Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 3

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 3

Det var tyst på kontoret. Tyst därför att alla andra hade gått hem efter chefens påtvingade morgonmöte. En detalj som passade Karl Davidsson alldeles utmärkt. Ingen som skickade konstigt formulerad elektronisk post. Ingen som sprang omkring med block och penna. Ingen som sa till honom att han borde befinna sig på ett oviktigt möte och ingen som satt och trummade med fingrarna på skrivbordet, tuggade sönder pennor eller hostade. Eller blåste bubblor med ett tuggummi.

Karl närde ett starkt förakt mot sådana människor. Att tugga tuggummi med öppen mun eller blåsa bubblor i närheten av andra var respektlöst. Om han hade varit diktator, skulle han ha dödat tuggarna helt skoningslöst på fläcken.

Jämfört med andra måndagar, noterade Karl nöjt, var det ett väldigt lågt antal omotiverade frågor som flög omkring.

Han var fokuserad på sin uppgift. Trots att pusselbitarna fanns på skärmen ägnade dataingenjör Davidsson rekorderligt med tid åt designfasen. Detta fast att han visste hur lösningen skulle implementeras i stora drag, Det var viktigt att allting blev så rätt som möjligt från början. Med en stabil grund var mycket vunnet. Grunden var jobbig att bygga om. Behövde grunden byggas om fick man ju bygga om från grunden.

En snygg, optimerad och användbar lösning, med en teknik som ingen på kontoret jobbat i förut. De hade sagt att det inte skulle gå, att lösningen var för stor och komplicerad. För svår. För tidsödande att sätta sig in i och omöjlig att underhålla. Projektet var dömt att misslyckas enligt flera väldigt subjektiva åsikter. Karl ansåg däremot att ett objektivt förhållningssätt till problem var att föredra.

Plötsligt började telefonen på skrivbordet vibrera. Den låg till höger om tangentbordet strax ovanför musmattan. Karl tittade på den lilla skärmen och rynkade pannan.

Karl Davidssons telefon brukade inte ringa speciellt ofta och aldrig när han var på kontoret. Aldrig av den enkla anledningen att den alltid var avstängd under arbetstid. Just denna måndag var den uppenbarligen inte avstängd och Karl antog att det var Eva som ringde eftersom det var hennes nummer och namn som blinkade på skärmen. Han tryckte in knappen och släppte fram samtalet. Då han var helt ensam på kontoret, resonerade Karl som så, att hans samtal inte störde någon annan än han själv.

”Karl-Johan!”, utbrast Eva. Hon kallade Karl för Karl-Johan, därför att han egentligen hette Karl-Johan och vid ett tillfälle, när hon benämnt honom som Calle, påpekat att han faktiskt inte var så vidare förtjust i smeknamn.

Karl-Johan Davidsson höll luren vid örat med hjälp av axeln samtidigt som Eva berättade allt hon hört om rymdstenen.

Den var stor, förhållandevis rund och på väg mot jorden med en hiskelig fart. En exceptionell hastighet. Snabbare än någon annan rymdsten som tidigare observerats. Men tydligen fanns det hopp. Just nu hölls presskonferenser i de flesta länderna på planeten, nationer höll på att gå samman för att fundera ut ett sätt att få rymdstenen att ändra riktning och inte träffa jorden.

Nästan som på film, som Eva sa.

Om de inte lyckades skulle jorden träffas om ungefär fyra månader. Domedagen var nära. Eva ville träffas på kvällen, hon lät stressad och nervös. Karl förklarade att det inte alls gick för sig eftersom han måste jobba. De kanske kunde ses till helgen.

Innan dess var det inte tal om att göra någonting annat än att fokusera på hans kära syntax. Speciellt om han nu bara hade fyra månader på sig. Testning och produktionssättning inkluderat. Markören blinkade på skärmen och Karl log. Han stängde av telefonen, la den i lådan bredvid tuben med hårvax och började skriva sin programkod. Allt som hördes på kontoret var tystnaden.

När klockan blev tjugo över tolv reste sig Karl Davidsson och gick på toaletten. Han gick in på damernas och brydde sig inte om att fälla ner toalettsitsen efter sig när han var klar. Ännu en fördel med att alla kollegor tagit ledigt. Förutom de förhållningsregler som stod nedskrivna i den personalhandbok alla anställda förväntades läsa, hade Karl också noterat en mängd oskrivna regler på kontoret. Regler som ställde till mycket vrede och ibland även konfrontation om de inte efterlevdes.

Karl hade läst och kunde därför de nedskrivna reglerna i personalhandboken utantill. Han bröt heller aldrig mot dem när någon märkte, men de oskrivna reglerna var jobbigare att följa, mest därför att de inte fanns nedskrivna någonstans och följaktligen tenderade att skifta från vecka till vecka. Från person till person. Regler tillkom också godtyckligt vad det verkade. Mycket oftare än de försvann. Var de kom ifrån? När? Och hur? Frågor Karl grubblat mycket över. Forskat mycket i. Gåtor! Ständigt dessa gåtor. Alla spår ledde emellertid rakt mot kaffeautomaten. Den var källan till alla oskrivna regler. Allt förtret. Vilket i sin tur lett till att Karl närde ett regelrätt hat mot den.

Oskrivna regler var ett oerhört subjektivt fenomen. Svåra att hålla sig uppdaterade kring. Mycket svåra att följa. Karl Davidsson hade till exempel lärt sig den hårda vägen att det som manlig anställd inte var helt fördelaktigt att bli påkommen med att åtnjuta den fräschhet damernas toalett representerade, och definitivt inte att använda damernas toalett utan att fälla ner toalettsitsen.

Karl hade noterat och antecknat ett antal punkter. Väl värda att följa då det bidrog till att göra kollegorna mindre benägna att interagera med honom under vistelsen på kontoret.

Förutom att aldrig bli påkommen med att använda damernas toalett, tycktes de oskrivna reglerna bland annat involvera att aldrig erkänna skuld i att kaffemaskinen gått sönder. Detta var speciellt viktigt eftersom vissa kollegor kände till att Karl inte drack kaffe. Misstänkt inblandning i ett haveri kunde väcka misstankar. Det var också viktigt att aldrig ta den sista kakan på torsdagsfikat, i alla fall inte så att någon såg. Att sno åt sig den sista kakan kunde nämligen ge upphov till att kollegor började skämta om kakmonster för att sedan förvänta sig en eller annan reaktion. Om reaktion uteblev resulterade detta i frågor om huruvida Karl tagit illa upp eller inte. Så kunde det sedan fortsätta. En liten kaka blev till en stor paj. Att ställa kaffemuggen i diskmaskinen och inte i diskhon ansågs även det viktigt. Precis som att starta en full diskmaskin och att plocka ur en som var klar. Vissa kollegor blev dessutom sura om fisk värmdes i valfri mikrovågsugn.

Somliga oskrivna regler gick också emot de regler som fanns i personalhandboken. Att kollegor tyckte att det var okej att gå hem precis innan en viktig presentation för att vårda ett sjukt barn var exempel på en sådan regel. I personalhandboken stod nämligen uttryckligen att hänsyn och respekt måste visas mot andra medarbetare. Att vissa utvecklare lämnade ifrån sig kod med buggar i, var ett annat exempel på hur oskrivna regler trumfade skrivna paragrafer. Vad som än hände vid den där kaffeautomaten var det inte okej. Kaffeautomaten var en källa till ren och skär ondska.

Andra ting levde i en sorts limbo mellan oskrivna regler och en mer praxisliknande status.

Om ett projekt på kontoret till exempel gått bra och en kund uttryckt uppskattning, var det av en eller annan anledning uppskattat om Karl Davidsson sa vi istället för jag när han tvingades informera om hur han löst projektets leveranskrav. Om däremot någonting gått dåligt och resulterat i en försening skulle han säga jag istället för ni när förklaringens stund ägde rum. Viktigt var då också att inte formulera sig på ett sätt så att det framgick vad som egentligen hänt. Enligt Karls erfarenhet handlade det allt som oftast om att någon som fick betalt för att ha ansvar och kompetens inte förstått vad just ansvar och kompetens innebar.

”Jag hann inte lösa alla de problem som ni och er oförmåga orsakade”, togs aldrig emot på ett bra sätt.

Dessa ting verkade kollegorna uppskatta och bidrog alltså i förlängningen till att de lämnade honom ifred att göra sitt jobb.

Vidare hade Karl också noterat att för att få bli lämnad i fred var det bra att låtsas prata i telefonen när han gick runt på kontoret. Att se väldigt stressad ut och ha ett kollegieblock under armen var också ett tillvägagångssätt han provat med framgång.

Om hans kollegor, vid tillfällen då det var svårt att avlägsna sig, började prata om sina intressen och kall i livet var det bra att le, nicka, sitta rak i ryggen och gärna luta sig lite framåt. Allt för att undvika kommentarer rörande bristande intresse och en negativ attityd gentemot kollegor.

Karl Davidsson tog på sig sin jacka och gick ut för att äta lunch. När toalettbesöket ansågs avklarat gick han alltid och åt lunch.

Restaurangägaren bakom disken hälsade på Karl och Karl nickade tillbaka. När han betalat fick han en liten biljett och gick sedan för att hämta vatten och sallad. Han behövde inte vänta länge innan restaurangägaren kom ut med maten. En detalj som förmodligen hängde ihop med att Karl var den enda lunchgästen. Ännu en sak som bröt måndagsmönstret. Ännu en fantastisk detalj denna fantastiska start på veckan.

Restaurangägaren såg inte lika glad ut som vanligt. Men Karl kunde inte låta bli att ta ett djupt andetag och lyssna på hur det inte fanns några som helst ljud på restaurangen. Inga skrap med gafflar, inget mummel från gäster, ingen som smaskade och inget slammer inne från köket. Inte en endaste människa tuggade mat med öppen mun eller slickade och sög på sina fingrar. Vuxna människor som inte använde servetter gjorde honom alltid förbryllad och obekväm. Att få äta lunch utan tillhörande ljudeffekter var en dröm som gick i uppfyllelse. Han log belåtet.

Att det gick snabbt att få maten bidrog till nästan trettio intjänade minuter mot en vanlig dag när restaurangen var fylld med folk.

Medan han saltade maten tänkte han på hur Eva låtit i telefonen. Fanns ett samband? Berodde verkligen denna fantastiska måndag på att en stor rymdsten var på väg mot jorden? Märkligt och fantastiskt. Fantastiskt märkligt. Maten smakade bra. Karl sköt ifrån sig tallriken och nickade mot restaurangägaren som tack och gick tillbaka till kontoret.

Karl Davidsson fann den korta promenaden tillbaka till kontoret lika trevlig som promenaden i motsatt riktning tjugo minuter tidigare.

Efter maten spelade Karl Davidsson som vanligt ett par låtar från ett tidigt Beastie Boys album. Ett tomt kontor innebar att han slapp de stora och otympliga hörlurarna, utan kunde spela tonerna från musiken rakt ut i luften. Ännu en förmodad rymdstensfördel.

Hans fingrar spelade ikapp med musiken över tangentbordet och eftermiddagen blev föga förvånande en angenäm historia. När Karl Davidsson ätit ännu en banan, druckit eftermiddagste och kissat två gånger till på damtoaletten utan att fälla ner locket efter sig, slog klockan fem. Karl sköt ut sin stol och ställde sig upp. Han rättade till tangentbordet i en perfekt linje mot skärmen, låste datorn och sin skrivbordslåda och gick hem.

Resan hem blev lika behagligt trevlig som resten av dagen varit. Det var förvisso något fler personer på tunneltåget men inte alls i närheten av lika många som brukade svettas och trängas där nere. Karl däremot tog inga risker och gömde sig som vanligt bakom sin gratistidning. Han läste inte tidningen. Det gjorde han aldrig. Eftersom tidningen bara innehöll svammel och gårdagens nyheter fungerade den enbart som sköld mot medresenärer, deras blickar, ljud och eventuella hostattacker. Han kunde inte vara nog försiktig på tunneltåget. I vissa enstaka fall hade en främmande människa till och med börjat tala med honom.
Stationen där Karl Davidsson bodde var inte lika tom som när han varit där på morgonen, men nästan.

Han gick raka vägen till matbutiken. Även den var en glad överraskning. Inga köer alls, knappt en endaste människa överhuvudtaget. Möjligen en smula urplockad vad gällde varor men annars helt perfekt.

”Denna måndag är verkligen en parad i trevlighet”, tänkte Karl.

Karl som egentligen avskydde mataffärer och allt vad de innebar började fundera igen, kring om det faktiskt var en eller annan form av helgdag trots allt. Fanns en annan mer logisk anledning till att det var så tomt i mataffären? Förutom rymdstenen.

Kunde det vara kombinationen av en okänd helgdag och den där rymdstenen som bidrog till att det var så lite folk i mataffären tro? För så här lite folk brukade det aldrig vara. Butiken var alldeles tyst och trevlig. Karl stannade upp och började fundera på om han inte skulle ta tillfället i akt. Gripa en möjlighet i flykten och ta tillvara på denna trevliga sida av verkligheten.

Svaret på hans mentala frågeställning blev – ja – det skulle han, fast det fanns ett litet problem. Han hade ju inget papper och ingen penna att skriva ner en inköpslista på. Han behövde således gå hem och skriva en inköpslista innan han kunde börja handla. Mataffärshatare Davidsson tittade på sin klocka, affären stängde om tre timmar. Han blev tvungen att skynda sig om han avsåg hinna med sina inköp.

Väl hemma krånglade Karl Davidsson av sig sin höstjacka och sina höstskor. Placerade assessorerna där de hörde hemma. Gick in till sitt skrivbord. Drog ut en låda. I lådan låg ett block, en blyertspenna, en ask med gem och en tub hårvax.

Gemen använde Karl för att sätta ihop viktiga papper som han skrivit ut i sin skrivare. Vaxet var av den matta sorten så att hans hår inte såg nyduschat och glansigt ut vid användning. Karl hade aldrig riktigt tyckt att det ingav förtroende att se nyduschad ut under en hel dag. Han fokuserade raskt på uppgiften och skrev upp tre saker på sin inköpslista: frukost, middag och ölburkar. Han rev av och vek omsorgsfullt ihop lappen innan han stoppade den i fickan. Blyertspennan och blocket placerade han i lådan bredvid tuben med vaxet.

Karl gick sedan ut i hallen för att ta på sig igen. Att ta på sig kläder hade aldrig varit några problem för Karl, det vara bara att utföra samma moment som när han tog av sig, fast tvärtom.

Tio minuter senare var han tillbaka i affären och efter att ha kommenderat en kundvagn inledde Karl sina inköp. Honungsringar, rågbröd, ost, te, mjölk och apelsinjuice till frukost hamnade i vagnen. Han samlade också ihop ingredienser för att göra köttfärssås. Köttfärssåsen var ett recept som Karl Davidssons familj lagat köttfärssås efter så länge någon i familjen vågade minnas. Sedan fyllde han på sitt förråd av ölburkar. Trots att han egentligen inte drack öl till vardags och även om behovet av att ha ett par ölburkar med sig i ryggsäcken föreföll ha försvunnit, tänkte han inte chansa. Inte än. Verkligheten var lömsk och opålitlig.

Under de nästkommande tre timmarna slet och släpade Karl överfulla kassar fram och tillbaka mellan affären och sin lägenhet.

Varje gång han gick förbi huset där barnen brukade leka, stannade han till och reflekterade över hur tyst och lugnt allt var. Det var inte så att Karl ogillade barn egentligen men det var skönt att de inte var där när han gick förbi. Barnen vinkade alltid och frågade honom konstiga saker ifall de såg honom. Lyssnade heller aldrig när han förklarade var han jobbade, hur gammal han var och om han hade en snabb bil. Eller vilken färg som var hans favoritfärg. Karl tyckte att det var lite respektlöst.

När affären stängt och Karl Davidsson kom innanför dörren för sista gången var han svettig. Den inglasade balkongen var full med honungsringar samt kyl och frys full med mjölk, juice, köttfärs och glass. Väl värt mödan. Han kände sig belåten med att han fått så mycket uträttat och kunde inte påminna sig om när en dag varit så produktiv senast. Han tog av sig sina kläder, ett plagg i taget och klev in i duschen.