Karl Davidsson och Jordens Undergång – Kapitel 2

”Karl Davidsson och Jordens Undergång” är en feelgoodroman om just jordens undergång av Freerides skribent Jibberisch. Följ med dataingenjör Karl Davidsson som en morgon möts av två nyheter: Julhandeln väntas återigen att slå nytt rekord och en stor sten är på kollisionskurs med jorden.

Kapitel 1
Kapitel 2
Kapitel 3
Kapitel 4
Kapitel 5
Kapitel 6
Kapitel 7
Kapitel 8
Kapitel 9
Kapitel 10
Kapitel 11
Kapitel 12
Kapitel 13
Kapitel 14
Kapitel 15
Kapitel 16
Kapitel 17
Kapitel 18
Kapitel 19

Kapitel 2

Karl Davidsson stod och tittade på den tomma lekplatsen. Vanligtvis, vid den här tiden på både året och dygnet, var den fylld av femton till tjugofyra skrikande barn och två till fyra vuxna som med desperation i både blick och gester försökte hålla ordning i kaoset.

Nu var den öde.

Karl synade lekplatsen noga. Definitivt öde. Inga barn kröp omkring i gruset, ingen som kastade sten på någon annan, ingen skrek och gungorna hängde helt stilla. Det enda som överhuvudtaget rörde sig i Karls blickfång denna morgon var en kvinna som släpade ett barn mot en bil. Men varken kvinnan eller barnet befann sig på lekplatsen. Hans bedömning kring lekplatsens tillstånd stod sig således korrekt i ordets rätta bemärkelse. Barnet skrek förvisso och kvinnan fick väl anses utstråla ett visst mått av desperation men det var också det enda som föreföll vara som vanligt denna morgon.

Varför barnet skrek och kvinnan släpade barnet mot en bil kunde Karl omöjligen räkna ut. Alltför många okända variabler. Barnet verkade upprört över att inte få vara på lekplatsen, eller så var barnet upprört över att lekplatsen var tom. Möjligen var barnet uppretat av andra anledningar. Karl visste att barn brukade grina och gråta tämligen godtyckligt. Det hade han bevittnat förut. I människans kölvatten följde oftast subjektivt vanvett framför objektiv logik. Anledningen till gråten blev alltså i praktiken omöjlig att resonera sig fram till.

Kvinnan såg skärrad ut. Kanske kidnappade hon barnet? Men vad skulle hon med barnet till i så fall? Vore det inte väldigt svårt att kidnappa ett barn och sedan få myndigheter och eventuella medmänniskor att tro att det var ens eget? Behövde hon kanske pengar? Till vad? Kvinnan kanske inte kunde få egna barn och behövde därför kidnappa ett, för att få en lösensumma, så att hon kunde ha råd att ordna med befruktning på konstgjord väg? Karl gav upp.

En kall bris mötte Karl Davidssons ansikte och de höga tallarna svajade högt ovanför hans huvud när han började gå nedför gatan. Karl var klädd i sin höstjacka, detta därför att det var höst och hans vinterjacka ännu vore för varm. Han bar en liten hatt på huvudet så att hans frisyr inte blåste omkring på vägen till tunneltåget. En gång hade Karl glömt hatten och fick då tillbringa otäckt lång tid framför en inte alls fläckfri spegel på kontoret, i desperata försök att få ordning på sitt hår. Att ha en rufsig frisyr föreföll nämligen av okänd anledning inbjuda till kommentarer från kollegor. Skämtsamma kommentarer som i sin tur lätt blev ansatser till regelrätta samtal. En rufsig och vindpinad frisyr hamnade således prompt på listan över ofördelaktiga attribut för den som helst undvek människor.

Sedan den dagen var Karl Davidsson noga med att alltid ha en tub hårvax i skrivbordslådan på jobbet.

Vaxet var av den matta sorten vilket gjorde att hans hår inte såg nyduschat och glansigt ut samtidigt som det var tillräckligt hårt för att hålla hans hår på plats. Inte för att Karl Davidsson någonsin glömt sin hatt mer än en endaste gång men det kändes väldigt tryggt att veta att vaxet fanns där i skrivbordslådan. Tuben låg placerad precis bredvid den lilla asken innehållande kromfärgade gem.

Gem var ett hjälpmedel Karl ofta använde för att hålla ihop pappersark, speciellt när han skrivit ut viktiga dokument med kontorsskrivaren. En gul märkpenna låg också i skrivbordslådan. Den låg i lådan därför att märkpennan som legat på skrivbordet en gång blivit stulen. Han hade fått gå till förrådet och hämta en ny. Något som innebar onödig exponering gentemot kollegor och deras närmast maniska behov av att prata om icke jobbrelaterade ämnen. För att förhindra, eller i alla fall försvåra, nya stölder hade han placerat pennan i lådan.

Under jackan bar Karl Davidsson en grå, stickad tröja och under tröjan en vit skjorta. De magra benen var noggrant nedstoppade i ett par vinröda manchesterbyxor. På ryggen satt en ryggsäck. Den satt nästan alltid där när han lämnade sin lägenhet. Som en säkerhetsåtgärd. Ryggsäcken innehöll sex stycken ölburkar. På fötterna hade Karl det par skor han använde under övergången mellan årstiderna sommar och vinter. Skor som i folkmun kallades seglarskor fast, efter vad Karl kunde förstå, utrustats med en grövre sula än brukligt.

”Varför kalls de seglarskor?”, tänkte Karl där han gick.

Ännu en gåta presenterad av en märklig verklighet.

En gåta för Karl därför att han aldrig sett en endaste seglare använda sådana skor. Många människor som seglade verkade inte ens använda skor överhuvudtaget? Hursomhelst tjänade skorna sitt syfte och höll Karls fötter torra när han var på väg till eller från jobbet.

Karl såg sig omkring vid övergångsstället. Det blåste kanske lite mer än vanligt för årstiden och inte en endaste bil syntes till. Också ovanligt för årstiden. Han drog upp dragkedjan på jackan och rättade till hatten. Tryckte ner den på huvudet var en mer korrekt beskrivning. Om hatten blåste iväg försvann liksom dess syfte bokstavligt talat med vinden.

”Kanske ett litet snöre att fästa i hatten och dra under hakan vore fördelaktigt?”, tänkte Karl.

Vid nedgången till tunneltåget började Karl Davidsson bli lite brydd. Inte en endaste människa syntes till, ingen alls. Till och med den lilla glaskuren där det brukade sitta en människa och stämpla datum och tid på pappersremsor var tom. Karl stannade upp och lyssnade. Oftast brukade en hel massa stressade människor springa omkring överallt i anslutning till stationen. Speciellt vid den här tiden på morgonen och speciellt på måndagar. Nu var allt tyst och tomt.

”Kanske tog jag med ölburkarna i onödan?”, tänkte Karl och kände tyngden i ryggsäcken. Tänk om det var så? Att ryggsäcken var onödig. Vilken tanke!

Karl steg ut på rulltrappan. Den startade, bröt tystnaden och skramlade runt omkring honom medan den gjorde exakt vad rulltrappan borde göra, varken mer eller mindre. På vägen ner till perrongen stod han och tittade på de egendomliga skyltar någon eller några placerat ut på väggen.

Ett par av skyltarna tyckte att han borde söka till olika utbildningar och lära sig syssla med att just utforma och sätta upp andra skyltar på andra väggar. Vissa skyltar föreslog att han skulle läsa upp sina betyg, andra tyckte att han borde köpa frukost. En smörgås och apelsinjuice. Med en kaffe på efterföljande skylt. Budskapet var osammanhängande och avstyckat. En osammanhängande frukost? Plus att Karl hade ju redan bra betyg, en utbildning och han åt alltid frukost hemma. Budskapet kändes bortslösat på honom. Apelsinjuice drack han ju för den delen heller aldrig mitt i veckan. Apelsinjuice drack han ju på söndagar och det gjorde Karl Davidsson inte bara för att det var gott inte utan för att apelsinjuice passade mycket bättre på helgen. Drack han apelsinjuice mitt i veckan fanns en stor risk att helgen inte skulle kännas som helg. Vilket åtminstone i teorin kändes ofördelaktigt.

På rälsen bredvid perrongen stod ett tåg och på perrongen stod en tant. Tanten var liten, prydlig och drog en sådan där väska på hjul efter sig som tanter ofta gör. Tanten vände sig om och tittade på Karl när han steg in i vagnen. Karl tittade på tanten och satte sig ner. Tanten såg orolig ut.

En minut senare slog dörrarna igen och tåget lämnade stationen. Tanten stod fortfarande kvar och tittade oroligt. Elva minuter senare anlände tåget till stationen där Karl Davidsson behövde stiga av för att kunna promenera till sitt kontor.

Karl hade under tågresan på allvar börjat fundera kring vad han missat i sin kalender. Hade kungen dött? Drottningen abdikerat? Eller hade regeringen tagit sitt förnuft tillfånga och tillsvidare lagt ner verksamheten? Ett tilltag som naturligt resulterat i en stor fest? En fest han inte kände till? Varför kände han inte till den? Hade möjligen en kändis bestämt sig för att gifta sig en fjärde gång? Firades en bedrift av vuxna män som sparkade, eller på annat vis transporterade, en boll emellan sig? Varför hade i stort sett all aktivitet människor oftast ägnade sig åt helt och hållet upphört? Ännu en gåta.

Tåget var nästan tomt och rörelsen på perrongerna han passerat minimal. Högst förbryllande. Visserligen en väldigt trevlig avvikelse från normen men likväl högst förbryllande. Karl undrade om kungen kanske infört ännu en ledig dag, en helt ledig dag som han missat? Kunde han ha missat något sådant? Karl brukade markera lediga dagar noggrant i sin kalender för att ta tillvara på ett tomt kontor då de inföll. Ett tomt kontor var så nära paradiset en människa kunde komma.

”Ett företag kanske delar ut godis i köpcentrumet igen?”, tänkte Karl och ryckte på axlarna. En gång när det delades ut godis i köpcentrumet var en massa människor där och åt. Åt och åt. Människorna slutade aldrig äta och köpcentrumet förvandlades till en apokalyps modell större.

Karl Davidsson fann promenaden till kontoret förvånansvärt angenäm. Han var ensam på cykelbanan. Ingen plingade på honom. Inga människor iförda tajta kläder susade förbi. Tomt framför honom och ingen envisades med att gå bredvid honom i exakt samma takt som han själv. Höstsolen strålade Karl rakt i ansiktet och trots att han inte hade några solglasögon med sig stortrivdes han. Karl Davidsson blundade och log.

Väl inne på kontoret fann Karl byggnaden lika tom som gatan utanför. Förutom de pappersark som låg på golvet i korridoren och ett fåtal kollegor som stod hukade vid kaffeautomaten, var kontorslandskapet helt öde. Kollegorna nickade åt Karl och Karl nickade tillbaka. Om han inte nickade tillbaka kunde det resultera i att någon med bestämd röst påpekade att på just detta kontor hälsade man faktiskt på varandra, så för att undvika en djupare form av konversation nickade Karl alltid tillbaka om en kollega nickade mot honom.

Karl loggade in på sin dator med sitt för veckan nya lösenord. Det sista Karl Davidsson gjorde på fredagarna innan han gick hem var nämligen att byta lösenord på sin profil. Ett bytt lösenord gav en känsla av trygghet.

Det första som mötte Karl Davidsson när han loggade in i systemet var en påminnelse från företagets epostklient. Ett tillägg hade forcerats in i hans kalender. Karl rynkade på näsan och la armarna i kors. Ett möte. Ett påtvingat möte. Ett påtvingat möte tidigt en måndagsmorgon. Ett påtvingat möte tidigt en måndagsmorgon utan bifogad information om varför. Exakt här började Karl Davidsson bli orolig.

”Varför ett möte nu?”, tänkte han.

Skulle företaget göra förändringar i sin organisation? Förra gången ett liknande möte ägt rum blev de anställda informerade om att reformer stod för dörren. Vissa av hans kollegor fick gå hem och inte komma tillbaka.

Karl trivdes bra på jobbet. Hans arbetsuppgifter var utmanade och kollegorna lämnade honom ifred en majoritet av den tid han spenderade på kontoret. Åttiosex procent av tiden närmare bestämt.

Tanken på att behöva byta arbetsplats kändes därför minst sagt obekväm. Nya människor, nya arbetsuppgifter, nya processer och rutiner att undvika och arbeta sig runt.

Karl reste sig upp för att hämta ett glas vatten och en banan innan mötet. Han drack ofta ett glas vatten med en brustablett c-vitamin och åt en banan runt klockan nio på morgonen. Näringsintaget gjorde att hans blodsocker stod sig fram till lunch, möjligen gav c-vitaminen också hans immunförsvar en knuff i rätt riktning. En knuff som förhoppningsvis hjälpte till att stå emot eventuella baciller de kollegor som lämnade in sina barn på olika förvaringsanläggningar dagtid plockade med sig till kontoret.

Kaffe hoppade Karl över. Han tyckte inte om kaffe så vidare värst.

De få kollegor som faktiskt var på kontoret såg väldigt sammanbitna ut.

Chefen kom in i mötesrummet. Mumlet tystnade. Chefen som också såg sammanbiten ut tog till orda och informerade om att detta var ett möte med anledning av den information de alla tagit del av. Antingen sent igår kväll eller tidigt nu på morgonen. Karl tittade på sin mobiltelefon. Inget meddelande. Ingen information. Nu började han bli orolig på riktigt.

Chefen fortsatte med att beklaga sig. Fast poängterade att företaget inte kunde göra någonting förrän mer information kring kometen, som chefen kallade rymdstenen, fanns att tillgå. Under tiden fick de anställda gå hem, med betalt naturligtvis. Så länge i all fall. Företaget var ju inte gjort av trä, som chefen sa och slog ut med armarna i en gest som påminde om en religiös ikon. Alla anställda kunde i lugn och ro gå hem och spendera tid med sina nära och kära. En tystnad la sig i mötesrummet. Sedan började kollegorna mumla.

Karl kände sig lättad, han skulle inte behöva leta upp ett nytt jobb.

Chefen tittade konstigt på Karl Davidsson när han frågade om det gick bra att gå tillbaka och fortsätta jobba igen.