Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 13

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 13

Han var en man med ett uppdrag.

Att skit händer var ingen direkt nyhet eller överraskning. Karl Davidssons pappa sa alltid att det som definierar en människa var emellertid hur hon förhåller sig till skiten som händer. Hela tiden. Vilket var precis vad Karls uppdrag handlade om. Att förhålla sig.

Med ett alibi i form av en falsk bokning i kalendern och sällskap av sex stycken ölburkar i sin ryggsäck hade han redan tidigt på förmiddagen smitit ut från kontoret.

Uppdraget var lika enkelt som svårt – hitta varma kläder. Syftet med de varma kläderna var att motverka frestelsen att begå ett rituellt, gammalt japanskt självmord. En frestelse som på sistone vuxit sig allt starkare. Dagarna som gått hade varit för mycket att ta in.

Karl såg tillbaka med avsky på den absolut sämsta veckan han någonsin upplevt. Högstadiet inräknat. Den gångna månaden hade visat hur planeten kunde vara, borde vara. Trevlig och vacker. Verkligheten hade klappat honom på kinden. För att sedan under veckan som gått tagit tillbaka allting. Hans referensramar och toleransnivå gick nu inte att återställa. Verkligheten som han kände till den existerade inte längre. Varma kläder var ett måste.

Tåget stannade vid centralstationen och Karl kände tyngden från burkarna i ryggsäcken. Han gick uppför rulltrappor och kom till den tunnel där ölburkarna alltid brukade behövas som mest. Denna dag var inget undantag. I tunneln satt och låg olika människor till synes helt ostrukturerat. De såg trötta och ohälsosamma ut.

En gång för längesedan hade en människa i tunneln kommit fram till Karl och tagit tag i hans jacka. Människan luktade alkohol och väste att han ville ha öl.

”Har du någon öl?!”, hade mannen hostat i ansiktet på honom. Karl mindes fortfarande saliven han fått på kinden. Han mindes sin favoritnäsduk. Den han fått slänga efteråt.

Efter den dagen vidtog Karl Davidsson åtgärder för att säkerställa sin överlevnad när han tvingades ut i verkligheten. Han åkte aldrig in till stadens centrala delar utan en fullpackad ryggsäck. Visst, ibland hände det att ölburkarna inte fick önskad effekt. En del människor tittade bara konstigt på Karl när han använde sig av dem.

Men ibland, som i tunneln vid centralstationen, var burkarna nödvändiga för att komma levande ifrån ett möte med verkligheten. Nödvändiga för att slippa bli spottad på. Han rös igen när minnet kom tillbaka. Mannens otäcka händer.

Karl tog ett djupt andetag och fiskade upp en ölburk ur väskan, skakade och öppnade den. Burken fräste och ölen sprutade. Karl kastade burken mot tunnelväggen. Människorna tittade upp från sina tidningspapperssängar. Vissa satte sig upp. Karl gjorde likadant med burk nummer två och burk nummer tre. Burk nummer fyra öppnade han inte utan rullade åt motsatt håll. Bakåt i tunneln.
Den hoppade över skräpet medan den for iväg. De två sista följde snabbt efter och slog pysande i asfalten. Människorna började lufsa och krypa efter ölburkarna. De satte sig på huk och grymtade. Började bråka med varandra om burkarnas innehåll. Karl tryckte sig mot väggen på andra sidan tunneln, smög sig obemärkt förbi och fortsatte upp till gatorna ovanför.

Karl suckade. Nu behövde han köpa nya ölburkar igen. Inte för att han inte hade råd men Karl tyckte kanske att inköpen kunde subventioneras av staten. Inte nog med att han fick ta av sin egen tid för att klara av inköpen, han fick betala ur egen ficka också. Det kändes inte rätt. En principsak tyckte Karl. Det var ju med största sannolikhet en eller flera politikers fel att han behövde både burkarna och ryggsäcken från början. Om nu samhället han levde i, av någon outgrundlig anledning, inte ville hjälpa de som var mest utsatta utan lämnade dem till sitt öde kunde väl staten åtminstone sponsra tillfälliga och kortsiktiga lösningar? Kortsiktiga lösningar var ju människans alldeles speciella signum.

Karl bet ihop käkarna och fortsatte mot affärerna. Varma kläder var ett måste. Lättare sagt än gjort. Tunneln var bara början.

Affärerna var smockfulla med människor som rev och slet i olika kampanjer tillägnade förstörelsen av rymdstenen.

”Rymdstensrea! Allt blir som förut! Halvapriset på allt ingen behöver!” Löpsedlarna följde efter med – ”Rymdstenskilon? Så går du ner fem kilo i timmen! Utan att träna eller titta på klockan!”

Färgglada kläder prydda med loggor från energidrycksföretagen var extra nedsatta i pris och extra populära. Muskulösa tolkningar av män med energidrycksburkar prydde tröjor, dekaler och affischer.

Karls behov tvingade honom att besöka en rad olika affärer. Den ena ätter värre än den andra. Han började med skor och blev därför utsatt för allt vad en skobutik innebar. Skobutiker presenterar en extra dimension av galenskap. Karl Davidsson förstod inte deras logik alls.

Skobutiker envisas nämligen med att bara ställa fram en del i varje par skor och i många fall inte alla storlekar som finns i lager. Ett tilltag som i praktiken innebär att en skospekulant tvingas interagera med, och i många fall stå och vänta på att en medlem i den underbemannade personalskaran ska uppmärksamma att ett behov av assistans uppkommit. Det faktum att Karl Davidssons högerfot var aningen större än hans vänsterfot tvingade honom att prova båda delarna i ett par. För att vara säker på att prospektet passade. Vilket alltså bidrog till interaktion med personalen för varje skomodell som utgjorde ett möjligt intresse för inköp. Karl antog att skobutikerna agerade på beskrivet sätt delvis för att motverka stölder. Men troligtvis också av andra ytterst märkliga anledningar.

Efter att ha väntat. Blivit bortglömd. Reviderat önskemål om storlek. Blivit bortglömd igen. Blivit knuffad. Blivit hostad på och provat ett fjärde par skor trodde sig Karl Davidsson ha hittat ett lämpligt exemplar. Storleken var ett nummer större än normalt. Rum över för extra tjocka sockar ingick i planen.

Karl försökte hålla sig lugn medan jakten gick vidare efter tjocka strumpor, långkalsonger, mössa, vantar och en stor, tjock, jacka. Exakt den typen av jacka han alltid brukade undvika. Mest eftersom människor började vagga likt pingviner när den typen av jackor användes. Att vagga som en pingvin kändes inte praktiskt.

Med inköpen prydligt hopvikta i sin ryggsäck återvände Karl Davidsson utan omvägar till kontoret. Han tittade ner i gatan medan han gick. Drog ner mössan. Rädslan för att gå förbi en affär som sålde japanska antikviteter var stor.

Med sorgsen blick tittade han nedåt korridoren där hans alldeles egna kontorsrum en gång legat. Istället för att åka ner till omklädningsrummet, som enligt rykten, låg i nära anslutning till en träningslokal längst i botten i källaren, stängde Karl in sig på toaletten.

Inne på toaletten klädde han med viss möda och under noga uppsikt av sin egen spegelbild på sig alla inköpen. Han drog upp strumporna så de inte skulle korva sig. Stoppade ner långkalsongerna. Tog på sig undertröjan. Satte mössan på huvudet. Knöt kängorna och drog upp jackans dragkedja. Han knäppte alla knappar och drog upp luvan innan han gick för att hämta sin lunch.

På vägen ut i vinterkylan upptäckte Karl till sin belåtenhet att hans fördomar angående tjocka jackor, pingvingång och ineffektivitet varit helt fel. Det hela gick utmärkt. Funktionalitet var tack och lov bara ett subjektivt attribut i en situationsbaserad kontext. Karl Davidsson bar en låda kall köttfärssås i ena handen och log. Få saker på planeten jorden skänkte honom sådan glädje som när en av hans många fördomar visade sig vara fel. Inget var så vackert som felaktiga fördomar. Felaktiga fördomar eller en medvetet bortslösad talang var och förblev vackert.

Han satte sig på en bänk och andades in kall, tyst och orörd luft. Öppnade locket på byttan och fiskade upp en gaffel ur påsen. En gaffel, inte en sked.

Naturen runt om bänken var stelfrusen och övergiven. Tack och lov syntes inte en människa till. Han frös inte. Han åt visserligen kall mat, men kall mat var ett litet pris att betala för att slippa galenskap. De senaste dagarna hade blivit för mycket att mäkta med. På kontoret. På lunchrestaurangerna. På tunneltåget. På tv:n.

Medan han åt sin lunch försökte han återigen knäcka nöten med livets mening. Återigen utan att riktigt lyckas få fatt på vad han hoppades få fram. Men han var något på spåren. Det var han.

Till sin belåtenhet fann eskimå Davidsson att köttfärssåsen fungerade lika bra kall som varm. Han föredrog den självfallet varm, men när alla andra variabler vägdes in tippade vågskålen över för en kall portion. Jackan skulle också komma väl till pass när han gav sig på kvällens laddning glass.

En kort promenad senare satt Karl Davidsson återigen i sin kontorsstol. Iklädd full vinterlunchmundering. Av någon anledning lämnade kollegorna honom mer ifred när han var fullt påklädd. De tittade på honom och gick omvägar runt hans plats. Många på kontoret gick hem tidigt. Kl. 18:00 hoppades raketerna lämna jorden och chefen hade storsint gett alla eftermiddagen ledig för att hinna förbi affären och köpa popcorn i god tid till tv-sändningarna.

Karl betraktade således tiden efter lunch för icke-arbetstid och gick därför utan skam till pentryt för att dricka vatten och c-vitamin närhelst han behövde. Den ansenliga mängd kollegor som, trots ledigheten, fortfarande dröjde sig kvar på kontoret satt vid sina platser och stirrade in i sina skärmar. Klickade frenetiskt på tangentborden. Sköt in filer på måfå i versionshanteringen. Bokade arbetsmöten med titlar som – ”Nu är det dags att komma ifatt!!!”, ”Nu tar vi ett omtag!!!”, ”Tillsammans kan vi!!!”, ”Nu kör vi!!1” och ”Beordrad övertid!!!”

Kaffeautomatens frånfälle hade sänkt aktiviteten i pentryt ordentligt. Han kikade in. Nedsläckt och tomt. Vinterkläderna var varma. Karl svettades och behövde vatten. Han fyllde därför upp två stora glas. Ett av dem spillde han ut över en man som uppenbarade sig i dörren till pentryt. Karl ursäktade sig. Mannen ursäktade sig. Sedan tecknade mannen att han ville ha tillgång till kaffeautomaten. Karl tog ett motvilligt steg åt sidan. Mannen satte ner en verktygslåda på golvet och öppnade panelen. Karl skyndade tillbaka till sin plats.

Väl där sparade han dagens arbete och bytte lösenord. Han beräknade kvarvarande arbete till exakt åtta procent. Därefter åkte han hem för att något motvilligt titta på raketerna.

Minst en av tunneltågsresenärerna hade dagen till ära tummat på den personliga hygienen.

En kortare språngmarsch senare stängde Karl dörren och andades inte ut förrän han låst båda låsen och hängt på haspen ordentligt. Svetten rann nedför ryggen medan lägenhetens tystnad välkomnade honom.

På vägen hem hade en människa envisats med att gå i exakt samma takt bredvid honom på gångbanan. Nästan hela vägen hem. Karl Davidsson ansåg denna typ av socialt oskick vara ett satans, jävla, otyg. Han hade börjat springa.

Fem minuter och tre sekunder senare satt Karl i soffan. På bordet stod ett paket glass och ett glas vatten. I handen höll han en sked. På sig hade han jackan, fastän han gläntat lite på dragkedjan.

På tv:n visades rörliga bilder. De föreställde färgglada raketer som tankades av lika färgglada bilar. En reporter rapporterade från vad som föreföll vara ännu en presskonferens. Karl reflekterade över det faktum att om rymdstenen hade saktat ner 5km/h för varje presskonferens mänskligheten anordnat på sistone behövdes inga raketer för att säkerställa planetens överlevnad.

Två medelålders och till synes morska män i uniformer skakade hand med varandra framför en vägg av fotografer.

”Ständigt dessa medelådersmän i kostym”, tänkte Karl och rynkade på näsan.

Medelålders män i kostym gjorde honom generellt illa till mods. Medelålders män i uniform gjorde honom i synnerhet illa till mods. Om uniformer och golfmunderingar räknades till konfektionsområdet kostym, stod förmodligen medelålders män för ungefär 95% av allt skit som drabbat både mänskligheten och planeten jorden genom åren de båda samexisterat.

När en medelålders man i kostym dök upp i ett sammanhang, tog till orda eller började skaka händer, hade antingen någonting gått käpprätt åt helvete, eller var på god väg att göra det. Alternativt var den medelålders mannen bara i färd med att övertyga sin omgivning om varför någonting absolut behövde gå åt helvete. Det var förmodligen så nära en absolut sanning man kunde komma.

Enligt reportern hade de båda männens länder bidragit med en massa stora och ståtliga sprängämnen att fästa på raketerna. En politiker från ett av länderna, klädd i en kostym prydd med klistermärken från energidrycksföretagen, skakade hand med männen i uniformerna.

En reklamfilm från ett energidrycksföretag informerade om att kraften i raketbränslet nu fanns tillgänglig på burk. För den som var tuff nog. Raketerna pustade och frustade, kamerorna blixtrade, reportrarna rapporterade och halva planeten höll andan. Den andra halvan svarade, enligt en rykande färsk undersökning, på e-brev, redovisade reseräkningar, vårdade sjuka barn, satte ihop presentationer eller var på styrelsemöte.

En annan reporter i en annan kanal intervjuade en kvinna som såg arg ut. På frågan om varför kvinnan var arg, svarade kvinnan att hon var rasande därför att för få kvinnor fått vara inblandade i framtagningen av handlingsplanen, beslutande av avfyrningsplats och koordination av sponsorer. Reportern frågade kvinnan om inte planetens fortlevnad borde prioriteras i första hand. Den som visste mest om sprängämnen kanske var bäst lämpad? Oavsett kön? Kvinnan suckade och frågade reportern vem som avgjorde vem som var bäst lämpad?

Karl stoppade en rågad sked glass i munnen och tyckte kanske att den som var bäst lämpad kunde spränga sig själv i luften istället.

Reportern frågade kvinnan om hon reste ofta. Det svarade kvinnan att det gjorde hon minsann. Reportern frågade då ifall kvinnan föredrog att den som var bäst lämpad att köra flygplanet, körde flygplanet, eller någon som blivit tilldelad platsen att köra planet på grund av en regel i en paragraf? Kvinnan svarade att det berodde på tre saker, vem som skrivit paragrafen från första början, vem som konstruerat utbildningen för piloterna och vem som anställde piloterna. Sedan höll kvinnan upp handen mot reportern och klev ut ur bilden.

Karl undrade stilla om allt fokus på kön verkligen var nödvändigt? Kunde inte fokus läggas på individen istället? Det verkade mer givande. Förutom vid samlag, då hade Karl läst att fokus på kön i många fall var givande. Rent av positivt.

Karls lösning på problemet gällande jämställdhet och respekt var förhållandevis enkel. Om alla människor tvingades att byta kön och hudfärg när de fyllde femtio år, ansåg Karl att rådande attityder, åsikter och annat trams troligtvis skulle minska en smula.

Så lämnade de färgglada tankbilarna energiburksraketerna ensamma på avfyrningsplattan. Åskådarna på läktaren gjorde vågen. Alla som inte var och köpte popcorn det vill säga. En reporter ställde en journalistiskt säkerställd fråga till en åskådare vid popcornståndet. Åskådaren mumlade ett ohörbart svar mellan tuggorna. Folkhopen räknade ner. Musik ljöd i högtalarna. Kvinnorna i badkläder hoppade högt. Energidryckesföretagsloggorna blinkade ikapp med siffrorna tills allt nådde noll.

För en sekund blev allting tyst.

Sedan for raketerna iväg med dunder och brak under folkhopens jubel. Alla jublade! Åskådarna skrek! Politikerna skrek! De medelåldersmännen i uniform knöt sina nävar och popcornförsäljarna kastade sina hattar i luften.

Medan Karl avslutade glassen och drog upp jackans dragkedja förklarade ännu en man i klistermärkesprydd kostym vad som nu skulle ske.

Raketerna skulle genskjuta den stora kometen när den passerade jorden och i bästa fall spränga den till rymdstoft. I värsta fall putta den ur sin bana. På så sätt förhindrades den att accelerera och krascha in i jorden på dess väg runt solen. Om inte dessa åtgärder vidtogs skulle nämligen Venus och sedan solens dragningskraft ligga mänskligheten i fatet. Först Venus, och därefter solens gravitation skulle ha samma effekt som en slangbella och slunga den tunga stenen runt solen i en enorm fart rakt mot jorden. Två enorma slangbellor.

Om den sprängdes helt eller bara knuffades ur sin bana berodde på materialet kometens yttre hölje bestod av. En fråga som beslutats omöjlig att hundraprocentigt besvara på så kort tid. Detta mycket på grund av kometens redan höga hastighet. Reporterns undran om hur kostymmannen kunde vara säker på detta, bemöttes med en suck, en gest, ett avlägsnande av glasögon och ett gnuggande av näsrot.

”Vi har räknat på det här”, svarade kostymmannen efter vad Karl tolkade som en så kallad konstpaus. ”Kometen”, fortsatte kostymmannen. ”Passerar oss här på jorden och sedan på insidan av Venus. Mellan Venus och solen alltså. Där kommer den börja påverkas av båda himlakropparna. Tillslut vinner solen kampen och slungar kometen runt sig.”

Reportern nickade ivrigt. ”Men hur menar du med slangbellor?

”Tänk att kometen har två gummiband fäst i sig, gummiband som två starka viljor drar i och tillslut vinner den starkaste och kometen far iväg med en ohygglig fart.”

”Jaha, jaha”, fortsatte reportern. ”Då förstår jag absolut. Och sen? Vad händer sen?”

Kostymmannen tittade på reportern.

”Som jag sa. Allt vi behöver göra är att putta den lite, lite ur sin bana så missar den oss på vägen tillbaka. Om vi nu mot förmodan inte spränger den helt. Vi är säkra på detta”, avslutade kostymmannen sin utläggning.

”Om ni har räknat fel då?”, frågade reportern, utan en så kallad konstpaus.

Kostymmannen upprepade proceduren med näsroten. Han skrockade.

”Då kommer jorden att möta kometen i den största och våldsammaste krocken vår planet någonsin upplevt. Krocken sker i sådana fall om ungefär trettiotre dagar, arton timmar och tolv minuter”, fortsatte kostymmannen och tittade på klockan. ”Väldigt ofördelaktigt, men vi har räknat på det här”, la han till.

Reportern nickade mindre ivrigt.

I nästa kanal satt en medelålders man i en rolig hatt och talade om vikten av att rikta böner mot raketerna.

”Alla tror på något, jag tror jag äter lite mer glass”, tänkte Karl och bytte kanal.

Människorna på avfyrningsplatsen verkade ha ätit upp alla popcorn och började därför gå hem. Karl Davidsson, som inte tänkte vänta ut de många timmarna det skulle ta för raketerna att träffa rymdstenen, gick och la sig. Utan att ta av sig jackan. Karl hade börjat tycka om känslan av att röra sig som en pingvin. Plus att han frös efter all glass han ätit under kvällen.