Davidsson funderade inte mer på saken utan förde istället en sked honungsmagi till munnen och knäppte på tv:n. Ett tilltag som inte skulle ha höjt några ögonbryn i en eventuell studie kring Karl Davidssons frukostvanor och generella morgonbeteende.

Precis som han svalde den första skeden informerade en nyhetsuppläsare Karl om två saker – att julhandeln förväntades slå nytt rekord även detta år och att en stor komet var på väg mot planeten han befann sig på.

Karl Davidsson blev för tredje gången denna morgon smått förbryllad.

Julhandeln gick mot ett nytt rekord och en entusiastisk nyhetsuppläsare påstod att jorden skulle gå under om fyra månader. Fyra månader, sju dagar och sex timmar för att vara exakt.

”Rekord i år igen?”, tänkte Karl medan han avslutade sin frukost och gick till badrummet för att borsta tänderna.