Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 17

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 17

Enligt sjömannens information fanns en annan sjöman nere i hamnen. Den andre sjömannen kände en tredje sjöman, vars brors, pappas, kusins, svärfar hade en ubåt! En undervattensbåt som efter vad Karl kunde utröna av den förste sjömannens beskrivning, mötte hans krav och behov. Från att vara till salu, till att vara funktionsduglig.

Problemet var priset. Ägaren till ubåten ville ha en miljon för den. En hel miljon och priset var inte förhandlingsbart alls då ägaren skulle använda miljonen för att, som sjömannen sagt, kryssa av saker på sin att-göra-innan-rymdstenen-kommer-lista.

Karl Davidsson tänkte då rakt inte argumentera med en människa som hade en sådan lista. En principsak. En miljon var vad han behövde och snabbt måste det gå.

Han funderade medan han satt och åt glass i soffan. Hur fick han tag i en miljon? Pengarna han hade räckte inte och han behövde kapital för att modifiera ubåten efter att han köpt den.

Så hur?

Både ubåten och ubåtens ägare fanns lokaliserade norr om staden. Karl hade fått instruktioner om att ta sig dit med pengarna så fort som möjligt. Ifall en annan spekulant dök upp kunde sjömannen inte garantera att ubåten fanns kvar. En uppmaning som stressade honom. Stressade honom därför att Karl, trots efterforskningar, var väldigt illa insatt i hur marknaden för ubåtshandel såg ut. Tillgången föreföll smal, men efterfrågan?

”En miljon”, tänkte Karl. Huruvida en miljon var billigt eller dyrt för en ubåt i påstått skick och storlek hade han heller ingen aning om. Helt meningslöst att fundera över var det också. Hur han skulle få tag i en miljon var däremot väldigt relevant att surra hjärnan omkring.

En stunds fundering senare lyfte Karl Davidsson luren och ringde till sitt lokala bankkontor. Detta fanns beläget i det lokala köpcentrumet. Som i sin tur fanns beläget i närheten. Tonerna gick fram. Karl hade emellertid inga som helst förhoppningar på att någon bankmänniska skulle svara. Alla andra butiker och företag gapade ju tomma.

”Välkommen till banken”, sa plötsligt en röst i luren. ”Hur kan jag stå till tjänst?”
”Jo”, började Karl något överrumplad. ”Jag behöver låna pengar.”
”Visst, visst, självfallet”, fick han till svar. ”Det bästa vore nog om du kom hit så får vi diskutera saken”, fortsatte rösten

Rösten i telefonen informerade Karl att denne inte hade några avtalade möten alls under dagen och att Karl kunde komma närhelst han behagade mellan klockan 09:00 och 15:00.

Karl Davidsson fick bråttom och hoppade över frukosten, fuskade i duschen, rakade sig noga och gjorde sig allmänt anständig i en väldig fart. Att se allmänt anständig ut var viktigt när en människa ville vinna en rättegång eller låna pengar. Det hade Karl Davidssons pappa alltid sagt. Spegelbilden synades därför en extra gång innan den godkändes.

Av någon befängd anledning hade mänskligheten i hans del av världen kommit fram till att en skjorta, en strypsnara, i folkmun kallad slips och skinnskor var synonymt med att se anständig ut. Helst också en kostym. Men kostym vägrade Karl Davidsson av uppenbara anledningar befatta sig med.

Ännu en godkänd spegelbild senare skyndande Karl iväg mot det lilla köpcentrum där det lokala bankkontoret låg. På vägen blev han hälsad på av de enstaka människor han mötte. Han hälsade skyndsamt och pliktskyldigt tillbaka.

Väl framme vid köpcentrumet möttes han av en ovanlig syn. Dörrarna stod öppna. De brukade vara stängda. Två stora fönsterrutor var spräckta. Sannolikt sönderslagna gissade Karl. Inne i lokalen tycktes lamporna ömsom tända och ömsom släckta.

En kvinna kom gående mot honom, hon hade en kundvagn, en överfull kundvagn som hon knuffade framför sig. Karl tittade på kvinnan som tittade tillbaka en aning förläget.

”Ja, ja, jag ska betala om butikerna öppnar igen. Jag lovar”, sa kvinnan och fortsatte med kundvagnen.

Karl sa av uppenbara anledningar ingenting.

Inne i köpcentrumet såg det ut lite som om rymdstenen redan slagit ner. Omkullvälta sittplatser av allehanda slag välkomnade Karl. Bänkar, stolar och bord låg huller om buller. En del av skyltfönstren var sönderslagna och det låg skräp på golvet. Skyltar från rymdstensreorna hängde på sniskan. Här och där fanns olika varor från olika butiker slängda. Matbutiker, elektronikbutiker och butiker som sålde varma kläder och annat som människor troligtvis ansåg nödvändiga för vintern gapade mer eller mindre tomma. Inga expediter syntes till.

”Hallå? Är det någon här?”, ropade Karl utan att få ett svar tillbaka.

Butiken som sålde ergonomiska skor var folktom och orörd.

Längst bort såg han ett ljus. En enda lokal var upplyst. Karl började vandra mot ljuset.

Han gick förbi en vält papperskorg och andra tomma och nedsläckta butiker. Konditoriet var tomt och övergivet. Ett par bullar satt fängslade i en glasmonter. Tysta vittnen som påminde om vad som en gång varit.

Vinden fick fäste och svepte Karl i nacken. Den drog med sig pappersark och minusgrader på sin väg mot utgången.

Framme vid banken, den enda upplysta lokalen i köpcentrumet, rättade Karl till sina kläder, harklade sig och steg in. Kontoret var välstädat, varmt och ordnat. Vid disken satt en välklädd bankanställd och log.

”Hej och välkommen”, sa den bankanställde och avslöjade med sin röst att det ingick i dennes arbetsuppgifter att svara i telefonen.

”Hej”, sa Karl tillbaka. ”Vi talades vid för en stund sedan.”
”Visst, visst, sätt dig”, sa representanten för banken och visade stolen framför disken med en gest.

Karl satte sig.

”Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Jag behöver ett lån”, sa Karl med tydlig röst.
”Visst, visst, hur mycket gäller det? Vad ska du ha pengarna till?”
”En miljon”, sa Karl. ”Jag ska köpa en ubåt.”
”En ubåt?”, frågade representanten. ”Visst, visst, en miljon alltså.”
”En miljon, helst i kontanter”, sa Karl och tänkte att han inte fått ett kontonummer till ubåtskontakten och ville därför ta det säkra före det osäkra.
”I kontanter? Visst, visst det ska gå bra. Vi har mycket kontanter. Jag kan erbjuda väldigt bra ränta och de sex första månaderna helt ränte- och amorteringsfria”, utbrast bankrepresentanten med ett stort leende. ”Inte dåligt va?”
”Inte alls dåligt”, höll Karl Davidsson med.

Den bankanställde kontrollerade att Karl inte hade någon betalningsanmärkning och skrev sedan upp Karls lägenhet som säkerhet för lånet. När allt pappersarbete var klart hämtades Karls pengar upp från valvet. En liten hög med tusenlappar befann sig snart framför Karl på disken. Han och bankrepresentanten skakade hand och Karl stoppade ner pengarna i en papperspåse han lånat med sig från matbutiken.

Ett problem och en lösning på problemet uppenbarade sig genast. Då inga bussar verkade åka varken hit eller dit började Karl helt sonika gå längs med motorvägen. Lösningen var följaktligen hans ben och problemet var tid. Att gå är en relativt långsam metod att använda sig av för att ta sig till en destination och Karl ville träffa ubåtsförsäljaren så fort som möjligt. Denna ekvation gjorde att han satte ännu en princip åt sidan. Han tänkte försöka lifta.

Karl Davidsson gillade inte alls att lifta. Skälen till ogillandet var många. De flesta grundade sig främst i andra människor. Problemen om han nu råkade bli upplockad av en bil var tre. Den förmodade interaktionen med föraren till fordonet. Dennes förmåga att köra bil. Samt förarens rättspatos. Det sistnämnda kunde möjligen hänga ihop med Karls förmåga att dölja innehållet i papperspåsen.

Han höll sin påse i handen och placerade den ena foten framför den andra. Under den första halvtimmen syntes inte en enda bil till. Under den andra halvtimmen hörde däremot Karl en förbränningsmotor närma sig och sträckte ut tummen. Han blev både förvånad och inte förvånad på samma gång när bilen stannade och släppte in honom.

”Hej”, sa bilföraren.

Karl hälsade tillbaka och förklarade vartåt han önskade åka. Föga överraskande skulle inte bilföraren åt Karls håll. Men föraren sa att det gick bra att skjutsa Karl i alla fall. Föraren tänkte ändå inte klippa gräset mer och det var ju dessutom väldigt lite att kratta så här dags på året.

”Varför ska du inte klippa gräset?”, frågade Karl som blev nyfiken.
”Det är väl ingen mening nu heller? När raketerna misslyckades!”
”Har du slutat klippa gräset för att en rymdsten är på väg mot jorden?”, frågade Karl förbryllat.
”Ja, varför ska jag slita med att klippa gräset när det ändå inte spelar någon roll att det ser för jävligt ut?”
”Om det inte spelar någon roll hur gräset ser ut nu, varför spelade det någon roll förut?”
”Därför att, därför att”, började bilföraren utan att fortsätta.

Resten av bilfärden förblev belåtet tyst. Karl fick med sig ett trumpet – ”hejdå”, när han tackade för skjutsen och hoppade av vid det gamla varvet.

Platsen var övergiven. Inte nyligen, på grund av rymdstenen-övergiven, utan sedan länge tagen ur en drifts- och underhållsbudget-övergiven. Rostiga plåtskjul och hängande grindar gjorde sprucken asfalt och till synes godtycklig växtlighet sällskap. Ett par fiskmåsar som svävade över kajen längre bort utgjorde det enda tecknet på liv. Karl såg sig omkring. Ingen ubåt så långt ögat kunde nå.

”Hade farbrorn redan sålt ubåten?”, tänkte Karl medan han trumpet började gå mot den frusna, gamla grinden.

Grinden öppnade sig inte, utan ramlade ihop med ett brak när Karl tryckte den åt sidan. Rundvandringen på området gav absolut ingenting förutom frusna tår. Anläggningen bestod av två olika pirer, med en kaj emellan, ett stort tegelhus med en lika stor dörr, två kranar och ett mindre men mycket avlångt hus. Det avlånga huset föreföll vara ett förväxt båthus, det låg placerat nere vid vattnet med två stora dörrar som kunde öppnas och låta en båt köras rakt in.

Karl räknade till tolv stycken fiskmåsar och inga människor närvarande. Framför vad som såg ut att vara en byggnad avsedd för administration stod en liten lastbil parkerad. Inne i huset lös minst en lampa.

Brevlådan utanför dörren var överfull med post. Karl hittade ett erbjudande gällande billig köttfärs medan han ringde på dörrklockan. En butik som, av namnet att döma, låg i närheten sålde ut köttfärs väldigt billigt under en tidsbegränsad period. Han tittade på klockan. Datumet stämde. Erbjudandet varade i fyra dagar till. Exakt samtidigt som Karl vek ihop erbjudandet och stoppade det i innerfickan öppnades dörren. Innanför stod en liten man.

Mannen tittade på Karl utan att säga någonting. Karl tittade tillbaka tills han förstod att mannen troligtvis inte skulle inleda en konversation. I rädsla av att få dörren stängd mitt framför ansiktet öppnade Karl munnen.

”Hej”, sa han.

Mannen sa fortfarande ingenting. Karl som väldigt sällan var den drivande parten i muntlig kommunikation mellan människor blev helt naturligt lite obekväm där han stod i dörröppningen. Rädslan av att få dörren stängd framför ansiktet drev honom emellertid vidare.

”Jag är här för undervattensbåten.”

Mannen nickade och vände på sig. ”Kerstin! Det är till dig!”, skrek han inåt huset. ”Vänta här”, sa han sedan och stängde dörren framför ansiktet på Karl. Efter en stunds väntan öppnades den på nytt. Denna gång av en liten kvinna.

”Hej”, sa kvinnan som med största sannolikhet var Kerstin.
”Hej”, sa Karl och andades ut.
”Du ville köpa min ubåt?”, fortsatte kvinnan.

Karl nickade. Kvinnan nickade.

”Kom med här”, sa hon och klev förbi Karl, stängde dörren och satte kurs ner mot kajen. ”Jag heter Kerstin”, la hon till.

Karl berättade vad han hette och följde efter och reflekterade över den upprymdhet han kände. En sorts upprymdhet blandad med melankoli. Aldrig hade han trott att hans verklighet skulle drabbas av ett sådant moment 22 som nu vilade över honom. Han tyckte om tillståndet världen befann sig i, helt förvånande hade världen förvandlats till ett ställe där han trivdes, men tillståndet var beroende av att en rymdsten var på väg att göra slut på alltsammans.

Kvinnan gick förbi det avlånga huset Karl sett tidigare, rundade hörnet och stannade. Hon visade ubåten som låg ankrad vid kajen med en svepande rörelse.
Båten såg verkligen ut att vara i ett bra skick vid Karls första okulära besiktning. Den var svartmålad och blänkte. Det fanns inga som helst spår av rost, fläckar eller havslevande otrevligheter.

”Den är slipad, rostbehandlad och målad med en miljövänlig färg”, förkunnade kvinnan.

”Rostskydd verkar bra”, tänkte Karl. Båten skulle ju trots allt vara under vattnet. ”Varför vill du sälja den?”, frågade Karl som var nyfiken på ubåtens tillstånd och därmed kvinnans drivkraft att bli av med den.

”Jag köpte den som en kul grej för nästan tio år sedan och började renovera den. Du vet man får ett infall och kör på det.”

Karl nickade utan att veta vad kvinnan menade. Men precis som på kontoret antog Karl att han kunde undvika en sorts social utläggning om han nickade.

”Man kör på helt enkelt och tillslut är man klar och kommer på att det egentligen var resan som var målet, inte slutresultatet. En ubåt är egentligen ganska opraktisk. Vi köpte en gammal buss istället. Vi ska göra om den till husbuss.”

Karl nickade igen. ”Får man titta inuti, innan man bestämmer sig?”

”Självklart”, svarade kvinnan och gick mot landgången, öppnade en lucka och tecknade åt Karl att följa efter.

Direkt när han kom ner i ubåtens innanmäte förstod Karl hur rätt han träffat och vilken tur han haft. Allting var ljust och fräscht.

”Det jobbigaste var att få bort diesellukten. Det luktade en hel del rock ’n roll här nere om en säger”, sa kvinnan.

Karl drog in luft i näsan. Ubåtens innanmäte luktade lika ljust och fräscht som den såg ut. Kvinnan började rundturen i fören. Där torpederna en gång avlossats ifrån. Numera var rummet tomt, kvinnan hade lagt in ett trägolv och väggarna var vitmålade. Det var allt. Kvinnan ursäktade sig med att motivationen tagit slut och att hon och den korte mannen istället tänkte använda möblerna till husbussen.

Köket var funktionellt. Mellan köket och det främre torpedrummet fanns olika gångar och prång. Somliga av hytterna hade gjorts om till förvaring. Andra hade slagits ihop för att skapa tre stycken stora sovrum. Längst bak fanns ännu ett tomt torpedrum samt toalett och dusch. Kvinnan visade maskinrummet som även det var renoverat och blänkande.

”Är den svårstartad?”, frågade Karl
”Nejdå, absolut inte”, sa kvinnan. ”Jag visar naturligtvis hur man gör och hur man kör den. Jag bjuder på en tank olja”, la hon till.

Karl nickade och funderade samtidigt. Efter ett snabbt överslag konstaterade han att både den planerade fruktträdgården och vattenrutschbanan troligtvis skulle få stryka på foten. Fruktträdgården på grund av platsbrist och rutschbanan därför att denne skulle ta alltför lång tid att installera. Minijärnvägen som mer torrskodd skulle kunna ta honom runt anläggningen kanske fick bytas ut mot en sparkcykel. Kanske. Detta gjorde Karl en smula nedstämd. Men å andra sidan borde han med största sannolikhet hinna med att måla utsidan, nu när insidan visat sig vara så fräsch. Den irländska puben skulle inte bli några problem. Den planerade spaanläggningen kunde nog också hinnas med. Ett högtalarsystem fanns redan installerat och behövde såldes inte ägnas någon uppmärksamhet.

”Bra, bra”, tänkte Karl. ”Så var det, det här med priset?”, frågade han och undrade om sjömannen verkligen menat allvar med en miljon.

”En miljon prutat och klart”, sa kvinnan till Karls stora lättnad. ”I kontanter”, tillade hon sedan.

Fem minuter senare var Karl Davidsson en papperspåse och en miljon kronor fattigare men väl en ubåt rikare. Med löfte om att få ligga kvar vid kajen så länge han behövde, samt att nyttja den lilla lastbilen som stod parkerad vid huset ifall behov uppstod.

Karl Davidsson var mycket nöjd.