Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 15

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 15

Telefonen ringde. Den fortsatte att ringa trots att Karl ignorerade den. Då han fortfarande låg i sängen och blev väckt var klockan med största sannolikhet omotiverat tidigt på dygnet. Samtal som anlände omotiverat tidigt på dygnet var aldrig positiva. Därav försöket att ignorera ringsignalen. Han öppnade motvilligt ögonen. Det var mörkt. Han tände lampan. Såg sig om efter flugan, men flugan var inte där.

”Troligen ute på äventyr”, tänkte Karl medan han sträckte sig mot den argsinta luren. ”Eller sover.”
”Vi har pratat om att ringa så här tidigt”, sa Karl Davidsson in i luren.
”Ja, förlåt Karl”, sa en röst. ”Men jag tror aldrig jag ringt dig på ditt privata nummer förut”, fortsatte den.

Karl satte sig upp.

”Jag ber om ursäkt att jag ringer så här, men det kom till min vetskap att du fortsatt jobba i det projekt du suttit i”, fortsatte rösten som tillhörde chefen.

Chefen på kontoret.

Karl ställde sig upp.

”Du borde ha fått den här informationen för längesedan”, fortsatte rösten. ”Kunden som beställt systemet ditt projekt tagit fram, drog tillbaka sin beställning. Företaget är sålt.

Karl lyssnade.

”Du kan inte rapportera mer tid på projektet, du får inte jobba med det. Är det förstått?”

Karl nickade.

”Det är väldigt olyckligt att informationen inte gått fram. Vi kommer inte få betalt för systemet och ingen kommer att använda det.”

Karl log.

”Jag har ett nytt projekt åt dig som du kan börja med direkt”, sa chefen i ett nytt andetag.
”Nej tack”, sa Karl.
”Nej tack?”, hostade chefen. ”Karl du förstår, du måste göra vad jag säger att du ska göra. Jag är ju chef.”
”Nej tack”, sa Karl igen. ”
”Jaha du Karl, vad ska du göra istället då?”
”Stryka en punkt på min lista”, sa Karl och klickade bort samtalet.

Karl släppte telefonen på sängen och log. Han log bredare än han någonsin gjort förut.

”Tänka sig”, tänkte han.

Ingen skulle använda hans system. Hans perfekta system. Hans gränssnitt och hans algoritmer skulle aldrig bli förstörda av användare utan sunt förnuft och kognitiv förmåga.

”Ett perfekt system”, sa Karl högt för sig själv. ”Äntligen.”

Han tog med sig sitt leende och gick till skrivbordet. I skrivbordet fanns en skrivbordslåda och i skrivbordslådan låg anteckningsblocket. Anteckningsblocket där hans lista fanns nedskriven. Karl satte sig vid köksbordet. Tog en penna. Tog sin lista.

Med stort välbehag strök han ett streck över texten, Punkt 1 – Avsluta vad jag påbörjat. Han hoppade över punkt nummer två eftersom denna inte var avklarad. Därefter strök han ännu ett streck, denna gång över texten, Punkt 3 – Reflektera över meningen med livet. Karl ansåg sig ha kommit fram till meningen med livet under ett toalettbesök dagen innan. Han andades in djupt. Fyllde sina lungor med luft. Höll luften i lungorna. Släppte sedan ut den långsamt.

Karl tittade på listan och synade de göromål han hade kvar innan han kunde summera resultatet. Och vilket resultat sen. Punkt 2 – Äta upp all glass och Punkt 6 – Skriva brev till Michael Jackson och tacka för musiken och de goda råden, var ännu inte överstrukna. Tillsammans med punkt nummer sju – att göra som Michael och följa sin blodpumpande muskel. Den sista punkten på listan. Hade Karl tre punkter kvar innan han var klar. Två relativt små och en relativt väldigt stor punkt.

Karl log och log igen. Ett perfekt system och en perfekt lista. ”Ibland får man en liten klapp på axeln av universum”, tänkte han utan att ägna en viss rymdsten så mycket som ens en tanke.

När han var klar med listan kom han på sig själv med att sitta och stirra ut genom fönstret. Att inte ha ett kontor att gå till, att vara färdig, bidrog tydligen till att skjuta morgonmotivationen i sank. Karl tänkte efter och nickade för sig själv. Han gick och la sig igen. En liten sovmorgon kunde han vara värd efter alla dessa år av effektiva morgnar.

Karl Davidsson drog täcket över huvudet och somnade om.