Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 5

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 5

Karl Davidsson slog upp ögonen. Samtidigt som han låg där och spretade med tårna i sin nyinköpta säng, var han helt omedveten om att han just såg gryningen på vad som skulle bli den bästa dagen hittills i hans liv.

Taket var fortfarande vitt. En betryggande detalj. Om taket ändrat nyans på 24 timmar betydde det troligtvis att färgen inte höll måttet alls och således krävde en eller annan åtgärd. Att måla tak eller att betala någon för att måla tak tillhörde absolut inte Karl Davidssons favoritsysselsättningar.

Flugan satt fortfarande i taket och Karl reflekterade över att han fortfarande inte hade en endaste aning om ifall flugor sov eller inte. Han låg kvar lite extra länge och studerade flugan som trippade omkring som om den letade efter någonting. Vad letade den efter? Varför satt flugan i taket så frekvent? Hade flugan verkligen inget bättre för sig? Undra vad den ville få uträttat innan en stor rymdsten kraschade in i jorden. Vad skulle en fluga skriva på sin att-göra-lista om den kunde alfabetet? Hade flugan lovat sig själv att spendera mer tid på sin älsklingsplats? Hade flugan en takfetisch? Karl följde den med blicken samtidigt som han gjorde en mental anteckning om att ta reda på ifall flugor sov eller inte. Inte för att han var speciellt nyfiken utan för att han ville veta om han såg den igen.

Han drog sitt täcke åt sidan och gnuggade sig i ögonen, sträckte ut armarna och knyckte huvudet åt vänster. Som vanligt satte han på sig sin morgonrock. Vänster arm. Sedan höger. Allt annat skulle som vanligt ha känts väldigt bakvänt. Karl reste sig och gick ut i köket för att äta frukost. En vana han som bekant tyckte om och därför ämnade fortsätta med. Det låg ingen tidning på golvet i hallen. Inte heller ett brev från en mäklarfirma som informerade om att hans lägenhet numera var såld. Detta kändes lika betryggande som det faktum att färgen i taket höll fast vid sin vita nyans.

Vardagsrummet var ljust eftersom solen sken in genom fönstren.

Karl gjorde i ordning sin frukost. Därefter började han raskt äta de frasiga honungsringarna. Trots att ringarna stod emot mjölken bra ville Karl ändå äta dem så fort som möjligt. Baksidan på mjölkpaketet informerade att ungefär 65% av befolkningen åt smörgåsar med ost till frukost. Vilket konstigt nog också kändes betryggande. Att det stod på baksidan av ett mjölkpaket gjorde inte saken sämre.

På tv:n dök samma nyhetsuppläsare upp igen. Nyhetsuppläsaren talade uteslutande om rymdstenen. Den benämndes som kometen och hade också ett byråkratiskt namn. En kombination av till synes slumpmässigt utvalda siffror och bokstäver. Kvällstidningarna kallade den Dödskometen.

Ingenting alls nämndes om julhandeln denna morgon. Nyhetsmanuset levererades emellertid med samma entusiasm som under föregående sändning. Personen i rutan nickade ivrigt och konstaterade att det bara var att avvakta besked från de män och kvinnor som jobbade stenhårt på att lösa hotet från rymden. Karl reagerade på ordvalet och undrade lite stilla mellan sina tuggor om en nyhetsmanusförfattare medvetet valt att skoja eller inte. Nyhetsuppläsaren meddelande att myndigheterna uppmanade till lugn och hoppades att människor skulle återgå till sina jobb så fort som möjligt. Samhället behövde återgå till det normala hette det.

Trots detta, fortsatte nyhetsuppläsaren, gav många företag sina anställda ledigt tillsvidare. För att få spendera tid med sina familjer, nära och kära. Hela världen höll andan konstaterade nyhetsredaktionen innan den lämnade över till vädret.

En fin höstdag med sol och ytterst måttliga nord-nordostliga vindar väntade där ute.

Efter vädret lämnade tv-sändningen över till en liten soffgrupp där fyra stycken halvt om halvt kända människor uppmanades diskutera stadens julbelysning och om den monterades upp för tidigt i år igen.

Karl som precis avslutat skålen honungsringar med mjölk funderade runt det faktum att nyhetsuppläsaren inte nämnt julhandeln alls. Betydde det att prognosen angående paketkommersen justerats ner? Eller tvärtom? Personligen tyckte Karl Davidsson att skillnaden var enorm. Tänk bara om människor, i och med vetskapen om rymdstenen, spenderade mindre pengar på saker de inte behövde?

Vidare fastslog Karl, att han inte alls höll andan. Det gjorde han inte eftersom han inte befann sig under vattnet eller ute i rymden. Med tanke på att han hade en dusch istället för badkar fann Karl ingen riktig anledning till att hålla andan speciellt ofta alls. Han ägde heller ingen rymdraket. Tyvärr. Badhuset var det ju längesedan han besökte, han blev nämligen inte alls vidare glad av tanken på vare sig fotsvamp eller att gamla badvaktstanter tittade på honom när han duschade.

Han sköt ifrån sig skålen och gick för att borsta tänderna. Tandborstning tillhörde kanske likt takmålning inte Karls favoritsysslor, men eftersom alternativet var många gånger värre härdade han ut i exakt tre minuter per käke, varje morgon och varje kväll.

Lekplatsen stod fortfarande tom. Han satte på sig sina solglasögon och slapp kisa i morgonsolen. Värmen slog emot hans ansikte. En angenäm känsla en tidig morgon. Inte en bil så långt ögat kunde nå. Inte en människa. Alla föreföll ha tagit betald sovmorgon. Karl log nästan och satte av i rask takt mot tunneltåget. Han gick med lätta steg utan ölburkar som tyngde ner ryggsäcken. Karl hade tagit beslutet att lämna dem hemma. Ett stort beslut. Verkligheten kändes därför bokstavligt talat inte lika tung denna morgon. Axelbanden skar inte in i hans armhålor.

Stationen var så när som folktom. Bara ett fåtal människor syntes till. Denna morgon satt dock en person i det lilla båset där stämplarna fanns. Karl hade som tur var ett kort att dra vid vändkorset, en detalj som bidrog till att han inte behövde interagera med människan bakom glaset. Mycket fördelaktigt. Speciellt på morgonen. Människan i båset tittade på honom.

Den röda texten rullade förbi på den svarta skylten och påstod att ett tåg avsåg anlända inom sju minuter. Medan Karl likt en krabba flyttade sig bort från de andra människorna på perrongen lade han märkte till någonting han aldrig bevittnat förut.

Denna morgon betedde sig inte människorna som de brukade. De stod inte för sig själva, grymtade och stirrade ner på sina telefoner eller läste tidningar. De såg knappt ens trötta eller sura ut. Karl var faktiskt den enda som stod för sig själv. Människorna pratade till och med sinsemellan. De pratade med varandra. Rörde vid varandra. Karl Davidsson noterade denna morgon att hans medmänniskor la sina händer på andra människors axlar. Klappade om. Vissa till och med höll ut sina armar och höll fast andra.

Karl var inte den som brukade vare sig lyssna på eller bry sig särskilt om vad andra individer pratade om. Speciellt inte om morgnarna, men denna morgon kunde han inte låta bli.

På perrongen, mitt på morgonen, fördes samtal och inte vilka samtal som helst. Samtalen handlade inte om irritation över att tåget var försenat, att en människa var i vägen, hostade, nös, pratade högljutt i telefonen eller på annat sätt retade upp medpassagerare. Nej, till Karls stora förvåning samtalade människorna vänligt sinsemellan. De frågade hur andra mådde, hur de sovit och vad de tänkte ta sig för under dagen. Frågade till och med hur deras anhöriga mådde och om, hör och häpna, människorna kunde hjälpa till med någonting. Karl trodde knappt sina öron. Många av de anledningarna till att han ofta höll sig borta från människor hade försvunnit helt.

Han stod där på perrongen, smått förbryllad när allt plötsligt blev ännu värre. En kvinna tecknade åt honom att komma och göra en av klungorna sällskap. Karl Davidsson fann ingen annan råd än att skaka på huvudet så vänligt och snabbt han förmådde. Ett par övertalningsförsök senare gav kvinnan tack och lov upp.

Den röda texten på den svarta skylten förkunnade att tiden tills ett tåg behagade anlända fortfarande var sju minuter. Karl tittade på den två gånger för att förvissa sig om att han förstått rätt. Han hade nämligen stått på perrongen i fem minuter. I teorin torde skylten då visa två minuter. Men han befann sig tyvärr inte i teorin utan i verkligheten och i verkligheten gick ingen säker. Verkligheten var ingenting för teoretiker.

Fem minuter senare visade skylten fortfarande att ett tåg planerade anlända om sju minuter. Karl böjde sig framåt och vred sitt huvud till vänster. Tunneln såg ut som ett svart hål.

Rätt som det var, precis när Karl börjat fundera på om tunneltågen fungerade enligt avsedd implementation denna morgon, blinkade den röda texten till och ändrades från sju minuter till att ett tåg behagade ankomma just och exakt nu. En kall och unken luft slog emot honom från tunneln och rälsen började med sin klagosång. Tåget anlände och dörrarna öppnades. Det kändes som om han fått en liten klapp på axeln. En klapp på axeln av universum. Först sju minuter. Sedan kom tåget helt plötsligt utan att den röda texten på den svarta skylten räknat ner som den brukade göra. Karl klev ombord.

På tåget utvecklades klappen till en stor och varm kram. Tåget, eller vagnen för att uttrycka sig mer korrekt, var förvisso inte tom, men ändå fortsatte människorna i samma goda stämning där inne. De pratade, till och med skrattade trots arla morgonstund, flyttade på sig för andra som behövde sitta ner, gav plats åt medmänniskor som behövde komma fram till dörrarna vid avstigning. Inga vassa armbågar syntes till. Karl betraktade sin nya verklighet. Som om han hamnat på en annan planet. En helt annan verklighet. En ung kille som spelade musik i sina hörlurar blev tillfrågad av en äldre dam om han inte kunde spela sin musik så att alla kunde höra istället.

Sagt och gjort. Ynglingen kopplade ur lurarna och lät sin musik flöda ut i vagnen. Sådan där ungdomlig musik med dunk. En person pratade fram texten istället för att sjunga. Karl hörde inte så tydligt, men efter vad han förstod tog låten upp orättvisorna i samhället och ville göra någonting åt dessa genom att skjuta poliser. Prataren i högtalarna tyckte att det var skit att inte få chansen att bli rik men sa ingenting om rymdstenen.

Kvinnan skrattade mot ynglingen. Ynglingen log tillbaka. Karl som inte tyckte om att bli påtvingad andras musik stoppade in sina öronproppar i öronen. Han hade alltid öronproppar i fickan. Just eftersom han inte tyckte om att bli påtvingad andras musik.

Tåget stannade och en annan yngling hjälpte en äldre herre med dennes plastkassar när de gick av.

Människorna satt bredvid varandra och konverserade i all vänlighet och Karl fick en plats för sig själv. Fyra säten. Han slapp sitta knä mot knä eller höft mot höft med en annan människa. Vilken morgon! Luften gick att andas och Karl behövde inte ens använda en tidning för att skydda sig. Han sträckte ut benen och satte sig bekvämt tillrätta på tåget. Resan via tunnlar och broar in till kontoret blev fantastisk. Vagnen var inte trång och varm eller förpestad med sura människor. Alla han hitintills träffat på tycktes till och med ha duschat på morgonen. Karl kände hur den kalla luften från luftkonditioneringen cirkulerade kring ansiktet på honom. Han svettades inte. Han log. Vilken dag. Vilken värld!

Precis där och då kom det. Det kom plötsligt. Kom snabbt. Beslutet vällde fram som om en dammlucka öppnats. Två stopp från stationen närmast Karls kontor gick han av tunneltåget och stegade uppför rulltrapporna. Han stegade uppför med stadiga ben. Klev ut genom ett par dörrar, något han i och för sig gjort många gånger i sitt liv, men aldrig på just denna plats. Karl tog steget ut i verkligheten. Det hade aldrig känts så här friskt och fantastiskt. Han såg sig omkring och kände inte igen sig alls. Han visste inte vart han var och det kändes inte alls skrämmande. Utan tvärtom, helt fantastiskt.

Som om en vänlig värld av möjligheter öppnat sig denna morgon.

Efter att ha tittat på omgivningarna och konstaterat vartåt hans kontor borde ligga började Karl Davidsson gå i motsatt riktning.

Luften var helt stilla. Karl knäppte upp sin jacka, tog av sig sin mössa och snörade upp sina skor. Han kände sig lös och ledig. Det var en otrolig känsla att gå den långa vägen till jobbet utan mössa. Ingen vind som ställde till hans hår. Endast ett fåtal bilar åkte förbi på vägen och han mötte nästan inga andra människor som var ute och gick. De han mötte nickade vänligt åt honom men det var också allt.

För Karl kändes verkligheten mindre påtaglig. Mindre intensiv. Mindre verklig.

Som om ett tivoli stängt ner ett par blinkande åkattraktioner, men fortfarande höll sockervaddsförsäljningen öppen. De flesta människorna lös med sin frånvaro. Precis som om någon dammsugit upp alla andra. Ungefär på samma sätt som Karl inte brukade dammsuga sin lägenhet. Han brukade istället använda en sopborste. Ljudet från dammsugaren var otrevligt och de få gånger han väl startade den brukade han använda öronproppar.

Karl njöt i fulla drag. Stadsljuden var borta och luften fri från föroreningar. Först efter att ha stannat upp och dragit ett djupt andetag, började han sin promenad tillbaka till kontoret. Friskt och härligt. Solen värmde.

Men ingenting varar för evigt. Allra minst trevliga promenader. Den tog slut och Karl klev in på kontoret. Det var nästan ingen där. Nästan ingen alls. Bara ett fåtal kollegor uppenbarade sig. De hälsade glatt och Karl hälsade, till sin förvåning, lika glatt tillbaka.

Kollegorna försvann snabbt till sina göromål och dagen fortsatte i samma manér som den börjat. Han knäppte på sin dator och loggade in. Inte ett endaste elektroniskt brev i den digitala brevlådan. Ingen mötesinbjudan där hans närvaro fått etiketten obligatorisk. Inga människor runt omkring honom. Ingen telefon ringde. Inga konstiga frågor, vars svar borde ha varit självklara för vuxna människor. Bara ett absolut fokus och den där fantastiska tystnaden.

Efter att ha suttit och varit väldigt effektiv tog Karl en paus och gick en sväng runt kontoret. Allting var exakt som han lämnat det föregående dag. Förutom en ny korg med färsk frukt vid kaffeautomaten. Karl tog två bananer istället för en som han brukade. Bananerna fick sällskap av ett glas med c-vitamin. Karl sneglade på kaffeautomaten. Skärmen lös i neon.

Redo att användas – stod skrivet mitt på skärmen. Karl öppnade luckan på baksidan. Maskinen var varm och på insidan fanns sladdar. Sladdar och säkringar. Karl rotade fram en sax i en låda i pentryt. Såg sig omkring. Ingen i närheten. Han valde mellan en grön och en röd kabel och klippte sedan av den röda. Han tittade på skärmen. Den visade nu Ring för service istället för Redo att användas. Karl log. Han tog sina bananer och sitt glas och gick till sin plats.

När lunchtimmen började närma sig ansåg Karl att det var dags att gå och äta. Han gick på damernas toalett, struntade i att fälla ner ringen, men spolade så klart, han var ju inget vilddjur. Tog på sig sin jacka och steg ut i solen. Han lät mössan ligga kvar i fickan. Dagen till ära bestämde sig Karl för att helt frivilligt bryta sitt lunchmönster.

Rå fisk och ris. En rätt som Eva brukade ta med sig när hon kom hem till honom. Hon åt rå fisk och tjatade på honom att prova medan han höll sig till sin köttfärssås.

Det var faktiskt så de hade träffats en gång för längesedan. Genom fisk alltså. Karl hade varit ute och gått en frivillig promenad. Eva hade suttit och metat nere vid en sjö. Eva hade sagt hej och frågat Karl om det brukade nappa i sjön. Karl hade svarat att han inte visste. Han hade aldrig känt behovet av att försöka lura upp fisk på torra land. Den ena frågan ledde till den andra och slutade i en vänskap.

”Rå fisk”, tänkte Karl. ”Kan det verkligen vara något?” Just idag kände han sig modig och fri. Modig nog att öppna sitt sinne tillräckligt. Fri att ta sig den tid som behövdes.

Han gick till ett ställe han hört kollegorna prata om. Det var första gången Karl åt rå fisk och han visste därför inte alls hur man bar sig åt för att beställa eller vad som var gott. Men det gjorde honom ingenting denna dag. Han valde och ångrade sig inte. När han väntat vid bordet en liten stund kom en kille ut med en liten tallrik fylld av risbitar. Fisken låg ovanpå. Tallriken var formad som små skålar och killen såg ut som att han kom från Asien.

”Kanske var han japan”, tänkte Karl. Han hade läst att rå fisk med ris kom just från Japan. Men man kunde inte veta säkert. Det fanns ju svenskar som lagade pizza till exempel och pizza kom ju från Italien. Eller från matbutikens frysdisk. Beroende på hur man valde att se på saken. Karl hade dock aldrig sett någon italienare bo i frysdisken.

På tallriken fanns förutom rå fisk och ris små bitar av någonting mjukt, någonting som påminde om kokta och bleka morotsskal, fast ändå inte. Skalen luktade friskt och starkt. Karl funderade ett slag. Förutom skalen fanns ett litet utrymme på tallriken som var tomt och ett med en grön smet. En flaska med mörk vätska stod bredvid. Det här hade aldrig Eva visat. Men då restaurangen var tom så när som på Karl själv, dagen var vad den var och han fått maten väldigt snabbt kände han ingen stress eller längtan att slänga i sig födan och springa därifrån. Ingen alls. Han funderade igen.

Att endast äta fisken och riset var ingen höjdare. Han provade sig därför fram mellan den gröna smeten, skalen och den mörka vätskan tills han hittat en kombination som förhöjde smaken på fisken och riset. Det hela var ingen direkt magi eller raketvetenskap utan krävde bara ett hälsosamt mått sinnesnärvaro. Han la skalen på fisken, smetade på smeten och doppade i vätskan.

Fisken blev på så vis trevligare att tugga, mer motstånd, smakade friskare och starkare. Karl tuggade lite längre än vad han behövde. Ingen stress. Inga människor runt omkring.

Med tystnad och avkoppling som sällskap åt han de kvarvarande bitarna på samma sätt och var riktigt nöjd när han gick därifrån. Så nöjd att han beslutade sig för att komma tillbaka. Rå fisk med ris var gott och de som jobbade på restaurangen önskade honom en fortsatt trevlig dag när han gick.

Väl tillbaka på kontoret gick Karl en snabb sväng förbi kaffemaskinen innan han belåten satte sig vid sitt skrivbord. Det stod fortfarande Ring för service på skärmen.

Han släppte återigen lös sina fingrar över tangentbordet. Än fanns mycket att göra. Ingen rast och ingen ro för ingenjören med ett uppdrag. Men så hejdade han sig tvärt efter en stund och tog upp sin mobiltelefon, knäppte på den och skrev ett meddelande till Eva.

>>Idag åt jag rå fisk med ris.<>Karl-Johan! Jag har en idé!<<

Karl Davidsson stängde av telefonen igen och ägnade sin fulla uppmärksamhet åt skärmen framför honom. Han rörde sig inte mer den eftermiddagen. Ingenting störde honom eller hindrade honom från att göra det han gillade allra bäst.

På vägen hem pratade han nästan med en främmande människa på tunneltåget.

En fantastisk eftermiddag.